En värld av vågor



Jag kom aldrig riktigt överens med havet under min uppväxt. I och med att jag bodde djupt inne i Smålands skogar var det bara på husvagnssemestern några veckor varje sommar som jag fick uppleva havet, men jag har ändå ett kristallklart minne av hur en typisk dag på stranden kunde se ut. Pappa väckte oss alla vid 9-tiden då han kom hem med torra frallor från campingens kiosk. Efter den sedvanliga familjekrisen då alla bråkade om vem som skulle få under-/överdelarna av frallorna var vi snart på väg ner mot vattnet.

 

Då började problemen. Saltvattnet i kombination med solbränna svedde min hud. Det fanns ingen kul trampolin att hoppa ifrån. Sand fastnade överallt. Mitt gnäll visste inga gränser. Till och med maten sög! Gissa vad vi åt! Samma förbannade frallor som tidigare, fast med annat pålägg! Min familjs konsumtion av dessa frallor var helt besinningslös! Jag hade antagligen fått allvarliga psykiska men mot havet om det inte vore för en sak: vågorna. Som jag älskade vågorna!

 

Jag brukade alltid vada ut i vattnet tills ytan befann sig någonstans i knähöjd på mig. Varje gång en våg rullade in tog jag sats, kastade mig över den, plumsade i vattnet och skrattade hysteriskt. Sådär kunde jag hålla på i hela dagar. Så här i efterhand kan jag undra vad det var som gjorde det så roligt att hoppa över de där vågorna. Förutom den uppenbara anledningen, att jag var ett fantastiskt korkat och lättroat litet barn, tror jag att jag fann en viss fascination i de där vågorna. Vart kom de ifrån? Vinden låter ju som ett rimligt svar, men kan man vara riktigt säker? Varför rör de sig som de gör? Hur kommer det sig att de bara bubblar när de kommer nära strandkanten? Det är något magiskt med vågorna, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

 

Många år senare skulle jag få lära mig att havet inte har ensamrätt på vågor. De finns överallt. Transport av energi, hette det. Amplitud, våglängd, vågekvation. Det jag hörde på radion var ett resultat av osynliga vågor som färdades genom luften och omvandlades till ljud i min radioapparat. Läkarna kunde fixa min brutna arm med hjälp av röntgenstrålning. Vågornas användningsområde syntes vara oändligt. Det var fortfarande lite magiskt, fast på ett annat sätt. Det hade gått från att ha varit en barnslig undran till att ha blivit ett problem på fysikprovet.

 

Idag vet jag att den dominerande orsaken till vattenvågor är vindar som blåser på vattenytan. Även andra krafter såsom vattenströmmar, jordbävningar och månens dragningskraft kan generera vågor. Det gör mig lite sorgsen, att den status av gåtfullhet och mystik som vågorna hade i mitt huvud bara försvann sådär. Det känns som att en del av min barndom inte är riktigt den samma längre. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden till innan jag läste den där wikipedia-artikeln som research inför den här krönikan så att jag kunde undslippa den kunskapen. Men det kan jag inte.

 

Min lösning är att helt enkelt ignorera den här kunskapen så gott det går! För mig kommer vågor alltid att vara det där magiska som gång på gång rullade in mot strandkanten och det ska ingen wikipedia-artikel få ändra på! Så om du träffar mig kan du väl låta bli att ta upp vågor som samtalsämne… Snälla?

 

Publicerad i Tofsen 26/4 - http://www.tofsen.chs.chalmers.se/tofsen1003/default.html (sida 32, lite porrigare bild)


HELL, IT'S ABOUT TIME



NU HAR JAG DET!!! NU HAR JAG DET ÄNTLIGEN!

Det var en vanlig dag i skolan. Aningen uttråkad av rapportskrivandet satt jag och varvade nytta med nöje genom att chatta lite med folk samtidigt. Helt plötsligt skriver David "Skutt" Olsson till mig.

Skutt säger:
vill du suga kuk?
(säg ja)

Jag tänkte att jag skulle vara lite rolig och göra det oväntade.

<- Absolut Vanilla säger:
ja
Skutt säger:
bra, jag har fått en beta-key!

Och så fick jag den. En beta-key till Starcraft II! Helt otroligt!

Så nu ikväll har jag lirat en del med polarna. Spelet verkar på mig som heroin för en rehab-patient. Fast ändå inte. Jag är kär i utmaningen. Jag vill bli bäst, trots att jag vet att det är en omöjlighet. Mmmmm... Ja det känns verkligen som en spänning i kroppen bara försvann. Ända sedan jag lade ner Warcraft 3 har någonting saknats och nu har jag återfunnit det!

I övrigt gick jag förbi det där körvstället i Nordstan idag. Det som ligger bredvid Systemet. Jag var tvungen att stanna upp för att verkligen kolla att jag såg rätt. En korv med bröd + 0,4 liter dricka för.... vad tror ni? Tro fan att det kostar 31 kronor. 31 fucking kronor! ÄR DET VERKLIGEN RIMLIGT!? På IKEA kostar en körv med bröd 5 kr, antagligen runt 10 spänn med dricka. På det här stället kostar det alltså TRE gånger mer! Någon borde lära ägaren till det stället att veta hut!

Suck... jag behöver nog lira lite Starcraft för att lugna nerverna. Ciao!

Rumpreklam - fuck yeah!

Rebooks nya reklam upprör... tydligen. Såg precis ett inslag på AftonbladetTV där "PR-experter" fick komma till tals. Anledningen till varför jag sätter deras titel inom citationstecken är för att jag undrar om de verkligen är det de utger sig för att vara.

Den första kärringen: "Jag tycker att kvinnorna, eller snarare rumporna och benen som porträtteras i den här filmen är fåniga och tramsiga.. och jag tycker att man kunde ha hanterat det på ett annat sätt. Det verkar ju vara en bra produkt så varför inte ha en bra produkt OCH en bra reklam istället för sånt här trams?"

Den andra killen: "jag hajade till lite, man var inte riktigt beredd på att det skulle dyka upp massa halvnakna rumpor i rutan... eh.. och när jag förstod vad det handlade om fick jag en lite oskön känsla i magen..."

Herregud, människor! Hur har Aftonbladet lyckats få tag i så här torra människor som dessutom är "PR-experter"? Man brukar säga att all publicitet är bra publicitet. Rebook har ju helt klart lyckats och fått "PR-experterna" att uttala sig om hur dålig deras reklamfilm är. Det var det bästa som kunde hända! Nu kommer ÄNNU fler att titta på deras reklafilm.

Vidare undrar jag hur dessa två människor beter sig på stranden. Får killen en "oskön" känsla i magen när tre pangbrudar i bikini går förbi? Badar kärringen i termobrallor i ett försök att dölja sin tramsiga rumpa? Hennes rumpa kanske ÄR tramsig, i och för sig...

Som lovat, inga inlägg under helgen

Det är med stor smärta jag lämnade bloggen åt sitt öde under den här helgen, men det ger jag ändå blanka fan i. Den här gången var det värt det.

Skolveckan har också blivit lite fuckad. Började stabilt med att jag missade deadlinen för ett online-prov som gick ut i natt kl 12. Missade även en annan inlämning som också skulle vara inne 12, men den kunde jag maila in strax efteråt. Slutligen har jag inte kunnat göra någonting på projektarbetet som blir allt mer arbetskrävande ju längre tiden går.

Men som sagt, det var värt det. Jag känner mig mer levande på något sätt. Jag tycker själv att det är så jobbigt när folk ska skryta om hur lyckliga de är, men nu kan jag bara inte hålla inne det. Det var den bästa helgen på länge!

Idag har jag hållit ett tal i engelskkursen om varför vi bör invadera Norge. Vilken succé!

Men nu är det pizza och så kanske jag lägger upp något bättre inlägg ikväll!

Inga inlägg under helgen

...eller? Jag kommer att vara på hemligt uppdrag någonstans i Sverige och då finns det ju inte så mycket tid över till något så löjligt som bloggande. Fast man vet aldrig.

Jag funderar på vad jag ska göra under den fyra timmar långa bussresan. Jag har inga riktigt bra böcker som jag inte redan har läst och jag lär väl sitta bredvid någon tjockis som blockar ett potentiellt laptop-användande. Förslag på aktiviteter, någon?

Alla älskar en konspirationsteori

Sitter och tittar på Kent Hovind (drdino.com/media-categories.php?c=seminars&v=10), en av de kändaste kreationisterna i USA. Kreationism är uppfattningen om att Jorden har kommit till helt eller delvis genom gudomligt ingripande. En gång i tiden var jag väldigt intresserad av det. Jag kunde sitta flera timmar i sträck och läsa genom sida efter sida på kreationisthemsidan jag hade hittat. Jag var alldeles fängslad. Är det verkligen sant? Kan en av våra mest etablerade teorier vara en bluff?

Jag började prata mer och mer om det i skolan. Ingen kunde säga emot mig då de inte var i närheten lika pålästa, vilket bara stärkte mig i min pessimism mot evolutionsteorin. Vid ett tillfälle, då jag och en kompis pratade om detta under en lektion, råkade Harry höra oss. Harry var vår fysik- och mattelärare. Vi hade alla en oerhörd respekt för honom och hans kunskap. Han frågade: "Va? Tror du inte på evolutionsteorin?". Han lät nästan lite stött. Som om jag hade förolämpat någon han kände. "Mjoo..." svarade jag. "Jag tror i alla fall inte att det finns så mycket bevis för det som läroböckerna säger.". Det syntes att han försökte hålla masken. Antagligen är det förbjudet för lärare att ifrågasätta någons tro.

Det var först på efterhand som jag insåg hur jag hade skämt ut mig. Jag hade baserat min åsikt på en enda källa. En källa som var kraftigt partisk då evolutionsteorin knappast går bra ihop med Bibelns skapelseberättelse. Enbart det faktum att kreationismen var en konspirationsteori som gick emot strömmen (åtminstone i Sverige) fick mig att ändra syn på en av de viktigaste frågorna en människa kan ställa sig själv: var kommer vi ifrån?

Nu vet jag bättre. Åter till Kent Hovind! Ser ni hans briljans? Då menar jag inte i hans åsikter, utan hans retorik, hur skicklig han är på att fånga sin publik. Hur han blandar sina argument med vädjande till folks känslor och humor. Om skapelseberättelsen är sann är du skapad i Guds avbild. Om evolutionsteorin är sann däremot är du inte så viktig. Faktum är att du är en del av problemet då du förorenar Jorden, säger han. Jag säger: ja...? Precis. Bara för att någonting inte låter särskilt kul gör det inte det mindre sant.

Det finns massor jag kan säga om hans seminarium, men jag nöjer mig med att säga att jag är imponerad. Vilken skicklig talare!

Det här inlägget kan bli mitt bästa någonsin



...eller det sämsta. Det beror på. Jag tänkte att jag bara skulle bara börja skriva och sen se vad som dyker upp i skallen.

Det första jag tänker på är rapporten vi ska göra till kandidatarbetet i skolan. Inte för att vara elak eller något nu, men det finns en del i gruppen som inte är så duktiga på att skriva. Framför allt är det stavningen det är fel på. Det bara är så. En del är inte så duktiga på att stava. Men vet ni vad? Jag tycker det är skönt! Vet ni varför? För att jag finner en pervers förtjusning i att rätta stavfel! Det är något skönt med att rätta till någonting som ser fel ut. Vetskapen om att den ordning och reda som råder genom texten kommer från mig själv känns bra liksom. Det får mig att känna mig användbar.

Apropå text så kommer min nästa krönika att vara ute i tidningsställen på måndag! Jag har fått se hela numret i elektronisk form nu och därmed bilden till min krönika. Jag dyker upp ur vattnet som en... svan eller nåt. Ser typ porrigt och efterblivet ut på samma gång. Härligt!

Annars har tillvaron varit full av... val. Olika typer av beslut har kastats upp i ansiktet på mig och tvingat mig att ta ställning. Ganska annorlunda tillvaro för någon som gör allt för att undvika viktiga beslut, med andra ord.

Många i min omgivning är bittra på tjejsläktet just nu. Det är sant att de inte är så lätta att ha att göra med, men samtidigt, de kan ju inte rå för det. Evolution, you know. Den ständiga viljan att byta upp sig, alla mind games, hur de på två sekunder kan byta från den ena världssynen till den andra - allt är en del i det beteendemönster som evolutionen har försett dem med. De vill bara se till att hitta de starkaste generna. Istället för att vara bittra på dem kan man väl istället försöka bete sig som att man har de starkaste generna, för om man lyckas med det, ja då HAR man antagligen starka gener.

Vad mer kan jag skriva om? Askan? Ja, vad i helvete håller ni på med Island? Hur jävla svårt kan det vara? Gör ert jobb och proppa igen fanskapet med en kork eller nåt så kan alla fortsätta med sina sorgliga liv igen! Åh!

Det här inlägget tillägnar jag...

...Aksel Jonson som sitter och har tråkigt på jobbet, den stackaren! Här har du något att läsa, min lilla vän!

Gud välsigne datorspelen!

Jag minns när jag var mindre och skulle åka på hockeyläger uppe i Haparanda - alldeles ensam. Det var min första "stora" grej jag gjort i mitt liv. Jag var en blyg och osäker varelse som tyckte det var fruktansvärt obehagligt att behöva prata med och lära känna nya människor. Detta skulle jag naturligtvis behöva göra i mängder på ett hockeyläger där jag kände absolut ingen alls. Således var jag dagarna innan flyget skulle gå helt uppåt väggarna nervös. Nu snackar vi inte nervös som i nervös inför ett patetiskt litet tal i skolan, utan nervös som i på gränsen till panikångest och att man skulle kunna döda för att få slippa åka på resan som man egentligen innerst inne vill genomföra.

Dagen innan avfärd var bara som en väntan inför domedagen. Jag trodde att jag skulle dö. Om inte dödsorsaken var av pinsamheten jag skulle få utstå om jag gick till fel gate på Arlanda hade det varit av ensamheten och mobbningen på lägret. Det var ungefär så jag tänkte. Helt ogrundat såklart, men så tänker man när man är osäker.

Allting var packat. Det kändes som att luften inte gav mig tillräckligt med syre. Magen vägrade samarbeta - den gjorde allt för att jag skulle ändra mig och istället sjunka genom jorden och stanna där tills lägret var över. Det var bara jag och pappa hemma. Han såg på mig att jag inte mådde helt okej. "Ska vi ta en match Empire Earth?" frågade han. Jag kunde inte låta bli att le lite åt hans illa klingande uttal av Empire Earth. Av någon anledning låter engelska spel- och filmtitlar fel när vuxna uttalar dem.

Vi började spela. Min farsa är knappast en inbiten datorspelare, men strategispel - det tyckte han var kul. Hans icke-förståelse för spel i allmänhet kompenserades av min unga hjärna, så vi var relativt jämna. Pappa tog snabbt kommandot över havet och alla dess fisketillgångar. Så irriterande. Alltid skulle han hålla på med sina satans båtar. Vågade aldrig ta en riktig strid på land. Så fort jag försökte attackera hans ö kom alltid hans flotta och sänkte mitt transportskepp. Att överhuvudtaget hålla mina egna hamnar vid liv var en utmaning.

Det blev en långdragen, men rolig match. Nervositeten var som bortblåst och hade ersatts av en hjärnaktivitet motsvarande ungefär en veckas skolgång. Jag kunde inte ha mått bättre. Det skulle bli ett av mina tydligaste minnen från min tidiga ungdom. Tack vare spelet, och en farsa som var besatt vid att bygga stridsfartyg, kunde jag somna på kvällen med ro inombords. Flyget gick bra, jag fick massa nya kompisar och jag fick träna med Markus Näslund.

Sedan dess har datorspel varit min bästa medicin mot dåliga känslor. När jag har känt mig nervös, sviken eller illa behandlad har datorspel alltid funnits där för att få mig att tänka på något annat än stund. En del kanske tycker att detta är ju alkoholens uppgift, men som en vis dam en gång sa: Alkohol förstärker bara känslan man redan är i. Om man är glad blir man gladare av alkohol. Om man är ledsen blir man ännu ledsnare av alkohol. Med tiden har jag insett hur mycket sanning som ligger i det.

Hur det gick i matchen? Jag vann till slut. Vad trodde du, liksom?

Nu ska jag spela tills fingrarna blöder!

Känslorna våldtar oss

Det är fascinerande hur känslor påverkar oss. På ett okontrollerbart och hänsynslöst sätt härjar de runt i våra liv, för att i ena stunden sätta krokben på oss och i den andra hjälpa oss upp igen. Det finns inte så mycket att göra åt det, förutom att kanske lära sig deras taktik. Mönstret. Man hoppas hela tiden på att bli överraskad, att de skulle avvika från mönstret en stund, men lämnar en likväl där på marken. Varje gång lovar man sig själv att inte göra samma misstag. Hela tiden faller man platt ner mot marken. Om man ska se något positivt i det är det väl att man hela tiden lär sig att landa så mjukt som möjligt. Självbedrägeri, fokusering, isolering, kalla det vad du vill, bara man har någon teknik för att skydda sig mot sanningen. För sanningen är väl ändå det värsta av allt? Sanningen är asfalten som slår en i ansiktet och river upp sår. Sanningen är hånflinet som sänker en tills man inte riktigt vet någonting alls med säkerhet längre.

Ändå vet man långt där inne att det finns en liten chans att sanningen är underbar...

För ett år sedan skrev jag en text som på något sätt känns relevant idag. Kontraster, kallade jag den. Inte för att jag befinner mig i någon av de här två extremerna, men jag har definitivt bytt planhalva från den ena till den andra idag. Jag längtar tills jag får byta tillbaka igen.

Kontraster
Allting är svart idag. Jag har gråtit, mitt ansikte är svullet och min näsa rinner, men det känns som om det var evigheter sedan. Gråten var mitt enda botemedel, men nu vet jag inte vad det är jag behöver bota längre. Det enda jag känner är en stor tomhet, en likgiltighet inför allting. Jag kryper in i mitt ynkliga inre och bara önskar. Önskar att det vore annorlunda. Att det fanns något hopp. Men hur mycket jag än önskar och försöker lura mig själv finns det inget hopp. Min logiska sida försöker säga någonting, något om att hoppet skapar du själv, att ingenting är gratis, men just nu funkar inte kommunikationen mellan mig och min logiska sida. Jag är inte förmögen att tänka, bara att känna känslor jag inte kan känna. Mina lyckliga minnen känns inte lyckliga längre, utan passerar bara obemärkt förbi. Det är svårt att kontrollera mina rörelser. De går ifrån att vara svagt darriga till att vara så spända att det gör ont till att vara helt utan kraft. Jag ser människor runt omkring mig men är ändå så ensam att jag bara vill skrika ut min smärta så att någon fattar hur jag känner mig. Ljudet av tårar som slår i marken ekar i mina öron och jag undrar; vad var livet nu igen?

Någon sätter på musik och ljus sipprar in.

Stegen är lätta att ta idag. Solen skiner mot mitt ansikte. Vinden drar genom mitt hår och kittlar min kropp. Idag är världen min. Idag kan jag göra vad jag vill. Alla dörrar och fönster är öppna och det spelar ingen roll vilken väg jag tar för jag vet att jag är beredd på allt. Alla mål är nådda samtidigt som mitt nästa mål är inom räckhåll. Jag hör musik. Harmoniskt får den varje muskelcell i mig att stanna upp och bara andas in styrka. Våg på våg av frid och lätthet löper genom min kropp som om mitt hjärta hade ersatts av en lyckomaskin. Jag vill springa, men istället faller jag ner på gräset, sluter ögonen och tar in alla sommarens dofter. Ett midsommarfirande spelas upp i mitt huvud. En sötsyrlig jordgubbssmak fyller upp min mun. En isande känsla från en kall öl sticker till i högerhanden. Jag hör skratt och ser leenden överallt. Det är svårt att sluta le. Var jag än vänder min blick ser jag kärlek och värme. Vi omfamnar varandra. Mitt hjärta mot ditt. Livet är lätt idag.


4 saker folk säger enbart då de är fulla

Efter gårdagens fest ute i Frolleland har jag funderat lite på det här med alkhol, hur det påverkar oss i sociala sammanhang och då framför allt vad som sägs efter att man har fått sig några öl innanför västen. Jag har kommit fram till att följande fraser brukar dyka upp i dessa situationer:

1. Men det är ju du! Om man känner igen någon på stan händer det oftast inte så mycket. Några hjärnceller lyser upp och fattar kopplingen, men man agerar liksom inte på det. På fest är det helt annorlunda. Den där spärren som håller en tillbaka från att agera på igenkännandet är sedan länge borta och man skuttar fram till personen i fråga och börjar prata om varför man känner igen varandra.

2. Jag följer din blogg! För en del är det lite skam i att följa någons blogg, utan någon egentlig anledning. Jag själv är en sådan. Jag vill helst inte avslöja för någon att jag följer dennes blogg. Man känner sig lite som en stalker liksom, trots att bloggen faktiskt är där för att folk SKA följa den. När man är full kan man dock inte hålla sig, man bara MÅSTE diskutera det där inlägget som man tyckte var så intressant.

3. Du är en bra vän / jag gillar dig / du är så rolig etc... Vi vet alla att vi är dåliga på att berömma varandra. Samtidigt vet vi att något av det mest stärkande och energigivande för en människa är beröm. Visst är det lustigt? Fast ändå inte. Man sätter sig i en lite sårbar position när man berömmer andra. Man liksom gör sig själv lite mindre medan man förhöjer den andra. Eller jag vet inte. Det är lite läskigt att berömma andra, i vilket fall. Det är åtminstone vad jag tycker. När alkoholen har sagt sitt bryr man sig inte längre, utan man berömmer folk till höger och vänster. Härligt!

4. Ja, han/hon/vi pratade om dig... Jag antar att vi alla tänker den tanken ibland: "vad säger de om mig när jag inte är där?". Till slut övergår tanken till: "pratar folk om mig överhuvudtaget?". Innerst inne vet vi väl att de gör det, men man vågar aldrig vara riktigt säker. Det hålls ju så hemligt, menar jag. Om någon har pratat om dig med andra kommer de inte fram och säger det till dig, FÖRUTOM när de är fulla! Då är det orddiarré som gäller!

Ja, det var väl det. Om inte låttexter räknas. I så fall skulle det finnas en punkt för varje partyhit någonsin.

Dagens dagens

En 6-åring och hans 4-åriga bror är i sovrummet på övervåningen.
-Vet du vad? Jag tycker det är dags för oss att börja svära! säger 6-åringen.
-Jaa! svarar 4-åringen.
-Okej, vi går ner till mamma nu och så säger jag något med helvete och du någonting med fan.
Pojkarna går ner till mamma.
-Godmorgon! Vad vill du ha till frukost då? frågade mamman 6-åringen.
-Men för helvete morsan, du vet väl att jag vill ha Havrefras som vanligt?
SMACK! Ungen springer gråtandes uppför trappan mot sitt rum. Hack i häl har han mamman som slår honom på rumpan och skriker åt honom att lära sig hyfs. När hon har lugnat ned sig och kommit ner igen frågar hon lillebror:
-Jaha, vad vill du ha att äta då?
-Du kan ge dig fan på att det inte är Havrefras i alla fall!

Hehe, tyckte den var lite rolig.

Nu blir det fest hos Frolle! Ska gå och göra mig i ordning, ciao!

Recension: Kick-ass



Har inte vi alla börjat tröttna lite på superhjältesfilmer vid det här laget? Jag kommer inte ihåg om det var Spider-man eller stålmannen som startade det hela, men jag minns hur jag tyckte att det kändes lite löjligt, hela det där konceptet. Superhjältar hör väl barndomen till? Men jag blev snabbt överbevisad - det kom en hel del bra rullar med våra trikåklädda keldjur från Hollywood. Men nu är det väl ändå passé? Kick-ass kommer rätt i tiden, som en respons på nämnda trötthet. Det är som en kombination av Kill Bill och Superbad med vissa parodiinslag. Visst låter det härligt?

Dave är en helt vanlig serietidningsnörd som en dag bestämmer sig för att bli en superhjälte, trots hans brist på allting en meningsfull superhjälte bör ha såsom styrka, smidighet och någon form av superkraft. På ett fenomenalt sätt lyckas han rädda en kille från att bli brutalt misshandlad och klippet hamnar på youtube. Kick-ass, som han kallar sitt alter ego, får massivt stöd från allmänheten och ger samtidigt upphov till flera superhjältar såsom Big Daddy (Nicolas Cage) och Hit-Girl. Tillsammans retar de gallfeber på stadens gangstersyndikat som tar in det tunga artilleriet för att få stopp på superhjältesyran.

Filmens största drivkraft är utan tvekan unga Hit-Girl som kallblodigt skär upp, skjuter på och sparkar skurkar till höger och vänster. Politiskt inkorrekt? Ja, speciellt med tanke på hur ful hon är i munnen. När hon får frågan på hur man kan få tag på henne och Big Daddy svarar hon sarkastiskt "you just contact the mayor's office, he has a special signal he shines in the sky! It's in the shape of a giant cock!" Jag älskar det.

Man kan tro att actionscenerna i en sådan här film kommer i andra hand, men nej, de är värdiga vilken actionfilm som helst. Det bästa inom detta är en scen som utspelas från förstapersonsperspektiv med night vision-glasögon. Finns det något bättre än att se folk få sina huvud avblåsta i night vision-läge? Även om saker och ting är lånade från olika håll känns allting nytt och fräscht.

Kick-ass är fantastiskt rolig, rå och rekommenderad av mig! Se den!
Betyg: 4/5

Trailer: www.youtube.com/watch?v=DrKHu2UX1vA

En ganska tråkig dag

Inget speciellt har hänt, egentligen. Var hemma i mitt gamla hus en stund efter jobbet och dreglade över Starcraft 2 som min brorsa har lyckats få tag på. Helt sjukt vad sugen jag är på att börja lira någonting igen. Jag vill vara bra på någonting mätbart, liksom. Det är en speciell känsla att vinna en match, att ta sig högre upp i rankingen. Så speciell att det var det enda jag tänkte på under en lång tid. När jag la mig för att sova tänkte jag på hur jag hade kunnat vinna istället för att förlora den där matchen tidigare under dagen. I skolan drev tankarna ibland iväg mot funderingar om vilken strategi jag skulle använda mot min motståndare för kvällen. Det var tider det.

Släng er i väggen myror!

Jehovas vittnen måste vara de flitigaste och ihärdigaste varelserna på denna jord. Jag måste säga att jag är lite imponerad av dem. De har verkligen allt emot sig. Inte nog med att deras tro är helt wacko. Det finns verkligen ingen som gillar dem, förutom de själva då. Har du någonsin hört någon icke-jehovas-vittne säga "nä men jag tycker ändå att de har en poäng, de där Jehovas vittnen. De verkar vara vettiga." Jag tror inte det va?

I måndags stod de utanför Chalmers, av alla ställen, och delade ut dessa minitidningar:



Visst ser den lockande ut? Jag fattade såklart inte att det var från Jehovas vittnen först. Utdelarna var civilklädda och det fanns inget som tydde på att de kom från något religiöst samfund. Tidningen ser ju snarare ut att handla om miljön eller nåt, speciellt med tanke på namnet. Vakna! Vilken ironi. Jag vet några som skulle behöva vakna.

Tidningen handlar om hur komplex vår värld är och hur detta är ett bevis på en intelligent skapare. Man menar att förutsättningarna på Jorden är så perfekta för liv att det måste ha varit någon som har tänkt på detta. Man menar att Jorden har anpassats så att liv skulle kunna existera här. Jag skulle vilja vända på det. Livet har anpassat sig efter Jorden, och gör det fortfarande.

Även om det nu finns någonting som har designat Jorden så måste det vara en riktigt dålig designer. Titta på naturen! För att överleva krävs det att man släcker annat liv, att man orsakar lidande. Är det bra design? Nyfödda bebisar får obotliga, plågsamma sjukdomar som till slut tar livet av dem. Är det bra design?

Nä, vi kommer åter igen in på Teodicéproblemet: hur kan det finnas en god, allsmäktig Gud i denna värld av ondska och lidande? Detta är inte Jehovas vittnen ensamma om att inte kunna svara på...

Pale blue dot



Jag får verkligen rysningar i hela kroppen. Nästan så att en liten, liten tår tränger sig fram.

Män är från Mars, kvinnor från Venus

Jag orkar inte skriva någonting idag, men jag kan bjuda på en sjukt härlig historia jag hittade:

http://www.kontraband.com/pics/22193/FW-FW-FW-Creative-Writing-Assignment/

Hahahahaha! Jag vet inte om den är sann eller inte, men skit samma. Härligt är det! :D

Jag har sökt till journalistprogrammet

...ja, det var bara det jag ville säga.

Överraskningsbröllopet

Igår var det alltså bröllop - utan att brudparet ens visste om det förrän de stod där i allén och tittade ut över hundratalet gäster och lyssnade på den inspelade ingångsmusiken. Den blicken de båda fick, den var blank och full av chock samtidigt. Framme på scenen stod någon typ av pseudopräst dekorerad med ett lösskägg som gick ända ner till naveln. "Säg efter mig, Ida" sa han. "Jag lovar... att i nöd och lust... älska med Peo minst två gånger om dagen". Salen drabbades av en kollektiv skrattattack. Skrattet skulle snart bytas ut i tårar då Johan Skog tog över med sin solosång av "Bed of roses". Kombinationen av hans vackra stämma och hela grejen, bröllopet, fick Peo att bryta ihop för en stund. Tåren orsakade en kedjereaktion. Inte ett öga var torrt.

Sedan började festen. Menyn:

Förrätt: Sillmacka
Huvudrätt (två olika rätter): Lax, kokt potatis, sån där sås man brukar ha till.
Fläskfilé, potatisröra (ja, vad var det där egentligen?), någon sås.
Efterrätt: Panacotta, bär.
Bröllopstårta, kaffe.

Allting var jättegott, men jag måste säga att efterrätten var min favorit. Jag vet inte om det hade med antalet promille i min kropp att göra, men jag tyckte i varje fall att den var perverst god.
Talen var fantastiska - åtminstone för brudparet. Vissa grejer fick dem att skratta helt hysteriskt. Själv förstod jag inte den internhumor som dök upp lite varstans, men det var väl det som var poängen.

DJ:n ägde! Klockren musik nästan hela tiden. Jag kan tänka mig att det är svårt att hitta musik som alla gillar, men han lyckades alltid hitta de där partyguldkornen. Mot slutet av festen, då de flesta gamlingarna hade gått, fick han visa sin fulla potential för en stund och drog igång ett "riktigt" party. Synd att vi inte var flera!

Stort tack till kusinerna Malin, Emma, Linda och brorsan Daniel som gjorde partyt! Vill också önska Peo och Ida ett fortsatt kärleksfullt liv!

Nu är det hemgång och så börjar det vanliga livet imorgon igen. Ångest...

Nu kan jag äntligen avslöja det!

Nu är kusten klar för att berätta den hemlighet jag har burit på i flera månader nu! Ikväll är det dags för min morbror Peo och hans fru Ida att gifta sig, trots att de redan är gifta. Hur går det till, kanske ni tänker. Jo det var så att de redan har gift sig i USA. Varken släkt eller vänner var välkomna så nu slår vi tillbaka och anordnar ett "riktigt" överraskningsbröllop åt dem! De har båda i detta nu precis blivit kidnappade av sina vänner. Just nu tror de nog att det handlar om en typ av svensexa/möhippa, men vid ungefär 18:00 ikväll kommer de att få ta av sina ögonbindlar och finna sig själva bredvid varandra framför 102 gäster i IKEA aktivitetshus. Stolarna kommer vara uppsatta precis som i en vanlig kyrka, en "riktig" präst viger dem, orgelmusik kommer att ljuda från högtalarna. Bredvid "kyrksalen" står bord uppradade, färdigdukade.

Jag tänker knappast gifta mig inom en snar framtid, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att jag skulle vilja vara med om något sånt här. Att bli kidnappad och så har alla vänner tagit sig tiden och orken att anordna någonting sånt här. Vad sjukt egentligen!

Men nu är det alltså Peos och Idas dag och jag är taggad till tusen! Dagens outfit? Den kommer här!



Kostym: Riley
Slips: Bläck
Skjorta: Emilio
Kalsonger: Björn Borg (både över och under)
Hushållsmixer: Electrolux

Onda frisörer och dagens outfit

Idag var jag hos frisören, ÄNTLIGEN! Jag har varit blind i ett par veckor nu. Håret har varit i vägen för ögonen och jag har varit tvungen att slänga med det som om jag var med i någon sorts real-life shampooreklam för att kunna se överhuvudtaget. På senare tid har även min hårbotten börjat bli väldigt torr. Jag frågade frisören om detta och hon svarade med en fråga.

-Vad använder du för shampoo?
-Vanligt Wella för normalt hår typ. Allting började sen jag bytte till det, men nu har jag kört head&shoulder istället.
-Okej... Shampoo från dagligvaruhandeln är ju inte så bra för håret. Det innehåller mycket tendicider (?), samma ämne som finns i typ Ajax och sånt. Det torkar ut håret.
-Okej... så det shampoot ni säljer här har inget sånt?
-Nej precis.
-Ok. Head&shoulders, det suger också eller?
-*Hon ler lustigt, som om hon tycker lite synd om mig* Det.... det är ännu värre. Det innehåller [något ämne] som grovrengör håret. Det naturliga fettet du har i håret som faktiskt är till där för att smörja försvinner helt. Då överproducerar kroppen fettet istället.

Det slutade med att jag köpte ett av deras shampoo där. Det gick på 180 spänn, en ganska rejäl summa för en fattig student. Visst, allting hon sa verkade ju vara ganska trovärdigt. Men jag som annars ifrågasätter allt, varför svalde jag bara allt sådär? Jag kunde väl åtminstone frågat lite mer om de där tendiciderna? Typ, är det tendiciderna som ORSAKAR torrheten då? Bara för att det finns i Ajax behöver det ju inte vara precis det som torkar ut huden, utan det kan ju vara något annat ämne i Ajaxen.

Nä, sanningen är den att jag var rädd. Rädd för att tvingas leva med en torr hårbotten för resten av livet. Det är i sådana svaga stunder man är villig att godta vad som helst som lösningen, även om man omöjligen kan vara säker på att det är den rätta lösningen. Frisören spelade på min rädsla för torr hårbotten precis som Bush spelade på amerikanska folkets rädsla för terrordåd när han invaderade Afghanistan och Irak. Detta är inget att skratta åt.

Slutsats: frisörer är onda. Allihopa. De borde alla dränkas sju gånger samtidigt som små dvärgar hoppar på deras tår.

Aja, mitt hår blev fint i alla fall tycker jag! Här får ni se det tillsammans med dagens outfit!



Frisyr: frisör från helvetets djupa avgrund
Kofta: Peak Performance
T-tröja: Blueprint
Bälte & Jeans: samma som igår
Strykjärn: Tefal (även bra att ha med sig om dina kläder skulle bli skrynkliga)

Dagens outfit

Ni kanske kommer ihåg att jag skrev i ett gammalt inlägg om hur jag ville förstora brösten för att få fler läsare. Jag lyckades aldrig få tag på någon som kunde förstora mina bröst. Alla jag tog kontakt med började tjata om att jag var kille och att jag därför inte kunde förstora brösten. Jag fattade ingenting, men skit samma. Jag har fortsatt mitt studerande av de mer framgångsrika bloggarna och har hittat en gemensam nämnare för dem alla: dagens outfit. Ett inslag då man lägger upp en bild på sin outfit för dagen och kort kommenterar och motiverar sitt val. Så här kommer den: dagens outfit!



Jeans: Levi's
Bälte: Tiger of Sweden
Skjorta (felknäppt och ostrykt för den där lite busiga effekten): Replay
Ketchup: Heinz

Intressant värre

Ända sedan jag flyttade hemifrån för exakt fyra månader sen (herregud, vad tiden går fort) har jag sparat alla kvitton på mina matinköp. Det sista steget i min packa-upp-den-inhandlade-maten-rutinen är att slänga in kvittot i mitt speciella kvittoskåp. Jag tänkte att det en vacker dag skulle vara intressant att sammanställa alla mina inköp i ett enda stort Excel-dokument och utvärdera vart mina pengar tar vägen. Detta gör jag just nu.

Vem vet, kanske blir resultatet så pass intressant att det kan hamna på bloggen?

Idag har jag fotat för Tofsen. Temat är som sagt havet, så jag fick bada lite i kårhusets pool. Bilden blev så där riktigt "TV-reklamig". Jag liksom hoppar upp ur vattnet och skakar av mig vattnet ur håret på sexigast möjliga vis. Plasket runt midjan får det att se ut som att jag badar naken, men vad gör det? Då blir det väl ännu lite mer spänning i bilden? ;) Med andra ord rekommenderar jag er att förbeställa ett nummer. Det lär inte bli LITE rusning för att få tag på Tofsen när ryktet om mitt utvik sprider sig! Håhå jaja!

Efter det var det tenta i funktionell programmering. Låt oss säga så här: det gick som väntat.

Tar en paus i plugget för att ta hand om viktigare grejer

Typ det här!



Hahahahahahahaha, något av det värsta jag sett! :D

Idag är det kontaktfri dag

Så nu ska jag plugga funktionell programmering!

Prelude> putStrLn "Ciao!"

Så. Fucking. Epic.



Lördagkvällen skulle börja med naturprogram och sluta med en aggressiv invandrare. Jag och Erik inledde förfesten med att knäcka vår för denna särskilda kväll införskaffade Jägerflaska. Innehållet förtärdes tillsammans med Euroshoppers energidryck. Det är helt fantastiskt hur mycket billigare den är jämfört med andra energidrycker, egentligen. Vi satte på Planet Earth, en naturserie. Av någon anledning blev det lite av en succé.

Vid 22:30-tiden tog vi bussen in till stan. Längst bak i bussen satt ett gäng packade tjejer (i dubbel bemärkelse) och skrålade, precis som vi brukar göra. Skillnaden var att dom var helvete så dåliga. De fullständigt vanhelgade vår signaturmelodi, Toto - Africa! Jag satt i ett hörn och var sur hela färden in.

Till slut kom vi in på Trädgårn. Det var mycket folk. Många tjejer som tagit ut sommaren i förskott och klädde sig synnerligen lätt. Många killar som försökte komma till på nämnda tjejer. Jag blir alltid lika förundrad varje gång jag kliver in på ett dansgolv. Hur det alltid ser likadant ut. Hela rummet liksom cirkulerar runt de få tjejgäng som dansar. Killarna är som en levande variant av zombies. Istället för att äta upp folks hjärnor ser de som deras uppdrag i livet att ställa sig bakom en slumpmässigt utvald tjej och dansa där tills hon märker av en och antingen dissar honom... eller dissar honom. Vad är alternativet liksom? Att hon skulle vända sig om och bara "oh yeah du dansar och dreglar så jävla sexigt bakom mig att jag bara vill fläka upp fittan i ansiktet på dig! Kom här!" Skulle inte tro det va? Jag tror jag måste göra en fortsättning på raggningstips för killar.

Sen finns det ju också de aggressiva invandrarkillarna. De naturliga alfahannarna. När vi skulle ta oss igenom dansgolvet knödde vi oss förbi ett par av dessa. Tydligen hade då en av dem puttat till Erik bakom mig och gett honom en smäll på käften. Nästa gång jag såg honom blödde han från näsan. Det var inte jätteallvarligt då det slutade blöda ganska snabbt, men ändå. Blir så irriterad att de bara kan komma undan med det där (Erik hade inte kunnat känna igen dem igen).

Igår såg jag ÄNTLIGEN Avatar. Alla polare hade redan sett den så det slutade med att jag bokade en singelplats. Mitten av första raden. Där satt jag ensam som en kung över hela salongen. Det kändes bra, faktiskt. Film är väl egentligen inte någon gruppaktivitet. En riktigt bra film ska inte kräva att tittaren har sällskap, utan den ska kunna förföra på egen hand. Och det gjorde den. Oj, vad den förförde mig. Jag kom att tänka på Stranglethorn Vale i World of Warcraft. Vilken härlig miljö! Vissa saker var förstås lite töntiga, men skit samma. Vem hade tackat nej att hoppa in i den där världen av lysande växter, fascinerande djurliv och en halvnaken tjej som tar hand om en? Inte jag i alla fall!

It's time... for some serious dragon hunting

Ikväll är det dags för ännu en drakjakt på Trädgårn! Hela skövdegänget kommer ner och deltar! Kommer med största sannolikhet att bli mycket trevligt, även om jag den här gången inte kommer att vara lika aktiv i själva jakten. Man måste ju lämna lite plats åt nya, unga talanger!

Om jag hinner sova lite, vill säga. Sömnen är den del av mitt liv som har fått ta mycket stryk på sistone. Jag skyller på min umgängeskrets som håller mig vaken. Fuck you, säger jag bara. FUCK. YOU.

Men spela roll egentligen. Jägermeister räcker för att en kväll ska bli lyckad.

Apropå Jäger; jag har funderat på följande fråga. Om man fick välja mellan att vara full resten av livet eller spiknykter resten av livet, vad hade man valt? Efter att ha funderat ett tag på frågan ser jag en parallell till det här med religion. Man blir glad av att vara full, trots att man kanske inte har den bästa bilden av verkligheten. Samma sak med religion. Jag har hört så många (speciellt tjejer, av någon anledning) säga typ: "jag vill tro på någonting/jag vill att det ska vara så, därför tror jag!". Det är som om man inte bryr sig om det är sant eller inte, bara det är till den troendes behag. Ungefär som när man är full: man bryr sig inte så mycket så länge någonting är kul. När man är nykter däremot bryr man sig i högre grad om vad som är sant eller inte och vilka konsekvenser en handling kan få.

Jag skulle nog valt att vara spiknykter. Jag vet inte riktigt varför, men sanningen känns viktig för mig. Många i min omgivning beskriver mig som en väldigt ärlig person, och ja, jag tror att jag är det. Men jag vill inte bara vara ärlig mot andra, utan också ärlig mot mig själv. Jag vill sträva efter att vara så informerad om sanningen som möjligt.

Nu börjar det spåra ur här av flummighet, så jag avslutar inlägget här. Ciao!

SIMON, TA DIG SAMMAN

Nä, jag klarar inte att ta mig samman och plugga, så istället skriver jag det här. Planerna för påsken är följande:

Långfredag (idag): ta mig hem till föräldrarna och käka påskmiddag där. MUMMA!
Påskafton: Jobb 6-15, sen utgång. Någonstans. Ingen vet var varken förfesten eller mainfesten ska äga rum.
Påskdagen: Jobb 14-18. Gå och se Avatar på kvällen (ÄNTLIGEN).
Annandagen: Påbörja plugg inför onsdagens tenta.

Har skrivit klart krönikan till nästa nummer av Tofsen. Temat är havet och tidningen kommer 26 april.

April, april

Ja idag var det alltså första april. Första skämtet kom strax efter 12 på natten då jag lade upp denna statusuppdatering på facebook:


Jag, Niclas och Bung satt i Mumble (ett röstchattprogram) och bara skrattade. Mitt i natten ringde min bror.

-VAR ÄR DU!?
-...April, april...
-...............Jag. Hatar. Dig.

Min stackars mor har fått telefonsamtal från oroliga människor. Det känns bra att det finns människor som bryr sig i alla fall! :D

På väg till jobbet läste jag Metro, där jag stötte på vad jag antar vara ännu ett aprilskämt:



När jag var på jobbet fick jag se den här affischen på dörren till lunchrummet:


Till saken hör att det innan jag tog detta kortet hängde såna där andningsfilter man ser folk använda i förorenade städer.

En kul dag det här! :D

RSS 2.0