Min officiella fan-club på YouTube



Jag kan bara instämma...

Här är videon (finns dock risk för att du förstår ungefär ingenting om du inte har spelat wc3 förut):


Mamma, jag älskar dig

Det var meningen att det här inlägget skulle komma innan tolvslaget då det fortfarande var mors dag, men jag säger det nu istället. Mamma, jag älskar dig. Du finns alltid där för mig och för det är jag evigt tacksam. Jag hade inte klarat mig långt utan dig. Kram!

Sommarflört med biverkningar



Hey Maju! Whats up? U owe me drinks! :D See you on the bar street later, right?
Rhodos. Värme. Alkohol. Jag träffade Maiju på ett av de större ställena på bargatan. Hon var söt, blond, kort. Jag kommer inte ihåg hur vi började prata, men jag minns att vi ägnade ungefär en kvart åt att fastställa var hon bodde. Finland, sa hon. WHAAAT, sa jag. Finland, upprepade hon. WHAAAAT, svarade jag. Så där höll vi på ända tills jag fick nog och drog ut henne från stället.
Hi u! I'm just going to the hotel from the city and I have no plans tonight! Yes, so i owe you some drinks :) what shall we do or where should we meet? Ooor what?
Vi pratade och lärde känna varandra mer och mer. Hon hade precis tagit studenten och skulle studera historia i Nederländerna. Självklart var jag tvungen att skämta om droger. "You're doing it for the drugs, right? I mean, you must be able to study history ANYWHERE in Europe, but you choose the one place where it is legal to do drugs!" Vi skrattade och började omedvetet, per automatik, gå längs bargatan. Vi var så uppslukade av diskussionen att vi plötsligt fann oss själva på en sidogata där det, i stark kontrast mot den livfulla partystämningen på bargatan, var stendött. Det enda som hördes var våra röster och fotstegen mot det steniga underlaget. Hennes klackar gav ifrån sig ett klapp för varje steg hon tog. Jag älskade (och älskar fortfarande) det ljudet.
Right now i am at noname. Are you coming?
Vi kom in på en annan gata. Den ingav en spöklik känsla med dess rad av stängda restauranger och begränsade gatubelysning. Vi hoppade in på en restaurangs veranda, ställde ner två av stolarna som stod på borden och pratade. För en stund kändes det som om vi var de enda människorna kvar där i natten. Jag tyckte hon var så söt när hon hakade upp sig på ett ord som hon inte kunde komma på den engelska översättningen till. Jag skrattade åt henne och hon blängde surt på mig.
Okey,yes i can come,but i m all alone,my sis is almost sleeping! So in the noname,about 10 minutes ?
Till slut bestämde vi oss för att gå till stranden. Himlen var stjärnklar. De starka vindarna fick vågorna att slå mot stranden med en våldsam kraft. Vi lade oss ned på en av solbäddarna och höll om varandra. Försökta hålla värmen. Vi kysstes. Jag minns hur underbart mjuka hennes läppar var mot min hals. En del av mig ville aldrig lämna den där solbädden.

Vid ett tillfälle sa hon till mig att hon inte tänkte sova med mig inatt. "I'm not that kind of girl". "Well" sa jag. "I'm not that kind of guy either". Det var sant. Jag är inte den typen. Vi skildes åt och bestämde att vi skulle träffas på bargatan nästa kväll också.
00:30 noname ok!
Dagen efter inledde vi i killgänget kvällen på No Name. Jag skrev sms till henne och sa att vi kunde väl träffas där. Jag satt och väntade i baren. Tio minuter hade gått sedan vår bestämda tid. Jag började känna mig som en sån där filmkaraktär som sitter och väntar på sin dejt alldeles för länge, men till slut kom hon ändå. Kvällen blev lik den första, men det var inte riktigt samma gnista längre. Hon kanske var trött, eller så gillade hon mig helt enkelt inte så mycket som jag trodde. Någonting var fel, i vilket fall. Vi skildes åt utan att ens kyssa varandra hejdå.
Ciao! How are u? Whats your plans today? We are in the bar and my sis i drunk,OMG!
Nästa kväll träffar jag en annan tjej som jag trivdes bättre med, åtminstone om man jämför med hur det var senast med Maiju. Grunden lades för vad som skulle resultera i många skratt och intressanta diskussioner, även efter att jag hade kommit hem till Sverige.

Efter att inte ha hörts alls under ett dygn får jag ett sms från Maiju, mitt i mina tankar om hur kul det skulle bli att träffa den andra tjejen ikväll igen. Hon ville träffa mig igen. Fuck. Kände hon inte likadant som jag, att det inte funkade senast? Vad skulle jag skriva tillbaka? Att jag var upptagen med annat? Att jag inte ville? Jag försökte rådfråga mina kompisar, men jag fick inte så mycket vettigt ur dem. Någon hojtade att om han varit i min situation hade han inte svarat. Och så blev det. Jag tog den lätta vägen ut, och kände mig som ett svin på kuppen. Hon förtjänade egentligen att veta sanningen, men jag kunde bara inte med att såra någon sådär definitivt. Förhoppningsvis trodde hon att jag bara hade tappat mobilen i vattnet.

Alla skuldkänslor och alla tankar på henne försvann när jag var i den andra tjejens armar igen. Allting var åter igen som första kvällen med Maiju. Hon som jag aldrig mer skulle höra av.

Vet ni vad som gör mest ont? Det är inte det att jag kanske sårade en fin människa. Det är inte det att sanningen aldrig kom fram. Det som gör mest ont är vetskapen om att alla de som har dissat MIG, trots alla de fina stunder vi har haft, antagligen tänker lika mycket på mig som jag tänker på Maiju om dagarna.

Absolut ingenting.

Det kåtaste könet



Igår var det fest hos Aksel och Lowe, även kallat mitt ute i skogen. Ingen utomstående kunde höra oss skrika. Det bäddar för en riktig rackarbajsarfest, inte sant?

Vi grillade, drack öl och tittade på Eurovision Song Contest. Jag stod för spexet med min strip- / dansuppvisning. Jag har inte gjort det på länge nu, kanske för att jag av någon anledning har bestämt mig för att mogna. Det är inte okej. Det är sådana här saker som definierar mig och det tänker jag inte överge för all mognad i världen.

Trots den spektakulära dansen var det ändå någonting helt annat som jag fann mest intressant under kvällen. Jag hade tidigt uttryckt en önskan om att senare gå ut i stan, men jag märkte snabbt att de flesta inte ville, så jag lät det vara. En bit in på kvällen kom en icke namngiven flickvän till en av mina kompisar (utifall hon skulle vilja vara anonym) fram till mig.
-Jag har övertalat Erik nu så att han stannar. Du får inte ta med dig honom ut, haha!
-Okej, men jag hade också tänkt stanna.
-Va? Du är ju kille, du vill väl doppa?
-Eeeh det är väl knappast livsnödvändigt, men visst är det ett plus i kanten.
Här någonstans blev vi avbrutna. Det var synd, för jag hade gärna fortsatt diskussionen. Jag hade velat säga "så du menar att NI inte vill ligga?". För så är det ju såklart inte. Frågan är inte OM tjejer vill ligga. Frågan är hur många gånger, med hur många killar och i vilka ställningar de vill göra det i.

Detta var tvärtemot den syn jag fick av tjejer någonstans under min pubertet. Man blev itutad att man absolut inte skulle se tjejer som sexobjekt. De ska behandlas med respekt, värdighet och försiktighet! Visst är det sant till en viss grad, men om man aldrig kan se tjejer som sexobjekt blir det till slut att man tror att de knappt vill ha sex alls. Om man mot förmodan ändå skulle få till det är man så försiktig att det inte blir kul för någon part. Man får ju inte förstöra denna varelse av glas, menar jag!

Herregud, vi ÄR ju sexobjekt till en stor del, oavsett om man är man eller kvinna. Du kan tycka om någon hur mycket som helst på ett icke-sexuellt plan, men om du tittar på dennes kropp och blir kåt, ja då ser du den personen i det ögonblicket som ett sexobjekt. Det är väl inget konstigt?

Det här inlägget gick plötsligt över till att diskutera ordet "sexobjekt". Det jag från början ville säga var att båda könen är lika kåta. Däremot kanske tjejer får tacka nej oftare. Men det är väl snarare för att det finns så många manliga drägg som inte kan få ligga på annat sätt än att konstant be om det.

Men jag får väl finna mig i att tillhöra det kåtaste könet. Tyvärr kommer jag antagligen att svika de förväntningar som finns på mig ibland medan jag andra gånger kommer att leva upp till dem med bravur. Kåt med måtta, helt enkelt.

Good morning, good mooorning

Detta är det första blogginlägget någonsin som jag skriver via mobilen! Visst är det fantastiskt? Sitter just nu på bussen till jobbet. Jag börjar 7, men det går ingen senare buss än den 06:10-buss jag sitter på nu.

Så! Nu sitter jag i lunchrummet på jobbet. Ni vet alla soptunnor som finns utplacerade i centrum? På vägen hit från busshållsplatsen fick jag reda på mysteriet om vem som tömmer dem! Det är en tjej från Kungälvs entrepenad som åker omkring i en pickup och slänger upp skräpet på flaket. Knappast förvånande, men kul att ha sett dem tömmas någon gång :D!

Åh vad jag känner mig avslappnad. Att sitta här uppe med en kaffe när det är alldeles tomt ger mig en sorts inre frid. Jag tänker på saker som jag aldrig annars tänker. Typ Anna Bergendahls "fiasko". Jag förstår det inte riktigt. Sverige är ju verkligen världens sämsta förlorare. "Vi hade ju bäst låt buuuääääh! Bojkotta skiten!". Uppenbarligen tyckte inte resten av Europa likadant. Hur svårt kan det vara att bara acceptera det?

Nä, nu får jag väl ta och dricka upp mitt kaffe innan jag går på frukten där nere.

Fredag = musikalkväll



Japp, då var det bestämt. Fredagskvällarna kommer från och med idag att vara fyllda av sång, dans och perverst breda leenden. Ikväll såg vi Singing in the Rain från 1952.

Jag förstår inte folk som säger att de inte gillar musikaler. Hur kan man INTE gilla musikaler? Är det verkligen möjligt? Visst finns det många sådär bittra, deprimerade och kulturellt efterblivna människor, men hur kan man låta bli att le när man ser hur mannen på bilden ovan steppandes och sjungandes glider fram i regnvädret som om det inte fanns ett enda bekymmer i världen? Själv kan jag inte låta bli att fnissa lite. Där skuttar han omkring, glad för ingenting, egentligen. För en stund kände jag mig som ett lättroat dagisbarn igen.

Går det att överhuvudtaget vara glad utan regelbunden musikalexponering? Det är frågan...

Amerikanska blåbärspannkakor


Visst ser det gott ut? Det var det också. Det var lite svårt att få dom runda och fina, smeten liknade ju mer deg än smet, men det är ju smaken som räknas. Dagen till ära köpte jag även äkta amerikansk lönnsirap. Det förvånade mig att den inte var så söt. Man fick hälla på en del för att det skulle få någon nämnvärd sötma.

Idag blir det ett pass på mitt kära jobb och sen blir det troligtvis softarkväll. Ännu ett långt jobbpass imorgon, förhoppningsvis följt av någon form av alkoholförtäring. Sen är det bara till att plugga in presentationen av kandidatarbetet och genomföra den på tisdag. Sen är jag fri! FREEEEEEDOOOOOOOM!

Frank Sinatra – My Way - Remastered Album Version) [The Frank Sinatra Collection]

7 skäl till att jobba på ICA Maxi Kungälv



Jag trivs på min arbetsplats. Då menar jag inte trivs som i att man tycker det är uthärdligt, utan jag menar trivs som i att se det som ett tillskott i vardagen, någonting som gör mitt liv mer varierat. Här är sju anledningar varför:

1. Lönen är bra
Timlönen är helt okej, men det som driver in pengarna är OB-tillägget. Efter kl 18 får man 50% extra, efter 20 får man 70% extra, och efter 12 på lördagar samt hela söndagar får man 100% extra. Inte illa!

2. Man jobbar där man handlar
"Matlåda? Nää, varför det? Jag köper någonting där istället!"
"Mjölken börjar ta slut, man kanske ska ta och handla idag? Nä just det, vad dum jag är, jag jobbar ju imorgon!"
"FUCK, snöret till mina jobbarskor gick sönder! Får väl traska bort till specialen och köpa ett par nya då..."

3. Frukostbuffén
Varje morgon dukas en frukostbuffé upp i lunchrummet. Ta så mycket du vill för 15 kr, som sedan smidigt dras av från lönen. Kaffe, nybakat bröd från det egna bageriet, müsli, yoghurt, ägg, pålägg, grönsaker, o'boy, ja allt man kan begära av en frukost finns där. Tack vare buffén slipper man äta så mycket innan man lämnar hemmet tidigt på morgonen, utan man kan istället sova en stund till. Den funkar också som en bra förberedelse inför resten av en hård arbetsdag. Och apropå bageriet...

4. Fikan som ibland, av någon anledning, finns för allas avnjutning i lunchrummet
Hur kommer det sig att bageriet ibland, utan någon till synes rimlig anledning, plockar upp fikabröd/kakor/tårta till lunchrummet och bjuder alla? Jag vet inte och jag bryr mig inte! Det enda jag vet är att varje gång jag går upp på rast och ser någonting så underbart framför mig som en vaniljkrans så skakar jag av lycka. Det förgyller min dag, verkligen.

5. Känslan av att ha gjort en kund nöjd
Vare sig det handlar om att ge väganvisningar till en speciell vara eller att hjälpa en kortväxt kund att nå en vara som står högt upp på en hylla ger det alltid en härlig känsla i kroppen. Man känner sig behövd. Ibland får man till och med beröm av kunderna. Jag har fått kommentarer som "härlig service, hit får man komma fler gånger!" och "jag måste bara passa på och berömma dig för x" där x är någon viss anledning, typ att jag är försiktig när jag lägger upp äpplena, eller att jag staplar bananerna snyggt. Det låter kanske banalt, men det är ändå alltid kul att höra att ens slit uppskattas!

6. Vuxenpoäng
Förutom de uppenbara vuxenpoängen, som man får av att överhuvudtaget ha ett jobb, kan man skaffa sig ännu fler på Maxi tack vare alla varor som finns där. Man lär sig namnet på ett stort antal varor och vad de används till. Mango chutney, krutonger, krustader, gelatin, carambole, krasse. Jag kan fortsätta i all oändlighet. Det ger mig alltid en speciell tillfredsställelse att kunna berätta för kunder, som ibland är tre gånger äldre än jag, vad en lime används till, eller vad solhavre är för något. På ett plan känner jag mig helt plötsligt mer vuxen än vad de är. Sjukt, egentligen.

7. Arbetskamraterna
Till sist, det viktigaste av allt - arbetskamraterna! Jag hör ofta hur vänner och bekanta muttrar över sina arbetskamrater eller chefer. De klagar på hur dumma i huvudet de är, hur lustigt de beter sig eller hur chefen behandlar alla som skit. Jag reagerar alltid på samma sätt: "Va? Hur kan ni ha det så? Jag känner inte igen mig alls!". Och det är sant. Jag älskar mina arbetskamrater. Det är de som gör jobbet.
  • Hur hade jag klarat att börja sex på morgonen om det inte vore för att en annan sömndrucken stackare stod inne i omklädningsrummet och mumlade "morron" till mig?
  • Hur hade jag klarat en hel dag på jobbet om det inte vore för vetskapen om att jag när som helst kan tuta med trucken och, någonstans i butiken, få ett tut tillbaka?
  • Hur kul hade rasterna varit om jag inte samtidigt hade varit omgiven av vänner och skratt?
  • Hur kul hade jobbet varit om jag inte då och då hade försökt köra iväg trucken bara för att upptäcka att en arbetskamrat har busat med mig och stängt av den medan jag var borta?
  • Hur tomt hade det känts om det inte vore för mina kära arbetskamrater? Tack för att ni finns!
I <3 ICA Maxi Kungälv

Din mamma



Japp. Det var bara det. God natt!

GIGANTISK

Detta måste ha varit det sjukaste som hänt mig på länge. Jag var på väg till skolan för att göra min sista tenta för den här terminen (den gick bra) och helt plötsligt, från sidan, dök den upp framför mig. Det var den absolut största häcken jag någonsin sett. Jag kunde inte slita ögonen från den. Helt jävla enorm. Den liksom guppade sådär fint i mitt synfält. Det fanns inte så mycket annat att göra än att bara titta och gilla läget.

Till slut kunde jag inte låta bli att ta en bild.

HELT SJUKT!

Aldrig tidigare har nyheterna varit så rörande

Såg precis nyheterna på TV4. De hade ett inslag med en nästintill totalförlamad kille som kommenterade den här "dödshjälpen" man har utövat på hon, vad hon nu hette. Hon levde i en "outhärdlig" situation. Om det sa killen så här ungefär:
Det finns en utbredd åsikt om att "borde det inte vara skönt för henne att bara somna in?". Jag förstår inte det riktigt. Bara för att jag är så här betyder det inte att jag inte kan ha ett kul liv... Jag kan segla... Jag kan njuta av goda vänners sällskap... Jag kan älska.
Så jävla fint. Sitter här som någon annan tjej och viftar med händerna mot ansiktet för att torka tårarna.

Raggningstips för killar – dansgolvet



Dansgolvet är en fascinerande plats. Det är en plats att ha kul, samtidigt som det är en marknadsplats för alla singelmänniskor (flörtiga upptagna också, för den delen). En köttmarknad, kan man tycka. Att det bara handlar om utseende, styling, kroppsform etc. Att det är svårt att ha en riktig konversation i den höga volymen. Men jag tycker ändå inte att det enbart är en köttmarknad. Utseendet spelar inte så stor roll som man kan tro, åtminstone inte för killar. Även om det är svårt att använda traditionell verbal raggning på dansgolvet handlar det fortfarande om att ha en hållning som utstrålar självförtroende. Hur uppnår man detta då? Ja det finns vissa saker man kan tänka på innan man ens har tagit kontakt med någon vaginaförsedd varelse.

 

Ha kul! Det funkar inte att gå ut med inställningen att man bara ska ha ragg och glömma bort att ha kul. Tjejer, precis som killar, vill umgås med dem som är roliga att umgås med. Om du själv har kul kommer folk att tänka att du verkar vara en rolig person att vara med.

 

Le! Ett leende är en signal som säger att kusten är klar – vi är vänner. Därför ska du le så ofta du kan. Inte bara på dansgolvet, utan också i kön, i baren, ja varför inte på toaletten? Försök att hela tiden göra något kul som får dig att le!

 

Sträck på dig, pöjk! Längd är viktigt för tjejer. Inte bara för den själva fysiska längdens skull, utan också för den självsäkerhet det utstrålar. Därför är det viktigt att man har en god hållning och utnyttjar sin fulla längd. Om man redan är lång är det lätt att man kröker ryggen lite för att hamna i samma längdklass som alla andra. Motstå den instinkten! Det får dig att se ut som att du ursäktar din egen existens, någonting man aldrig ska göra!

 

Spana! Många av oss tycker det är lite obehagligt när en sån där riktig pangbrud går förbi. Att hålla fast blicken och låta den löpa över hela hennes kropp är för många helt otänkbart.  Man tittar bort, försöker se upptagen ut i ett försök att få henne att tro att man inte spanar in henne. Well, guess what? Hon VET att du spanar in henne! Så vad är poängen med att dölja det? Faktum är att det rent av är DUMT att dölja det. Varför? För då signalerar du att du inte har modet, att du inte känner dig trygg nog, att du inte är tillräckligt bra för henne. Titta istället på henne med tanken ”Jag gillar vad jag ser. Gör du, bitch?”. Se det som en lek! Om hon besvarar blicken utan att se äcklad ut, ja då har du kommit en lång väg!

 

Ett bra sätt att öva upp den här förmågan är att stirra ner folk på stan. Titta på dem tills de tittar bort. Då menar jag inte något psycho-stirrande, utan bara jag-tittar-var-fan-jag-vill-titta! För det är ju faktiskt så det är – man får titta vart man vill. Det är inte straffbart.

 

Den här övningen kommer till slut få det att kännas naturligt för dig att titta på människor, någonting som är väldigt viktigt om man ska ragga på dansgolvet. Du kommer att se mer självsäker ut, vilket i sin tur leder till att du BLIR självsäker.

 

Hur får man sedan kontakt då? Följ ovan nämnda punkter och håll utkik efter blickar. Om man är ovan kan det naturligtvis vara svårt att veta vad som är en ”blick” och vad som är random tittande. I teorin skulle hon ju egentligen kunna titta på dig för att hon tycker att du är så vidunderligt ful. Men nej, så är inte fallet. Tjejer vet vad en blick betyder. Det har säkerligen hänt henne tidigare att hon har ”random-tittat” på en kille varpå han har tolkat det som en invit. Hon vill inte göra om det misstaget igen. Så om en tjej tittar på dig är det oftast för att hon är intresserad av dig.

 

Närma dig! Om hon slår ner blicken är det nog för att hon är lite blyg och vill att du ska ta första steget. Det är åtminstone vad du ska tänka. Om du ändå inte är säker på om hon är intresserad kan du kolla efter följande tecken. Hon:

  • tar sig i/rufsar om håret
  • tar sig på halsen
  • kliar/smeker handleden
  • framhäver bröstkorgen
  • särar på läpparna
  • ser allmänt glad ut

När det väl är etablerat att hon är intresserad är det bara till att le och sträcka fram en hand. Även om man är intresserad kan det kännas obehagligt att direkt bli tagen på. Du ska alltså helst inte ta på henne direkt, utan bjud in henne istället till att ta på dig! Dansa och ha det trevligt!

 

Vid det här läget gör många misstaget att direkt försöka kyssa henne. Oavsett vad du är ute efter är det alltid en god idé att prata lite med henne först. Fråga om hon vill ta något att dricka (du ska alltså inte bjuda, som alla desperata gör). Detta gör du både för din egen och för hennes skull. Om hon är ett psykfall kan du i en konversation märka det och dra dig ur innan det är för sent. På motsvarande sätt får även hon en chans att dra sig ur. Konversationen är viktig för att det inte ska kännas konstigt när ni senare (förhoppningsvis) lämnar dansgolvet tillsammans. Dessutom kommer hon att få ett starkare minne av dig om ni har upplevt flera olika miljöer tillsammans.

 

Efter det kan ni gå tillbaka till dansgolvet igen och fixa den där kyssen! Vad som händer sen är upp till er…


Om du tyckte detta var intressant kanske du även gillar mitt gamla blogginlägg - Raggningstips för killar.

Jag som trodde att vi män hade sugiga liv...



Idag surfade jag in på digg.com, som vanligt, för att sedan glida in på en Oatmeal-"serie". Där stod det om hur en marulkhannes liv ser ut. Ni vet, fisken. Det börjar med att den föds som en allmänt dålig varelse. Den är inte särskilt bra på att hitta mat och får således vara hungrig hela sitt liv. Däremot har den redan från födseln ett extremt välutvecklat luktsinne. Varför? För att den ska kunna hitta en hona. I och med att marulkar är utspridda över stora områden, släpper marulksbrudarna ut feromoner för att hannarna ska kunna hitta dem lättare.

Honan är mycket större och kan med lätthet fixa föda med sin tentakelliknande grej i pannan. Vissa arter rör på den fram och tillbaka för att det ska se ut som en mindre, ätbar fisk, medan andra arter i djupare vatten har en självlysande tentakel som attraherar byten.

När hannen väl har hittat sin hona börjar han gnaga på henne. Visst, detta beteende är såklart vanligt bland människor också, men vänta, det kommer mer! Hannen utsöndrar ett enzym som gör att honans hud och hannens läppar börjar smälta samman. Den här processen bara fortsätter: hannens hjärta, hjärna, ja allting, smälts bort tills endast hans testiklar finns kvar som en knöl på honans kropp. På så sätt kan honan sedan befrukta sig själv.

Alla ni män som läser det här, tänk om era liv hade sett ut så här! Du föds och förväntar dig att någon ska vara snäll och ta hand om dig, men nej, du ska ut och leta efter en tjej! Barnuppfostran? Fuck that, du ska skaffa fitta! Då snackar vi inte de vackra tjejerna med tajta kroppar, nu snackar vi GIGANTISKA tjejer som är typ fyra gånger större än du! Du får INGEN mat förutom den skräp som du kanske hittar på gatan. Det enda du gör är att gå omkring och sniffa i luften i hopp om att känna lukten av någon av dessa enorma tjejer.

Du är snart så hungrig att du håller på att dö, samtidigt som du är riktigt jävla kåt. Och till slut: där är hon! Stor som ett berg och ful som en hösäck. Men du tänker ändå "äh, nu tar jag fan vad som helst". Du drar ner dina byxor, kuken står som en lyktstolpe och du känner hur skönt det ska bli att bli av med oskulden och tränga in i hennes kropp, trots hennes fulhet.

Du trycker in den. Åh så skönt! Men vänta lite nu... vad är det som händer? Din kropp, som du var tvungen att lägga raklång mot hennes för att överhuvudtaget komma in, börjar smälta. Oh fuck.... OH FUCK! Du börjar knulla utav bara helvete. Om du ska dö ska du åtminstone dö EFTER att ha kommit. Ååååh, snälla! Du känner att du snart kommer. Snaaaart.... snaaaaaaart. Just då börjar du känna hur ditt ollon börjar smälta. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! INTE NU! FUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU-

Poff. Du finns inte mer. Det låter inte som ett särskilt kul liv, va?

En hel veckas aktiviteter på en och samma dag

Idag hann jag med mycket. Hushållsarbete. Plugg. Första doppet. Film. Öppet hus. Ja, det var en himla massa folk här! Trevligt, faktiskt. På vardagskvällar brukar jag inte umgås med vänner SÅ länge (från 18:30-02:00), så det var kul med lite omväxling.

För övrigt tycker jag att det är sjukt intressant om huruvida Kungen ska få lämna över Victoria vid altaret eller inte. Så. Jävla. Intressant. För kyrkan tycker att det är sexistiskt. Medeltidsfasoner, säger de. Okej... Okej. Ja, jag får nog ta lite valium nu. Kan inte riktigt slappna av annars. Det är ju så spännande.

Den härligaste känslan

Den härligaste känslan är den man har då man sitter uppe till sisådär tre på natten och vet att man kan sova hur mycket som helst dagen efter. Man liksom bara driver runt och slumpen avgör var man till slut hamnar. Igår natt är ett bra exempel.

Jag började med att skriva det där blogginlägget. Sedan surfade jag genom samtliga av mina bokmärken. Samtidigt lyssnade jag på musik, och upptäckte till min stora förvåning att jag kände mig träffad av texten i en Simple Plan-låt. What the...? Sådana sjuka tankar dyker endast upp på natten, det kan jag lova.

Efter det hörde jag grabbarna snacka om The Book of Eli på Mumble. Det blev att jag tankade ner och såg den. Väldigt bra, faktiskt. Klockan var lite innan två då den slutade. Då upptäckte jag att ett replaypack från NGL-ONE hade släppts. För den oinvigde handlar detta alltså om Warcraft 3, ett strategispel. Så jag satte mig och började kolla på replay efter replay av min gamla idol Jang "Moon" Jaeho. Han vann hela turneringen. Jag saknade åter igen tiden då wc3 var typ 50% av mitt liv. Allting är så mycket svårare nu.

Eller nja, kanske inte JUST nu. För nu sitter jag och lyssnar på "I'M ON A BOAT, MOTHERFUCKER!" Sen ska jag städa och plugga engelska, men det är ju piss of kake. I nåww maj inglich, liksom.

Ett slag och dess psykiska fotspår



PANG! Utan att jag ens hunnit reagera slog han till mig med full kraft på överarmen. Smärtan strålade ut genom hela armen och en bit upp på axeln från slagets kontaktyta. Jag var rädd. Jag ville varken erkänna det för mig själv eller för någon annan, men jag var så rädd att jag inte kunde röra på mig.

Jag måste ha varit runt 10-årsåldern. Jag och min kompis cyklade långsamt hemåt från skolan, som vanligt. Just då var vi inne i en period då vi fann det mycket roande att berätta improviserade historier för varandra, detta i en sagofarbrorsinspirerad röst. Vi kallade oss "Hurraaaa-klubben" eftersom att vi alltid inledde en historia med "Hurraaaaaa, nu ska jag allt berätta en historia!" och dessutom kryddade dem med ordet hurra lite varstans.

Vi var precis på väg genom en tunnel då vi hade skrattat klart åt min kompis historia och jag skulle påbörja min. "Hurraaaa..." sa jag. Vi passerade två killar. Plötsligt hör jag en skarp röst bakom oss. "HEY!" Jag frågade min kompis om han kände dem. Det gjorde han inte. "STANNA!" kommenderade rösten. Han lät hotfull, men jag kunde inte föreställa mig varför. Så vi stannade. Det skulle visa sig vara ett misstag.

De sprang ifatt oss. Jag kände igen den ena killen. Han var skolans bad boy, den alla hade respekt för. Annars jävlar. Han påminde lite om Malfoy i Harry Potter-filmerna, fast med grövre ansiktsdrag. Han spände blicken och lät den vandra mellan mig och min kompis. Till slut vilade den på mig.

-Det var du va?
-Vadå?
-Vad var det du sa?
-....Hurra?

Han hade uppenbarligen hört ett helt annat ord, för han tog ett steg närmare och tittade sig snabbt omkring. Plötsligt slog han till. Jag fattade fortfarande inte varför han var så djävulskt arg, men likväl blev jag helt paralyserad av skräck och skam. Det värsta var inte själva slaget, utan hans blick. Den sa till mig att jag i hans värld bara var ett litet äckel. Ett litet äckel som han när som helst kunde krossa om han så ville.

-Du ska passa dig jävligt noga, förstår du?

Jag sa inget. Fattade ju fortfarande inte varför han var arg. Dessutom var jag tvungen att behålla åtminstone lite av min värdighet inför min kompis. Instinkterna sa åt mig att börja gråta och jag var rädd för att rösten skulle brista om jag sa någonting.

-Svara mig. Förstår du?
-...visst.

Så mycket för att behålla värdigheten. Jag måste ha låtit som världens ynkligaste ursäkt till en människa. Han verkade vara nöjd med svaret. Gav min polare en ond blick och gick sedan därifrån.

Efteråt försökte jag vara macho med min kompis. Skämtade om att den killen nog behöver operera öronen eller något. Vilken idiot, liksom. I själva verket var hela samtalet en kamp mot gråten. Det var min absolut svagaste stund dittills i livet. En annan person hade för första gången haft fullständig makt över mig. Varför slog jag inte tillbaka? Varför nitade jag inte bara den jäveln som attackerade mig helt utan grund? Jag skämdes över hur mesigt jag hade agerat, men jag visste samtidigt att han bara med sin blick hade avväpnat mig helt. Han lämnade mig inte bara med smärta i armen, utan också med psykiska fotspår.

Trots att det har gått ungefär 10 år av mental mognad, ökat självförtroende och många centimeter är det fortfarande obehagligt att tänka tillbaka på det minnet. Det är som att jag återgår till mitt dåvarande tillstånd, makt- och försvarslös. Jag blir en liten, osäker pojke för en stund. Frågan är hur mycket den här händelsen har påverkat mig i övrigt.

Jag kan bara föreställa mig hur det är att känna det jag kände under en längre tid. Att ständigt leva under hot. Om det är någonting som är säkert så är det att det värsta inte är själva misshandeln, utan den psykiska nedbrytning den orsakar.

Är jag självisk nu?

Ja, jag vet. ALLA är egoistiska, inklusive jag. Men är jag extra självisk nu?

Från en objektiv synvinkel, en synvinkel som bara ser till handlingars konsekvenser och inget annat, har jag på senaste tiden gjort saker som enbart haft en negativ inverkan. Jag har delat med mig av åsikter och kunskaper som motparterna hade kunnat klara sig utan. De hade kunnat fortsätta leva i sina illusioner om att de är perfekta människor, men jag fläckade ner den bilden. Helt i onödan, egentligen.

Men folk har gjort mig så irriterad på sistone. Vare sig det har handlat om arrogans, envishet bortom alla gränser eller ren falskhet har det i vilket fall fått mig att verbalt tycka till. Jag kan inte veta det med säkerhet, men jag tror att de berörda blev just det, berörda. Ändå höll jag igen. I vissa situationer höll jag igen helt, i andra delvis. Ändå vet jag det, att jag med ett par ord skulle kunna knäcka dem totalt. Jag vet var den ömma punkten sitter. Jag har den makten. Det som hindrar mig från att trycka just där är att jag själv aldrig skulle klara det om någon gjorde det på mig.

Så varför gjorde jag det här? Det kändes skönt för stunden, men nu vet jag inte längre. Var det värt det? Jag slipper själv ta onödig skit, men till vilket pris? Å andra sidan, sanningen är ju sanningen. Man kanske lär sig något av att få höra den? Jag kanske gör dem en tjänst?

Fortfarande känner jag hur jag kokar när vissa tankar svischar förbi. Och vet ni vad som gör mig ännu mer irriterad? Det är när bloggare skriver på ett så där anonymt sätt. De skriver om hur arga de blev på någon, men de säger inget om VEM det är eller VARFÖR de är arga! Åh vad det gör mig irriterad!

Mustascher is the shit!



Efter massiva påtryckningar har vi den nu här. Mina damer och herrar. Låt mig presentera: mustaschen!

Lite mustaschfakta:
Har odlats under ca 1,5 veckor.
Det längsta strået är ca 2 mm.
Ca 20 strån/cm²

Okej, så nu har alla sett den. Vad tycks? Själv tycker jag att den är väldigt, väldigt praktfull. Men jag tror ändå att jag ska ta och raka bort den nu efter att ha skrivit klart det här. Jag ska ju trots allt ut imorgon. Inte för att jag skäms över den eller så, men det är ju inte så allmänt accepterat med mustascher som jag hade önskat. Befängt, tycker jag!

P.S. Den är INTE retuscherad för att se tjockare ut, utan detta är den äkta varan!

Killar alltså...



Då var det dags för Erik att komma och tränga sig på igen. Igår skrev han till mig mitt i natten och undrade om vi skulle hitta på något. Jag bara "eeeeh okeeeej....". Strax över 1 började vi titta på Saw V och skrattade gott åt de stackars människorna som var tvungna att såga av sig sina egna armar för att komma ur Jigsaws dödsmaskiner. Härligt!

I morse (typ klockan 12) åt vi rostbiffsbaguettefrukost och tittade på Saw 6. Åter igen skrattade vi, fast denna gång åt killen som fick välja mellan att rädda den älskvärda äldre damen eller den tysta unga killen som ingen skulle sakna. Han valde damen. Killen blev hängd med taggtråd. Härligt!

Efter det la han sig på mattan (se bilden ovan) och frågade om vi inte kunde åka till simhallen och bada lite. Snäääääällaaaa. Jag kunde inte säga nej. Ni ser ju hur söt han är! Vi åkte iväg och förundrades över hur snabbt man blir trött bara av att simma lugnt och stilla fram och tillbaka.

Sedan satte vi oss på ett café och åt en halvgod sån där chokladgrej med kokos på, bara för att upptäcka att kvartsfinalen i hockey-VM hade börjat. Hem till Erik med benen på ryggen och se Danmark få spö!

Och just det! Jag har bestämt mig för att visa mitt stöd för mustascher och har därför rakat bort alla utom de manliga fjun jag har på överläppen! Om efterfrågan finns kan en bild kanske dyka upp i nästa inlägg...

Tjejer alltså...



Kommer ni ihåg mitt ex? Idag kom hon tillbaka igen. 07:30 ringde det på dörren, jag öppnade och hon klampade in. Bara sådär. Sa inte ens hej. Till min stora förvåning ville hon direkt hoppa i säng. Jag var inte den som sa nej, om man säger så.

Klockan 9 får jag sms om att jag borde gå och korrekturläsa rapportfan. Visst, det får jag väl göra tänker jag. Vet ni vad hon gör då? Hon sätter sig ner och tittar på mig som ni ser på bilden! Vafan!? Bara för att vi har legat med varandra igen nu betyder ju inte det att du ska få all min uppmärksamhet hela tiden! Du har ditt liv och jag mitt, ge mig lite space, liksom! Detta försökte jag förklara för henne, men det var som om hon inte lyssnade.

Istället gick hon bort och lade sig vid min ytterdörr. Där krafsade hon i dörrkanten som om hon ville ut. Då blev jag riktigt förbannad.

MEN VARFÖR VILL DU UT NU!? DU KOM JU PRECIS IN, DUMMER!

Likväl låg hon kvar och krafsade, ända tills hon somnade. Tjejer alltså...

Meh!


Oj, vad läskigt hur min senaste uppdatering var skriven som om jag redan visste att detta skulle ske! Gissa om detta kommer feeda hennes hokuspokus-tänk! Hon såg alla sådana här sammanträffanden som bevis för något andligt. Det irriterade mig alltid lite hur hon alltid viftade bort mina argument med "låt mig tro vad jag vill så får du tro vad du vill". Är det så man ska tänka? Fokusera på hennes dåliga sidor?

Äsch, jag ska inte skriva någon uppsats om det. Det är inte kul men samtidigt inte så hemskt heller. Jag liksom bara hakade på och hade kul på resan. Trodde aldrig det skulle gå så här långt. Men jag har lärt mig mycket och det är väl huvudsaken?

Mot framtiden!

Snart, SNART!



Snart är rapportfan klar! Sitter här i skolan nu och vaktar datorerna medan resten av gruppen är ute och hämtar pizza. Tänk er en värld utan rapportfan! Vad underbart! Eller? Tänk om jag saknar den? Tänk om jag ligger och vrider och vänder på mig under natten för att jag ser tillbaka på alla fina minnen som jag ändå har haft av rapportfan? Tänker på hur jag korrekturläste den, vårdade den ömt som om den vore mitt egna barn. Hur jag skrev och utökade dess informationsmängd. Hur jag ibland fångade det där ögonblicket av briljans som uppstod i min hjärna och lyckades plita ner den där perfekta meningen.

Vad ska jag nu leva för?

Artiklar som får mig att se fram emot att bli journalist

Ja, visst finns de. De där artiklarna som får en att tappa hakan av beundran. Hur journalisterna bakom artiklarna måste ha knepat och knåpat, undersökt och analyserat för att krama ur det material som artikeln är baserad på.

Det här, mina damer och herrar, är journalistik på allra högsta nivå: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7134871.ab

Plugg

På senare tid har jag fått svara "rapportfan" på många frågor.

-Vad ska du göra ikväll?
-Rapportfan.

-Vad gör du?
-Rapportfan.

-Vad hatar du mest i hela världen och önskar att du kunde lägga tusen förbannelser på samtidigt som du dansar kycklingdansen?
-Rapportfan.

Men ikväll blir det annorlunda. Imorgon ska jag nämligen i engelskan PRESENTERA det arbete som rapportfan är baserat på. Så när Erik smsade mig innan så blev konversationen så här:

-Händer ikväll?
-Presentationsfan.

En ovanlig kväll på Gretas



Kvällen var ung. Det var åtminstone vad jag tyckte. Aksel kom fram till mig och sa att de går nu. Klockan var bara strax över två och min buss skulle gå om en och en halv timma. Jag slog ut med armarna och började tjafsa i ett fruktlöst försök att få dem att stanna kvar. De gick.

Jaha, då var man ensam kvar. Vad skulle jag ta mig till? Jag gjorde något jag aldrig gjort tidigare: jag bestämde mig för att stanna kvar, trots att alla vänner hade gått hem. Jag kan ha kul utan dem. Nu ska jag banne mig vara social och träffa nytt folk, tänkte jag. Helst en tjej. Fast det kan ju vara skönt att värma upp konversationsmusklerna med en kille.

Jag gick bort till baren för köpa konversationshjälpmedel. En öl, tack. Jag började prata med en kille endast iförd kalsonger. Det enda jag minns att vi pratade om var varför han inte hade några kläder på sig. Någon kille hade klätt av honom kläderna, om jag fattade det rätt. Nog för att bögar är intressanta, men till slut fick jag nog och gav mig ut på dansgolvet.

Jag spanade omkring på folket. Alla såg lite smått galna ut där de fanatiskt dansade till de gamla goa hitsen som spelades i lokalen. Jag började trängas bland folket och blev åter påmind om att Gretas inte är som andra ställen. Om jag gick fram och började dansa med ett gäng tog de emot mig med öppna armar. Helt otroligt. Jag strövade runt ett tag, från gäng till gäng, och dansade.

Precis när jag gjorde en helomvändning på dansgolvet såg jag henne. Eller snarare, efter att jag hade gjort helomvändningen och dessutom tittat lite neråt för att se efter vad som befann sig i periferin av mitt synfält såg jag henne. Hon var nämligen ganska kort. Och något av det sötaste jag sett. Med hennes mörka hår, kristallblå ögon och subtila leende var det svårt att titta bort. Våra blickar möttes och låstes fast vid varandra.

"Simon, sluta stirra nu", tänkte jag. Blixtsnabbt ändrade jag mig. "Okej då, stirra, men försök att se sexig ut när du gör det!" Det räckte inte. "Men för all del, ta hennes hand! Lyssna inte på mig, det vore ju onödigt!"

Jag hade ingen kontakt med min hjärna för en stund. Allting kändes bara så naturligt, som om jag hade tagit hennes hand tusen gånger.
-Hej!
-Hej.
-Läget?
-Jo, det är bra...
-Nice! Vann rätt låt?
Melodifestivalen hade avgjorts den kvällen. Jag log. Hon log och förklarade att visst, låten var väl okej, men Anna Bergendahls röst är lustig.

Vi gick bort till baren och delade på en öl. Den kostade 44 och jag slängde in en tjuga. Vi skojade om att jag nu är skyldig henne fyra kronor. Jag frågade henne vad hon hade gjort under kvällen.
-Vi har tittat på melodifestivalen och spelat TP!
-TP?
-Ja... Trivial Pursuit.
-Ahaaa, så du är en sån allmänbildad jävel då? Vilket land har Sofia som huvudstad?
-Eeeeeeh.....
-Det vet jag i och för sig inte ens själv. Tjeckien eller något sånt va?
-Är det inte Bulgarien?
Samtalet gick bra och vi försvann in i vår egen värld en stund. Vid ett tillfälle tittade vi på varandras körkort.
-Krona? Haha, älgkrona!
Nog för att jag har hört många skämt om mitt efternamn, men det här måste vara ett av de sämsta. Trots skämtets patetiska framtoning fick jag sedan namnet "Älgen".

Vi gick ut på dansgolvet igen. Jag ville kyssa henne. Nej, jag var TVUNGEN att kyssa henne! Vi dansade allt närmare varandra. Till slut dansade vi inte ens, utan bara stod nära och höll varandras händer. I andra fall hade jag kanske tänkt att nu gäller det, nu måste jag göra något. Med henne var det helt annorlunda. Åter igen kändes allt så naturligt. Precis som om det vore förutbestämt att jag skulle kyssa henne.

Hon tittade upp. Långsamt närmade vi oss varandra. Hennes nätta läppar mötte mina. Hjärtat slog en bakåtvolt. Världen var underbar.

Klipp. Jag höll min arm om henne medan vi gick mot Brunnsparken där vi skulle skiljas åt. Jag kysste henne medan vi gick, bara för att jag kunde. Jag tänkte att det antagligen skulle bli första och sista gången jag såg henne. En relation med en tjej som bor fyrtio mil ifrån en är liksom skadeskjutet redan från början. Vi stannade upp vid hennes hållplats samtidigt som hon lade märke till ringen på mitt finger.
-Är du förlovad?
-Neeej, knäppis, den ringen ärvde jag från min morfar.
-Men du har ju den på ringfingret!
-HÖGER ringfinger, ja!
-Ja, och det är väl där man har den om man är förlovad?
-Nej, det är vänster.
-Jaha... men en del har den på höger i alla fall!
-Men nej!
-Jo... det... är... vad... jag... har... hört.
Vi kysstes mellan varje ord. Långt senare skulle hon erkänna att hon förväxlade vänster med höger. Min buss skulle snart gå och jag skulle bli tvungen att springa mot stationen.
-Hejdå, knäppis!
-DU är knäpp! Hejdå!
Klipp. Jag sitter på bussen hem och skriver ett sms till henne. "Här är smset jag lovade, din korta jävel! ;)" Några minuter efter kom svaret: "Haha ska du säga långa fan ;) Ring mig!"

Resten är historia.

Vet ni vad som är intressant med falska människor?

...Att de inte vet om att de är falska.

"Vad menar han? Vem syftar han på?"

Den jag syftar på lär väl aldrig få reda på det, eller hur? :)

Visdomsord

Jag är inte den som brukar använda andras material. Eller jo, ibland. Så därför kan jag med gott samvete citera ett par fina visdomsord:
Många skulle vara fega om de hade mod till det.
Stirra dig inte blind på en stängd dörr. Det kan finnas en öppen bredvid.
Om du tror att du inte har någonting med jordens problem att göra, då är du ett av dem.
Dåliga människor hamnar inte i helvetet; de är redan där, det är därför de beter sig så dåligt.
Speciellt den sista ligger det ju mycket sanning i. Jag har funderat mycket på hur man borde känna inför människor som beter sig dåligt. Ska man vara arg på dem eller tycka synd om dem? Det naturliga är ju såklart att vara arga på dem. Om någon är arg på en kanske man lär sig att inte bete sig så. Å andra sidan är ju anledningen till dåligt beteende i 99% av fallen just att de själva lever i ett helvete.

Mer liknande visdomsord hittar du här.

Folk säger att vi pratar för mycket om vädret

Det är inte sant. Finns ingen som helst grund i det påståendet. Däremot skriver tidningarna om det. Detta är två nummer av GT, den ena från i måndags och den andre från i tisdags.


Jag undrar hur det ser ut där på GT:s redaktion. Förmodligen sitter alla och dricker kaffe och väntar på att SMHI ska ringa. Chefredaktören lyfter på interntelefonen och ringer ett par samtal till sina underchefer och kollar om de har hört något. Nej, det är lugnt än så länge. De fortsätter att dricka sitt kaffe och småprata om vilka bus deras barn har hittat på på sistone, vad som händer i hockey-VM och, naturligtvis, vädret.

Plötsligt ringer det. Hela kontoret faller ner i en dödsallvarlig tystnad. En medarbetare darrar på handen när hon sträcker sig efter telefonen och lyfter upp luren. En spänd paus.

"DET BLIR SOOOOOOL!"

Plötsligt råder febril aktivitet på redaktionen. Alla skriker och börjar skriva för glatta livet. Lukten av brända tangentbord börjar sprida sig i lokalen. Chefen kommer ut från sitt inglasade kontor och tystar gruppen.

"GT-familjen... Ikväll... har vi ett uppdrag. Vårt uppdrag är att förmedla hur vädret kommer bli till svenska folket."

Journalisterna tittar runt och nickar uppmuntrande mot varandra. En lagkänsla håller på att etableras.

"Tror ni att vi kan klara det?"
"Jaaaa!" svarar folket i kör.
"Jag hörde er inte! KOMMER VI ATT SKRIVA SKITEN UR DEN HÄR STORYN!?"
"JAAAAAAAAAAAAA!"
"BRA, DÅ KÖR VI IGÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNG!"

Helt plötsligt sparkas en sidodörr upp och fem dvärgar tågar in. De är alla utrustade med cymbaler. De ställer sig på rad och smackar samtidigt ihop sina cymbaler som en startsignal för arbetet. Alla återgår till sitt arbete med förnyad intensitet.

Dagen efter: "DET BLIR REEEEEEEGN!"

Simon kommenterar Metroartiklar

Bacon is the shit



Vissa har verkligen fattat vad det går ut på, livet. Pengar, framgång och kärlek spelar ingen roll. De står blott i baconens gränslösa skugga. Visst är det kul att vinna ett par mille, men vad hade man valt om man fick välja mellan det och en baconmacka? Svaret är så självklart att jag inte ens tänker säga det. Eller jo. Svaret är bacon. Fucking bacon.

Fritzl ber om pengar


Fritzl är ju för skön. Försök att tänka dig in i dotterns situation. Du har suttit fast i en källare i 24 år och blivit våldtagen sisådär 3000 gånger. Du har fött 7 barn med din egen pappa. Han sa till dig att om du rör dörren till källaren kommer du att få en elstöt och dö. Tro fan att du är sugen på att ge den här mannen en cola, en juridikutbildning och en klapp på axeln! Bra jobbat, pappa! Bra! Jag är så förbannat stolt över dig!










........fast ne.

Den viktigaste valfrågan är...



Jag gillar verkligen Lisas svar på frågan vad som är den viktigaste valfrågan för henne. Det är nämligen att alla röstar. Vad bra! Då kan ju hon rösta på ett parti som aktivt arbetar för att folk ska rösta! När vi väl har fått in en majoritet Röstdemokrater i riksdagen kommer alla rösta utav bara helvete! Eller vänta lite nu... Försöker inte ALLA partier få folk att rösta på dem? Eller inbillar jag mig bara?

Jag är förvirrad.


Och så var ännu en underbar helg över

Åter tillbaka till verkligheten. Rapportskrivande. Kolla klockan varannan minut. Brus. Trök. Aja, så illa är det väl inte. Jag har min kopp kaffe i alla fall.

Visst är det underligt det här med kaffedrickande? Att det finns folk som INTE dricker det, alltså? Motiveringen är alltid den samma. "Nä, usch... Jag smakade det en gång, det räcker!" Men lilla gumman... MAN MÅSTE DRICKA FLER GÅNGER FATTAR DU VÄL!? HUR SKA DU ANNARS FÅ VUXENPOÄNG OM DU INTE ENS KAN DRICKA KAFFE LITE DÅ OCH DÅ!? SKÄRP DIG!!!

En promenad på stan



Jag hoppar av spårvagnen vid Brunnsparken, fullt medveten om att jag går av en hållplats tidigare än vad jag borde. Tåget mot Ytterby går inte förrän om 20 minuter ändå. Med ett uttryckslöst ansikte tränger jag mig förbi folkmassan som vill in i vagnen och börjar gå mot Nordstan.

Laptopen tynger ner min väska och orsakar en ömhet i axeln, men det gör inget. Jag är van. Runt om mig flyger alla sorters människor förbi. En lång, modemedveten kille i min egen ålder struttar stolt förbi. Hans något uppåtriktade frisyr skumpar mot hans panna. Ett kärlekspar klädda i nitar, läder och höga stövlar går förbi. Några tjejer i mitten av tonåren går i en klump. I en bråkdels sekund möter jag en av tjejernas blick och hon tittar snabbt ner. Jag kom att tänka tillbaka på hur man själv var i den åldern. Hur frustrerande det var att alla tjejer i klassen suktade efter killar i den åldern jag är nu, hur man önskade att man var lite äldre och coolare. Jag antar att det är min tur att vara gammal och cool nu. Det känns inte lika härligt som jag trodde att det skulle vara.

I tunneln mellan Nordstan och centralen sitter två tjejer med ryggarna mot väggen och spelar gitarr och sjunger. Det låter ljuvligt, men det skulle ändå inte falla mig in att ge dem pengar. Jag orkar inte. Det hade kanske varit en god gärning att strö ut all överflödig växel jag ibland har i plånboken.... fast nä. Jag orkar inte bry mig. En bit bort sitter nästa tiggare; en gammal, gammal dam som skulle kunna vara från gamla Tjeckoslovakien eller nåt. Hon bara sitter där och ser ledsen ut. I mitt stilla sinne undrar jag om inte den gamla damen har valt fel plats att tigga. Här sitter två unga begåvade tjejer och sjunger medan det enda damen gör är att höja medelvärdet på antalet rynkor i tunneln. En sak vet jag säkert: om JAG verkligen ville ge pengar hade jag gett det till tjejerna.

Jag gör mig bekväm i tågsätet och funderar. Så många människor som bara passerar mig. Så många människor vars historia jag aldrig kommer att få höra. Och jag bryr mig inte.

Nationalsången - what's up with that?



Har märkt av en ökad aktivitet på Facebook när det gäller såna där grupper som gnäller på att man inte får sjunga nationalsången eller ha en svensk flagga utan att bli kallad rasist.

Min fråga är enkel. VILKA ÄR DET SOM GÖR DETTA? Jag har inte hört talats om en enda människa som anser det rasistiskt att sjunga nationalsången! Inte EN! Var är den där mobben av arga människor som börjar vifta med högafflar och ropar "rasist!" när någon sjunger nationalsången som dessa facebook-grupper verkar syfta på? VAR!?

"Vi som INTE tycker Svenska flaggan och nationalsången är rasistisk" heter en av grupperna.

Jag vill starta gruppen "Vi som inte tycker att Teletubbies hetsar till våld mot pensionärer och arbetslösa".

Snacka om att gnälla på icke-problem.

Jag är less på att komma på rubriker

Jag är less på att strukturera om texten. Jag är less på att rätta stavfel. Jag är less på vissa människor.

Ni som känner mig vet att jag är en ganska fridfull person. Det krävs ganska mycket för att jag ska bli arg på någon. Idag har jag varit surare än någonsin, tror jag. Jag har blivit sur på människors arrogans, deras överlägsna ton och omotiverade självsäkerhet. Egentligen finns ju denna arrogans runt om mig hela tiden, inte minst inom politik och religion. Folk hävdar att de sitter på rätt svar utan att ens ha en aning om vad de talar om. Bara man skriker tillräckligt högt så går det!

Nä, själv vill jag hylla osäkerheten. Det är bättre att vara osäker än att vara säker med lösa antaganden eller rena lögner som grund.

Suck... Nu längtar jag bara till helgen för då får man Linsan-besök, vilket förhoppningsvis ska få mig på bättre humör! Mewms!

Så... trött



Ja jag vet knappt hur man skriver längre. Jag har blivit så trött på att skriva på den där satans kandidatrapporten att jag bara vill skriva ut 100 kopior av den och stoppa upp allting i röven. Japp, du läste rätt. Jag blockerar hellre min avföring från att undfly min kropp än att fortsätta med den där rapporten. Men den måste göras och jag har en stor roll i arbetet.

Hmpf.

South Park vs Muhammed



Idag såg jag avsnittet alla talar om. Avsnittet där Muhammed "avbildas". Allting börjar med att Tom Cruise lackar ur på alla som gör narr av honom hela tiden. Han, tillsammans med alla andra kändisar som någonsin har häcklats i South Park, hittar den perfekta lösningen: att stjäla Muhammeds förmåga att inte kunna bli förlöjligad.

Det är ju bara så klockrent egentligen. Alla människor, alla saker, alla koncept, alla politiska ideologier, alla organisationer, ALLTING får det skojas om. Allting FÖRUTOM Muhammed! För det står minsann i vår väldigt gamla och våldsbejakande bok att profeten inte får avbildas! Om man är icke-troende (en sådan som förtjänar dödsstraff enligt koranen) ska man helst inte tala om honom överhuvudtaget, och OM man gör det måste man vara JÄVLIGT försiktig med vad man säger. Man blir precis som dom i South Park. I en scen får man höra Muhammed säga "okay" inifrån en skåpbil. Man ser inte någonting av honom. Invånarna ser oroliga ut och frågar ut i luften "w- was that okay? Will they be mad now?".

I USA ersatte man Muhammeds namn med ett pip. I Europa har nu Comedy Central valt att inte visa avsnittet alls. En muslimsk hemsida, som jag inte kommer ihåg namnet på, tyckte att det var korkat att göra ett sådant avsnitt och varnar South Park-skaparna för att de kanske kommer att sluta som Theo van Gogh, mannen som blev dödsskjuten efter att ha gjort en dokumentär om muslimska kvinnor som blir misshandlade av sina makar.

Hela historian gör mig äcklad och förbannad. I samma avsnitt avslöjas det att Jesus porrsurfar och Buddha avbildas som en kokainmissbrukare. De båda är deras religioners heligaste figurer, men kommer det in dödshot för det? Nej!

Allting ska gå att skoja om. Ingenting är heligt och immunt mot förlöjligande. Hur skulle ett sådant samhälle se ut? Antagligen som en del muslimer vill ha det...

RSS 2.0