Vanligt gammalt hederligt pirr

Det var vad jag kände i morse då jag satt på spårvagnen till skolan. Hela min kropp ville göra någonting, men den visste inte riktigt vad. Till höger om mig satt en kille som jag trodde att jag kände igen. Under en facebook-stalking-session hade jag hittat hans blogg där jag hade sett honom på bild. Det skulle senare visa sig att det inte alls var den killen, så det hade ju varit über-pinsamt om jag hade hälsat och presenterat mig som Vanilla, "han som kommenterade på din blogg", men just då förbannade jag bara mig själv för min sociala inkompetens och att jag inte vågade starta en vanlig fucking konversation. Hur svårt kan det vara liksom? Vi ska ju gå på samma utbildning! Det finns tusen miljoner saker att prata om!

Nåväl. För att göra en kort historia ännu kortare verkar allting väldigt lovande och jag känner mig... lycklig. Är det rätt ord? Det känns som att jag har träffat rätt. Jag menar, på tåget hem idag läste jag kurslitteratur, inte för att jag måste, inte för att jag ville känna mig förberedd inför imorgon, utan FÖR SKOJS SKULL! Hur ofta händer det? Jag läste till och med förordet! Är det här på riktigt?

Nä, nu känns det verkligen bra. Hoppas det håller i sig!

Ännu en bländande artikel

I Maj, på den tiden då jag inte hade någon aning om jag någonsin skulle lyckas komma in på journalistutbildningen eller inte, lade jag upp ett inlägg på bloggen om en artikel som får mig att se fram emot att bli journalist. Nu har jag, eller snarare Oskar Lindh, hittat ännu ett exempel på sådan svindlande bra journalistik.

Låt mig presentera: Misshandel med köttfärs!

"- Det gjorde ont, konstaterar kvinnan."

Lysande, Peter Linné! Lysande!

Den sista måltiden

Idag tog jag tåget in till stan som vanligt, fast egentligen inte alls som vanligt. Från Centralen tog jag linje 16 till Chalmers som vanligt, fast ändå inte som vanligt. Väl där lunchade jag med Bung, Robin, Viktor och Adam, precis som vanligt. Fast.... nä.

Det jag kommer att sakna mest från Chalmers är våra luncher. De är så softa på något sätt. Ingen annanstans får jag den typ av mentala stimulans som jag får under våra diskussioner om allt. Logik, logik, logik. Om någonting brister i ens argumentation finns det alltid någon som är vänlig nog att poängtera detta. Drygt, tycker säkert vissa. Roligt och utmanande, tycker jag.

Minnen jag kommer att ta med mig:
  • Robins oförstående min då jag sa till honom att en "nia" precis gick förbi. Han hade tydligen aldrig, ALDRIG NÅGONSIN, hört talats om att man kunde betygsätta tjejers utseende på en skala från 1 till 10. Hur han lyckades gå på en av Nordens största högskolor och samtidigt bo i en grotta någonstans djupt inne i skogen framgick aldrig.
  • Killen som glömde sin nollbricka till Nollkampen.


Nollbrickan is serious business.

  • Rolf Snedböl - en underbart skön halvnorsk lärare som alltid lockade till skratt.
  • Första FestU-kalaset jag var på. Hur imponerad jag var av allt de hade lyckats samla på ett och samma ställe: öl, 13930000 dansgolv, hoppborg, 9834000 barer, låga priser, Kalle Anka-visning, och så vidare, och så vidare...
  • Första gången jag fick mer poäng än Bung på en tenta.
  • Hur jag under flera veckors tid jobbade heltid med att ENBART korrekturläsa kandidatrapporten.
  • Bulten som under juletider började sälja glögg. Det finns inget som kan förgylla en föreläsning på samma sätt som en rykande het mugg glögg + en styck lussekatt.

Nä nu måste jag hejda mig själv så att jag inte fortsätter tråka ut er i all evighet. Poängen är att jag gillade Chalmers, men i slutändan var det inget för mig.

Imorgon börjar jag på det som jag hoppas är för mig! Hej JMG, hejdå Chalmers!

Bratkväll 2: rapport

Jag vet vad ni gör. Ni sitter och dreglar av upphetsning. Snart, SNART, kommer han att lägga upp bilder från Bratkväll 2, tänker ni!

Det var epic. På många sätt mer hardcore än sist. Den här gången visste vi vad 'vaskning' är för något, vilket skulle påverka tillställningen i allra högsta grad. Vaskning är en trend bland rika unga. Det går ut på att man beställer in två eller fler flaskor champagne, ju dyrare desto bättre, och ber servitören att hälla ut den ena. Man vaskar den. Bara för att visa hur jävla rik man är. Detta som en reaktion på att vissa krogar på Stureplan har lagt förbud på att spruta champagne. 

Självklart var vi tvungna att testa detta. Kvällen inleddes med att Skog vaskade en av våra sex flaskor skumpa genom fönstret. Att bevittna detta tog emot. Inte för att den var särskilt dyr, men ändå. Det finns en djupt rotad instinkt i mig som säger att man inte bara slänger saker sådär, och då i synnerhet när det gäller alkohol.

Men detta kom jag såklart snabbt över och vaskade själv Fisherman's Friend till ett kolossalt värde av ca 20 kronor. Now, THAT'S gangstah! Sen kom någon på den underbara idén att vaska Eriks tröja, en idé som snabbt fick stöd bland festdeltagarna. Tröjan fick snart en flygfärd genom fönstret på tionde våningen. Detta blev startskottet för vaskningsfestivalen som skulle föreställa vår förfest. Öl vaskades, cider vaskades, cigarrer vaskades. Det är ett under att folk blev alkoholpåverkade överhuvudtaget.

När vi gick på stan i våra backslicks, skjortor och tillhörande ulltröjor hördes kommentarer från folket vi gick förbi. "Vilka jävla äcklen", "idioter". Jag har nog aldrig varit så hatad av folk jag inte känner. Det var lite obekvämt, men samtidigt visste vi ju att vi hade lyckats.

Kvällen fortsatte med oavsiktlig vaskning på krogen, folk som blev spontant utburna från dansgolvet, en örfil utan någon till synes rimlig anledning och, till slut, en fjortis på McDonalds som agerade assisterande vaskare och hällde ut 3/4 av min stora cola.

Without further ado: BILDER! Och ja, allt är taget med en skruttig mobilkamera.


Värdarna Niclas af Gyllenpress, Aksel Jonslodtt och Karin Bordhielm.


Christopher von Körner var formidabelt klädd! Hade även ett helt okej vev.


Mikael Bungbrandt och jag, Simon af Cronstrutt. Var sin flaska. För att det e schtek.


På balkongen. Hela fotot bara skriker överklass.


Jag vet inte vad bröderna Jonslodtt gör här. Seriöst, vad gör de?

Det var allt jag hade att bjuda på! Simon af Cronstrutt signing out, Simon Crona signing in!

Det är någonting i hur hon går



Det är någonting i hur hon går. Tippandes på tå, delikat, lågmält. Jag betraktar henne bakom kulisserna och undrar vad hon tänker på. Vad hon väntar på. Vad som tynger henne. För någonting är det, någonting som gör att hennes steg inte når ända fram.

Det är någonting i hur hon går. En sorts ängslan. Så skört. Likt ett träd som svajar i vinden, orolig för att falla trots de djupa rötterna, trots styrkan i stammen. Förstår hon inte att hon är vacker?

Det är någonting i hur hon går. Förstår hon inte att hennes leende kan lysa upp hela min värld? Förstår hon inte hur älskad hon är? Förstår hon inte att hon är värdefull? Jag vill att hon ska förstå. Jag vill inte att hon ska vara det där trädet. Jag vill att hon ska vara vinden och flyga fritt, utan någon baktanke, utan något som håller henne tillbaka.

Det är någonting i hur hon går. Men jag vet inte om jag bara inbillar mig. Kanske borde låta det vara och sluta tänka så mycket...

Bratkväll 2

Äntligen är tiden kommen för ännu en bratkväll! För ett år sedan kom jag på idén (ja, jag vill ta åt mig all ära för det här) att vi borde ha brat som tema för en utekväll. Alla fixade till backslicken, stekarstilen och började kvällen med champagne hos Skog. Idén var att vi sedan skulle dra ut till ett lite "sunkigare" ställe, beställa in en champagne och bara steka. Så blev det. Det blev en mycket rolig och minnesvärd tillställning, som nu alltså ska få en uppföljare.

Som uppladdning bjuder jag här på en liten recap från förra året:


Mikael Bungbrandt med skumpan i högsta hugg.


Bungbrandt, Daniel Stenrik och Richard Hasselberg poserar med champagnen. Jag har absolut ingen aning om varför Bung försöker imitera en Snorlax.


Shit was soooo cash!


Jag har råd med en Moët på Bryggeriet. Har du?


Japp, jag ser helt sjukt sliskig ut. Det var meningen.

Så nu laddar vi inför ännu en omgång av champagnedrickande och att vara allmänt dryga mot varandra! Skål, kamrater!

Det är något allvarligt fel med höger och vänster

Idag var sista dagen på jobbet innan skolan börjar. Jag stod och plockade upp såna där ekologiska paprikor. Dessa är förpackade tre och tre i antagligen det ljudligaste material som någonsin har uppfunnits. Det räcker med att nudda den och ett prassel motsvarande ungefär arton jetmotorer breder ut sig i lokalen. Med andra ord, om du av någon underlig anledning skulle vilja tjuväta paprikor på nätterna rekommenderar jag icke-ekologiska sådana.

Men hur som helst! Jag stod där och plockade upp dessa paprikor och kom på mig själv med att bara använda en hand! Oklart varför. [Det är för övrigt ett uttryck jag måste börja använda mer. Oklart varför. Det låter så roligt. Oklart varför.] Här är en egenhändigt ritad illustration av hur det såg ut:


Ansiktet är bortklippt av säkerhetsskäl

Frågan som då dök upp i mitt huvud och hemsökt mig ända sen dess är: höger- eller vänsterprasslade jag? Jag menar, från min synvinkel prasslade jag ju med höger hand. Men från er synvinkel vänsterprasslade jag! Jag vill inte vara någon vänsterprasslare!

Jag vet inte. Ni får vara domarna. Vad är jag; höger- eller vänsterprasslare?

Glädje!

För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om det som gjorde min dag och frågade därefter läsarna vad som gjorde deras. En av kommentarerna jag fick är värd att uppmärksammas:



Fantastiskt roligt, tycker jag! Det är nästan så att jag själv kan känna känslan. Genom nätet, genom alla ettor och nollor, känner jag hur glädjen sprudlar där borta i andra änden! Det är ju allas önskedröm, bästa vännen + exet! Att vara bitter är inget för dig, nej då! Det är bara till att ta det med en klackspark! Helt rätt inställning! På'rom bara!

Go go Mona Sahlin!


Den här kvinnan vill ge dig bidrag... Med glädje.

Jag känner att det börjar bli dags att faktiskt sätta mig in i det här med politiken. Den 19 september vill jag göra ett informerat val. Jag vill rösta på det parti som jag faktiskt tror är bäst för Sverige.

Bung kom med förslaget att jag borde läsa allas valmanifest. Det låter smart, egentligen. Men samtidigt jättetråkigt. Eller är det det? Jag tror aldrig jag har läst ett valmanifest, åtminstone inte från början till slut.

Vad jag vet:
  • SD är dumma
  • Sossarna är kåta
  • De rödgröna är aningen splittrade i många frågor
  • Alliansen är dumma mot sjukskrivna, arbetslösa och handikappade
  • Alliansen (eller är det bara moderaterna) vill TA BORT FRIBELOPPET!!!!
  • Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Piratpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet ska slåss om titeln som svensk politisk mästare i Starcraft II
Jag är tveksam om det här räcker till att göra ett informerat val. Nu ska jag i alla fall titta på utfrågningen av Mona Sahlin på SVT. Förhoppningsvis hjälper det lite.

Mitt schema


Ungefär hur jag ser ut när jag jobbar. Finns vissa skillnader, men man behöver väl inte vara så petnoga.

Så här har jag jobbat de två senaste veckorna:

Vecka 33:

mån 11-19
tis    14-19
ons  LEDIG
tor   12-20
fre   13-20
lör   7-16
sön  14-18

Vecka 34:
mån  11-19
tis     14-19
ons   6-15
idag  6-15
imorgon 15-22

Visst trivs jag på mitt jobb, men det är ändå tur att skolan börjar snart så att man får lite "lugn och ro"!

Det börjar dra ihop sig

Fick precis mail från fyra tjejer på journalistprogrammet som ska sparka in oss. Insparkning, sparka in, whatever. Jag blev påmind om att på tisdag börjar det faktiskt. Det är ju helt sjukt. Jag blev nervös bara av att läsa mailet, och jag förstår inte riktigt varför. Jag trodde att jag hade kommit förbi det stadiet då man blev nervös inför det nya, men tydligen inte.

Så har det alltid varit för mig. Denna nervositet! Alltid ska den komma då jag ska börja med något nytt. Jag minns hur jag nästan ville dö då jag skulle börja sexan på Kastellegårdsskolan. Rodnaden jag kände i ansiktet då jag var på väg ner för trappan för att träffa mitt nya hockeylag. Första dagen på jobbet. Jag minns till och med mitt första skoldisco! Hur stolt jag var över att äntligen ha tvingat mamma till att köpa mig ett par Tupac-byxor. Äntligen passade jag in... Eller inte. Jag visste inte riktigt hur jag skulle röra mig. När jag var inne på dansgolvet var alla coolingar ute och chillade. När jag gick ut började alla så sakteliga ta sig inåt igen. Det var hemskt.

Nu är jag där igen, lika nervös som vanligt, om än lite bättre på att hantera det.

Snart börjar det. Soon I'll be the haxxor journalist wit sekrut libral surce!

Blogginläggsanalys: 20 tips...

Jag var precis inne och kollade på det här inlägget på bloggen En modells liv. Wow, en modell, tänkte jag. Nu kanske hon spräcker mina fördomar om modeller. Hon är säkert inte alls korkad eller självupptagen på något vis. "20 roliga inlägg som du kan skriva om på din blogg!" hette inlägget. Okej. Så jag gick in på inlägget och upptäckte till min förvåning att det inte alls fanns 20 roliga inlägg jag kunde skriva om. Nej, inte ens länkar! Istället listades 20 olika ämnen som man kunde blogga om. Okej. Fair enough. Jag började läsa alla.
1.) Anordna en lätt tävling så som dagens blogg?

Att skriva ett inlägg med det enda syftet att få fler besökare, snarare än att faktiskt erbjuda besökarna någonting, håller jag mig ifrån. Eller missuppfattade jag tipset nu? Hon avslutar ju faktiskt med ett frågetecken...

2.) Kolla in på aftonbladets hemsida och blogga om en artikel därifrån.

För mainstream.

3.) Skriv om dina egna erfarenheter.

Check.

4.) Dagens outfit.

Check.

5.) Sök en bloggare och ni kan gästblogga på varandras bloggar.

Skulle jag kunna göra. Men varför inte bara hålla sig till sin egen blogg?

6.) Kör en frågestund.

Check

7.) Gör något kul på paint eller photosop.

Nu är ju inte jag den som hänger på Stureplan och håller på med sånt, så jag kan ju inte alla namnen, men wtf? Paint? Photoshop? Hur mycket kostar det på gatan?


Okej, jag HAR gjort lite kul i Photoshop.

8.) Skriv om din bästa minne eller vän.

Svårt det här med din/ditt. Mitt kompis gör fel med det hela tiden.

9.) Tidsfördrivande frågor ja eller nej.

Eeeh..... ja? Var det rätt svar?

10.) Åsikter om politik/miljö/matvanor/mobbing mm.

"Med mera." Så jag får alltså komma på egna ämnen också?

11.) Kändis skvaller.

Vilken kändis skvaller? Lady Gagas skvaller? Skvallrar hon ens? Jag trodde det var alla som skvallrade om HENNE.

12.) Vad det är på tv ikväll.

Tror jag besparar mig den tiden och hänvisar till tv.nu istället.

13.) Skönthet.

"Vanilla visar hur man fixar håret med vax" låter inte så upphetsande faktiskt. Tänker inte ens anmärka på stavfelet. Oops.

14.) Videoblogga.

Jag som trodde att inlägget handlade om ämnen man kunde blogga om och inte vilket medium man gör det genom...

15.) Vad du önskar dig för något.

Det inlägget sparar jag till tomten!

16.) Mode.

Check

17.) Catwalk.

...Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här tipset. Det får vara som det är.

18.) Skriv om dina favorit bloggar

Det är ju en ja/nej-fråga. Antingen bloggar min favorit eller inte. Hur kul hade det inlägget blivit egentligen?

19.) Tipsa hemsidor.

Jag förstår inte riktigt vad jag ska tipsa hemsidorna om, än mindre hur det på något sätt kan bli ett inlägg. Jag kanske ska skriva ett inlägg om hur man tipsar hemsidor om saker?

20.) Skriv om hur din dag har varit.

Vänta nu lite... jag känner igen det här... nu kom jag på det! DET ÄR JU PRECIS DET BLOGGANDE HANDLAR OM! JUST DET! VAD SMART!!!
Jaha, det var alla tipsen. Inget som passade mig. Synd. Hon avslutar med:

Ni får gärna sno listan och skriva mer ;) Dock ska de stå att det är från min blogg.

Okej. När jag högerklickar för att spara bilden som hon använder i inlägget upptäcker jag att det är något som inte riktigt är hundra här:



Åh fan. Hon upplyser mig om att det här är en "skyddad" blogg och att hon tänker anmäla skiten ur mig om jag printar den. Så.... jag får gärna kopiera hennes lista, men om jag printar bloggen... DÅ JÄVLAR SKA JAG POLISANMÄLAS! DÅ är jag en tjyv!

Jag är ingen jurist, men jag vet faktiskt inte vad hon skulle kunna anmäla mig för. Screenshotting - 2 minuters utvisning? Jag skulle vilja höra hennes samtal till polisen. "MEN SNÄLLA GÖR NÅGONTING, HAN HAR EN BILD AV MIN BLOOOOGG!" Ja, herrejösses.

Hur som helst fortsätter jag att skumma genom hennes blogg. Jag har aldrig någonsin läst ordet "modell" så många gånger på en och samma hemsida. Det är helt otroligt. Modellbokningar, modellbilder, modellkurs. Allting handlar om hennes modellkarriär. Visst kan man identifiera sig själv utifrån sitt yrke eller sin hobby, men frågan är om det inte går några kilometer för långt här.

Vi kan väl avsluta analysen med att helt enkelt konstatera att jag och Stella (som modellen heter) är väldigt olika människor. Jag har svårt att förstå mycket av det hennes blogg går ut på, men vad gör det? Det gäller att vara tolerant. Visa hänsyn och respekt. Stella är säkert en jättefin människa i verkligheten.

Peace.

Ibland är det ett leende som gör skillnaden



Jag stod och plockade upp persikor på jobbet och trodde att det skulle bli en helt vanlig dag. En dag som vilken som helst. Men så hände någonting.

Jag fick syn på något. En tjej. Och inte vilken tjej som helst heller. En SÖT tjej! Hon stod borta vid äpplena som låg på annons (1 kr/kg, galet, jag vet). Jag började köra samma gamla rutin då jag först plockar på mig frukt, i det här fallet persikor, och lägger upp dem samtidigt som jag låtsas kolla mig omkring, checka läget liksom. I själva verket smygtittar jag på den söta tjejen som i det här fallet hade blont, ganska kort hår och ljusa, klara ögon. Jag hann notera att hon klädde sig lite mysko. Tänk estet.

Från ingenstans fick vi ögonkontakt. Eller man kanske inte kan kalla det för ögonkontakt. Det var ju ganska långt avstånd mellan oss. Hon kunde lika gärna ha tittat ut i luften på ingenting, eller kanske bageriet bakom mig, men av någon anledning kändes det som att hon tittade på mig.

Jag fortsatte jobba. Plockade upp persikor, vände mig om och HOLY CRAP HON GÅR HITÅT!!! Okej, det kanske var lite överdrivet, men jag tänkte i alla fall att nu får jag chansen att smygtitta på lite närmare håll. Persikor, vände mig om och plötsligt möttes våra ögon. Nu tittade hon definitivt på mig. Jag tänkte att nu får jag leva som jag lär och inte vika undan med blicken. Det lustiga var att hon verkade tänka samma sak. Under alldeles för lång tid tittade vi på varandra samtidigt som hon gick åt mitt håll.

Känner jag henne? Nej, har aldrig sett henne tidigare. Nu var hon på väg förbi mig. Då kom det. Leendet. Om tjejen var söt vet jag inte hur jag ska beskriva leendet. Det påminde om Katie Holmes leende, det liksom började i mungipan och slutade någonstans i mitten, fast inte lika efterblivet.


Katie Holmes - lite smått efterbliven

Och så var det över. Hon gick förbi mig. Jag var helt paff. Det var som på film. Sånt här händer inte i verkliga livet, utan bara i löjliga, romantiska filmer. Eller så hade jag missuppfattat situationen helt. Hon kanske bara log åt min fula frisyr, eller nåt.

Men ändå. Det gjorde min dag.

Så, kära läsare, vad gjorde DIN dag?

Fångarna på fortet



Bapapapaaaa paaaaa paaa paaa dadadadaDAAAAAA! Den välbekanta vinjetten hörs från källaren. Omedelbart släpper jag kniv och gaffel och springer i full kareta från matbordet för att inte missa en sekund av det heliga programmet, the program of ultimate fredagsmys... Fångarna på fortet.

Jag plockar åt mig alla mina favoritgodisar samtidigt som laget introduceras. Min bror gillar såklart samma godisar som jag, så det gäller att pissa in sitt revir fortast möjligt. Jakten på nycklarna har börjat. Där joggar de allihopa i ett led, Gunde, Agneta, dvärgarna, random ansikten. Gunde hojtar någonting om att de måste skynda sig. Jag gillar hur han uttalar sina "L". Han liksom ploppar med tungan varje gång han gör det. Och så är han glad. Oklart varför. Jag är nervös. Tänk om någon fastnar inne i den första cellen och sätts i finkan? För mig är det blodigt allvar. Att fastna där inne helt ensam för att sedan eskorteras till tjockisen La Boule och hans bur uppe på taket måste vara skitläskigt. Vad händer om de aldrig lyckas få ut lagkamraten? Släpper de honom aldrig då?

Ibland tittar mina föräldrar förbi. Ser till så att jag och min bror inte slår ihjäl varandra över godisbitarna. Sen återgår de till sitt vindrickande tillsammans med vänner i vardagsrummet. "Här behövs det styrka och..." Gunde gör en konstpaus. "...träffsäkerhet!". Lagets biff skiner upp i ett självbelåtet småleende medan resten hejar på. Jag tittar stormförtjust på hur biffen lätt vinner i armbrytning mot någon piratsnubbe för att sedan kasta ett par knivar mot en pricktavla. Jag undrar varför de aldrig säger någonting, de där som hänger i cellerna. Varför blir de aldrig arga över att ha förlorat? Varför tar de aldrig av sig scarfen, slänger den i golvet och skriker ut förlusten? Det skulle jag ha gjort. Biffen kommer ut med nyckeln. Dvärgen tar den, sätter den i nyckelringen och räcker upp ett pekfinger mot kameran, så att alla ska fatta att de nu har EN nyckel.

Jag kan aldrig Fader Fouras gåtor, trots flertalet desperata gissningar. Han är lite läskig den där gubben, men hans gåtor lyckas alltid få alla engagerade.  Tjejen på TV:n kunde inte heller, så han kastar nyckeln i plurret. Jag utropar ett stånkande "neeeeeeeeeeeeeeeej!". Jag känner med laget. Kan inte vara kul att missa en nyckel så där.

Sen är det dags för ledtrådar. Folk stoppar händerna i tunnor med äckligt gojs i, kryper bland ormar, lyfter på spindlar, går på lina, ja gud vet vad, för att få tag på de små papperslapparna. Det roligaste är när en mesig tjej tvingas in bland äckliga djur och skriker och har sig. Jag fnissar, men vet samtidigt att jag själv antagligen hade dött av skräck om jag varit i samma situation.

Med mitt begränsade intellekt är det svårt att gissa vad ledtrådarna syftar på för ord. Jag gissar alltid på NÅGONTING, men när de väl står där ute på rutnätet av bokstäver har de bildat något helt annat ord. Jag blir lite irriterad när det visar sig att de har rätt och mynten börjar trilla ner, men känslan försvinner snart då jag får ta del av ännu ett kreativt sätt att bära pengar på. Det verkar finnas två main-taktiker: antingen springer man fram och tillbaka som dårar och låter var och en roffa åt sig så mycket som möjligt eller så häller man pengar på en bärare som sträcker ut tröjan eller på något annat sätt lyckas imitera en hink. Man skulle kunna göra ett helt program bara på det här krafsandet efter pengar och kalla det typ "Bankrånarna". Det vore coolt.

Det börjar ta emot att äta godiset. Dvärgarna lyfter upp den stora grytan med pengarna och vinglar till lite av tyngden. De häller ner allt på vågen och snart dyker en siffra upp på en tavla, en tavla som jag aldrig riktigt har förstått var den sitter någonstans. Alla liksom tittar någonstans utanför bild och helt plötsligt ser man en närbild på den. Ett himla liv följer då laget firar pengarna de har skrapat ihop. Det spelar ingen roll vad beloppet är, de SKA bara vara glada!

Gunde och Agneta tittar in i kameran, vinkar och ser övernaturligt glada ut. "Vi ses nästa vecka!". Vinjett. Ett par översiktsbilder på fortet, en närbild på en tiger. Och så är det slut.

Jag hasar mig bort mot vardagsrummet för att avbryta mina föräldrars enda lugna stund i veckan. De ska minsann få höra om ALLT som hände i avsnittet!

Detta, mina damer och herrar, är min barndom.

Misshandeln av likhetstecknet



Häromdagen skrev jag om matmisshandel. Idag vill jag prata om någonting minst lika allvarligt.

Vi har alla någon gång använt oss av likhetstecknet. Det började med matematiken någonstans i lågstadiet. Vi "plussade" och "minusade". Sedan skrev vi ett likhetstecken för att markera att nu kommer resultatet av uträkningen. 2+2=4. 5-3=2. Detta är helt korrekt. 2+2 ÄR ju trots allt 4, bara det att det är ett lite annorlunda sätt att skriva det på.

Men på senare tid har användandet av likhetstecknet förändrats.
  • Vi har börjat göra smileys med den: =)
  • Statusuppdateringar i stil med "JOSSAN + JÄGER = FEST" slängs upp på Facebook.
  • Ja, till och med téföretagen har hakat på. På bilden ovan ser vi en streckgubbe = en tepåse.
Jag vet inte hur det är med er, men jag har i alla fall inte så där avlånga ögon som smileyn har. För att anordna en fest är jag ganska så säker på att man behöver mer än bara Jossan och Jäger. Det hade varit en ganska ensam fest, i så fall. Sen... téet!? JAG ÄR INGEN JÄVLA TÉPÅSE, FATTARU!? VAD ÄR DET FÖR FUCKING STIL? ATT LIKSTÄLLA MÄNNISKOR MED TÉPÅSAR!?!?

Likhetstecknet ska ENDAST användas då båda sidor faktiskt är likadana. Om du av någon anledning vill visa att Jossan tillsammans med Jäger leder till fest kan du använda pil: =>. Jossan + Jäger => fest. Okej, jag är inte helt säker på att det är korrekt det heller, men det är i vilket fall bättre än att misshandla likhetstecknet så där. Om man ska visa att man ska ta 1 tépåse per person går det jättebra att skriva så. 1 tépåse/person. Eller 1 tépåse motsvarar en kopp té. Som om vi inte redan hade fattat det, utan att ha kollat på paketet. Som om någon gick omkring och undrade hur många tépåsar man ska ha i koppen.

Ja, herregud vad irriterande.

Ibland är det läskigt att jobba på Maxi

En farsa till en gammal hockeylagkamrat brukar handla på Maxi där jag jobbar. Han är lite sådär grov. Bär mustasch. Manlig, skulle man kunna kalla det. Han brukar komma fram och säga hej och ibland utbyter vi ett par ord.

Häromdagen halvsprang jag genom butiken för att uträtta ett mycket viktigt ärende (kundkorgarna var slut, damn it!) när någon plötsligt tog ett alldeles för hårt grepp om min arm för att det skulle kännas som en vänskaplig gest. Så pass hårt att det nästan kändes som att någon förberedde sig för att kasta mig genom lokalen.

Det jag gjorde: hoppade till som en skrämd kanin, vände mig om, såg hockeyfarsan, blev generad över att jag hade blivit så rädd, flämtade "herregud vad du skrämmer mig!". Allt medan han skrattade åt mig.

Så här i efterhand har jag tänkt på mitt agerande. Det är ju helt värdelöst, egentligen. Tänk om det hade varit ett galet fyllo i full färd med att dunka mitt huvud i väggen? Tänk om det hade varit en gängmedlem vars plan var att ta mig som gisslan och pressa Maxi på pengar? Då hade det knappast hjälpt att informera dem om att de skrämde mig.

Det jag BORDE ha gjort: blixtsnabbt intagit karateposition, slängt ner vad nu än som höll fast mig på golvet, skrikit "VIK HÄDAN, JAG KAN KARATE!!!", känt igen hockeyfarsan, hjälpt honom upp, bett om ursäkt men samtidigt vidhållit att "du tog ju faktiskt ganska hårt i mig".

Har min överlevnadsinstinkt fått lämna plats för gammaldags svensk artighet, eller vad är det för fel på mig? Jag vet inte, men en sak är säker: jag hade inte hållit mig vid liv särskilt länge på en öde ö.

Konsten att vara dryg

Jag och Aksel borde skriva en guide om det. Satt och tittade genom gamla bilder och fick upp bilden nedan. "Vem är idioten som kom på att man ska gå upp på morgonen?" står det.



Förlåt... igen

Min mamma ringde mig tidigare idag och uttryckte oro över att jag kallar mina läsare dumma i huvudet. Så här gick samtalet till ungefär:
-Hej!
-Hej!
*lite småprat*
-Du, angående bloggen!
-Ja?
-Jag tycker inte du ska vara så där mot dina läsare! De två som kommenterade och-
-Men mamma, jag-
-tyckte det var roligt och så säger du till dom att söka vård! Det är ju som att ge dom en örfil!
-Men herregud, mamma, jag skojade! Det var ju med glimten i-
-Nej, det tycker jag inte.
-Men jo, det var ju med glimten i ögat! Jag skojade bara! Det är klart att de fattar det!
-Jaja, men jag säger bara det. Jag tyckte att det var taskigt.
*lite småprat*
-Hejdå!
-Hejdå!
Sen kunde jag ändå inte låta bli att tänka tanken att mamma kanske har rätt. Tänk om de inte fattade skämtet? Tänk om de tycker att jag är värsta idioten nu? Det roliga skulle ju vara ironin i att jag skäller ut folk för att gilla mina egna inlägg och därmed bashar mig själv, men tänk om de inte förstod den poängen?

Det låter ganska osannolikt, men ändå. OM någon mot förmodan tog illa upp av det jag skrev senast vill jag bara förtydliga: det var ett skämt. Jag tycker fortfarande att mitt inlägg om misshandel är roligt. Så dåligt att det blir roligt, vill säga.

Förlåt

Jag önskar att jag kunde säga att jag var full. Jag önskar att jag kunde säga att jag liksom blogg-rapeade mig själv. Men det går inte. Det jag skrev igår kom direkt från hjärtat. Jag tyckte det var kul. När jag läser det idag... Ja, då undrar jag vad fan jag tänkte. Det där måste vara den sämsta texten jag någonsin har skrivit. Eller nej, förresten den sämsta texten som någonsin överhuvudtaget har författats. Jag skäms.

Jag ser att två godkännande kommentarer redan har kommit till den. Till er som har skrivit dem har jag bara en sak att säga: SÖK HJÄLP! NI BEHÖVER AKUT VÅRD!

Varför talas det bara om kvinnomisshandel?

Jag tycker det är dåligt att när man pratar om misshandel handlar det alltid om män som slår sina kvinnor. Misshandel pågår överallt, hela tiden, och så är det bara KVINNOR vi ska hjälpa! Varför! Vad gör dem så speciella?

Idag var det min tur att trilla dit. Jag spatserade omkring på Maxi, letade efter något kul att äta till middag. Jag såg skåpet med färdiggrillade kycklingar. Det började vattnas i munnen på mig. Tog tag i en, rusade mot kassan, betalade, och DÅ kom jag på att jag hade ju köttfärssåsrester i kylen som måste ätas upp. Jag hade gjort en blunder. Jag hade handlat någonting jag inte behövde. Jag hade... misshandlat.

Misshandel är ett allvarligt problem som måste bekämpas. Många inser först EFTER shoppingrundan, när de har kommit hem och satt sig vid middagsbordet, att de aldrig behövde det de köpte. Detta är inte hållbart. Varje dag slängs misshandlad mat, mat som kunde ha mättat många munnar.

Nu har du ett val. Antingen så gör du ingenting. Eller så gör du någonting.

MSIM, "Mat ska inte misshandlas!", är en fond för att motverka matmisshandeln i dagligvaruhandeln. Skicka in ditt bidrag. Gör det nu.

Man vet att man har tråkigt när man...

...är uppe klockan två på natten och tittar på trappor.










Ibland är det de små sakerna som gör skillnad



Jag stod och plockade upp morötter på jobbet och trodde att det skulle bli en helt vanlig dag. En dag som vilken som helst. Men så hände någonting.

En kvinna stod framför mig och tittade på sötpotatisen. Rotade omkring där inne för att hitta de allra bästa. Då kom en man fram.

-Du, jag måste fråga; vad använder man sötpotatis till?
-Ehm... Jag brukar göra en rotsaksmix med sötpotatis, vanlig potatis, morötter och palsternacka. Så lägger jag det i en långpanna, häller på olivolja, saltar och pepprar...

Och så höll det på. Jag bara fortsatte plocka som vanligt, men lyssnade samtidigt på varenda ord de sa.

-Ja, jag har liksom alltid sett sötpotatis här och varje gång har jag undrat vad man har det till! Jag har aldrig sett någon handla det heller, så jag var tvungen att fråga... Vad har man till det sen då, kött?

De pratade i flera minuter om det här receptet. Jag förundrades. Kvinnan var så engagerad i det. Hon kunde lika gärna ha gett ett kort svar och sen försvunnit därifrån. Men ändå stod hon kvar. Ändå förklarade hon allting i detalj. Det kändes fint på något sätt. Två främlingar som har ett trevligt samtal. En man som lär sig ett nytt recept.

Ja, det lilla gjorde min dag.

Jag måste bara fråga, kära läsare, vad gjorde DIN dag?

6 steg för att bli en bättre facebook-stalkare



Så du vill också bli en facebook-stalker? Då har du kommit rätt. Jag har mångårig erfarenhet av denna ädla konstform och kan således klassa mig själv som något av en elitstalkare. Därför tänkte jag nu dela med mig av mina kunskaper till er, mina kära stalkinglärlingar.

Okej, så vi kan väl börja med lite grundläggande fakta. Vad är facebook-stalking?
Jo, det är konsten att förfölja någon på det sociala nätverket facebook utan att personen märker av det. Tänk ninja. Offret är oftast ett ex, en flört eller någon annan som vid ett eventuellt avslöjande hade sett dig som ett perverst äckel. När personen blir taggad i ett foto är facebook-stalkern där. Så fort en statusuppdatering från personen dyker upp är stalkern där. Om personen så mycket som loggar in på chatten, ja, gissa var stalkern är? Just det, DÄR!

Så hur bedrivs den här verksamheten, undrar ni?

1. Hitta den du vill stalka!
Det är mycket viktigt att ta reda på efternamnet på den du vill stalka. Det kan kännas konstigt att gå fram till den där snyggingen och bara "Tjena baby, vad heter du i efternamn? Behöver det för att stalka dig på Facebook, ingen big deal :PPPpppP", det förstår jag, men det finns smidigare sätt att göra det på. Om du vet var personen bor kan du förfina din sökning och bara söka på förnamn och ort. Om förnamnet är tillräckligt ovanligt kommer du säkert få utdelning!


Nepp, fortfarande inga träffar...

Ett annat sätt att hitta personen är genom gemensamma vänner. Det är bara till att gå in på profilen till en person som du tror är vän med ditt offer, klicka upp listan med dennes vänner och sedan söka på offrets namn.

2. Vill du bli vän med offret eller inte? Det är inte alltid man känner offret tillräckligt väl för att det ska kännas naturligt att lägga till personen som vän, men misströsta icke, det går att stalka en del ändå! Allting beror egentligen på vad offret har för sekretessinställningar. Ibland kan du se i princip allt, och ibland kan du bara se en profilbild i miniatyr och ett namn. I sådana fall kan man få nytta av en gemensam vän! Nu kanske ni tänker "määääh, men jag kan ju inte se bilderna ändå, även om den gemensamma vännen länkar till en bild står det bara "materialet är inte tillgängligt!". Låt mig påminna er om en sak. Jag är en elitstalker.

Instruera din vän att gå in på bilden du vill se och högerklicka på den. I de flesta webbläsarna finns där alternativet "kopiera bildwebbadress".


Denna bild används enbart i exempelsyfte. Stackars den själ som faktiskt vill dela med sig av den...

Efter det kan den gemensamma vännen enkelt skicka länken till dig med ett ctrl + v. Du kommer då att kunna se bilden i sin helhet. Vad du däremot inte kan göra är att bläddra vidare till de andra bilderna, utan din vän måste göra samma sak om igen om du vill se någon annan bild.

3. Okej, så du är vän med offret. Då är det dags att titta igenom ALLT material som ligger uppe om personen. Här följer en snabbguide:



Profilbilder är ett givet första klick på offrets profil. Kolla igenom allihopa och kolla hur många de är. Tumregeln gäller att ju fler profilbilder, desto större bekräftelsebehov.

Informationsrutan är ovärderlig, och då speciellt relationsstatusen! Det är helt otroligt! Med dagens teknologi kan man alltså slippa ställa den där lite halvt pinsamma frågan "är du singel?"! Bara till att stalka lite på facebook så har man svaret!

Har ni några gemensamma vänner? Vilka? Hur känner de varandra? Snoka runt på allas profiler och försök hitta kopplingen mellan ditt offer och era gemensamma vänner!

Hur många vänner har offret?
< 100 - antingen har offret precis skaffat facebook eller så är han/hon inte särskilt aktiv
101-200 - lite skygg
201-300 - aktiv, social
301-500 - paaaaaaaaaaaaaaaaarttyyyyyyyy
501-1000 - mediahora
1000+ - kändis

Vad står det i loggen? Vilka interagerar offret med? Vad är det som skrivs?

4. "Jaha, nu har jag kollat igenom allt. Vad gör jag nu?" Var inloggad! Och med "var inloggad" menar jag var inloggad, KONSTANT! Inte ibland, inte ofta, KONSTANT! Det gäller att hålla koll på vilka tider offret är online, vad som skrivs, vilka bilder som läggs upp. Detta för att kunna kartlägga offrets liv i största möjliga omfattning. Om du är duktig kommer du snart att kunna gissa dig till offrets jobbtider, vilka kompisar han/hon umgås med IRL, vilken krog de brukar gå ut på, vilket märke på tandborsten som gäller o.s.v. Det  finns egentligen inga gränser för vad man kan ta reda på via facebook, bara du är ONLINE!

5. Tolka statusuppdateringar!
"Utgång med girlsen ikväll!" - hon behöver ett ligg.
"Tack allihopa för en grym kväll! :D" - hon FICK ligga.
"*Random sångtext*" - snälla, SNÄLLA, jag har haft en dålig dag, ge mig gillningar!
"Ut och fika med *killnamn*! :D" - VA!? VEM ÄR DET? ÄR HAN SNYGGARE ÄN JAG? KOMMER DE SEXA? *allmän paranoia*
"Rhodos is the shiiiit! :D:D" - OM hon får ligga!? Hon kommer ju knappt ut!

Jag förstår att det kan vara svårt i början, men med tiden kommer du att märka att du kan tyda fler och fler olika sorters statusuppdateringar. Det är bara till att kämpa på!

6. Upprepa steg 4-5. Grattis! Du har nu nått den eviga cykel som vi kallar facebook-stalking! Du är nu som en sån där säkerhetsansvarig på casinot. Du sitter där vid dina skärmar och ser efter vad som händer. Överallt. Inget kan undkomma din blick, ty facebook finns alltid där som ett extra vakande öga över dina offer.

Lycka till!

Följ min blogg med bloglovin

Oh fuck, oh fuck, oh fuck



Nu har det hänt. Tjejerna borta på http://klackarnaitaket.blogg.se/ har hittat min analys av deras blogg. HOW AM I SUPPOSED TO GET LAID NOW?! HUH!? I AM FUCKED!!!

Det jag reagerade på först var att de hade print screenat hela inlägget och lagt upp det på bloggen. Om jag nu hade varit väldigt besökarkåt hade det såklart varit bättre om de bara hade lagt upp inledningen, en "teaser", för att sedan länka vidare till min blogg, men nu kan man istället bara läsa inlägget på deras blogg och aldrig besöka min. Därmed förlorar jag ju miljaaaaaarder i reklamintäkter. Jag borde stämma skiten ur dem. Men det gör jag inte. För, ärligt talat, jag bryr mig inte så mycket om själva antalet. Och dessutom undkommer ju söta flickor det mesta...

Något annat som passar under den här rubriken är den här kommentaren:



Detta var alltså skrivet som en kommentar till SATC2-recensionen. Till detta vill jag svara:

Hej Shiko!
Vem fan är du? Varför skulle jag hjälpa dig att bli skodesigner? Varför skulle jag hjälpa dig med någonting överhuvudtaget? Jag gillar inte ens skor. Eller jo, jag tycker de är användbara, men längre än så går inte mitt intresse.

Kommentera din blogg efter att jag har röstat? Du utgår alltså ifrån ATT jag kommer att rösta? Sådana här kommentarer gör mig helt ursinnig. Jag har precis gått bärsärkargång i min lägenhet, rivit ner saker, spolat ner plånboken, skållat mig själv med kokande vatten, och du UTGÅR ifrån att jag röstar på dig?

Sista meningen fattar jag inte ens. Om jag redan har röstat ber du om ursäkt för din kommentar men ber mig ändå att rösta en gång till?

Nä du, Shiko. Du har gjort dig förtjänt av en blogganalys. Nu är det dags att ta fram den stora sågen. Om jag orkar.

Sex and the City 2



Idag såg jag Sex and the City 2 och jag blev faktiskt positivt överraskad! Den var inte alls sådär töntigt tjejig som man skulle kunna tro, utan den kändes djupare än så. Det kändes som att det fanns en tanke bakom allt. Som att den faktiskt ville säga oss något.

























....fast ne.

Betyg: 1/5

Videosvar på era frågor





För övrigt

så väntar jag ett litet tag till med att svara på frågorna, så att alla som vill får sina frågor skickade. Jag funderar på att göra en video av det. Vad tycker ni, skulle ni vilja HÖRA och SE mig tjöta för en gångs skull? :D

Ehm... blogg-... inläggs-... analys-... eller?

Nu har jag varit ute och tittat på bloggar igen! Den här gången var det veckans blogg på blogg.se, http://klackarnaitaket.blogg.se/, som sattes under lupp. Först ville jag döpa det här inlägget till "en studie i vad som gör en blogg framgångsrik". Meningen var att jag skulle dissekera den här bloggen tills endast dess minsta beståndsdelar återstod för att sedan göra narr av alltihopa. Epic win, liksom. Men sen insåg jag att om de någonsin skulle hitta det här inlägget hade det förstört den lilla chans jag har till framtida sexuell kontakt med dem. Plus att, ehm, jag kom på att en sådan djup analys var skitjobbig att göra. Jag var tvungen att avgränsa mitt forskningsområde, och så blev det.

Men skit samma, vi kan väl börja med headern:



Fint, eller hur? Jag gillar speciellt ampersanden (&-tecknet, för er obildade stackare). Det ser ut som att någon har försökt rita en cirkel och mitt i fått ett epilepsianfall. Jag kan se det framför mig. "-Maten är klar! -Okej, jag kommer, ska bara rita klart den här cirkAAAAAAAAAAAAAHHHAHAHAHAHAHAAAAARRRRGH.... Oj vad fint det blev!". Sen snodde Elina och Linnéa den. De sluga rackarna.

En härlig, somrig bakgrund. Och så de själva då, förstås. Står så där naturligt vackert. Inga halvkroppsbilder här inte! Om man kan stå så där snyggt ska självklart hela kroppen vara med!

Okej, så vi har konstaterat att de har utseendet. Bara detta ger läsare (läs tittare) i form av dreglande tonårspojkar och kanske en och annan sexuellt frustrerad 21-åring. Jag vet vad ni tänker. "Men herregud, de står ju bara och snyggar sig i headern liksom! Det är ju inte som att hela bloggen är fylld med bilder på dem för att locka till sig ovan nämnda pojkar!"

Fel. Det är precis vad den är. Jag fastnade för den här bilden:



Okej... VARFÖR är ansiktet CENSURERAT? Har någon ritat ett gigantiskt hakors i pannan på henne som hon vill dölja? Har hon fått ett plötsligt och allvarligt fall av grav fulhet? Har aliens med hjälp av avancerad teknologi förvridit hennes ansikte så att det ser ut så där, suddigt och hackigt? Jag kan inte förstå det. Hon är ju inte censurerad på NÅGON annan bild på hela sidan. Vad som ligger bakom detta förblir ett mysterium. Om hon nu inte ville dra uppmärksamhet till sin kropp, men det är ju helt otänkbart.

Jag kollade vidare. Åter igen fastnade jag, denna gång i ett inlägg. Det var svar på läsarnas frågor, likt det jag själv just nu försöker styra upp på min egen blogg.
vilka knep har ni för att göra eran blogg så bra? 
Vi är oss själva och skriver om sådant som vi själva är intresserade av och tycker om. Hittar inspiration genom vardagen och försöker sedan förmedla det i bloggen. Uppdaterar ofta, vilket vi tycker är viktigt för att hålla igång en blogg. Och mycket, mycket bilder!
Det låter ju helt vettigt. Bra fråga och bra svar. Allt känns helt normalt, men sen kommer andra frågan...
är ni oskulder? om inte, hur gamla var ni?
Nej.
WHAT? Vad var det som gick fel här? Från vettigt till totalt jättedumt på två sekunders läsning! Jag undrar:
a) vad den som frågade tänkte. Finns det NÅGOT, vad som helst, som kanske skulle kunna tyda på att de två tjejerna är oskulder? Alltså herregud, de driver en blogg som heter "Klackarna i taket"! Räcker inte det som svar?
b) varför de inte svarade på följdfrågan? Om de av någon anledning inte skulle vilja svara på den hade de ju kunnat göra det så enkelt som att editera bort den. Men nej, de måste visa alla hur de faktiskt ignorerade frågan helt och hållet! Varför?
[en nära vän] eller flera ytliga
...Till skillnad från resten av befolkningen som vill ha massa ytliga vänner som man kan prata om vädret med...
Hur är eran syn på att provocera i bloggen?
Det är ingenting som vi skulle kunna göra i vår blogg, det är inte vår stil. Provocera är bara för nybörjare för att få publicitet och för att synas. Det är inget för oss, vi vill ha en jordnära blogg.
MEN! Nej! Att provocera är bra! Hela mitt sinne för humor är baserat på provokationer! Jag vill gå så långt som att säga att ALL humor provocerar på ett eller annat sätt, men det kanske bara är jag. Oavsett tycker jag att det här svaret är provocerande mot mig som provokatör. Vilka hycklare!

Så för att sammanfatta. Om man vill få en lika framgångsrik blogg som Klackarna i taket måste man:

1. Ha epilepsi.
2. Vara snygg.
3. Ta många bilder på sig själv i tjusiga utstyrslar.
4. Stå snyggt.
5. Censurera ansiktet lite då och då.
6. Ha legat med åtminstone en person. Åldern då man gjorde det spelar ingen roll.
7. Inte provocera.

De 7 gyllene bloggreglerna, kallar jag dem. Jag undrar om reglerna gäller för killar... Kanske inte... Fuck...

FRÅGESTUND

It's that time! Fråga mig vad som helst och jag kommer att svara! Lämna en kommentar med din fråga så dyker ett inlägg med alla svar snart upp.

Om inga frågor kommer in kan vi betrakta detta som en epic fail. Jag kommer att sluta blogga för all framtid och kanske rent av ta livet av mig. Ingen press eller så, ville bara informera er om det.

Cell 211


En vanlig dag på jobbet

Har du någonsin fått en sån där spontan känsla av att du skulle vilja sitta i finkan för en dag? Ni vet, gå omkring där inne, träffa andra helt sjukt jävla livsfarliga fångar, delta i ett upplopp, umgås med killen med skägget, frukta för sitt liv, ja, såna saker? Nej, inte jag heller, och troligtvis var det inte Juans tanke när han sökte till jobbet som fängelsevakt.

Det är Juans första dag på det spanska fängelset Zamora. Han får en guidad rundtur av en mer rutinerad vakt, får underbara tips såsom "visa aldrig att du är rädd" och "håll dig på god fot med ledarna". En vakt har dött här förut, men oroa dig inte, det är hur säkert som he- BOOM UPPLOPP UPPLOPP UPPLOPP, DÖDA ALLA VAKTERNA TJOHO!

Oh fuck.

Juan överväger situationen och kommer klokt nog snart underfund med att detta inte är rätt läge för att vara en vakt. Illa kvickt gör han sig av med mobilen, plånboken, skosnören och allt annat som inte fångar får bära på. Hans maskering fungerar och snart är han bästa kompis med den stora bossen, Malemadre, mannen med ett enda, stort, respektingivande ögonbryn. Det enda som hindrar utsidan från att storma in och återställa ordningen är ett par fångar från terrororganisationen ETA. Dessa har tagits som gisslan (tänk vad det måste suga att bli tillfångatagen... i fängelset) i och med att deras terroristkompisar på utsidan antagligen kommer att ställa till ett helvete om det skulle hända dem någonting. Alla är rädda, ingen vet vem de kan lita på och allting är som upplagt för en bra film!

Ja jösses vilken fängslande (förlåt) film! Det är som en mer testosteronladdad Prison Break. Skådespeleriet är övertygande, allting känns snyggt gjort och äkta. Man rycks med. Det är en spännande tanke - vad skulle jag ha gjort i samma situation? Det enda jag har att klaga på är slutet, som jag tror hade kunnat göras aningen bättre.

Mycket bra rulle, rekommenderas!

Betyg: 4/5

Trivia: Filmen är dedikerad till Luis Ángel Puente, en brandman som deltog i filmen och kort därefter dog då han räddade två pojkar från att drunkna i floden Duero.

Lustigheter på jobbet

På jobbet (Maxi, för er som inte visste det) kan det vara svårt att veta vilken frukt som är på vilken pall när de står uppe i pallstallaget. Därför brukar vi skriva ner detta på post-it-lappar och sätta dem på pallarna, för att på så sätt snabbt kunna hitta varan man letar efter. Igår hade två otroligt roliga personer busat och ritat en penis som då tydligen föreställde min. Jag tänkte då att jag skulle vara ännu roligare, så jag modifierade bilden så att den framställde deras snoppar som mycket mindre än min egen.



Idag glömde jag bort att lappen fortfarande satt på pallen och körde ut den i butiken som ingenting. Jag undrar vad kunderna egentligen tänkte när de såg den. Fast jag tror inte att någon såg den, i så fall visade ingen det. Tur.

Den gyllene kombinationen

Stora mängder rödvin och whiskey är inte bra att dricka om man vill må bra dagen efter.

Det var bara det jag ville säga.

Remember me


Nä-ä! Sa han verkligen så!? Fniss, fniss!

Japp, Robert Pattinson är tillbaka för att få oss andra killar att se ut som något äckligt man precis har lyckats skrapa loss från insidan av ett avloppsrör. Den här gången är han inte en vampyr, utan en människa och... ja... där slutar nog skillnaderna.

Tyler och Ally är två underliga personer. Den ena såg sin morsa dö när hon var elva år, den andras bror begick självmord. Men underligheterna slutar inte där. De har båda väldigt komplicerade relationer till deras respektive familj. De har också båda en förmåga att säga fantastiskt finurliga saker, ni vet sådant man kommer på efter dejten att "ah, SÅ skulle jag ju ha sagt! Det hade varit roligt!". Med andra ord känns det inte särskilt trovärdigt. I vilket fall som helst träffas dessa två människor, blir kära och ja, ni vet resten.

Trots problem med trovärdigheten kommer jag på mig själv med att sitta och flina under en stor del av filmen. Samtidigt som jag gör detta tänker jag "ÅH VAD LÖJLIGT ÅH VAD LÖJLIGT ÅH VAD LÖJLIGT". För det är verkligen löjligt. Det är smör och glidmedel på hög nivå, men ändå sitter jag och flinar. Det är en skön känsla, men tyvärr ingenting som varar särskilt länge. Jag känner inte att smöret bygger upp någon som helst relation mellan mig och karaktärerna. Jag kan inte känna med dem, jag kan inte relatera till dem. Därför blir de sorgliga scenerna inte särskilt sorgliga. Slutet som var menat att vara typ största twisten i filmhistorien känns bara för mycket.

Den enda karaktären som jag verkligen brydde mig om var Tylers elvaåriga syster. Hon är verkligen helt underbar! När Ally säger till henne "I can't believe he (Tyler) smokes in front of you!" svarar hon på sådär charmigt lillgammalt vis "I am not that impressionable". En annan karaktär jag gillade var Tylers pappa, en stel, upptagen och till synes känslokall affärsman. Under ytan döljer sig dock en stark kärlek till sina barn och det värmer i hjärtat att se hans förvandling genom filmen.

Trots att jag har klagat ganska mycket så lyckades filmen hålla mitt intresse hela tiden, och det är det ju egentligen inte så många som gör! Helt klart godkänd, men inte mycket mer.

Betyg: 3/5

P.S Om ni vill se romantik ska ni se Before Sunrise och Before Sunset!

Jag


Jag och brorsan på bröllop

Jag funderar ofta på vad folk tycker om mig, men bryr mig samtidigt inte om svaret. Varje gång jag går in på en offentlig toalett sniffar jag runt lite för att se efter om någon har bajsat där nyligen. Jag gapskrattar väldigt sällan och önskar ibland att jag vore mer lättroad. Jag är oerhört cynisk. Ibland funderar jag över vad ren lycka är och om jag någonsin har upplevt det eller kommer att uppleva det. Jag tror att jag egentligen är väldigt dömande, men har intalat mig själv om att jag inte är det. Jag är inte bra på att lugna ner arga människor, utan gör det oftast snarare ännu värre. Jag undrar om jag omedvetet tittar på tjejers bröst när jag talar med dem och om de i så fall märker av det. I hemlighet är jag bitter på det motsatta könet. Eller nej förresten, bitter på människor i allmänhet. Jag ser oss alla som primitiva varelser som bara spelar efter universums regelbok, och det stör mig fantastiskt mycket att inte ens jag själv vågar gå utanför dessa reglers ramar. Jag har kommit fram till att de som har bra personkemi med mig är de som skrattar åt mina skämt. Jag älskar min familj och mina vänner och kan verkligen inte förstå vad jag skulle ha gjort utan dem, men har väldigt svårt för att säga det. Jag känner mig lite löjlig som snodde Sannas idé till det här inlägget. Jag önskar att det fanns ett liv efter döden så att man kunde få se sin egen begravning. Förr såg jag mig själv som en av de smartaste på Jorden, men med tiden träffade jag fler och fler människor som fick mig att inse att så nog inte var fallet. Jag har en oerhörd respekt för smarta människor. Jag har svårt för att respektera människor som tror på saker utan bevis. Istället för att acceptera att jag har gjort någonting dumt, brukar jag vrida och vända på det i huvudet tills det låter bra. Min drog är att få beröm, men när jag väl får det tvingar jag mig själv att inte bli för glad över det av rädsla för att uppfattas som självgod. Jag får ångest när jag tänker på hur mina prioriteringar i livet har förändrats, vilket får det att kännas som att en stor del av mitt liv har tillägnats fel saker. Jag älskar att köra bil ensam och skråla till låtarna på radion tills strupen känns torr. Jag är vansinnigt blyg, men har jobbat hårt på att låtsas som att jag inte är det.

Jag kom inte på något att skriva idag, så jag snodde min blivande klasskamrats idé och skrev ner allt som dök upp när jag tänkte på mig själv. Creds till henne!

Att vara en vardagshjälte



Idag tyckte jag allt att jag gjorde en insats för samhället, om än en liten sådan!

Jag var på väg till storköpet för att handla bacon och lite smått och gott. Det regnade ute. Min blick var fäst vid marken så att jag skulle kunna undvika alla vattenpölar som hade dykt upp lite varstans. Då och då tittade jag upp en snabbis för att se till så att jag inte krockade med någon, hur osannolikt det än är. På håll kunde jag se fjortisarna som hängde i den stora busskuren borta vid Ytterby station. Varför är de alltid just där?

Jag gick förbi stationen och skulle precis gå förbi den lilla livsbutiken när jag såg något underligt. Det var något som pågick inne i butiken. Två gubbar stod där inne, varav den ena gestikulerade vilt mot butiksägaren, "turken". Det såg ut som att han skällde ut honom. Ingen dålig utskällning, heller. Kroppsspråket var aggressivt och lite klumpigt. Antagligen var han full. Den andra killen stod bredvid och chillade, som om situationen var helt normal.

Plötsligt kom slaget. Den galna gubben hade lutat sig över kassan och skrikit så att saliv flög åt alla håll för att sedan ge turken en rak höger. Oh fuck. Jag stod som fastfrusen, helt aningslös om vad jag borde göra. Gubben fortsatte skrika. Turken hade backat så långt han kunde utan att gubben skulle ta det som en förolämpning och slå honom ännu en gång. Försökta prata lugnande till honom. Borde jag ringa polisen? Jag tittade mig omkring. Hade någon mer än jag sett det? Ja, det var det tydligen. En förbipasserande dam hade redan plockat upp mobilen för att ringa snuten. Puh, då slapp jag.

Men det var inte slut än. Gubben blev av outgrundlig anledning ännu argare och började ta sig över kassan. Jag tänkte att det är nu eller aldrig. Jag har gått hela mitt liv och sluppit agera i sådana här situationer, men idag var det dags. Jag tog ett djupt andetag och sparkade in butiksdörren med all kraft jag hade.

"OCH VAD I HELVETE VILL DU DÅ?" frågade gubben, sådär artigt.

Jag tog av mig jackan och lade den prydligt över ryggstödet på en stol som stod nära ingången.

"Lägg av med det där" sa jag.
"VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR? STICK!" svarade han.

Situationen var hotfull. Det fanns bara en sak kvar att göra. Jag tog på mig mina solglasögon.

"It's time to kick ass and chew bubble gum... And I'm aaaaaall out of gum."

De två gubbarna var nog inte så bra på engelska, för de tittade förvirrat på varandra. Jag tog tillfället i akt och inledde fighten med ett stenhårt slag mot gubben som under hela tiden bara hade stått och chillat. Den träffade honom i magen. Han tappade andan, stapplade bakåt med båda händerna om magen. Han var nere för räkning, men jag kunde inte riskera att han återhämtade sig och skapade en två-mot-en-situation. Den aggressiva gubben var fortfarande chockad över vad som hände, men det skulle snart gå över, så jag var tvungen att agera snabbt.

Det var enkelt att knäcka hans ben. Äldre människor är ju ganska sköra. Jag drog helt enkelt en spark mot hans smalben. Ett kras hördes, och han föll ihop mot golvet som ett korthus.

"AAAAAAAAAAH"

Han hade ont. Rejält ont. Jag tyckte nästan synd om honom, men kom snabbt på vad jag var här för att göra. Jag tog ett tvåhandsgrepp om gubbens ena ankel och började snurra honom runt mig som en slägga. Först väldigt segt, men snart hade jag fått upp en hisnande fart på rotationen. Jag släppte taget och slungade ut gubbfan genom skyltfönstret. Jag vände mig om, nu rosenrasande. Den andra gubben såg ut att fullständigt ha tappat hakan. Han stirrade dumt mot mig. Jag började gå mot honom. Plötsligt återfick han talförmågan.

"GUBBAR, VI HAR ETT PROBLEM HÄR!"

Från ingenstans dök en himla massa gubbar upp, och alla verkade under den aggressiva gubbens order. Totalt kanske de var sisådär 15-20 stycken.

"PÅ HONOM!"

Alla började röra sig mot mig.

"So, you want to play?"

Jag agerade instinktivt, hoppade upp och tog tag i takfläkten. Fläkten snurrade mig runt, runt, samtidigt som jag sparkade alla som kom för nära i ansiktet. Folk flög åt höger och vänster, alla med åtminstone en bruten näsa. När det bara var tre stridsdugliga gubbar kvar släppte jag taget om fläkten, gjorde två bakåtvolter i luften och landade med ena knäet och ena handen i golvet. De stod alla i en klump runt kassan, som för att skydda den fjärde, deras chef. Jag såg min chans. Jag plockade upp läskkylen som stod bredvid mig och kastade den med all styrka jag förmådde mot dem. Som i slow motion såg jag paniken i deras ögon, hur de försökte komma undan den massiva tyngden som nu kom flygande mot dem. Men det var för sent. Jag fick in en fullträff. Alla tre begravdes under läskkylen.

Förutom en del kvidanden från oskadliggjorda gubbar var det alldeles tyst. Jag tog av mig solglasögonen och tittade mot den sista mannen.

"J-... jag ger mig!"
"Det kan du ge dig fan på att du gör."
"Slå mig bara inte!"
"Okej."
"Lovar du?"
"Jag lovar. Kom hit så kan jag binda dig tills polisen kommer."

Han gick fram till mig, satte sig på knä och sträckte upp händerna mot mig. Då kom jag på att jag har ju inget att binda honom med. Så dumt!

"Fuck this shit."

Jag orkade inte slösa mer tid, så jag skickade ut honom genom fönstret med en roundhouse-kick. Jag andades ut. Det var över. För första gången sedan fighten började såg jag turken. Han log mot mig.

"Tjena du! Det där var värsta jag sett! Du får gratis korv här varje dag nu, okej?" sa han på invandrarsvenska.

Jag skrattade och avböjde erbjudandet. Det var inget att tacka för.

Jag gick vidare mot storköpet i regnet. Hade en härlig känsla i magen. Att vara vardagshjälte är nog inte så dumt, trots allt.

Alla människor lika mycket värda?



Alla människor är lika mycket värda, säger man. Jag förstår inte det uttrycket riktigt.

Låt oss ta jakten på en partner som exempel. Vare sig det handlar om en kort romans eller ett seriöst förhållande vill alla ha en så snygg partner som möjligt, eller hur? Jag säger inte att utseendet är det enda som spelar någon roll, men att vara snygg betraktas alltid som något positivt. Om man fick välja mellan två personer som till allt förutom utseendet är identiska hade man valt den snyggaste, right? Det är en absolut.

Vidare är alla människor olika snygga. Självklart har alla lite olika smak, men i de allra flesta fall är vi överens. Höga, tydliga kindben är snyggt. Massiva acneproblem betraktas som fult. En välbyggd kropp är snygg. Vad betyder detta? Jo, att vi tillsätter alla människor ett sorts snygghetsvärde. I våra hjärnor rangordnas vår omgivning i fula, neutrala och snygga. Detta påverkar vårt val av partner. Hur ofta har man inte hört på krogen "nä, jag är mer kräsen än så". Detta säger folk utan att ens ha lärt känna varandra. Så pass viktigt är det här snygghetsvärdet. Vad var det nu vi sa om att alla människor är lika mycket värda?

När man väl har hittat någon snygg ska denne också vara snäll, humoristisk och social. Även detta är egenskaper som människor besitter mer eller mindre och kan betygsättas därefter. Till slut sammanställer man allt detta i en totalpoäng som betecknar hur mycket värd en människa är. Blyga, fula Lasse som alltid håller sig för sig själv och samlar frimärken får ett lågt värde. Roliga, snygga Nisse får ett högt värde.

Samtidigt behöver man ju inte mäta en människas värde i hur lämplig denne är för ett partnerskap. Man kan se större. Hur mycket värd är människan för mänskligheten i stort? Vilken nytta gör den? I den här kategorin skulle vetenskapsmän, politiker och andra i en god position för att påverka få ett högt värde. En uteliggare skulle få ett lågt värde. Om man fick välja mellan Albert Einstein och en fattig afrikan hade man valt Albert. Han gör mest nytta för oss andra, medan en fattig afrikan snarare är en belastning.

Min poäng är att vi alla nästan alltid kan komma överens om vad som är bra och vad som är dåligt. Därmed kan vi rangordna människor och ge dem olika värden. Således är människor olika mycket värda.

Blanda nu inte ihop detta med alla människors lika rättigheter! Det är ju en självklarhet. Då kanske ni frågar er: men om alla är olika värda, varför ska då alla ha samma rättigheter? Jo, för att vi alla är människor. Vi är alla lika mycket mänskliga. Att värna om varandra är det bästa för oss alla, oavsett vilka olika värden vi har.

Utifrån det perspektivet kan jag dock hålla med, alla är lika mycket värda när det kommer till de mänskliga rättigheterna, men att säga att någon "är för ful för mig" och i samma andetag börja predika om människors lika värde känns bara inte helt rätt.

Nåd!



Till alla er som är i förhållanden: snälla, sluta bombardera facebook med hjärtan, "älskling" och andra typer av kärleksgester. Visa barmhärtighet! Nåd! Vi klarar inte mer!

Med vänliga hälsningar,
resten

KomikerN Erik Grönwall

Det kan tyckas vara en annorlunda reaktion på en vanlig rocklåt, men varje gång Erik Grönwalls cover på "18 and life" väljs ut på min spellista har jag svårt för att hålla mig för skratt. Jag blir så glad! Han sjunger helt komiskt bra. Jag tänker på det där klippet på hans idol-audition då juryn helt sonika brister ut i skratt när han river av ett hejdundrande wejl. Då kan man ju tro att de skrattar ut honom, att han sjöng fantastiskt dåligt. Men det var tvärtom. Han sjöng SÅ bra att han fick juryn att skratta. Helt sjukt.

Erik Grönwall – 18 And Life

Ett svart hål

Den här dagen har varit som ett svart hål för min inspiration. Detta var första dagen på jobbet efter semestern, men det är inte därför som jag inte har kommit på något att skriva. Jag tror det är vädret. Eller vetskapen om att sommaren snart är slut. Någonting är det i alla fall, och jag gillar det inte.

Changeling



Sega filmer har aldrig riktigt varit min grej. Jag kan höra hur många goda ord som helst om en film, men när jag väl ska se den och upptäcker att den är tempofattig eller långdragen på något vis tappar jag intresset ungefär lika snabbt som Usain Bolt springer. Sen måste det ju såklart finnas ett undantag som bekräftar regeln.

Christine Collins (Angelina Jolie) är en vanlig (?) ensamstående mamma. Året är 1928 och Los Angeles poliskår är ganska så korrupt. Med ganska så korrupt menar jag då helt sjukt jättemycket korrupt. Kroppar påträffas lite var som helst och man misstänker att polisen ligger bakom. När Christine efter ett långt arbetspass märker att hennes son har försvunnit ser kåren sin möjlighet till att återupprätta sitt rykte och sätter in stora resurser för att hitta honom. Efter ett par månader hittar de honom. Allt hade varit frid och fröjd om det inte vore för det faktum att... eh... det inte alls är rätt pojke. Polisen insisterar på att jo, det är visst din pojke. Christine säger att nej, dumma polis, det är inte alls min pojke! En lång process följer då polisen vägrar erkänna sitt misstag och tar till allt hårdare medel för att mörklägga situationen.

Man skulle kunna kalla filmen seg. Fast jag vill nog snarare formulera det som att den tar den tid den behöver. Man hade säkert kunnat ge filmen lite mer tempo och kortat ner den från de 2 timmar och dryga 16 minuterna som den nu ligger på, men då hade den liksom inte haft samma anda. Nu lägger man precis lagom energi på varje scen och allting känns väldigt snyggt gjort. Jag kan verkligen känna pulsen från sena 20-talets Los Angeles utan att det för den sakens skull känns gammalt eller omodernt.

Och Angelina Jolie! Shit! Har hon någonsin varit så här bra? Det hon gör känns äkta och lyckas ibland tina upp mitt annars så iskalla hjärta. Vacker är hon också! Då menar jag inte på det där "föreställa-sig-henne-naken-sättet" (det har vi väl redan fått tillräckligt av i Tomb Raider) utan på det mer "åh-herregud-vad-bedårande-vacker-hon-är-sättet". Resten av skådespelarna? Alldeles lysande.

Clint Eastwood gick med på att regissera den här filmen samma eftermiddag som han läste manuset. Behöver jag säga mer? Eller jo det behöver jag förresten.
Filmen är baserad på en verklig historia.

Betyg: 4/5

Att bli ägd av en tonårsflicka

Jag surfade runt lite bland blogg.se:s mest besökt bloggar och det kliar verkligen i fingrarna för att få skriva något elakt om dem, men jag kan bara inte tillåta mig själv att göra det. Det känns... fel, typ. De gör ju bara sin grej liksom.

Men ibland är det svårt. Kolla den här videon till exempel:



Ja, ni hör ju själva. Att skriva något elakt här är ju lite som att sparka in en öppen dörr. Jag fortsatte läsa hennes blogg och upptäckte till min stora förvåning att den här tjejen vid sidan av mode och skönhet har novellskrivande som intresse. Mina fördomar bara skrek "ÅH DE ÄR SÄKERT SKITDÅLIGA, DET ÄR JU EN TÖNTIG MODEBLOGGARE". Sen läste jag en av dem. Jag blev överraskad. Den var helt okej! Inte fantastisk, men tillräckligt bra för att man skulle kunna betitla mig som ägd. Så nu är jag det. Ägd av en tonårsflicka.

Att sjunga i regnet



Igår natt gick jag hem till Ytterby från Kungälv, en sträcka på kanske fem kilometer. Alldeles ensam. Då menar jag inte bara ensam i den bemärkelsen att jag inte hade någon att gå med, utan mer än så. Vägen var alldeles tom. Hela staden sov.

Det började regna, först som ett par droppar i pannan. Jag sträckte ut handen för att bekräfta mina misstankar. Jo, det regnar. Snart hade det eskalerat till ett fullskaligt ösregn. Det var skönt att gå där bland dropparna. Det kändes bra, som om det tvättade mig ren. Alla mina misstag och brister betydde inte så mycket längre. Det var bara jag och regnet och natten. Tillsammans gick vi hand i hand och skapade en harmoni som det är svårt att uppleva någon annanstans. Då och då lystes hela himlen upp av åskan som slog ned långt där borta vid havet. Jag besvärade mig inte med att räkna på hur långt bort den var, utan försökte istället att vara närvarande, att verkligen känna nuet.

Jag försökte känna mig som filmhjälten som på ett sådär melodramatiskt vis trotsar vädret och ger sig ut på ett uppdrag som bara måste slutföras. Allt fanns ju på plats. Den dåligt upplysta cykelvägen. Håret som platt och stripigt låg mot min panna och droppade ner i mitt ansikte. En destination som man bara måste ta sig fram till.

Men jag kände mig inte som en filmhjälte. Jag kunde inte. Jag kände mig bara som jag. Ett jag som jag trots allt kände mig väldigt bekväm med. Jag trivdes med mina egna tankar, trivdes med allt regn som rann längs med huvudet och på något sätt klarnade upp allt som pågick där inuti.

Det var du och jag, regnet. Tillsammans sjöng vi på en sorgsen melodi och längtade efter soluppgången.

Funderingar kring föregående inlägg

1. Var det någon som faktiskt blev upphetsad av den? I så fall, kan någon erkänna det?

2. Har bilden av mig förändrats hos de som har läst den? Positivt eller negativt? Eller förhåller den sig fortfarande neutral, fast på ett annat sätt?

3. Min brorsa ringde mig precis och sa att han hade en utskriven kopia av min novell och tänkte hänga upp den på anslagstavlan på jobbet. Jag sa nej tack. Han insisterade. Och la på. Jag skickade iväg ett sms till honom: "Lägg ner nu. Inte på min arbetsplats din dumma !*%¤&¤%&". Då var han så snäll och skrev tillbaka att han inte skulle göra det. Grejen är att jag egentligen inte skäms över det. Jag tycker det jag skrev var roligt, så varför inte låta alla andra se det? Jag vet inte riktigt. Men det känns som att inte alla hade varit så förstående för min frispråkighet. Sen känns det inte helt okej att hänga upp erotiska noveller på jobbet, även om en del hade tyckt det varit kul. Eller?

Erotisk novell: Äventyret på balkongen

Hon var ny i klassen, söt och populär. Han var bara en vanlig kille. Hennes kropp satt åt på de rätta ställena och lockade till sig frestade blickar vart hon än gick. Hans kropp skulle inte ens av den mest kärleksfulla av mödrar kunna locka till sig ett gott ord. Hon hade mörka, klara ögon och ett långt hår som alltid lyckades hamna sådär naturligt vackert längs hennes rygg. Han hade blekblå, uppgivna ögon och en kort, alldaglig frisyr.

 

Han hade förstås ingen chans på henne. Varje dag i skolan blev han påmind om detta faktum. Hon fick konstant uppvaktning av de tuffa killarna medan han själv blygt tittade på. Hon hade visserligen aldrig gjort någonting med någon av dem, men det betydde ju bara att han själv skulle ha ÄNNU mindre chans. Om inte de tuffa killarna kunde erövra henne, hur skulle han själv då lyckas göra det? Den enda kontakt de hade haft med varandra var strikt pluggrelaterad. Om hon behövde hjälp med matten var det till honom hon vände sig till. Tyvärr var inte matematik en särskilt flörtvänlig disciplin. Om det hade varit golf hade han kunnat stå sådär tätt bakom henne och hållit hennes händer för att lära henne svinga på rätt sätt. Den enda chansen till fysisk kontakt mattehjälp kunde erbjuda var en snudd, axel mot axel, när han lutade sig mot hennes anteckningsblock för att visa var hon hade gjort fel i uträkningarna.

 

När han gick bakom henne och betraktade hennes svängiga gång i korridoren, hur hennes skinkor nästan bytte plats för varje steg hon tog, tänkte han alltid samma sak: herregud vad jag vill ha henne. När han runkade fantiserade han ofta om hur hon plötsligt vände sig om där hon gick i korridoren, drog in honom på toan och slet av sig sina kläder för att sedan låta honom tränga in i henne. Detta skulle såklart aldrig hända, och han skämdes lite för att ha sådana smutsiga tankar om en ängel som hon, men han kunde bara inte låta bli. Det var det absolut mest erotiska hans hjärna kunde föreställa sig. Internetporr var okej, men det här var ändå i en klass för sig. Ibland räckte det med att fantisera om det i bara några sekunder för att det skulle uppstå en bekymmersam situation där nere.

 

Ikväll kommer det bli svårt att hålla den fantasin borta, tänkte han. Han var bjuden på fest hos en kompis till en kompis ute i skogen och hon skulle vara där. Det skulle bli första gången han festade tillsammans med henne. Tänk om det händer någonting! Han var tvungen att slå tanken ifrån sig. Den gjorde honom nervös samtidigt som han inte ville skapa några förhoppningar som aldrig skulle kunna infrias.

 

Han märkte ganska snabbt att tanken överhuvudtaget inte gick att slå ifrån sig. Framför sig såg han hennes slanka, tighta kropp i hans händer. Bilden försvann inte hur mycket han än försökte undertrycka den. Suck. Varför måste jag alltid vara så kåt, tänkte han innan han gick utanför dörren.

 


 

Hur svårt ska det vara att fatta? Hon hade gett honom alla tecken som möjligen kan finnas, men ändå fortsätter han låtsas som om han inte är intresserad. Och det är han ju förstås. Hon märkte det på hur han spände sig när hon tog på honom. Hon märkte det på hur nervös han lät när de pratade om någonting annat än matte, hans bortaplan. Och hade hon inte känt en spänning i hans jeans, som om han fick stånd, när hon lade handen på hans lår under en av deras många mattesessioner? Hon kunde inte vara helt säker, men tanken tände henne. Kunde alkoholen mjuka upp honom ikväll eller skulle hon behöva göra ALLTING själv?

 


 

Festen hade hållit på ett tag och han började känna sig lite lullig. Smaken av fulvodka och Red Bull hade etsat sig fast i hans mun och han oroade sig för sin andedräkt. Inte för att han trodde att han skulle få hångla ikväll, men… ändå. Det är ju alltid bra att ha en fräsch andedräkt, liksom.

 

Det han egentligen ville göra var att gå hem. Hon hade ignorerat honom hela kvällen, bortsett från kramen han fick då de hälsade på varandra.

 

”Men är det inte min mattehjälp som kommer!” hade hon utropat.

”Hehe jo!” svarade han.

 

”Jo”. Så idiotiskt det lät. Han kunde lika gärna ha sagt att han är dum i huvudet.

 

Hon kramade honom. Hårt. Alldeles för hårt, alldeles för länge och alldeles för intimt för att bara vara mattekompisar. Han var förvirrad, men njöt av varje sekund. Till slut släppte hon taget och försvann bort till sina kompisar som hon skulle fortsätta umgås med hela kvällen.

 

Så där satt han nu i en soffa med ett par skrikande kompisar bredvid och kände sig lite nedslagen. Han hade lovat sig själv att inte ha några förväntningar, men antagligen hade han det ändå undermedvetet, för han kände sig långt ifrån nöjd med kvällen. Han ställde ner sin grogg på soffbordet och började gå mot ytterdörren. Där utanför skulle någon troligtvis försöka bjuda honom på en cigarett. Den här gången tänkte han tacka ja.

 

Plötsligt stod hon framför honom. Han hoppade till, men fann snabbt sig själv igen och arrangerade sitt ansikte så att det skulle se så neutralt ut som möjligt.

 

”Ehm, TJA!”

 

Han kom på att han faktiskt var på fest. Då ska man inte se neutral ut. Man ska se glad ut. Åter igen förbannade han sig själv för sin dumhet.

 

”Hej…” svarade hon. Hon kom närmare.

”Kom!” fortsatte hon utan att vänta på ett svar, och nickade ut mot balkongen som vette mot baksidan.

 

Han svalde. Är det nu det händer? Eller vill hon bara slösnacka lite? Vad skulle de i så fall prata om? De hade ju inte ens något matteprov kvar den här terminen att diskutera! Tankarna snurrade i huvudet samtidigt som hon tog hans hand och förde honom mot balkongen. Innan hon gick ut drog hon ner persiennerna för fönstren, så att ingen kunde se ut. Nu började han bli riktigt nervös. Samtidigt vällde en kraftig kåthet upp inom honom. Hennes mjuka hand höll ett stadigt grepp om hans. De passade bra ihop, de där händerna. Han ville föra hennes hand mot hans nu starkt pulserande kuk, men det skulle han aldrig våga.

 

De gick ut, och hon stängde dörren efter sig. Han hade lyckats dölja ståndet någorlunda genom att lägga den uppåt längs med magen. Det var lite svårt att röra sig, men det funkade. Bortsett från det dova dunket från musiken inifrån och enstaka skrik från någon överförfriskad festdeltagare var det alldeles tyst.

 

”Fin kväll…” sa han och blickade ut över landskapet. Försökte tänka på något annat än det uppenbara. Skog. Skog överallt. Mycket intressant skog. Plötsligt låg hennes kropp tätt intill honom. På ren reflex rättade han till benen så att han inte skulle falla ut över räcket. Nu kunde hon definitivt känna hans stånd, som nu låg pressat mellan deras magar.

 

”Det finns en sak jag länge har velat göra med dig.” sa hon i en underton.

 

Hennes ena hand vandrade upp innanför hans skjorta medan den andra slet honom ännu närmare. Trots kåtheten, trots att hans kuk hade börjat bulta hejdlöst, var han som fastfrusen av chock. Han kunde inte riktigt förstå vad som hände.

 

”Jaså!” var det enda han kunde få fram.

 

Hon började smeka bulan som hade formats under hans jeans samtidigt som hon tittade upp mot honom med sina stora, mörka ögon. Hennes bröst låg pressade mot honom och han kunde se rakt ner i hennes urringning. Om han var kåt innan fanns det inga ord för vad han var nu. Det var på bristningsgränsen. Det kändes som att kuken kunde explodera när som helst. Den ville ut. Ut för att knulla skiten ur henne. Han kände hur nervositeten rann av honom och ersattes av ett besinningslöst begär.

 

Han började smeka hennes kropp. Drog händerna genom hennes hår, vek det bakåt så att han kunde se hela hennes ansikte. Söp in hennes doft, den ljuvliga doften av tjej. Hon knäppte upp hans byxor och fortsatte smeka bulan, denna gång utanpå boxershortsen. Tanken av att det nu bara fanns ett enda lager av tyg mellan hans kuk och den sexigaste tjejen han någonsin sett gjorde honom, om möjligt, ännu mer upphetsad. Han sträckte sig framåt och började smeka hennes stjärt genom hennes tunna och åtsittande festklänning. Hon närmade sig hans hals och han kunde nu känna hennes andedräkt mot sig. Hon kysste honom försiktigt, slickade, nafsade. Han utlät ett tyst stön och hårdnade sitt grepp om hennes skinkor

 

”Mmmmm…”

 

Långt borta kunde han höra hur ett glasföremål slog i golvet och gick sönder, men det kändes inte verkligt, på något vis. Det enda som var verkligt var de två i natten, tätt omslingrade, han smekandes hela hennes kropp, hon nafsandes vid hans hals och med ena handen strykandes längs med hans penis, som nu var hårdare än den någonsin hade varit tidigare. Handen gled in innanför tyget och för en sekund kunde han inte andas. Hennes varma och lena hand hade börjat runka av honom och det var så skönt att han inte visste vart han skulle ta vägen. För varje stöt gled kalsongerna ner en bit tills han stod där med naken underkropp, byxor och boxershorts i en hög runt hans fötter.

 

Han ville se mer av hennes kropp, den kropp han bara hade sett i sin fantasi. Han började sakta dra ner hennes axelband. Hon tittade upp med sina vackra ögon och log. Precis när han skulle börja dra ner blixtlåset på hennes rygg dök hon istället ner och började suga hans kuk. Först lite sådär retfullt, slickande, sedan med djupa, långsamma drag. En droppe saliv läckte ut från hennes mungipa och började rinna längs med skaftet på hans penis, som nu pulserade på ett nästintill onaturligt sätt. Hon tog en kort paus och slängde sitt långa hår åt sidan så att det inte skulle vara i vägen. Han började jucka in i hennes mun frenetiskt. Hårdare och hårdare. Snabbare och snabbare. Det kändes som att hon svalde hela hans kuk, och han tänkte att en bättre avsugning än så här går inte att få.

 

Plötsligt kom han på sig själv med att ha slutat juckat. Istället stod han helt stilla och höll ett krampaktigt grepp om balkongräcket. Det var fortfarande skönt, ja, alldeles himmelskt, men han blev samtidigt medveten om att han hittills bara har tagit emot och inte gjort någonting för henne. Han ville att hon skulle ha det lika skönt som han, men hon verkade vara så inne i det, så fast besluten om att enbart vara honom till lags. Men något sätt måste det väl finnas att kåta upp henne? Han kom på att om han ville få hennes fitta blöt i den här positionen var han tvungen att använda fötterna. Han började röra sin ena fot mot hennes skrev, men precis när han skulle påbörja massagen började hon slicka på hans bollar samtidigt som hon runkade av honom i en rasande takt. Det var så härligt att han var tvungen att ställa ner foten och ta ett par djupa andetag. Nu var han nära. Han gjorde ett nytt försök med foten. Den här gången skulle det funka. Hans tankeverksamhet hade delat upp sig i två delar: en som försökte smeka henne mellan benen och en som bara njöt.

 

Snart skulle han komma. Han började leta efter rätt punkt med foten. Hon kände av hans kåthet, tog ett hårdare grepp och ökade farten ännu mer medan hon lät ollonet vila på hennes våta, varma tunga. Han kände någonting med foten. Det måste vara fittan. Hennes tunga var så mjuk mot hans stenhårda kuk. Han började varsamt massera henne med foten, men upptäckte snabbt att något var fel. Ska det verkligen kännas så här? Nu handlade det om sekunder tills han skulle komma. Den välbekanta känslan av en nära förestående orgasm började byggas upp. Som en nedräkning inför en raketuppskjutning. Han stönade, mycket högre än tidigare. Samtidigt var det något som inte stämde. Han kände någonting som stack ut där nere, som om det vore en… men det är ju omöjligt. Orgasmen var på väg. Han kände lite mer med foten, och ja, det kändes verkligen som en styv... Just då slant hon med kuken och råkade dra hans ollon mot hennes haka. Om han inte precis hade känt något väldigt lustigt mellan hennes ben hade han antagligen inte tänkt på det, men nu visste han. Det han precis kände mot sitt ollon var en finrakad, men likväl kännbar, skäggstubb. Åh herregud, tänkte han. ÅH HERREGUUUUU-

 


 

Gösta satt på sin veranda ute i skogen och betraktade utsikten. Skog. Skog överallt. Det annars så idylliska landskapet var ikväll skådeplats för ännu ett av de där ungdomarnas spektakel. Grannpojken hade kommit över mitt på dagen och de hade kommit överens om att de skulle vara tysta vid 01:00. Nu var klockan 01:15 och inte fan var de tysta! Hans föräldrar skulle få höra ett och annat morgonen därpå, det var något som var säkert!

 

Plötsligt hördes ett yl. Gösta blev så rädd att han nästan ramlade ur gungstolen. Han hade aldrig hört något liknande tidigare. Det var som en blandning mellan ett avgrundsvrål, ett sådant man hör folk skrika i filmer när de faller ner för stup, och ett glädjetjut från någon som åker en berg-och-dalbana. Ren skräck blandad med vällust.

 

”Dagens ungdom…” mumlade han för sig själv och gick in i huset.


EVA MENDEZ SEX TAPE!!!

OMG SÅ SJUKT NICE, MÅSTE KOLLA............

Eva Mendes Sex Tape from Eva Mendes

...........FFFFFFFFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU

Vad är det som har gjort mig till den jag är idag?



Vad är det egentligen som har format mig? Vilka erfarenheter är det som verkligen har betytt någonting och förföljt mig för resten av livet?

Det är ingen lätt fråga att besvara, men efter att ha rannsakat mig själv kan jag hitta åtminstone ett par grejer som har varit viktiga i mitt identitetssökande, eller vad man nu ska kalla det.

Mina föräldrar låter kanske som ett självklart svar, och visst är det det till viss del, men det var de jag kom att tänka på först. Många av mina värderingar kommer därifrån, till exempel vikten av att ta ansvar, att göra rätt för sig, att sköta sitt jobb. Jag har aldrig skolkat, aldrig slagits och sällan betett mig oansvarigt, allting tack vare mina föräldrar som har varit (och fortfarande är) hårda när det gäller sådana här saker. Till alla er som har kallat mig "ordentlig": nu vet ni var det kommer ifrån!

Datorspel har alltid varit en stor del av mitt liv, och är antagligen en av de stora stöttepelarna för min allmänbildning. Spelen ledde till en god engelska och öppnade därmed upp många dörrar. De ledde mig också in på internet, en plats där man lär sig en himla massa skit och formar sitt sinne för humor.

SO-lektionerna i grundskolan lärde mig att tänka själv. Jag kommer ihåg hur irriterande jag tyckte det var att man var tvungen att hålla på och reflektera om saker man precis hade lärt sig om, men såhär i efterhand inser jag hur nyttigt det var för mig.

Religion har varit som ett återkommande tema i mitt liv. Kyrkan har gett mig många insikter och format det jag kallar "mitt kritiska tänkande". Gud blev liksom det första offret för mitt kritiska tänkande, och ända sedan dess har jag ifrågasatt allting så mycket mer än vad jag gjorde innan. Min naturvetenskapliga utbildning på gymnasiet och min tid på Chalmers har även de bidragit till detta.

Hockeyn lärde mig mycket om gruppdynamik, vilka roller som måste tillsättas i en grupp för att det ska funka. Jag lärde mig att inte alla tål om jag snor åt mig all uppmärksamhet. Jag lärde mig om teamwork.

Att bli dumpad låter kanske meningslöst, som att det enda man lär sig är att undvika att bli det ännu en gång. För mig var det livsomvälvande. Jag vill till och med gå så långt som att säga att jag tror att man saknar något mycket viktigt om man aldrig har blivit dumpad, om man aldrig har känt den där känslan av otillräcklighet, känslan av att hela ens liv rasar samman. Man har helt enkelt inte upplevt hela känslospektrat. Det blir svårare att verkligen uppskatta de stunder då man är lycklig. Det blir svårare att relatera till andra människor. Det blir svårare att känna respekt för andras känslor. På sätt och vis är jag glad att jag har blivit dissad. Vem vet hur jag hade varit annars? Kanske hade jag blivit en känslokall och maktgalen idiot? Kanske hade jag helt saknat självinsikt? Oavsett tror jag att slutresultatet hade blivit sämre.

Mina vänner har ständigt påverkat mig. Jag kan komma på mig själv med att använda en kompis skämt, eller att reflexmässigt efterlikna en polares skratt. I och med att mina vänner så väldigt olika har jag även lärt mig att hantera en mängd olika typer av människor. Vissa är känsliga, andra är inte alls känsliga, vissa är partysugna, andra inte, vissa suger åt sig uppmärksamhet, andra letar efter någon som kan ta över ledarrollen. Jag har alltså blivit duktig på att hitta min roll i olika gruppkonstellationer.

Om jag hade velat gå in på detaljer hade jag såklart kunnat fortsätta längre, men detta är nog de viktigaste av mina beståndsdelar, så att säga.

Ursäkta bilden, förresten. Jag råkade bläddra förbi den och fick feeling, men nu tycker jag bara den ser irriterande ut. Föreställ er hur jag skriker ut "COLAN ÄR MIN, BARA MIIIIIIIIIN!" så blir det nog lite roligare. Kanske.

RSS 2.0