Amanda



Det var en sen lördagskväll. Amanda dansade till dunket i R&B-musiken, mest för att hålla skenet uppe av att hon hade kul. Någon kille hade börjat bli närgången med hennes blonda, aningen snyggare kompis och hon ville inte få henne att tro att hon tog illa upp eller kände sig ensam, trots att hon inte riktigt kunde hålla tillbaka den där känslan av att ha blivit övergiven. Hon skulle kunna låta någon random, lagom berusad kille ragga upp henne för att få lite sällskap, men nej, hon hade lovat sig själv: aldrig mer.

Förfesten hade varit okej. De hade shottat tequila, druckit xider, kivats om Spotify-spellistan och surfat på sexleksaker. Tjejkvällen hade varit komplett. Åtminstone på ytan. Inombords var situationen en helt annan. Hon ville glömma honom, men kunde inte. Han var ett svin, ett fucking as, det visste hon. Men hon kunde inte hjälpa det. Om han hade hört av sig hade hon antagligen trillat dit igen. Hon försökte övertyga sig själv om att hon hatade honom, men det gjorde bara att hon ville ha honom ännu mer.

Hon tittade sig omkring. Kanske fanns det någon där hon kände? Ingen syntes till. En kille stack ut på dansgolvet. Skjortklädd och halva huvudet längre än resten av folkhavet dansade han på typiskt svenne-manér. Hon kände igen honom från Black Jack-bordet. Spela på krogen, patetiskt! Han trodde väl att han var skitcool, men det var han inte. Bara korkad. Deras blickar möttes under en kort stund. Automatiskt, utan minsta tanke, intog hon flörtposition. Ett mystiskt leende smög sig fram. Kroppen formerades på ett sådant sätt att varje kurva skulle framhävas på bästa sätt. Ögonblicket efteråt hade hon ångrat sig... fast ändå inte.

Hon tittade bort och försökte desperat se ut som att hon hade någon att dansa med, men det var svårt när det var just det hon inte hade. Efter några sekunder sneglade hon tillbaka. Han var borta. Eller nej, han hade gjort en förflyttning, han var nu precis bredvid henne. Amanda tittade upp och mötte hans blick. Hon kände det direkt - någonting stämde mellan dem. Det var som en kemisk reaktion. Han log och sträckte fram en hand. Amanda tog den och tänkte att en dans kan väl inte skada.


”Du ser ut att ha tråkigt” ropade han för att överrösta musiken.
”Du med!” svarade hon.
”Att få blickar av dig är väl inte så tråkigt?” skrattade han.
”Gav jag DIG blickar!? Det var ju du som gav MIG blickar!”


Bråket om vem som spanade in vem fortsatte i någon minut för att sedan övergå i dans. Fortfarande hade Amanda en bra känsla, men det var väl säkert bara hennes naivitet som spelade henne ett spratt. Egentligen är han väl som alla andra killar. Han skulle väl snart fråga om hon ville ha något att dricka, supa ner henne så gott det gick och ta med henne hem om han fick chansen.


Mycket riktigt frågade han strax om hon ville ha något att dricka. Vad skulle hon svara? Hon ville inte begå samma misstag igen. Hon fick ett infall och började gå mot baren med killen i släptåg. Det var trångt, men hittade ändå en lucka vid disken. Hon vände sig om mot killen och frågade vad han ville ha. Han svarade att han ville ha en öl och påbörjade rörelsen för att plocka upp plånboken, men blev avbruten av Amanda. "Det är lugnt, jag bjuder." Effekten var uppenbar. Först trodde han att han hade hört fel. Sen trodde han att hon skojade. Sen tappade han hakan. Sen skrattade han. Oj, vad han skrattade.


De lärde känna varandra. Bandet mellan dem blev bara starkare och starkare. De dansade. Hon avvisade alla hans försök till närmanden. Han verkade fatta vinken. Snart skulle han väl komma på någon ursäkt för att lämna henne och börja ragga på mer "tillgängliga" tjejer. "Jag ska bara på toa, syns här sen?" skulle han säga. Vilken klassiker. Men det hände aldrig. Han stannade kvar.


De gick ut från stället tillsammans och började vandra mot stationen där de skulle gå skilda vägar. Hon berättade om sitt jobb som dagisfröken, hur gulliga de små liven är när de leker, hur de säger massa gulliga saker. Han tyckte att alla barn bör dränkas. Amanda skrattade. Onekligen kände hon likadant ibland.


"Kan du se tidningsrubrikerna framför dig?" sa han. "GALEN INDIER SPRÄNGDE DAGIS, det hade varit snyggt det."


Det var länge sedan någon skämtade om hennes ursprung. Hon hade nästan glömt bort att hon från början inte var svensk - det är inget man tänker på när man under hela livet bott i Sverige där det är lite känsligt att fråga om hudfärgen. Han påminde henne igen.


De satte sig på en bänk vid hållplatsen och bara pratade. Hans sista buss skulle gå snart. Han borde väl fråga efter hennes nummer vid det här laget? Till slut var hon tvungen att fråga.


"Ska inte du gå bort till din buss nu?"
"Åh just det! Vad är ditt nummer?"


Hon ville inte att han skulle gå. Det kunde inte sluta bara sådär. Det hade varit som att se en halv film. Som att kasta bort någonting man påbörjat. Så hon gjorde det varje tjej i samma situation hade gjort: dra ut på tiden. I snigelfart plockade hon fram sin mobil för att ta fram sitt nummer, trots att hon kunde det utantill. Gav honom fel nummer, bad honom ringa upp för att se om det var rätt och vips, så hade han missat bussen. I spelad irritation skällde han ut Amanda för att ha varit så seg.


Natten fortsatte på bänken ute i kylan. Hon berättade om hur sårad hon hade blivit, hur killar bara vill en sak. Han menade att det är väl inget fel med att bara vilja ligga, men när hon hade förklarat hur det gick till var han på hennes sida. Amanda var den som pratade, han satt mest och lyssnade. Till slut, trevande, öppnade också han upp sig. Han berättade om hur han var raka motsatsen till den där killen och hur han istället ville hamna någonstans halvvägs på den där skalan, noggrann med att inte avslöja alltför många detaljer.


Tiden flög förbi. En halvtimma, en timma, två timmar. Alla livets hörn utforskades på nytt på den där bänken vid hållplatsen. Skratt och ångest avlöste varandra i en känslomässig berg-och-dalbana. De upptäckte att bandet mellan dem i själva verket var ett vänskapsband. Under omständigheterna fanns det liksom inga andra alternativ. Till slut var klockan 5 på morgonen. De skiljdes åt med en kram utan några löften om att ses igen. Han hoppade in i en taxi och försvann.


Kommer de att ses igen? Vill hon ses igen? Vill HAN ses igen? Hon visste inte. Det enda hon visste var att det inte kändes lika kallt längre. Natten hade varit perfekt.


Längtar till sommaren


På sommaren är alla glada. Man kan gå ut i t-shirt och shorts. Man kan slappna av. Man kan grilla enorma köttbitar. Hela min tillvaro känns som en enda väntan på sommaren.

Epic win

Kommer ni ihåg min taktik för inlämningsuppgiften för ett tag sedan? Det funkade! Fick precis tillbaka den - GODKÄND! :D

Samtal med Gud

Gabriel: Tja Gud!
Gud: Hey!
Gabriel: Vad händer?
Gud: Nah inget, bara chillar. Du då?
Gabriel: Inte så mycket jag heller. Ska över till Josef sen och ha ett djupt samtal bara. Han är fortfarande lite sur över den där Maria-grejen...
Gud: Vad för grej?
Gabriel: Ja du vet... Då jag gjorde henne på smällen. lol
Gud: Haha ok! Lite långsint kanske?
Gabriel: Haha ja...
Gud: lol
Gabriel: Men du, jag undrade över en grej. Varför skickar du ännu mer snö till Sverige? Vad jag har hört snöar det utav bara helvete där nere... Har de inte genomlidit tillräckligt nu? Jag menar, det har ju snöat på rätt rejält ett tag och dessutom åkte de ut mot Slovakien i OS-hockeyn idag...
Gud: What? Vad tror du om mig egentligen Gabriel? Det snöar i Sverige eftersom att de har syndat så sjukt mycket på sistone. Jag börjar tröttna på de där svenskarna alltså...
Gabriel: Va? Är du seriös?
Gud: Nej, lol. Jag bara jävlas med dem hehe.
Gabriel: Haha nice one! Aja då vet jag... Drar till Josef nu, hoppas han inte har alltför mycket mensvärk. Ciao!
Gud: Haha gör du så! Ciao!
Gabriel: Tja Gud!
Gud: Hey!
Gabriel: Vad händer?
Gud: Nah inget, bara chillar. Du då?
Gabriel: Inte så mycket jag heller. Ska över till Josef sen och ha ett djupt samtal bara. Han är fortfarande lite sur över den där Maria-grejen...
Gud: Vad för grej?
Gabriel: Ja du vet... Då jag gjorde henne på smällen. lol
Gud: Haha ok! Lite långsint kanske?
Gabriel: Haha ja...
Gud: lol
Gabriel: Men du, jag undrade över en grej. Varför skickar du ännu mer snö till Sverige? Vad jag har hört snöar det utav bara helvete där nere... Har de inte genomlidit tillräckligt nu? Jag menar, det har ju snöat på rätt rejält ett tag, SJ håller på att fakka ur och dessutom åkte de ut mot Slovakien i OS-hockeyn idag...
Gud: What? Vad tror du om mig egentligen Gabriel? Det snöar i Sverige eftersom att de har syndat så sjukt mycket på sistone. Jag börjar tröttna på de där svenskarna alltså...
Gabriel: Va? Är du seriös?
Gud: Nej, lol. Jag bara jävlas med dem hehe.
Gabriel: Haha nice one! Aja då vet jag... Drar till Josef nu, hoppas han inte har alltför mycket mensvärk. Ciao!
Gud: Haha gör du så! Ciao!

Egentligen har jag inte tid att skriva det här

Men jag ska skippa snacket om min i nuläget relativt deprimerande vardag. Jag har ju samtidigt så mycket att se fram emot!

Har aldrig förstått det här offentliga gnället på sitt egna liv. På bloggar, twitter och facebook skriver folk "uuuääh plugget går dåligt, har prov imorgon, träning ikväll, ska upp tidigt och skjutsa mamma" o.s.v. Om man ska skriva om sina problem kan man väl åtminstone göra det på ett intressant eller underhållande sätt? Varför skulle någon annars bry sig? Dessa människor alltså...

Men men... Imorgon har jag ännu en inlämning som jag alltså måste göra klart ikväll. Det lär väl bara ta halva natten. Studiebesök klockan 07:30 imorgon. Jag missar alltså Sverige-Slovakien. Vidare har jag tagit på mig massa ansvar med kandidatarbetet. Ännu mer vidare har jag fått en elräkning från den gamla ägaren av lägenheten. Jag kom på att jag har glömt skicka in pappren till Kungälv energi. Åh vad mycket problem jag har!

Favorit i repris: en julsaga

Denna helvetiska vinter fick mig att tänka på den här lilla novellen som jag faktiskt skrev i mobilen, dagen innan julafton i bilen på väg ner mot Småland där hela tjocka släkten håller till. Det är väldigt sällan jag blir så inspirerad att jag bara MÅSTE skriva ner det så där på en gång. Så här kommer den igen. Låt mig presentera: En julsaga!

Natten var isande kall. Tystnaden var fullkomlig. Snöflingor föll sakta ner från himlen och förenades med det tjocka täcket som formade landskapet och såg till att det som fanns under förblev hemligt. Skogen sov. En tomtenisse trampade sig mödosamt framåt. Ett frasigt ljud bröt tystnaden för varje steg han tog i kramsnön. I handen höll han en lykta vars ljus vackert reflekterades i det orörda snötäcket. I andra handen höll han en välfylld säck, nästan lika stor som han själv, vilken försvårade hans redan besvärliga snövandring.

Konturerna av någonting började ta form i det begränsade ljuset och förvandlades snart till en liten stugas fasad. Nissen samlade kraft och tog de sista kliven fram till dörren. Han knackade på. Ljudet kändes påträngande och onaturligt i situationen. Inget svar. Han öppnade sakta upp dörren med ett ljudligt knarrande. Ljuskäglan blev gradvis större och avslöjade allt mer om vad som döljde sig där inne. Ett gammeldags kök som istället för elektricitet använde sig av vedeldning. Ett slitet köksbord. En tavla föreställandes en skål med frukt. Om det inte vore för mörkret hade rummet varit ganska hemtrevligt. 

Plötsligt märker han av en rörelse längst bort i rummet. Ett litet ljus står på ett skrivbord. Flamman ser ut att kämpa hårt för att hålla sig vid liv. Nissen andas ut, men avbryter sig själv tvärt då han hör ett snyftande någonstans runt skrivbordet. Det måste vara en ung kvinna. Innan hans instinkter hann säga åt honom att gå fram och ta reda på vad som stod på hördes ljudet av en tändsticka mot dess ask och snart badade stugan i ljus. Bakom skrivbordet satt en välkänd figur och log mot nissen.

"T-tomten!?" stammade nissen fram med en gäll och förvånad röst.

Tomten svarade inte. Hans leende övergick långsamt till ett allvarligt ansiktsuttryck. Nissen öppnade munnen för att säga något, men inget ljud kom fram då han såg det: tomten höll i ett hagelgevär. På golvet bredvid honom låg en flicka i tonåren och kämpade mot gråten. Nissen var paralyserad. Tomtens ansikte förvreds i ett psykopatleende, helt olikt det leende som så många barn känner igen. Till slut började han tala.

"Merry..." tomten laddade hagelgeväret. Ka-chik-chik.
"fucking..." han riktade den mot nissen, som inte riktigt förstod vad som höll på att hända.
"christmas!"

Det sista som rörde sig i nissens huvud var flertalet stålhagel som effektivt arbetade sig genom hjärnvävnaden och saboterade alla chanser för en fortsatt god jul för tomtenissen. Splitter från kraniet hjälpte till i arbetet att släcka nissens liv. En efter en stängdes alla hjärnans funktioner av. Han var död.

Tomten skrattade. Ho ho ho! Flickan var blå i ansiktet. Chocken var för tung att bära för hennes späda kropp. Hon kände hur hennes öde kröp sig allt närmare, hur det flåsade henne i nacken. Hon tittade sakta uppåt och såg hur tomten ännu en gång laddade om. Ka-chik-chik. Hon tittade rakt upp i gevärets mynning.

Natten var isande kall. Tystnaden var fullkomlig. Världen hade blivit två själar fattigare, men ingen skulle någonsin märka av det. Snö föll stilla ner och kunde till slut täcka över den fasansfulla scenen.

God jul och ett gott nytt år önskar Simon Crona!

Det absolut pinsammaste ögonblicket i hela mitt liv

Jag hade precis klivit av bussen, glad över att överhuvudtaget ha lyckats ta mig hem i snöovädret. Med viss möda började jag gå hemåt i den djupa snön. Plötsligt fick jag syn på en mamma och hennes dotter som satt i en pulka och släpades efter. Det måste vara våra gamla grannar, tänkte jag, fast jag var inte riktigt säker. Min oro skulle visa sig vara ogrundad, då hon brast ut i ett leende och reste sin arm för att vinka frenetiskt åt mig. Jag andades ut - nu var det bara till att vinka tillbaka, gå fram och byta ett par ord, göra mitt bästa för att tala bebisspråk med ungen för att till slut säga hejdå och gå hem.

Så blev det inte. Halvvägs upp med armen började jag fundera - är det verkligen hon? Nej? Jo...? Eller? Nu är armen uppe. Vink, vink. Jag fick inte riktigt det gensvar jag väntade mig. Det kändes liksom inte som att vi hade fått någon kontakt. Av outgrundlig anledning sa jag då följande: "vinkar du åt mig?". Eller snarare ropade. Hon stod ju en bit bort. Åh herregud. Vad sa jag nu? Varför kunde jag inte bara ta ner handen och låtsas att jag sträckte på mig eller något? Nej, jag ska bli värsta aggro och fråga ut folk om dom vill mig något.

Under en bråkdels sekund märkte jag hur hon gav mig en konstig blick. Det var liksom en sorts förundran i den. Vad är det här för intressant människa, tänkte hon säkert. Kan man bli så ensam att man börjar tolka alla vinkningar åt sitt håll som en personlig hälsning, tänkte hon. Men så bestämde hon sig för att skaka av sig de där tankarna och hälsa på de två tonårsflickorna som gick strax bakom mig. Jag kände mig som en fucking idiot. Jag ville dö. Eller spola tillbaka tiden. Då hade jag kunnat ignorera kvinnan och sluppit allt det här. Eller nej, mer än så, jag hade utkrävt min hämnd! Jag hade bett en kompis om en tjänst, nämligen att han skulle gå bakom den här kvinnan vid precis den här tidpunkten. Jag skulle vinka med allt självförtroende i världen åt hennes håll. Hon skulle tveksamt ha vinkat tillbaka. Då skulle jag ha stannat upp och liksom vänt blicken mer mot henne så att vi fick ögonkontakt under några sekunder. Under denna korta tid skulle jag med mitt kroppsspråk ha försökt förmedla hur dum i huvudet hon är. Det lilla aset. Här kommer man och går och så kommer någon okänd människa och försöker vinka till mig. Min kompis skulle ha gått förbi henne, hon hade sänkt sin arm och jag hade fått bevittna hur förudmjukelsen sjönk in. Hur hennes gamla fobier för mänsklig kontakt hade kommit tillbaka. Hur gamla sår revs upp.

Men så blev det inte. Istället fick jag uppleva det pinsammaste ögonblicket i hela mitt liv. Jag lovar er, om det hade funnits en kniv i närheten hade jag bara skurit upp så mycket som möjligt och fått det överstökat. Så illa var det. Dumma kvinna!

Vi trotsade vädret!

Igår var det födelsedagsfest hos bröderna Jonsons ute i Skepplanda. Vägbeskrivning: tag höger och kör långt åt helvete ut i ingenstans. Det roligaste med kvällen var nog bilresan dit. Detta säger jag inte för att förolämpa festfixarna på något sätt - det var väldigt trevligt (läses "de bjöd på öl") - men bilresan var i en klass för sig. Jag och Runkfelt var övertrötta och fjantade oss om allt möjligt. Ännu ett internskämt uppstod, nu mer internt än någonsin. Det går ut på att man upprepar meningen "du får nog ta och köra två vändor, Niclas" och betonar olika varje gång. Man kan alltså först säga "du får nog ta och KÖRA två vändor, Niclas" för att sedan invänta ett lämpligt tillfälle då man kan fortsätta med "du får nog ta och köra TVÅ vändor, Niclas". Helt fucking hysteriskt roligt.

Min och Runkfelts present till Lowe: Clone a willy. Man gör en avgjutning av sin penis och slutprodukten är en dildo, med vibrator och allt. Härligt! Jag undrar vad som händer om man sedan använder denna för att tillfredsställa sig själv? Vad kallar man det? Är det incest eller onani?

Annars: har skrivit klart, skickat in och blivit fotad för min tredje krönika i Tofsen, Chalmers kårtidning. Temat är "nördvändigheter" och jag skriver om när jag vann en wc3-turnering för ett antal år sedan. Numret kommer ut 15 mars. Utöver det har jag kokat ihop många idéer till bloggen, men har liksom aldrig kommit igång riktigt. Det är mest plugget som är i vägen. Inte för att jag pluggar så mycket, men när jag får för mig att dra igång ett bloggprojekt tänker jag alltid att jag borde plugga istället. Det slutar med att jag inte gör någonting alls.

Fullt upp alltså. Som det ska vara!

Att vakna upp bredvid den man älskar



Eller ja, älska och älska. Jag vet inte riktigt. Allt det här har liksom gått så fort. Hon flyttade in hos mig i morse vid 8-tiden. Det ena ledde till det andra och vi hamnade båda i sängen. Klockan 10 ringde klockan och där låg hon bredvid mig. Sen dess har hon betett sig lustigt. Jag frågade henne om hon älskade mig men hon svarade bara genom att slicka på min frukost. What the hell!?

Sen skulle jag tvätta. Jag var borta i några minuter för att sätta på maskinerna och när jag kom tillbaka hade hon spridit ut alla mina skor över hela lägenheten. Nu ligger hon i soffan och latar sig, trots att jag explicit har informerat henne om att hon inte får ligga där.

Börjar irritera mig mer och mer på henne. Börjar nästan bli bud på att kasta ut det håriga fanskapet.

Stressad? ÅK TÅG!

Så här ser min datorhörna ut dagen efter inlämningsuppgiften ska vara inne! Jag fick ihop skiten till slut, även om det är tveksamt om jag får godkänt på den. Men jag är så cool så jag bara "whatevaaaaaah!?"

Jag åkte tåg idag, precis som vanligt. Jag älskar att åka tåg. Det är inte sådär ryckigt och jobbigt som på bussarna, utan man kan bara luta sig tillbaka, slappna av och skruva upp musiken i öronsnäckorna på hög volym utan att någon runt omkring märker det. Och så vardagsfilosiferar man. Idag satt jag och mindes hur fascinerande jag tyckte det var med öronsnäckor när jag var liten och för första gången upptäckte dem. Vad sjukt det kändes att ingen annan hörde någonting medan mina egna trumhinnor höll på att sprängas. Vilken jäkla uppfinning egentligen.

Jag bläddrade förbi en Tomas Ledin-låt, men ändrade mig och bläddrade tillbaka. Jag kom på att jag har ju öronsnäckorna på mig. Jag kan lyssna på hur många meslåtar av klichéernas mästarkompositör jag vill utan att någon vet om det. Det var länge sedan jag hörde den låten sist. Jag kanske inte säger det så ofta, sjöng han. Alltför sällan formar det i ord. Men du vet hurdan jag är, hur jag bär det inom mig, bultande... Och så exploderade  han: BAAARA FÖR DIG.

Det fick mig att rysa, de där tre sista orden. Antagligen har Ledin skrivit det här till sin fru eller något, som en förklaring till varför han inte säger "jag älskar dig" så ofta. Trots bristen av aktualitet för min livssituation träffade den textraden mig. Jag vet inte varför. Kanske var det meningslösheten i det som fick mig att reagera. Den laddning som uppstod då orden nådde mitt medvetande och insåg att det inte fanns någonstans att ta vägen uttryckte sig i nackhåren. "Jag älskar dig." Hur är det meningen att man ska våga uttala de orden?

Tåget rullade vidare. Bara för mig.

Idé:

Jag har typ halva arbetet kvar (ca 3 sidor) och börjar bli trött, så varför inte lägga sig nu (ca 00:00) och gå upp kl 5 så har jag fyra timmar på mig att slutföra arbetet i ett lite piggare tillstånd?

Så tänkte jag igår. Jag tror att den enda anledningen till att jag gjorde det var för att jag aldrig har provat det här förr, inte för att det skulle vara mer effektivt. Men vi får se, det kanske funkar. Om inte annat har jag fått en mysig och lång morgon. Sitter här nu med några rödbetssallad/köttbullemackor, en kopp kaffe och en Yoggi Yalla, så än så länge har jag inget att klaga på.

Have a nice day!

Den lilla guiden för inlämningsuppgifter

Har du också en inlämningsuppgift du måste göra? När ska den in? Om en månad? En vecka? Imorgon? Hur hade du tänkt lägga upp ditt arbete?

Ja, visst är det svårt det här med inlämningsuppgifter!? Hur ska man kunna uppskatta hur lång tid det tar, liksom? Man vill ju inte börja för tidigt, menar jag. Just därför har jag slängt ihop den här steg-för-steg-guiden för alla er som studerar där ute! Håll till godo!

1. En månad innan sista inlämningsdatum
Till att börja med måste du-

Fuck, just det. Jag har inlämning imorgon. Gotta go.

Dagens obekväma sanning

Dagens obekväma sanning: varje gång du känner lukten av en fis har partiklar från någons stjärt i själva verket lyckats komma in i din näsa. Lika bra att satsa fullt ut, eller hur? Ryck av personen byxorna och testa smaken också!

Utifall ni har lyckats missa mina krönikor...

...så kommer länkarna här!

Nummer 6, 2009. Tema: Nu & då (sida 32)
http://tofsen.se/pdf/tofsen2009nr6.pdf

Nummer 1, 2010. Tema: Kärlek (sida 36)
http://tofsen.se/pdf/tofsen2010nr1.pdf

En lyckad drakjakt

Igår var det drakjakt och jag har officiellt utnämnts till vinnare! Jag vill tacka alla som har stött mig under tidens gång och då speciellt de tre stora pensionerade drakjägarna. Ni vet vilka ni är!

Idag är det alla hjärtans dag. Mys... NOT! Satans påfund är vad det är! Om jag hade haft en partner idag hade jag passat på att vara riktigt elak mot henne, i ren protest liksom. Jag hade bjudit henne på bio och när hon hade satt sig ner i biostolen hade hon direkt flugit upp eftersom att någon hade lagt häftstift på stolen. Vem kan det vara liksom? Vilken idiot! Jag hade hållit masken. Sen skulle hon ha ätit av popcornen och upptäckt att någon har saltat dem så mycket att de har blivit oätbara. Jag hade skyllt allt på personalen. Efter det hade hon tagit en slurk av colan och dött en ganska plågsam död p.g.a. giftet jag hade lagt i. Jag hade börjat låtsasgråta och hulkat fram med darrig röst "a-att... det skulle hända... h-hända just på alla..hjärtans dag! huhuuuuuu"

Gud eller ondska?

Teodicéproblemet är problemet med Guds existens i en värld av ondska och lidande. Det kan kort beskrivas med dessa tre punkter:

  • Gud är allsmäktig
  • Gud är fullkomligt god
  • Ondska finns

  • Den kristna författaren Lactantius formulerade på 300-talet problemet på ett tydligt sätt:

    "Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?"

    Det första man kan konstatera är att problemet förutsätter att både Gud och ondska finns. Om man tar bort något av dem är det inte ett problem längre. Det som kanske är mest intressant men samtidigt svårast att diskutera är huruvida ondska existerar. Hur definierar vi ondska?

    Men låt oss för enkelhetens skull anta att både Gud och ondska existerar. Vid första anblick verkar det som att Teodicéproblemet är omöjligt att lösa, men teologer har genom åren kommit på många förslag till lösningar, så kallade Teodicéer.

    Teodicé 1: För att godhet ska kunna existera måste även ondska existera.

    Först låter detta ganska rimligt, men tänker man efter lite inser man att det inte är någon riktig lösning. Godhet och ondska är två olika fenomen, helt oberoende av varandra. Det är som att säga att om man tar bort alla våldtäktsmän hade inte Röda korset kunna existera. Dessutom är väl himmelriket ett exempel på en plats utan ondska? Han har tydligen gjort det förut, varför inte göra det igen?

    Teodicé 2: En värld med ondska är bättre än en värld utan. Utan fara hade inte mod och heroism funnits, utan svält hade ingen välgörenhet funnits och utan lidande hade ingen frälsning funnits.

    Att säga att en värld med ondska är bättre än en utan är samma sak som att säga att den här världen är bättre än himmelriket. I så fall måste det ju vara världens straff att få åka dit när man dör istället för att återfödas här på Jorden. Vilket as han var som skickade hit Jesus så att vi skulle få bo på ett ställe som är sämre än Jorden i all evighet.

    Teodicé 3: All ondska är en del i Guds stora plan. Ondskan krävs för att planen ska uppfyllas så att vi kan få det ännu bättre.

    Om Gud är allsmäktig borde han kunna modifiera sin plan så att den inte kräver ondska för att uppfyllas och därmed eliminera behovet av ondska överhuvudtaget.

    Teodicé 4: Gud skapade oss med en fri vilja. För att vi ska kunna frälsas måste vi också ha valet att vända oss ifrån Gud. Alla onda saker vi väljer att göra är våra egna val och Gud är inte inblandad.

    Detta är den absolut vanligaste Teodicén, åtminstone här i Sverige. Den är allmänt accepterad som lösningen till allt, trots att den inte funkar alls, av flera anledningar.

    a) Om Gud är allvetande borde han ha vetat om vad vi skulle göra med vår fria vilja, vilket gör honom delvis ansvarig för det onda vi gör. Om jag t.ex. bygger en robot som skulle kunna döda människor och som sedan gör just detta, skyller vi då allt på roboten eller delar jag skulden?

    b) Det finns ingen anledning för Gud att inte skapa oss så att vi har fri vilja, men ändå alltid väljer det goda. Tänk dig himmelriket där alla alltid väljer det goda alternativet! Antingen förlorar vi vår fria vilja i himlen eller så kan vi fortfarande ha fri vilja utan att någonsin göra något ont. Om det första är sant, att vi förlorar vår fria vilja i himlen, åter igen, är det ett sämre ställe än Jorden.

    c) Vidare är det tveksamt om fri vilja ens existerar. Tänk dig att Gud spelar The Sims. För det är väl det Gud gör, med skillnaden att han inte inreder våra hus och inte direkt styr vad vi ska göra utan bara kollar på oss. Han markerar dig och ser alla dina "humör-mätare". Din bladder-mätare börjar bli röd, så du går på toa. När du sitter där ser Gud att din hygien-mätare sjunker och för att åtgärda detta tvättar du händerna. Social-mätaren är också låg, så du ringer en kompis och frågar om ni ska träffas ikväll. Det är sådana vi alla är. Vi är alla simmar. Våra beslut styrs av våra behov och inte av någon fri vilja som på något sätt är skilt från universums orsak-effekt-kedja. I slutändan är det bara våra gener och miljön vi lever i som styr våra val i livet. Till exempel kommer någon som föds i Indien med största sannolikhet att bli hindu, medan någon som föds i USA med stor sannolikhet blir kristen. Är detta ett fritt val de gör? Någon som blev slagen när han var liten växer upp och slår sina egna barn medan en annan med normal uppväxt uppfostrar sina barn på ett mycket bättre sätt. Är detta ett fritt val?

    Tänk på detta: om du hade haft samma gener och levt samma liv som Fritzl hade du gjort precis samma sak som han gjorde. Det låter lustigt, men är samtidigt helt självklart. Min poäng är att vi inte har någon fri vilja, utan snarare en vilja som styrs av våra hjärnor, som i sin tur formas av gener och miljö. Om Gud skapade oss måste det betyda att han designade våra hjärnor så att vi vill göra onda saker, vilket gör honom ansvarig för ondskan.

    Jag är nu i ett förhållande!

    Om ni någonsin har undrat hur jag ser ut i ett förhållande, titta här till höger!

    Skämt åsido, många relationsstatusändringar har ägt rum på sistone. Ja, det är det vi facebook-nördar kallar det när ett par har hittat varandra eller när de gör slut. Denna lilla notis läggs obarmhärtigt på facebook-rullbandet för att invänta horden av dömande blickar, kommentarer och gillningar. Det går inte obemärkt förbi, om vi säger så. Vips, så har man satt en etikett på relationen. Jag har själv aldrig haft någonting seriöst, så jag kan inte veta säkert, men jag kan tänka mig att det är lite skrämmande att hålla i den där etiketten. Lite svindel. Plötsligt finns det förväntningar både innanför och utanför relationen på hur man ska bete sig. Sådana förväntningar existerar inte alls i samma grad när det gäller vänskapsrelationer. Det finns till exempel inga facebookinlägg som heter "Simon är nu helt okej kompis med Daniel, även om båda är lite sura sen sist."

    Jag undrar om vi verkligen är menade att leva i förhållanden. Alla verkar ju tröttna på varandra förr eller senare, och så skiljs man åt och tvingas ändra den där facebookstatusen igen. Man tar bort alla foton på sig själv och exet, foton som en gång fick en att le men som nu är rena tortyren. Den lucka man öppnade i försvaret då man följde kärleken har blivit genomborrat av tusen knivar. Helt andra sorters förväntningar läggs på ens axlar.

    Fast jag vet inte. Ibland ser jag ett sånt där äldre par gåendes på stan. De ser så... fridfulla ut. Där går de och håller varandra i händerna, lyckliga över att få spendera den sista tiden tillsammans. Mitt hjärta smälter varje gång. Cynikern i mig är som bortblåst och jag får upp tron på kärleken. Åtminstone för en stund.

    "Vi som hatar kukhuvet som slängde ner hunden nerför bron!"

    Så heter facebook-gruppen. Okej, jag håller med om att man inte ska slänga ner hundar för broar. Det var ju onödigt gjort. Men om vi nu ska bli så pass upprörda över det här så borde vi rimligtvis vara ganska så sjukt jättearga på hela köttindustrin. Jag menar, vi dödar GANSKA så många kossor och grisar varje dag så att vi kan göra fyllekäk. Varje gång man käkar en hamburgare har man bidragit till att döda ett djur. Det är ett faktum. Och sen gnälls det om att en hund har blivit mördad. Eller nej, inte ens det, utan det bildas HAT-GRUPPER mot personen. Vi kanske borde skapa gruppen "Vi som hatar kukhuvudet Vanilla som äter massa bacon!".

    Vad sa du? Att det inte är samma sak? Jag vet inte... Grisarna som min bacon är gjord av lever inte längre. Det gör inte hunden heller. Bortsett från att hunden enligt facebook-gruppen fick våndas hos veterinären i någon vecka (kan detta verkligen vara sant?) låter det i mina öron som precis samma sak.

    Just saying.

    Glasklart!

    Följande citat är tagna ur designdokumentet för vårt plattformsspel som vi ska göra som projektarbete.

     

    "Huvudperson: Hipster Bacon.

    Ser ut som en klassisk stereotypisk Hippie.


    Rörelser: Han kan hoppa. Åkalla fram Le Falco som tar Hipster en bit framåt i luften, han kan bara åkalla Le Falco för att ta sig framåt när han är i luften. Han kan ducka och glida sig framåt på knäna för att undvika fienden. Han kan åkalla växter han sedan kan hoppa på. Castor kan äta ner saker som är i väggen."


    ...


    "Big bad guys:


    Old Man Bristlecone: Är ett gammalt träd som har blivit korrupt och vänder sig emot Hipster. Bristlecone är en Enter .


    Eddie the sacky computer: Är elak dator som försöker stoppa Hipster från att ta bort korruptionen."


    ...

    "Story

    En dag så vaknar Hipster upp i en medeltida by fast i en förvriden värld, där han för att höra att han måste vara den utvalda som profetia pratat om som ska rädda världen från de onda maskiner som styr den. Utgående från Hipsters utseende, och av dagens tid, att det var en onsdag, månaden juli och att det är året 2013 så måste det helt enkelt vara Hipster som är hjälten.(Här illustrerar vi att en person som ser ut som Hipster fast mycket mer muskulös står bredvid) Hipster tar genast åt sig uppgiften när han ser ur de onda maskinerna har förstört hans älskade natur."


    ...


    "Vapen:

    Vatten kana som fungerar som en eldkastare (Fanns den skjuter vatten)


    Afro bees: Är bin med stora svarta afron som åker ut bikupor som spelaren hittar dessa bin är målsökande mot närmaste fienden. Dessa vapen kostar då ammunition som spelaren kan skaffa genom att hitta bikupor eller köpa bikupor.


    Roseus: Hipster åkallar en jätte lik rosa val(blå val som är rosa) som sprutar vatten över hela skärmen och tar bort alla fienden. Kostar Roseus ikoner som man hittar mycket sällan."


    Totalt är det 11 sidor fyllda med helt galna idéer. Jag ÄLSKAR det! Seriöst! Visst, det är felstavat överallt. Och visst, det låter helt sjukt. Men det är ju så det SKA vara! Gruppens visionär har fått ner alla sina idéer på papper och det är det som är huvudsaken. Dessutom är det ju ren underhållning att läsa. Jag hade verkligen svårt att sluta le. Herregud vad mycket fantasi som vi håller tillbaka inom oss egentligen.


    Nu orkar jag verkligen inte mer...

    Åh vad livet suger ibland. Hatar skiten. Att allt ska vara så svårt och komplicerat.

    Vad är det som har hänt, tänker ni.

    Råkade precis nyss blanda pastasorter med olika koktider. Fyfan.

    En annorlunda helg

    Helgen började som vilken som helst och slutade i tragedi.

    Vi var alla på dansgolvet och visade upp movesen. Jag fick en av mina vanliga galna idéer och bestämde mig tack vare alkoholen att jag skulle göra den till verklighet. Jag skulle ta ett snabbt varv runt Sebbe för att sedan slå ut med händerna som om det vore ett särskilt svårt danssteg som kräver publikens uppskattning. Trodde jag. På väg runt min vän kunde jag helt plötsligt inte känna golvet under mina fötter. De hade glidit undan p.g.a. en utspilld drink. Under en bråkdels sekund hann jag tänka att nu kommer jag ramla.

    Jag landade på ett knä och en armbåge. Det gjorde ont, men jag flög upp igen och bad till krogguden att inte alltför många människor såg mig. Petsson börjar asgarva åt mig. Jag försökte skratta med henne, men smärtan och skammen var för stor för att jag skulle kunna göra det helhjärtat.

    Vi dansar vidare, men jag märker snart att mina splitter nya jeans har blivit alldeles nedblodade vid knäet. Jag drar med mig Erik och Sebbe till toan och kavlar upp jeansen. Ett fint jack har bildats under mitt knä, precis på knölen som blev till efter min gamla knäskada. I vanliga fall kan jag inte ens stå på knäna, just på grund av den här knölen, och nu hade jag alltså ramlat på den.

    Vi tänkte att det väl inte var så farligt. Herregud, vi var ju berusade, vad förväntade ni er? Till slut fick jag ändå hjälp av personalen som tog ut mig i köket där de tvättade det och lade på ett bandage. Det enda jag kunde tänka på var hur irriterad jag hade varit om jag hade varit bartender där och tvingats linda om något fyllos ben. Ett fyllo som inte ens kan stå upp på dansgolvet utan att ramla och slå sig sönder och samman. Vilken jävla idiot, hade jag tänkt.

    Och så tillbaka till dansgolvet! Jag körde på så gott jag kunde, men märkte att det inte var riktigt hundra. Jag och Sebbe tog bussen hem som vanligt och vi gick åt varsitt håll. När jag tog av mig byxorna såg jag att hela bandaget var rött. Det blödde på ganska rejält, det där. Ringde Sebbe som sprang hela vägen till mig. Senare kom brorsan förbi också. Där satt vi halva natten och tryckte med en handduk mot såret som till slut lugnade ner sig lite.

    Allting slutade med att jag idag fick betala 300 spänn, inte för att få sy det, utan för att få det tejpat! "Ja hejsan det är jag som är doktorn. Nu är det för sent för att sy, men vi kan tejpa ihop det med de här strajpsen som kostar typ 1 kr/styck. Det blir 300 spänn!" Tack så mycket doktorn. Tack så jävla mycket.

    Nu har jag lite svårt att gå. Ska det verkligen göra så här ont? Jag kan liksom knappt böja på det. En sak är säker: det ska bli intressant att ta sig till och från skolan imorgon.

    Stort tack till Sebbe, Daniel och min mor som såg till att jag inte förblödde!

    6 anledningar till varför mode bör bannlysas

    Trots att jag är nästintill helt avskärmad från fenomenet mode är det omöjligt att inte störa sig på det. Det är lite som trav, islamism, Counter-Strike-turneringar för tjejer och liknande dumma påfund. Jag förstår inte grejen med det. Varför? Fortsätt läs!

    1. Mode sätter normer
    Trots att vår uppfattning om vad som är snyggt eller inte är en helt och hållet subjektiv åsikt finns det tydligen människor som tar sig friheten att hävda att deras åsikter minsann är mer värda och att om du inte anpassar dig till dem är du "fel". Det vore ju en sak om dessa människor hade någon hemlig källa, typ ett underjordiskt tomtesamhälle vars enda uppgift var att ta reda på vad som gäller till våren, men nu är det ju inte så. Istället är det någon känd, pårökt skojardesigner som lägger ett cykelmönster på sina kläder och helt plötsligt ska alla ha cyklar på sina kläder. Annars är man ju helt väck. Bara för att.

    2. Mode tar upp massa plats i tidningen
    "Tjuvtitta på vårens trender". Vad smidigt egentligen. Man kan alltså få reda på vad som kommer att bli trendigt innan det ens har blivit en trend. Jag som trodde att det krävdes folk som följde trenden för att det skulle vara en trend, men nej då, det är redan förutbestämt. Vad bra att man kan få läsa om det här i tidningen då! Jag menar, varför skulle man vilja läsa om något annat när man kan få se en bild på en blommig kjol och få massa intressant information som att just den här designern i vår går över från cykelmönster till blommönster? Okej, okej, jag erkänner. Jag VILL gärna läsa om något annat! Faktum är att detta är den absolut viktigaste punkten på den här listan. Tiden det tar för mig att bläddra förbi modesidan gör mig spritt språngande galen och jag vill bara ta tag i närmaste person och rycka ut dennes inälvor genom alla kroppsöppningar för att sedan bada i blodet. Ni vill inte veta vad jag vill göra då de har sex sidors modespecial.

    3. Mode är opraktiskt
    Det är fest. Helgen ska firas med alkohol och dans. Vad kul, tänker många. Men den modemedvetna festaren vet bättre. Att festa är ett eldprov, ett test på hur mycket pina man kan utstå. Det kanske mest uppenbara exemplet är höga klackar. Jag tror banne mig att varenda tjej med högklackat som jag har gått mer än två steg med har börjat klaga på hur ont det gör i fötterna. I ett patetiskt försök att komma i samma längdklass som oss killar känns det tydligen värt att tortera sig själv en hel kväll. Eller nej, mer än så, VARJE lördagskväll! Varför kan ni inte bara acceptera att ni är det lägre stående könet? Alltså bokstavligt menat - oftast ÄR ni ju kortare!

    För att inte tala om den här typen av väskor som ni ser till höger! Att bära omkring på en väska med axelband hela kvällen var tydligen inte plågsamt nog, för något geni kläckte idén att vi kan ju ta bort axelbandet så att man måste offra en hand för att använda den. Ja, man måste alltså hålla den i handen. I HANDEN! Är inte hela idén med väskor att man ska slippa hålla all sin skit i händerna?

    Ni kanske tänker "men herregud, det är väl inte så farligt". För att ni ska få lite perspektiv på det har jag här sammanställt en liten lista på saker man inte kan göra då man endast har en hand tillgänglig:

  • Bära fler än 1 öl.
  • Torka upp spill från sagda öl.
  • Spela Guitar Hero.
  • Häva öl.
  • Runka av Mikael Persbrandt.
  • Dricka öl och läsa bok samtidigt.

    Och mycket, mycket mer...

  • 5. Modebloggar
    You wish! Har ni märkt det killar, att så fort man drar ett lite sådär småsnuskigt skämt så svarar alla tjejer, i närmast per automatik, "you wish!". Exempel:

    -Brrr, vad det är kallt!
    -Om du kommer hem till mig så ska du se att det blir varmt! ;) :P :D
    -You wish!

    -Åh, ett korvstånd! Nu blev jag sugen på korv!
    -Ja jag har ju den här... *gestikulerar mot de nedre regionerna* ;) :P :D
    -You wish!

    Nu när jag tänker efter så är det inte bara i dessa situationer som de säger så här, utan hela tiden!

    -Lust att ta en fika?
    -You wish!

    -Hej-
    -YOU WISH!

    Nu undrar ni kanske vad detta har med modebloggar att göra, men är det inte alldeles uppenbart egentligen? Hur sprider sig sånt här? Jo, genom de där äckliga modebloggarna. Hur annars skulle det gå till? Det började med den där Blondinbella och så bara fortsatte det! Plötsligt står vi där med en massa you-wishande tjejer och det finns inget vi kan göra åt det! Snart lär väl alla modetjejers vokabulär ha reducerats till enbart en massa amerikanska småuttryck! Usch och fy!

    Och så särskriver de också. Suck.

    6. Konsumera, konsumera, konsumera!
    Kolla in den här tjejen: http://www.youtube.com/watch?v=AzzWFoDbn8s. Behöver man verkligen så mycket kläder? Då menar jag inte "behöver" som i den mängd kläder som behövs för att kunna ha någonting på sig överhuvudtaget, utan "behöver" som i att kunna ha en varierad klädstil, känna sig välklädd varje dag, blabla. Min personliga åsikt är... nä. Nej, man behöver inte slösa Jordens resurser på att införskaffa sig sin egna personliga klädbutik i vardagsrummet och sen försöka intala sig själv att man använder alla plaggen mer än en gång. Jag känner att jag bara vill ruska om henne och skrika åt henne "Gör något av ditt liv, människa! Lägg pengarna på något... VETTIGT! Jorden håller på att gå under av den globala uppvärmningen och det enda du gör är att köpa en fucking hatt som du hänger på en fucking krok och fucking tittar på!!! Åååååh!" Ohälsosamt är vad det är. Skjut mig.

    Okej då, det finns saker som är bra med mode också
    Kan ni tänka er ett liv utan Victoria's secret fashion show? Nä, precis. Så jag antar att vi får stå ut med alltihop ändå. Helt klart värt det.

    Mmmmmmm fast ne.

    I flera veckor nu har jag sett fram emot att lägga upp en baconrecension. Det var meningen att jag skulle skriva den nu när jag kom hem från jobbet men drabbades dessvärre av grav lathet. Så jag skriver det här istället.

    Inte nog med att det hände idag, utan det hände TVÅ gånger! Att någon jag inte vet vem det är säger hej till mig. Jag är verkligen inte känd på något vis (förutom i lan-sammanhang, såklart xD) så jag förstår inte... jag förstår inte alls. Man känner sig så dum. Där har man en människa framför sig som uppenbarligen känner igen en, och så kan man inte ens om man anstränger sig frambringa minsta minne av personen. Jag fick inte ens "det-ansiktet-känns-bekant"-känslan. Läskigt.

    Har för övrigt hittat drömbruden:



    Gamer OCH het! Hon spelar visserligen WoW, vilket är ett litet bakslag, men ändå! GrrrrrrrLIGHTNING BOLT, LIGHTNING BOLT!

    En vanlig kväll i konserthuset

    Det är torsdag kväll och vi går genom ett mörkt och regnblött Göteborg. Jag försöker skydda mig från vinden, men kylan tränger genom min tunna kavaj och skjorta med lätthet och får mig att sakna min varma rock där hemma. Jag känner mig lite nojig om klädseln. Tänk om vi kommer dit i kostym och ingen annan har det? Jag skakar av mig tanken, det är klart alla har kostym och om de inte har det så lär vi väl inte dö av lite uppmärksamhet. Pappa klagar på att den nya skjortan skaver mot bröstvårtorna. När jag trodde att jag visste allt om min far...

    Innanför dörrarna breder sig en onödigt stor sal ut med garderober på varsin sida. Ytan används knappt. Folket är modell äldre. De flesta skulle kunna passa som mina mor- eller farföräldrar. Jag är troligtvis yngst här. Vi går upp för en majestätisk trappa som delar sig i mitten och bildar två vägar, en för varje sida av konserthallen. Jag kommer att tänka på Askungen, men tanken på en ung och vacker kvinna här bland alla fossil känns ganska absurd.

    Vi slår oss ner på våra platser. Symfonikerna sitter och stämmer sina instrument. Efter ett tag tystnar de, ljuset dämpas och en dirigent som ser ut att precis ha anlänt från kritaperioden gör entré. En unik typ av applåd bryter ut. Det är som om hela publiken vore en och samma organism. Klappandet har precis rätt tempo och styrka genom hela lokalen. Efter en stund dör applåden tvärt och dirigenten sätter igång Mozarts välkända 40:e symfoni. Lena toner når mina öron och stänger av en del av mitt medvetande. Jag börjar tänka på helt alldagliga saker, såsom plugget, jobbet och planerna för helgen, fast jag ser allt i ett helt annat ljus. Det är som om alla negativa aspekter av tankarna är försvunna. Jag börjar bli sömnig. Nickar till lite ibland. Det känns precis som att vara på en föreläsning om kvantfysik med skillnaden att jag inte är sömnig av uttråkan, utan snarare av lugn. Då och då ökar tempot rejält och väcker mig ur min dvala. Violinisterna spelar frenetiskt i vad som ser ut som ett försök att såga genom sina instrument. Jag förundras över deras samarbete. Om resten av världen kunde samarbeta hälften så bra som den här orkestern gör musikaliskt hade vi nog klarat oss undan många samhällsproblem.

    Applåder igen! Första akten är tydligen slut. Dirigenten bockar och tackar för att sedan lämna scenen. Dags att gå ut och köpa någon typ av förtäring, tänker jag. Varför slutar ingen applådera? Det börjar göra ont i händerna. Dirigenten kommer ut igen och klappandet eskalerar. Gör en gest upp mot blåsarna som ställer sig upp och tar emot ytterligare applåder. Skakar hand med första violinisten. Skakar hand med alla han kan få tag på. Händerna börjar göra riktigt ont. Han borde ha fattat att vi är tacksamma nu. Snälla, det var jättebra, kan vi få gå nu?! Till slut går han ut. Men applåderna FORTSÄTTER! Han kommer ut igen. Hur kommer det sig att jag inte har hört talats om applådtortyr förrän nu? Nu tycker jag att gubbfan får ta och ge sig. Ännu en gång går han ut, men likförbannat kommer han tillbaka för att ta emot mer applåder. Jag vill släcka liv.

    Med ömmande handflator ställer vi oss i kön till bistron. Pappa är alldeles tagen av musiken. Han tittar upp mot mig. "Jag är alldeles... tårögd." De sargade bröstvårtorna är tydligen bortglömda. Måttligt intresserad tittar jag istället på prislistan. Ett glas vin kostar 55 kr. Herregud. Det blir en kaffe för 25. Jag inser att jag befinner mig i en för mig helt ny miljö. Det är lite som att vara på casinot. Allt är prydligt och snyggt. Civiliserat på något sätt. Det är inte utan anledning det kallas finkultur. Av någon anledning trivs jag där jag står i kostym och med en kaffekopp i handen.

    En klocka ringer för att upplysa oss om att det snart är dags för Tjajkovskijs fjärde symfoni. Under pausen har orkestern växt till sig rejält, det är närmare dubbelt så mycket folk på scenen. Musiken har betydligt högre tempo och volym än i första delen, vilket jag uppskattar då det är lättare att hålla mig vaken. Min uppmärksamhet är riktad mot de tre unga männen som står längst bak och gör precis ingenting. Vad är deras uppgift? En bra bit in i symfonin börjar en av dem slå på någon typ av puka. Killen bredvid honom plockar fram två stora cymbaler och gör sig redo för det exakta ögonblicket då han ska klappa ihop dem. Jag börjar nästan bli nervös där jag sitter. Tänk om han missar tillfället? Här har han övat hela livet på att slå ihop sina cymbaler och så missar han när det väl gäller och förstör hela konserten. Min oro var obefogad, han klappar till precis då han ska. Tänk vilket jobb! Professionell cymbalklappare. Totalt slår han till kanske tjugo gånger under hela konserten. En del av mina biljettpengar går alltså till en kille som klappar två metallplattor mot varandra.

    Ganska snart ändrade jag min uppfattning om cymbalklapparen helt. Den tredje killen tar nämligen fram en triangel. Han ser fokuserad ut. Nu gäller det. Jag ska spela skiten ur den här triangeln, tänker han säkert. Musiken lugnar ner sig lite och det är dags för vår triangellirare. Kling.... kling. Han låter tonen ebba ut och lägger sedan ner sitt instrument. Där var det klart, trodde jag. Men nej, han plockar upp en STÖRRE triangel. Det här är tydligen en triangelspelare av hög kaliber. Klong, kloooooong. Effekten är imponerande. Resten av konserten står han bara där och ser stel ut. Tänk vad stolta hans föräldrar måste vara över deras son som spelar i Sveriges nationalorkester och allt!

    Om jag tyckte att applåden efter första symfonin var jobbig är det ingenting mot nu. Dirigenten vill verkligen inte låta oss gå. Publiken har ställt sig upp och klappar för full hals. Det är verkligen beundransvärt att gamlingarna med sina spröda händer orkar hålla på så här länge. De är väl härdade av ett långt liv med många konserter bakom sig, antar jag.

    Efter vad som kändes som en evighet kommer vi ut i rusket igen. Jag konstaterar att klassisk musik ska intas med måtta. Händerna måste få vila ibland.

    Att rannsaka sig själv

    Vem fan är jag?

     

    Inatt satt jag uppe till 05:30 och skrev uppsats (vad kan vi göra för att minska koldioxidutsläppen med 30 % till 2030?). Det var en tragglig historia. Olika källor var olika mycket uppdaterade och jag fick ändra mina diagram titt som tätt. Vid ett tillfälle märkte jag att min absolut viktigaste beräkning, som tog upp en stor del av min rapport, var en total misstolkning från min sida. Klockan var ungefär 02:30 då.

     

    Samtidigt går jag en annan kurs där vi inventerar oss själva, kan man säga. Vad har jag för egenskaper? Vad är mina färdigheter? O.s.v…

     

    Vi fick en läxa som gick ut på att låta tre personer vi känner väl fylla i följande formulär:

     

    Hur skulle du beskriva mig för andra?

     

    Vad tycker du är mina starkaste sidor?

     

    Vad tycker du att jag tillför i en grupp?

     

    Vad tycker du jag behöver utveckla eller ändra på?

     

    De tre första frågorna fick jag mer eller mindre svar jag hade väntat mig, även om morsan hade en ganska annorlunda uppfattning gentemot mina kompisar. Jag är rolig, skämtsam samtidigt som jag har en mer seriös och djup sida. I en grupp tar jag rollen som ”comic relief”. Det intressanta kom på sista frågan.

     

    Det var oväntat, men ändå väntat, på något sätt. Två av de jag betraktar som mina närmaste vänner svarade ungefär likadant. ”Tro lite mer på dig själv” och ”Ta för dig mer!”. Visst, jag har väl aldrig haft det bästa självförtroendet. Inför nya uppgifter tvekar jag ofta och undrar om jag verkligen klarar av det. När jag har gjort någonting bra kan jag tänka att ”äsch, det var väl ingenting”. Jag har alltid trott att detta är någonting som gäller för alla människor. Vem HAR bra självförtroende egentligen? Vem tar sig an en uppgift och tänker att detta klarar jag galant, utan minsta tvekan?

     

    Men tydligen är det någonting som har synts på just mig. Det känns lite läskigt. Har jag nedvärderat och underskattat mig själv utan att vara medveten om det och dessutom så att det syntes? Vad håller jag på med egentligen?

     

    Nä, det är dags att gräva fram den där grymma Simon innerst inne, så att han syns. Jag vet att han finns där, för annars hade jag inte kunnat göra så mycket grymma saker! Dags att ta för sig av livets smörgåsbord!

     

    Det är den jag är. Grym-Simon.


    En vanlig vecka på Rhodos

    Poolen: liten, enkel. Bara till för att man ska kunna svalka sig i värmen som trots den starka vinden ibland blir för mycket. Simon ligger och schteker. Måste bli solbränd. Tycker inte att han är en särskilt fåfäng människa, men när han är brun känns det bättre på något vis. Försöker lyssna in sig i den livliga diskussionen som pågår alldeles bredvid. Då och då hörs ett asgarv. Gänget: åtta killar runt 20-årsåldern. Stämningen är helt annorlunda än vad den brukar vara hemma i Sverige. Mer grabbig. Mer testosteron. Historier från igår kväll fyras av från alla håll. Någon flikar in med en relaterad anekdot. Historien återupptas. Det är samma mönster varje eftermiddag, fast med annat material. Niclas ställer sig upp. "Jag SKA ha alkohol i kroppen!" Han börjar gå mot poolbaren. Det ser ut att bli en bra kväll.

    Capriccia: italiensk restaurang. Precis bredvid hotellet. Hela gänget sitter runt ett bord på altanen, omgärdat av själva huset på ena sidan och en praktfull häck på andra sidan. Mannen som tar emot beställningen har rufsigt, svart hår och ser inte ut att ha rakat sig på några dagar. Precis som Simons typiska bild av en normal grek, italienare, turk - han är inte tillräckligt insatt för att se någon skillnad. Snubben verkar glad över att ha så här många kunder. Förutom Simons gäng är det bara ett fåtal gäster på stället. Beställer in någon laxfylld pasta. Verkar gott. Några sekunder senare är det Aksels tur att beställa. "... and a Smirnoff Ice, please!" Gubben börjar asgarva. Det är ett genuint skratt, ända ner från magen. Gänget: först helt paffa, sedan skrattar de med. Vilken dum människa beställer Smirnoff Ice till maten? I Sverige hade servitören bara nickat och tagit emot, men här, här kan man skratta åt kunderna. Han tog en öl till slut, efter att snubben hade skrattat i några minuter. De lärde sig alla något nytt. Beställ inte Smirnoff Ice till maten utomlands!

    No Name: det svenskaste stället på bargatan. Deras logo: en typisk vägskylt. Varning för älgar. Invändigt ser det ut som en liten stuga. Bardisken, liksom allt annat, är gjord av trä. Ytan är täckt av kort på glada människor som har beställt blåbärsshots, No Names specialitet. Frågan är om det är någon alkohol i de små rackarna överhuvudtaget. Det går att dricka hur många som helst. Simon känner inte av någonting. Men det kanske är lika bra. Jägermeistern gör sitt på förfesterna.

    I taket hänger fotbollströjor från en rad kända lag, däribland IFK Göteborg, en tröja som håller på att bli antastad av en sportgalen och mycket onykter Sebbe. I hörnet sitter en gubbe, troligtvis ägaren, och sköter musiken. Då och då pekar han mot bardisken med hela handen som värsta kejsaren varpå bartendrarna gör i ordning ett par gratisshots åt gänget. För några dagar sedan lämnade Razzan in en lista på musik som gubben nu gjort för vana att börja spela så fort de kom in. "Han är våldtäktsman, uh uh uh uh, uh uh uh uh...." Simon är taggad. Bättre start på kvällen kan det inte bli.

    Pacha: bargatans party numero uno. Här hamnar alla till slut. Två barer, en utomhusavdelning, strippålar, nerspydda toaletter. Golvet halt av spilld öl. Simon diggar det. Brett utbud av folk. Ett mixat gäng sitter i sofforna och pratar. Två tjejer porrar sig vid en strippstång. Några greker står i ett hörn och surar. Ett par ser ut att äta upp varandra på dansgolvet. Men en sak har vi alla gemensamt: vi kan festa. Vi är festeliten. Vi kan dricka sprit. Högtalarna dunkar ut: "I know you want me... you know I want ya...." Tidigare samma dag hade Aksel påstått att det är den bästa låten att ragga till. "Du bara går fram till en brud och tittar henne rakt in i ögonen och säger..." han ryckte till i en dansrörelse och la på en sugande blick "I know you want määää..." Då skrattade Simon bara åt det, men det kanske är värt ett försök ändå? Han väntade in den rätta textraden, klev fram till två tjejer, låtsades vara fullare än vad han egentligen var och mimade "I know you want me!" Napp direkt. ALDRIG att den här skiten hade funkat i Sverige. Då hade det varit pungspark och goodbye. Här var tjejerna nästan för på. Blev närgångna. Aja, det var bara ett experiment. Dags att dra vidare.

    Ladies night: tjejerna börjar inne på Pacha med att dricka champagne och kolla på muskelberg till bartendrar med bar överkropp. Killarna inne på Toxic. Fri bar i tre timmar. Trots det suger stämningen. Det går att se depressionen i grabbarnas ögon. Nyktra. Inga brudar. Kan det bli sämre? Samma förmiddag, då alla var som segast, hade en brud klivit fram till gänget när de satt och åt i poolbaren. Börjat köra det vanliga säljarsnacket. Spelade ut snygga-brudar-kortet. "Tjejerna börjar inne på Pacha, dricker champagne och fortsätter sen med fri bar fram till 23 då vi alla samlas där. Tänk er 150 kalasfulla och kåta brudar!" Simon hade inte varit där vid tillfället, men kunde tänka sig hur samtalet gick till. 25 euro för hela kalaset. Prisvärt, om inte annat. En och annan Red bull vodka slinker ner. Humöret vänder. Främlingar börjar snacka med varandra. Snart basunerar högtalarna ut att det är tequila-race på g. En norrman och en svensk gör upp. Simon är genuint imponerad av norrmannen som sänker fem shots på typ tre sekunder. Den svenska stoltheten får sig en törn, men ingen bryr sig. Nu är det fest. Arrangörerna drar in två brudar som gör upp i en striptease-tävling. Det hetsas, tas kort, vrålas. All uppmärksamhet är riktad mot de enda tjejerna på stället. De ser glada ut, men frågan är om de är lika glada imorgon när de får se kort på sig själva topless. Simon tycker lite synd om dem, men samtidigt, de biologiska drifterna säger åt honom att reproducera sig. "Ta dem.... TA DEM!" Men han motstår instinkterna, som alltid, som alla andra. Funderar på om det är en instinkt i sig - att motstå instinkterna. Det är ett alldeles för djupt ämne att tänka på i det här tillståndet. Skit i det. Som Niclas hade sagt tidigare: "Ikväll ska vi festa hårt..." Hela gänget hann tänka samma sak: festade vi inte hårt igår? innan han la till "...IGEN!"

    In på Pacha. Resten av kvällen är ett virrvarr av dans, Red bull vodka, "where are you from?", blåbärsshots. En promenad längs stranden. En kyss. En klar stjärnhimmel. Smutsiga skor. Ett djupt andetag.

    Snabbmat: gyros. Simon är ensam på stället och tuggar på en gyrosrulle, komplett med lite pommes frites och tzatsiki. Toxic-linnet han fick tidigare då han gick in på ladies night fast knutet runt armen. Tänker på vad som hände tidigare. En tjej hade approachat honom. "Hej! Kan jag få ditt linne?" Simon kände till typen. En typ som utgör en stor andel av tjejerna ute på nätterna. Den typen som läser artiklar om hur man ska bära scarfen eller om hur killar tenderar att slicka sig runt munnen då de är intresserade av en, när det de egentligen behöver läsa är ett lexikon. Typen som tigger till sig drinkar och kör med killar hur de vill. "Nej, det är mitt linne." Hon gav sig inte så lätt. "Får jag smaka?", pekade mot maten. Simon började bli irriterad, men njöt samtidigt av att säga nej. Hennes blick: obetalbar. Inte många killar dissar henne så hårt. Han hade själv varit en av de där snälla killarna förr i tiden. Nu hade han bestämt sig: inget mer smörande för tjejer. De är bara en snyggare variant av killar. Inget att göra sig till för.

    Poolen: liten, enkel. Jens Lapidus "Aldrig fucka upp" ligger i väskan och väntar på att läsas ut. En berättelse om tre stenhårda killar i Stockholms undre värld. Därför var det extra spännande att läsa den en dag sena Aftonbladet som går att köpa på hotellet. Två gängmedlemmar hade skjutits ihjäl. Tur att de inte var i verkligheten då. "För vi är på Rhodos..."

    En vanlig bussresa


    Jag borrar ner mig själv i sätet så långt det går. En liten rysning löper längs nacken som en reaktion på värmen som nu tinar upp min kropp. Till slut kan jag slappna av helt. Bussen går på halvfart i snöovädret. Jag plockar upp en kall iPhone ur fickan, söker på "p" i telefonlistan och ringer upp pizzerian. Efter en sådan här lång dag på jobbet förtjänar jag faktiskt en kebabtallrik. Den typiskt mörka, lite sura pizzabagarrösten hörs i andra änden.

    -Ytterby pizzeria, hej.
    -Ja, hejsan. Jag skulle vilja beställa en kebabtallrik.
    -Bra så?
    -Japp.
    -10 minuter.
    -Ok, tack, hejdå!
    -Hej.

    En bit framför mig sitter en gammal, gammal man i ett bakvänt säte, så att hans ansikte är vänt åt mitt håll. Han sitter och... ja vad gör han egentligen? Han liksom tittar sig lite försiktigt omkring hela tiden, som om han är lite yr och vilsen, samtidigt som han grimaserar med ansiktet på ett lustigt sätt. De grimaserna är läskigt lika de man gör då man försöker hålla inne gråten. Tänk om han håller på att börja gråta? Antingen det, eller så har han väldigt ont någonstans. Herregud, vad är det med stackaren? Han kanske tänker på sin nyligen avlidne fru? Han kanske rentav har förlorat hela sin familj i en tragisk bilolycka? Eller har han möjligen kronisk smärta i nacken? Jag känner att jag vill hjälpa honom, sträcka ut en hjälpande hand, men vad ska jag göra? Jag nöjer mig med att sitta kvar och tycka synd om honom. Patetiskt.

    Två flickor i yngre tonåren kliver på bussen, en brunett och en blondin. För ett antal år sedan hade jag troligen blivit alldeles till mig av upphetsning och försökt se så cool ut som möjligt, men nu tänker jag bara "suck... fjortisar". Det är någonting med de där två som är svårt att beskriva. De liksom kommer in och utstrålar "Vi äger den här jävla bussen, så screw you!". Båda är omsorgsfullt uppiffade från topp till tå. En blick från någon av dem skulle kunna få vilken tonårspojke som helst att komma i brallan. De går och sätter sig snett framför mig. Fnitter. Skvaller. Jag lyssnar, halvt irriterad, halvt fascinerad. De verkar vara tämligen... korkade. Men samtidigt har de säkert mycket högre social intelligens än vad jag har. De vet vad man får säga och inte säga. De vet vad man ska ha på sig. De kan trösta en vän som är ledsen.

    Ett samtal om vad de ska göra på lördag utspelar sig samtidigt som blondinen smsar och brunetten spelar upp musik från sin mobiltelefon. Vanligtvis tycker jag att mobilmusik i kollektivtrafiken bör bestraffas med någonting hundra gånger värre än döden, men nu kan jag inte låta bli att ryckas med i låten. Jag vet inte vad den heter, men den brukar spelas upp på Trädgår'ns dansgolv. Minnen från stället letar sig fram och får mig att dra lite på smilbanden. De har bra musiksmak i vilket fall, de där tjejerna.

    Helt plötsligt inser jag hur gammal jag är. Vad fort allting har gått. Vart tog min tonår vägen? Typ en fjärdedel av min tid på den här planeten har gått. Usch. Ett nytt år, ett steg närmare döden. Ett nytt decennium, ett jättekliv. Jag känner att jag borde starta positiva klubben.

    Jag är så djupt inne i mina funderingar att det tar några sekunder innan jag märker att bussen har stannat på stationen. Dags att gå ut i kylan igen. Ännu en vanlig bussresa genomförd.

    RSS 2.0