Kommer ni ihåg Tove från Idol?



Råkade surfa in på en intervju med henne innan. Tyckte det var himla dumt att man har satt åldersgränsen för hennes konsert till 20. Tänk dig själv att ha sett fram emot den här konserten i flera månader. Du tar dig dit, köper en öl. Sen får du reda på att Tove inte ens kommer in. Hon var bara 18. Det blev ingen konsert.

Så himla tokigt.

Är jag ensam om det här?

Råkar hamna på en snygg tjejs facebookprofil.
Ser att hon är i ett förhållande.
Klickar upp killens profil i en ny tab.
Kollar samtidigt genom alla hennes profilbilder för att få hennes snygghet bekräftad.
Byter till killens tab.
Tänker: åhmajgadd, vilken douche.

Konsten att blogga lagom elakt


Erik lyssnar på Carola! Hörde alla det nu? Erik plus Carola lika med sant!

Vad får man egentligen skriva på bloggen? Vad VÅGAR man skriva? Hur stor respekt ska man visa enskilda personer? Folkgrupper? Nationer? Religioner? Var går gränsen, om det överhuvudtaget finns någon?

Detta är frågor jag ständigt brottas med. Diskuterar dem ofta med mina föräldrar. Vi är som två motpoler. Jag tycker å ena sidan att man inte ska behöva visa någon som helst respekt. Så länge det inte är ett lagbrott ska man få skriva om det. Om någon känner sig orättvist behandlad eller provocerad, ja, då är det deras problem. Det är fritt fram att säga emot mig. Mina föräldrar å andra sidan oroar sig för vad folk ska tycka, oroar sig för att någon ska ta illa upp.

Jag inser såklart att det inte riktigt fungerar att vara helt hänsynslös, och då tänker jag främst på enskilda personer. I en perfekt värld hade folk kunnat stå för sina åsikter och handlingar. Jag hade till exempel kunnat skriva om hur jag dagen innan hade pratat med en bekant som uttryckt rasistiska åsikter och alla, inklusive personen i fråga, hade accepterat detta som helt rimligt. Det var ju trots allt det han sa. Men nu är inte världen perfekt. Att publicera sådana uppgifter, om än i en liten töntig blogg som denna, lämnar digitala fotspår och har potential att avsevärt försvåra livet för personen. Det förtjänar han, skulle man kunna tycka, men om han ändrar sig då? Förtjänar han då att ha rasiststämpeln på sig för resten av livet? Det räcker med en googlesökning från en arbetsgivare och beslutet är taget: han får inte jobbet. Det spelar ingen roll att inlägget publicerades för flera år sedan, stämpeln finns kvar.

Jag inser också att det inte fungerar att gå omkring och oroa sig för vad folk ska tycka hela tiden. Jag vågar nästan påstå att det är OMÖJLIGT att skriva någonting läsvärt utan att någon, någonstans känner sig stött. Om jag skojar om döden kan det vara känsligt för den som precis har förlorat någon. Om jag sågar en film kan skaparna ta illa upp. Alldeles nyligen drev jag med tjejerna på Dreamhack som, om de läser det, kanske hade blivit upprörda.

I mitt fall har det mest handlat om religion, som jag gärna både kritiserar och skojar om. Det händer att jag tänker på hur de religiösa (läs: kristna), speciellt de jag har i min närhet, reagerar på det jag skriver, om de blir upprörda eller inte. Sjunker jag i deras ögon nu?

Jag har själv varit kristen och kommer väl ihåg hur det var de gånger folk pratade illa om Gud. Kommer speciellt ihåg en gång då en klasskamrat i lågstadiet började skrika att Gud var en skitstövel. Skitstövel, skitstövel, SKITSTÖVEL skrek han upp mot himlen. Jag blev ledsen. Varför är han så elak mot Gud? Gud är ju snäll.

Jag försöker att inte vara lika destruktiv i min kritik som min klasskamrat var. När jag kritiserar eller skämtar om någonting ska det finnas en poäng bakom, en poäng som inte går ut på att göra folk upprörda eller ledsna, även om det ibland kan vara en bieffekt. Ett exempel: i ett inlägg häromdagen jämförde jag religioner med kukar.
Religion är som kukar. Det är okej att ha en, men inte att gå omkring och köra ner den i halsen på folk. Och man ska definitivt inte visa den för barn.
Jag tror att de flesta håller med mig om att man inte ska tvinga på sin religion på andra. Angående barnen borde det väl egentligen stå samma sak där, att man inte ska köra ner den i halsen på dem. Att bara visa den för dem borde väl vara okej så länge man försöker göra det på ett objektivt sätt.

Men jag kan ändå tänka mig att folk hakar upp sig på ordet kuk. De blir upprörda över att jag jämför deras tro, det som i deras ögon ger livet, universum och allting mening, med det manliga könsorganet. Varför kunde jag inte ha uttryckt på mig på något annat sätt?

Ptja, för att det inte hade blivit lika effektivt, lika slagkraftigt och lika snyggt. På endast tre korta meningar lyckades jag summera ett av de stora problemen med religion. Var det värt det? Ja, jag tror det. Jag är ledsen om folk tar illa upp, men om jag avstår från att skriva mina tankar av rädsla för att uppröra någon, ja då finns det liksom ingen poäng kvar med den här bloggen.


Hört på Dreamhack

Ett gäng killar ~17 år står i trappan mellan C- och B-hallen och hänger. Alla är helt tysta och ser lite osäkra ut.

Kille 1: Alltså palla stå i trappan. Hur mobbat är inte det?

Alla nickar instämmande och börjar gå därifrån.

5 olika typer av LAN-tjejer


Har ingen passande bild till inlägget, så slänger in en random.  Här är jag efter att Razer gjorde kaos med mig.

Från största till minsta gruppen:

1. Små, söta flickor.

Klädsel: tights/mjukisbyxor, urringad topp.

Gör på Dreamhack: jag är inte helt säker, men jag tror att det de gör är att... eh... gå. Ja, det är ju inte som att man ser dem vid datorerna precis. De går till synes planlöst runt bland gångarna eller i mässområdet och... ja... går. Mer än så vet jag inte. Kanske är de på jakt efter drömkillen, och ja, om de nu gillar illaluktande nördar så är de ju helt rätt ute. Kanske vill de bara ha alla småkillarnas blickar, för det råder det ju ingen tvivel om att de får. Trots att det är ganska många tjejer här blir alla lika överraskade varje gång. VA? EN TJEJ? HUGGA BUGGA!!!

2. Crew-medlemmar

Klädsel: orange Dreamhack-tröja, mörka byxor med ungefär 17 olika verktyg hängandes vid sidorna.

Gör på Dreamhack: skäller ut folk. Det kan vara för att man sover under borden, för att man har fötterna på stolarna i DreamArena (den stora föreläsningssalen där finalerna spelas) eller för att man hoppar upp och gör kaos på scenen. Så fucking petnoga med allt. Man vill bara slå dem allihopa. Om jag vill bygga en arena för tuppfighter vid min plats så borde väl jag få göra det, eller hur?

3. The gamers

Klädsel: någonting bekvämt.

Gör på Dreamhack: spelar World of Warcraft.

4. De rena, brutala nördarna

Klädsel: låt oss säga så här: de bryr sig inte om vad de har på sig, bara det täcker. Precis som oss andra.

Gör på Dreamhack: spelar, chattar, deltar i tävlingar, hånglar i ett hörn med sina minst lika nördiga pojkvänner, tävlar i vem som kan se nördigast ut. De är inte så många. Eller så är de det, bara det att man inte lägger så stor märke till dem. De kanske bara sitter vid sina datorer och nördar sig. Men när jag väl ser dem tänker jag bara "I'd NOT tap that!". Troligen tänker de samma sak om oss.

5. Mässbrudarna

Klädsel: kortkortkortkortkortkort kjol, tyg som täcker brösten.

Gör på Dreamhack: lockar folk till respektive monter. Detta gör de genom att briljera med sina kunskaper om datorspel, hårdvara, programmering, antivirusprogram, e-sport m.m. Man kan bara stå och lyssna på allt intressant de har att säga i flera timmar.






Fast ne.

Vad som händer just nu

Carina har virat in sig i sin sovsäck och sover på tangentbordet. Bung sitter och läser den här bloggen. Fast nu började han läsa programmeringstjafs istället. Prekkan och Frolle spelar Team Fortress 2. Razzan ser ut att förhandla på #dreamhack.trade. Hassling slösurfar, troligtvis med 1000 filmer tankandes i bakgrunden (för rations skull, såklart). Viktor växlar mellan att titta på en film och facebooka.

Värt att tilläggas är att absolut ingen tankar pornografiskt material på Dreamhack. Absolut. Ingen.

Operamannen

Dreamhack har sina traditioner. Vissa har funnits ända sedan starten. Andra grundades förra eventet.

En gammal "grej" är att någon helt plötsligt skriker "HAAAAALLÅÅÅÅÅ!". Då är det meningen att någon annan i hallen ska svara "HAAAAALLÅÅÅÅÅ!". Och sen är det igång. Allt ljud i lokalen drunknar i ett sorts hallå-hav. Men det är helt upp till slumpen om det blir en lyckad hallå eller inte. Det gäller att någon svarar på det första hallået, annars är det bara fail. Det blir en pinsam tystnad liknande den man kan få på första dejten, bara det att några tusen pers är inblandade.

En annan "grej" som har uppkommit under mitt Dreamhack-uppehåll är den så kallade Operamannen. Han brukar tydligen sitta i Hall B, där jag nu sitter, och sporadiskt bryta ut i "operasång", eller föra oljud, beroende på hur man ser det. Så här såg det ut förra året:



Är precis likadant nu. Ibland skriker han och alla applåderar. Bra jobbat, Operamannen. Bra jobbat.

Fördomar mot nördar - stämmer till 100%


Bung och jag i webbhallens butik. Kände oss mycket luriga.

Att vara på Dreamhack får mig att inse vissa saker.

1. Fördomarna stämmer. Här sitter vi med glansiga ansikten framför våra datorskärmar och spelar till sent på natten. I ena stunden med apati i blicken, i nästa ackompanjerat av en högljudd ramsa av könsord. Vi lever på cola, skräpmat och annat onyttigt skit. Precis som nördar ska göra.

2. Fjortisar finns! På riktigt! Det är en sak att kalla den där lite halvblåsta, bekräftelsekåta 18-åringen för fjortis, en annan att se flickor i 14-årsåldern som på pricken stämmer in med ens inre bild av hur en fjortis ska vara. Det blonderade håret, den svängiga gången, det omsorgsfullt lagda sminket.

3. Min datorstol där hemma är förbannat skön att sitta på, ändå.

4. Jag har lärt mig av mina misstag.
Numera är jag fruktansvärt paranoid för att någon ska sno mina saker. Varje gång jag lämnar datorn ser jag till att någon finns där för att vakta över den. Jag har dragit buntband runt alla mina sladdar så att det ska bli svårare för en eventuell tjuv att få loss mus/tangentbord/headset. Varför har ingen uppfunnit ett speciellt LAN-larm för datorn? Det hade gjort allt så mycket lättare.


Min plats.

Ja, det är nog bara det.
Än sålänge. Sammanfattning av dagen:

Okej insats i Starcraft 2-turneringen. Slog ut killen som är rankad 197 i Europa (vilket är ganska bra) innan jag själv fick åka på smisk.

Slagsmålsklubben har spelat.

Har precis följt med Patrik "Carina" Rydén Järås för att byta två Brago-kex mot en cola. Chattkanalen #dreamhack.trade är guld värd. Så här såg det ut:



Vilket lyckligt par.

Nu drar jag, tja rå!


CSN-protest slutade i glädjebesked

En arg mobb hade samlats utanför Chalmers kårhus för att demonstrera mot CSN-reglerna. Då kom Jan Björklund och ägde alla.
-Det här måste vara det största failet jag har sett sedan FRA, säger han.

Heltidsstuderande är den som studerar 1,5 högskolepoäng i veckan under 20 veckor per termin, enligt CSN. På flera tekniska högskolor, däribland Chalmers, studerar man samma antal poäng, fast under en något kortare period. Inte tillräckligt, säger CSN och sänker studiestödet. Nu riskerar 40 tusen studenter att få återbetalningskrav lagom till jul.

Idag fylldes gården utanför Chalmers kårhus av arga demonstranter. Mikael Bung, 22, var en av dem.
-Assååå, jag tycker det är sjukt jobbigt, typ, säger han. Man kan bara inte göra så här! Hur ska jag ha råd med min manikyr? Vem ska ansvara för det här?


Erik Runfelt och Mikael Bung på en "maskerad"

Erik Runfelt, 22, är också en av de märkbart upprörda studenterna.
-Jag ska göra kaos med dem, säger han och rättar till mustaschen.

Efter någon timma anlände Jan Björklund för att bemöta kritiken. Han sa att regelverket skulle ses över och att chalmeristerna inte behöver oroa sig för att få kravbrev. Utöver detta skämtade han friskt i sitt tal.
-Vet ni vad som är skillnaden på en häst? Alla ben är lika långa, speciellt det högra!

Inga skrattade.

Chalmeristerna släppte då sina gatustenar och gick besvikna hemåt.

Koreachocken!

Obama rasar mot Nordkorea

Nordkorea hotar med nya attacker

"Världens farligaste sandlådekrig"

"Kineserna är rätt irriterade"

Detta, mina damer och herrar, är en nyhet av rang! Den har allt: dödstal, konflikter, USA, laddade ord, granater och en envis diktator. Någonstans kissar en journalist på sig av upphetsning.

Eller nej förresten, den saknar en sak: SEX! Den här rubriken hade gjort nyheten komplett:

"Nakenchocken: här moonar Kim Jong Il mot Obama"

Vår totally super-awesome pp-presentation

Imorgon ska min grupp redovisa vårt arbete om Hedemora kommun. Det här är vår powerpointpresentation:

http://dl.dropbox.com/u/12975267/kommunpresentation.pptx

FIN VA!?

Videoblogg

Ja orkade inte skriva nåt ida, så de blev en videoblogg istället =) Pusssss!! <3



Manetchocken

Surfar in på Aftonbladet. Stort upplsag: DÖDSMANETERNA. Tre svenskar har dött redan.

Jag kanske har ett svart hjärta, men det enda jag kan tänka är "herregud, vad pinsamt att dö av en manet". Det vi snackar om är varelser som bara ligger där i vattnet och gör typ ingenting. De bara följer med strömmen, bokstavligt talat. Porrskadade är de också. Låt mig citera Wikipedia:

"Maneter förökar sig genom att hanarna sprutar sperma direkt i vattnet som honorna fångar upp med sina munnar."

Jag kan förstå varför de vill döda oss. Åtminstone honorna. Om jag hade tvingats dricka sperma hela livet hade jag också blivit förbannad.


Kubmaneten - vill döda dig och alla dem du älskar

Men det som förbluffar mig är att de lyckas. Jag menar, det är ju inte som att de hoppar på en. Det är inte som att tusen maneter plötsligt flyger upp från vattnet och klamrar sig fast i ansiktet på folk. För att illustrera en sådan situation ger jag er en ljudeffekt:

"ÄLSKLING, RÄDDA BARNEN! DET ÄR EN MANETATTAWHHRRRGHRRRRBBBBLLLLL!!!"

Så är det alltså INTE! Utan vi går bara rakt på dem och dör.

Illa.

Den perfekta kvinnan

Häromdagen lunchade jag med tre damer (bara det är ju värt ett blogginlägg). Samtalet gled in på idealmannen. Utseendemässigt, alltså. Flickorna började prata om hur mycket muskler man ska ha, hjulbenthet (är det ens ett ord?) och kändisar. Jag satt och 1) var nyfiken 2) tjurade över att jag inte stämde in i beskrivningarna 3) funderade på hur jag överhuvudtaget skulle kunna flika in i diskussionen. Jag hade liksom inget att säga, förutom "där ser man!" och "nämen!".

Från ingenstans får jag frågan "du då Simon, hur ser den perfekta kvinnan ut?".

Jag blev lite ställd. För det första är detta någonting jag endast brukar diskutera med killkompisar. För det andra tänker jag inte riktigt så. Jag har ingen statisk fantasi om idealkvinnan, utan ger istället den rollen till kvinnor jag ser i verkligheten. I ena stunden är HON idealkvinnan, i nästa kan det vara någon helt annan. För det tredje lever jag i en föreställning om att att kvinnor är psykiskt labila när det gäller utseendet. Hela livet har de utsatts för påtryckningar om hur de ska se ut. Varje morgon står de framför spegeln i sisådär sju timmar för att göra sig marginellt snyggare och sen ska jag komma och säga att de minsann inte lever upp till idealet. Jag ser självmordsbrevet framför mig.

"Simon tyckte inte att jag var snygg nog. Det var droppen. Tja rå!

P.S. Allt var Simons fel. Bara för att förtydliga. "

Å andra sidan skulle man kunna resonera att de är mer härdade inför allt som förväntas av dem. Medan jag blir lite barnsligt tjurig över att inte vara idealmannen kanske de bara viftar bort det som vardagsmat. Vad vet jag.

Men just då blev jag ganska ställd. Svarade något i stil med att jag nog inte har någon speciell smak. Till viss del är det sant. Jag kan attraheras av lite vad som helst, det har historien visat. Det beror på, liksom. Om allting jag tycker är fult är rätt kombinerat kan jag säkerligen attraheras av det. Men visst finns det riktlinjer för vad jag OFTAST tycker är snyggt.

-Fitta. Och då menar jag alltså "fitta" tjejer. Vältränade/slanka. Vad trodde du?
-Kombinationen blå ögon och mörkt hår. Då har man halva inne på mig... eller... ja, det där lät lite lustigt. Men skit samma. Tjejer med blåa ögon och mörkt hår har halva inne på mig. Gött.
-Ben. Ben, ben och ben. Ben ben ben ben ben ben BEN! JAG GILLAR BEN! BEEEEEEEEEEEEEEN! Nu menar jag snygga ben alltså. Att gilla tjejer som bara HAR ben hade ju varit lite lustigt.
-Personlighet. Ja, på något vänster påverkar det min uppfattning om hur tjejen ser ut. Det händer att jag tycker att någon är... ja, rent ut sagt ful. Sen när jag börjat lära känna henne lite så plötsligt: holy crap, sexgudinna! Så lättmanipulerad var jag!

Och så kan jag väl hålla på i all evighet, nu när jag tänker efter, men det är såklart helheten som räknas. Jag menar, om vi kombinerar allt det jag skrev ovan får vi det här:



Och det var väl inte så himla snyggt, eller hur?

Frågan är vart allt det här kommer ifrån. Kan min hjärna utföra någon sorts intern algoritm som räknar ut hur snygg en kvinna är? Har jag påverkats av vad alla andra tycker? Av hur media målar upp verkligheten? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte kan säga "så här ser den perfekta kvinnan ut". Lustigt.

Att lära känna dina läppar

Dina läppar var alltid nära.

Ibland var de nära min hals. Jag kommer ihåg värmen och fukten från dina andetag. När du viskade kände jag hur de snuddade vid mig för varje ord. Nätt. Mjukt. Lent. Du är typ den jag litar på mest just nu, sa du. Jag visste inte vad jag skulle svara. Det var hedrande, men samtidigt ledsamt. Tiden hade ju varit så kort. Mörkret smög sig på och vi somnade nära varandra, men inte nära nog.

Ibland var de pressade mot mina. Mjukt och underbart när vi hade de där stunderna. Hårt och desperat när tiden snart skulle ta slut. De passade så bra ihop. Som om de var konstruerade för varandra. Mitt inre skuttade till varje gång.

Ibland var de bara stilla. Inget mer behövdes. Du tittade på mig, först in i mina ögon, sedan pannan, sedan hakan. Som om du letade efter någonting. Som om det var någonting du inte förstod. Men så log du, och mitt hjärta brann så att det gjorde ont.

Nu är dina läppar nära honom istället. Viskar mot hans hals. Snuddar vid honom för varje ord. Kysser honom. Nu ger du honom allt det jag en gång hade.

Jag sitter i ett hörn och tittar på. Inga tårar, ingen ilska. Bara kyla. Upprepar samma mening för mig själv, om och om igen.

Att lära känna dina läppar var ett misstag.

Farbror doktorn tror att jag har astma

Har hostat i typ två månader nu, så i morse tog jag äntligen tag i det och gick till vårdcentralen. Efter att ha betalat mina 100 kronor i patientavgift och ytterligare 20 till en kaffe som egentligen skulle ha kostat fem (av någon fucking anledning ville inte kaffemaskinen ge tillbaka växel på tior, råkade även vaska den ena kaffen) satte jag mig ner och väntade. För en gångs skull var kötiden kort, så jag fick komma in efter att endast ha väntat i 45 minuter.

Det var en ung kille med blekbrun hy och stora ögonbryn som tog emot mig.


Okej, inte SÅ stora!

-Så... berätta hela historien, sa han.

Jag gav honom en snabb sammanfattning av hur jag började hosta för två-tre månader sen, först en sorts rethosta men numera är det mer... slemmigt.

-Mhmmm...

Han antecknade på ett blankt, icke-linjerat papper framför mig. Jag hamnade i ett sorts mellanläge: jag försökte tjuvläsa samtidigt som någonting i min hjärna la in sitt veto. Man tjuvläser inte andras anteckningar, inga undantag.

-Finns det situationer då det blir värre än vanligt?
-Ja, när jag skrattar, när jag äter, dricker. Typ. När jag bara sitter stilla är det inte så farligt.
-När du anstränger dig?
-Ja, det också.
-Mhmmm...

Och så antecknade han någonting mer. Jag tänkte på hur Dr. House brukar skriva upp alla symtom på en tavla och låta sitt team slänga ur sig idéer om vad det kan vara. Det såg ut att pågå ett sådant möte i hans huvud. Jag började förstå varför man i journalistkretsar brukar säga att tystnad är världens näst bästa fråga (den bästa är "hur menar du då?"). Jag ville verkligen säga någonting för att bryta den, men lyckades hålla mig.

Jag fick göra ett PEF-test, det vill säga blåsa i ett rör så fort jag kunde. Jag tror att jag fick ett bra värde, men han ville ändå att jag skulle köpa ett sådant här rör och blåsa i den varje morgon och kväll i två veckor. Om jag har astma kommer värdet att gå upp och ner i vågor. Om jag inte har det kommer det att hålla sig konstant.

Jag har nu googlat på skiten och sett att jag saknar en del viktiga symtom: visslingar när man andas, tungt att ta djupa andetag. Jag har inga som helst problem med andningen. Bara hostan.

Om någon vill leka läkare är det nu fritt fram att ställa en diagnos!

Harry Potter and the Deathly Hallows



Klockan 00:30 den 27 juli 2007 stod jag utanför Science Fiction-bokhandeln i Göteborg och köade för att få tag på den sista delen av Harry Potter-sagan. Hade blandade känslor. Spänning inför att få veta slutet, vemod inför det samma. Det som är bra med filmversionen är att den är uppdelad i två delar med ungefär ett halvår emellan, alltså filmvärldens motsvarighet till att läsa långsamt. Då tar inte allting slut så fort.

Trollkarlsvärlden är splittrad efter Dumbledores död. Lika splittrad är Voldemorts själ, som är uppdelad mellan fyra återstående så kallade horrokruxar. Harry måste förstöra dem alla innan han kan ta den slutgiltiga striden mot Voldemort.

Parallellen till Nazityskland blir än tydligare i filmversionen. Voldemort erövrar ministeriet och börjar registrera alla mugglarfödda trollkarlar och häxor. Vakterna har nazistuniformer där ett "magic is might"-märke ersätter hakkorset. Till och med den nya, mugglarnedsättande statyn i ministeriets lobby för tankarna mot "arbeit macht frei". Det måste vara meningen att vi ska tänka "oh wow, vad djup den här filmen är!", och tja, till viss del gör den väl det.

Det som är mindre bra med tvåfilmssystemet är att de mest spännande momenten kommer i slutet av boken. Materialet känns ojämnt. Tyvärr märks detta av i första delen som visserligen är välgjord, men som aldrig riktigt lyfter. Kameraarbetet känns nytt och spännande jämfört med de andra filmerna, men Potter-trion har stundtals fortfarande problem med trovärdigheten.

Trots allt lyckas man hålla kvar den där täta, mörka atmosfären från sexan. Jag gillar det.

3,5/5


Den manligaste utvisningen någonsin


Dagens profil: Carl Tanzler



Möt Carl Tanzler! En helt vanlig röntgenläkare ifrån Tyskland. Eller ptja, vanlig och vanlig. Åtminstone om man bortser från det faktum att han hade ett förhållande med ett lik i sju år.

Carl föddes 1877 i Dresden. Precis som alla andra normala pojkar drömde han om sin framtida kärlek. Och precis som alla andra normala pojkar fick han en uppenbarelse i form av en gammal död släkting som visade honom hur hans framtida kärlek skulle se ut. Exotisk och mörkhårig. Allting var i sin ordning, med andra ord.

Ett bra tag senare, vid 53 års ålder för att vara exakt, jobbade Carl på ett sjukhus i Key West, Florida. Där träffade han sitt livs (och mer än så) stora kärlek Maria Elena Milagro "Helen" de Hoyos. Han kände direkt igen henne från sin uppenbarelse.

Carl och Helen hade säkert passat skitbra ihop om det inte vore för tre saker:

1. Carl var gift och hade två barn.
2. Helen hade inga som helst känslor för Carl.
3. Helen fucking dog av tuberkolos.

Hinder är till för att klättras över, tänkte Carl. Så två år efter att Helen hade begravts snodde han liket och tog med sig det hem. Varför? För att hennes ande hade uppenbarat sig för honom och sagt åt honom att göra det, naturligtvis. Vad annars?

Med hjälp av ståltråd och galgar lyckades han sätta ihop alla ben så att de fick en mänsklig form. Jag menar, det hade ju varit pinsamt annars. Att låta hennes kropp vara en benhög, det vore ju att vanhelga hennes minne. För att få lite mer "liv" i henne satte han in ögon gjorda av glas i de tomma ögonhålorna. Håret då, tänker ni. Faller inte det av i takt med att kroppen ruttnar? Jo, det gör det. Så han tog allt hår och gjorde en peruk av det. Det är en händig man vi har att göra med här!

Huden ersatte han med sidentyg indränkt i vax. För att hålla henne i form fyllde han upp hålrummet bakom hennes bröst och mage med trasor. Sedan klädde han upp henne i klänning, strumpbyxor, handskar och juveler, och voíla, så gott som ny! Talesättet "att ha ett lik i garderoben" hade plötsligt blivit till verklighet.

Sju år senare fick Helens syster höra ett rykte om att Carl Tanzler hade legat med Helens uppgrävda kropp. Alla har vi varit där. Detta skvaller alltså. Men det är inget att göra åt. I Carls fall slutade det med att polisen kom. Han genomgick en psykundersökning och bedömdes vara tillräckligt frisk för att kunna åtalas. Brottet: att uppsåtligt ha förstört en grav och tagit en kropp utan tillstånd. Han blev fälld, men då hade preskriptionstiden för brottet gått ut. Så han blev frisläppt.

Officiellt hittade man aldrig några bevis på att Carl hade utövat nekrofili mot kroppen, men två läkare som var med på obduktionen kom 1972 plötsligt ihåg att de hade sett en papperstub uppförd i likets vaginala region. Detta skulle tillåta honom ha sex med kroppen. Sanningen? Den lär vi aldrig få veta.

Det vi vet är att Carl efter att ha släppts ännu en gång klättrade över hinder, slogs mot normerna och såg nya möjligheter. Om man inte kan få den riktiga varan så får man göra en bra kopia! Han gjorde helt enkelt en skulptur av Helen i naturlig storlek, vilken han levde med till sin död 1952.

Det där, mina damer och herrar, är kärlek bortom alla gränser!

Use your vagina... to make a difference



Simon Krona approves.

brb, going to Buttericks.

MOTHERFUCKING HARRY POTTER



VEM VILL SE DEN MED MIG, OCH NÄR!?

Frrrrrröööööluuuundaaaa



Undrar om de vinner mot Skellefteå ikväll? Troligtvis inte. Tur att man är så förbannat tät att man kan sitta i loge då. Om de förlorar kan jag säga att jag gick dit för gratiskaffets skull. För "upplevelsen". För att det är coolt att sitta i loge.

Fast i smyg hoppas jag på att de ska göra ett ryck och ta hem hela skiten. Det finns ju en liten, liten chans ändå!

Dagens dubbel

1.



2.



Soprummet

Idag skulle jag tvätta. Det låter kanske inte så intressant, men jag lovar - det blir bättre! Hur som helst samlade jag ihop alla kläder som var utspridda på golvet, lade dem i en papperspåse från ICA och gick ut. Det var inte så kallt som jag trodde. De håller på att bygga om gården utanför. I sandlådans ställe låg en stor hög med asfalt. På marken syntes spår från grävmaskinernas rullband. Hela miljön hade smält ihop till en grågeggig massa.

På vägen till tvättstugan gick jag förbi soprummet. En lapp med stora, handskrivna bokstäver var fasttejpad mot dörren:



Vad lustigt, tänkte jag. Att stänga soprummet, bara så där. Ska vi slänga våra sopor i de andra soprummen då? Funkar ens mina nycklar där? Vem är Bovärden, och varför stavas det med stor bokstav? Mystiken låg som en dimma över tillvaron.

Jag bestämde mig för att undersöka saken. Ställde ner min ICA-påse, tog fram nycklarna, tryckte in rätt i låset och vred om. Det metalliska klonket avslöjade att jag hade gjort det. Jag var inne. Soprummet som skulle vara stängt hade öppnat sig.

Jag drog upp dörren. Det som nu uppenbarade sig inom mitt synfält var definitivt inte det rum jag brukar slänga mina sopor i. De gröna plastcontainrarna, krattorna, borstarna, allt var borta. Jag andades ut. Någonstans skällde en hund.

-Och vad faaaaan tror du att du håller på med?

Jag hoppade till. På en bråkdels sekund hann jag tänka att någon hade tagit mig på bar gärning. Jag hade brutit mot reglerna. Nu gällde det att ta sig ur situationen, och det fort.

Likt en akrobatisk apa drog jag fram min 12,7 millimeters Desert Eagle, kastade den åt höger som en distraktion, gjorde en bakåtvolt, landade gränsle över mannen och vred nacken av stackaren. Han föll framlänges mot betongen och jag tog emot med fötterna. Scenen krävde en tuff replik, och jag levererade, som vanligt:

-Just takin' out the trashes, you stupid fuckface.

Just då gick larmet som jag inte visste fanns. Hela området badade i rött ljus och sirener ljöd, säkert över hela Ytterby.

-So it begins, sa jag ut i luften.

Ytterdörrarna runt om i gården öppnades en efter en och folk strömmade ut. Alla var pensionärer. Som en hord av zombies vaggade de fram mot mig. Det fanns ingen flyktväg. Jag tog fram två kaststjärnar och snärtade till. Träffade två gamlingar, den ena i halsen, den andra i ögat. Jag kunde inte komma på det engelska ordet för pensionär, så repliken blev inte så bra som jag hade hoppats på.

-It's time to learn the pänshoonärs... Some. Fucking. Manners.

Gamlingarna började kasta sina rullatorer mot mig. Nu måste de vara riktigt förbannade, tänkte jag. När gamlingar kastar det enda som skiljer "frisk och mobil pensionär" från "stationär pensionär med flera brutna ben", ja, då är de riktigt förbaskade. De kallade mig även fula saker, till exempel "pojkvasker" och "lymmel".

Det var droppen. Att kalla mig lymmel, där går bannemej gränsen. I rent raseri gjorde jag ett utfall mot människohavet och tacklade ner ett par stycken. Följde upp med dödande slag mot halsen. Samtidigt som jag ringde samtal till mina kontakter i armén för att få artilleriunderstöd sparkade jag av huvudet på en framrusande man. Huvudet flög iväg utom synhåll. Senare fick jag veta att jag hade gjort mål på fotbollsplanen 100 meter bort.

Jag fortsatte att kämpa på, men efter ett tag blev rullatorerna för mycket. Jag hamnade på rygg och fem-sju pensionärer körde sina rullatorer över mig, fram och tillbaka. Jag hade panik. Jag skrek. Jag försökte slå mig loss, men hjulen var för många. De skrattade ondskefullt. Pensionärerna alltså, inte hjulen.

-MOUHAHAHAHAA NU SKA DU DÖ DIN LYMMEL! INGEN ÖPPNAR VÅRT STÄNGDA SOPRUM, FÖRSTÅR DU?! INGEN!

Där låg jag, utlämnad, rädd, exposed. Jag tänkte att nä, nu tar jag mitt sista andetag. Det är alltså här det slutar. Jag kan se morgondagens rubriker. 22-åring nermejad av pensionärsgäng. Dödsrullatorerna.

Då kom bömberna. Artilleriförbandet jag ringde tidigare regnade död över zombiehorden. Lemmar, löständer och koftor flög till höger, vänster, uppåt och snett diagonalt (nedåt höger). Lyckligtvis siktade de så bra att jag var precis utanför dödszonen. Det tyckte jag var bra. För annars hade jag dött. Liksom.

Jag ställde mig upp och borstade bort dammet från axlarna. Tittade ut över landskapet. Alla låg döda. Ett spädbarn skrek någonstans. Tog på mig ett par solglasögon. Tuggade på min tandpetare. Kände för att säga något coolt, men kom inte på något som passade. Drog till med en replik ändå.

-Well, well, well... What do we have here?

Det kändes inte tillräckligt tufft, så jag la till ett "fuck" efteråt. Nu var jag nöjd.

Plockade upp min papperspåse och gick vidare till tvättstugan. Reflekterade över vad jag just hade varit med om. Kände mig frustrerad. Att allting ska hända mig hela tiden!

Jag vet vad ni kommer att säga. Ni kommer att säga att det är fake, att hela historien bara är en bluff. "Det är är overkligt, det här kan inte vara sant blablabla". Det tycker jag bara är så omoget. Det var faktiskt JAG som var med om det här, inte ni, OKEJ? Det är 100% sant, och om du inte vill tro på det så kanske du borde gå en kurs i VERKLIGHET, pysen!

Mona Sahlin avgår



Egentligen har jag ju bestämt mig för att aldrig mer blogga om politik, men det här kräver väl ändå en kommentar.

Jag kan inte låta bli att tycka synd om henne. Tänk er att ta över Sveriges största parti och bara se väljarstödet sjunka tills du avgår. Tänk er att leda partiet till det sämsta valet på extremt länge (100 år var det va?). Det måste kännas tufft.

Men samtidigt, hon var väldigt blek, tycker jag. Hon ingav aldrig något större förtroende hos mig. Detta är antagligen det bästa hon kan göra för partiet.

Hejdå Mona! Du kan ju alltid tröstäta lite... Toblerone ;pPPpPPp

Vissa säger it's time for Africa

Jag säger it's time for the gamers. :D



Sveriges tråkigaste kurs

Jag är ganska så säker på att jag just nu läser Sveriges tråkigaste kurs, eller delkurs för att vara exakt. Offentlig förvaltning. Kommunal förvaltning. Ja, sånt... stuff.

Det är ingen idé att ni frågar mig vad det handlar om, för jag vet inte själv. Ingen vet. Vi frågade vår lärare igår vad en förvaltning är för något. Han visste inte riktigt, sa han.

Jag har åtminstone lärt mig att Sverige har 290 kommuner. Och att de har pengar. De måste bestämma sig för hur man ska spendera pengarna. Det är ju... kul. Kör hårt, kommunerna! Spendera skiten ur de där pengarna! Jag hejar på er!

Jag antar att det är sånt här journalister måste lära sig för att resten av Sverige tycker att det är så djävulskt tråkigt. NÅGON måste ju kunna förklara saker och ting.

Nöjesjournalist, nästa.

Skönhet! Våga! Sex! Attrahera! Gör så här!


  • Uppe i vänstra hörnet: ALLTID någonting om sex. Högst sannolikt någonting du redan har läst om tusen gånger i KamratPosten eller Linn Heeds sexspalt på aftonbladet.se (snälla, sluta låtsas som att du inte läser den!)
  • 38 små sätt att kanske eventuellt frambringa ett leende hos din man (förutsatt att ni redan har en "boostad" kärlek)
  • Nystarta! Här hittar du en massa jättepraktiska och "lätta" tips som gör dig inspirerad för stunden, men som du i själva verket är för lat för att genomföra.
  • Sidan 65: bilder på hur du hade kunnat se ut om du hade haft en fläckfri hy och/eller varit duktig på Photoshop.
  • Scarlett Johansson: åååååååååååååååååååååååh jag är så vacker! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHH VAD JAG ÄR VACKER! ÅH HERREGUD JAG ÄR SÅ SJUKT FUCKING VACKER JAG VET INTE ENS VART JAG SKA GÖRA AV MIG SJÄLV!!! SNYGGAST PÅ JORDEN! Inte för att du kan bli lika snygg som jag, men du kan ju alltid försöka!
  • Cosmo nätdejtar: 7 olika sätt att i profilen subtilt hinta om att du släpper till på första dejten. Så gör du inte de ;PppPppP
  • Världens snyggaste stjärnor ger dig lysande skönhetstips, typ "se till att ha föräldrar med bra gensammansättning", "försök att se ut som Scarlett Johansson" och "plastikoperationer".
  • "Öh hej.... det är jag som är bakdelsexperten. Ni ringde?"
  • EXTRA Stövlarna och väskorna som sätter din höststil. För att du måste.
  • Streckkoden: här scannar du om du vill ha allt ovanstående!

Att bygga en processor.... i Minecraft

Jag har följt den här killen ett tag nu. Det började med en simpel ALU (en krets inom processorn som kan utföra logiska operationer såsom AND, OR, men även enklare aritmetiska operationer såsom addition och subtraktion (japp, det är taget direkt från wikipedia)) men har nu utvecklats till en helt fungerande processor.

Så. Sjukt. Coolt. Samtidigt fattar jag inte hur han orkar.



Avsked



På engelska heter den Departures. På japanska Okuribito, vilket jag antar är ett ord av snarlik betydelse, för det är vad filmen handlar om. Avsked. Ett sista farväl innan man skickar iväg sina nära och kära till efterlivet, vad det nu kan innebära.

Inledningsscenen får mig att tro att Avsked är en komedi, eller åtminstone ett drama med komediinslag. Huvudpersonen Daigo Kobayashi håller på att göra i ordning en kvinnlig kropp inför begravningen. Detta framför släkt och vänner. Allting är väldigt ceremoniellt och vackert. Under ett moment ska han tvätta hennes kropp under lakanet. Då stöter han på någonting... oväntat... i de nedre regionerna.

Jag skrattar hejdlöst, men så här i efterhand inser jag att det ligger himla mycket allvar över det hela. Döden förenar oss. Alla går vi mot den, oavsett om man är man, kvinna, uteliggare, filmstjärna eller transsexuell. Det går inte att undvika.

Filmen handlar alltså om Daigo som efter att ha haft drömjobbet som cellist i en orkester sparkas och halkar in i jobbet som encoffiner (vet inte vad det heter på svenska). Det är knappast det mest respektingivande jobbet. Till en början skäms han över det och försöker hålla det hemligt, men ryktet går. "Skaffa dig ett riktigt jobb!", säger alla. Vännerna fryser ut honom, frun hotar med att lämna honom, men vid det här laget har han utvecklat en kärlek till jobbet. Att förgylla det sista minnet från en person och se tacksamheten i släktingarnas ögon efteråt är värt mer än alla pengar i världen.

2009 vann filmen en Oscar för bästa utländska film. Jag kan förstå varför, men samtidigt är det inte min typ av film. Visst är den vacker (och hade troligtvis varit ännu vackrare om inte min bror hade suttit bredvid och skrikit "LAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAME"), men den går sååååå långsamt. Jag har lite svårt för det.

Avsked är en gripande påminnelse om att alla ska vi dö och att det gäller att ta vara på den tiden man får, hur klyschigt det än låter. Men det går inte att förneka att den är rätt seg emellanåt.

3/5


Ibland gillar jag fotboll ändå


Dagens två glädjeämnen

1. NÅGON KÄNDE IGEN MIG I STARCRAFT II!

Jag tänkte att nä, nu är det dags att börja träna inför Dreamhack. Jag vill inte gå dit och skämma ut mig HELT, i alla fall. Min motståndare började chatta med mig (ska läsas nedifrån och upp):



JAG ÄR KÄND, DAMNIT! Ännu ett steg närmare världsherravälde!

(Han vann ganska hårt, men det är inget vi behöver tala om.)

2. Blondinbellas förhållande sprack

Jag tycker att Blondinbella verkar vara världens trevligaste, snällaste och gulligaste person. Men det är just det som är grejen. Hon är så... helylle. Hon har sitt fina företag, hon har sin fina blogg med 100% politiskt korrekta åsikter, hon går på sina fina modelljobb, hon skriver sina fina böcker om självförtroende, hon har sina fina små handväskor och chokladpraliner och allt är glamour, glitter, regnbågar och allting är finfint, hur fint som helst... tills nu!

Nu börjar man se sprickor, ljus börjar lysa igenom och man undrar: är det verkligen en människa? På riktigt?

Man ska inte vältra sig i folks olycka. Egentligen tycker jag synd om henne, men herregud, det är väl ändå lite kul att NÅGONTING går dåligt för henne?

Nu saknar jag bara inlägget där hon deklarerar att "nu JÄVLAR ska jag ligga runt! Kom igen killar, nu fläker vi upp!". DET hade varit oväntat! Och hon hade för evigt haft min ovillkorliga kärlek och beundran!

En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva

Jag läste precis ut den här boken om Israel-Palestina-konflikten och känner mig förbannad, ledsen och uppgiven. Kriget handlar inte lika mycket om själva landytan längre som det gör om rädslan för "de andra". Om inte vi dödar dem kommer de att döda oss, tänker man.

Pernilla Ahlsén bodde i området i två år och intervjuade kvinnor från båda sidorna. Varför bara kvinnor? Jo, för att det enda vi får höra om på nyheterna är männens liv, männens krig. Kvinnorna ger en helt annan bild av konflikten. De lever vardagslivet, det liv då man får köa timmavis i vägspärrar för att kunna ta sig någonstans. De berättar om livet med utegångsförbud, hur männen tar ut sin frustration över dem, slår dem. De berättar om hur det är att bli bortgift som 14-åring för att föräldrarna inte har råd att ha kvar dem i sina hushåll.

Jag blir så förbannad. Och jag vet att det inte enbart är religionernas fel, men jag kan ändå inte låta bli att reagera när israeliska Judith säger "men det är ju vårt land. Gud har gett det till oss! Vi har rätt att köra ut araberna om vi vill det.".

En vis man sa en gång: religion är som kukar. Det är okej att ha en, men inte att gå omkring och köra ner den i halsen på folk. Och man ska definitivt inte visa den för barn.

Som det är nu uppfostras generation på generation upp till att ta efter Judiths tankar. På palestiniernas sida är det samma sak, fast tvärtom. Allting backas upp av religionen. Hur ska konflikten kunna ta slut då?

Vidare behöver folken TRÄFFA VARANDRA. Israeler är förbjudna från att besöka de palestinska områdena, och palestinierna får ju knappt röra sig i sina egna områden. Gazaremsan är praktiskt taget ett fängelse. Ingen får komma in eller ut. Om man behöver vård som inte finns tillgänglig i Gaza så är man körd.

Muslimer, judar och kristna har kunnat leva i harmoni där förut. Varför skulle det inte kunna funka igen?

Men uppgivet känns det ändå. Får vara glad om det här kriget är slut inom min livstid.

Snopp <3 snopp


"Nu är det min tuuur ;pPpPpPP"

Något som inte känns särskilt politiskt korrekt att tala om, men samtidigt något av det intressantaste jag har läst på sistone, är den s.k. "fraternal birth-order effect". Den säger att ju fler äldre bröder en man har, desto större är sannolikheten att han kommer att ha en homosexuell läggning. Enligt flera studier ökar sannolikheten för att en man ska bli homosexuell för varje äldre bror med 28-48%, men då får man ha i åtanke att sannolikheten från början är ganska liten. I teorin måste man alltså ha 10 äldre bröder för att sannolikheten ska nå över 50%.

Intressant nog gäller inte samma sak för tjejer. En teori är att modern vid graviditeten reagerar mot pojkens främmande "kill-proteiner" och utvecklar antikroppar för att ta upp striden mot dem. För varje pojke som passerar hennes system blir de här antikropparna starkare och bättre på att... ja... angripa pojkens maskulinitet. Jag önskar nästan att jag hittade på det där.

Man börjar få lite såna där vibbar av gammal go Hitler-rasbiologi, som om man redan har förutsatt att någonting är fel på homosexuella och att det bara gäller att hitta vad. Jag skulle inte vilja kalla det för ett "fel" men jag tror nog att det måste vara någonting genetiskt som avgör vår läggning. Jag menar, vad kan det möjligtvis finnas i vår miljö som gör folk homosexuella? Det är väl snarare tvärtom, att ALLT runt omkring oss nästan skriker på oss "VAR HETERO, VAR HETERO, VAR HETERO!".

Kanske är det så att det har motsatt effekt. Folk vill gå emot normen. Folk vill jävlas. Eller så är det något genetiskt som ligger bakom. Eller så förenklar jag allting bara.

Hur som helst fascinerar det mig. Var kommer vår läggning ifrån?

Reportage: De eviga kaffedrickarna



Det finns olika typer av gäng. Vissa åker motorcykel, andra tittar på fotboll. En tredje kategori träffas varje morgon på samma café, dricker samma kaffe och pratar sport. Detta i tiotals år i sträck.

ICA Maxi Kungälv har ett café med extremt lojala stamkunder.

Klockan är 08:40 och ett rött band spärrar av det stängda konditoriet. Genom pantmaskinernas surr kan man urskilja hur två röster utbyter artighetsfraser. En CashGuard rasslar till och spottar ut växel.

Urban Romec står framför bandet och väntar.

– Jag brukar alltid komma lite tidigare, säger han. Jag kan stå här en stund, det är ingen brådska.

Efter några minuter bestämmer han sig ändå för att tjuvstarta lite. Han går under bandet, tar sig en kölapp och sätter sig vid ett av de runda borden. Han lutar sig tillbaka och drar handen genom det ljusa, tunna håret.

Just nu går Urban på rehabilitering. För ett tag sedan fick han en lättare form av psykos.

– Jag lyssnade för mycket på mig själv och för lite på andra. Till slut fick jag en riktig utskällning av farsan. Då bestämde jag mig för att söka hjälp.

Urban vet inte exakt hur länge han har varit stamkund på Maxis café, men gissar på tre-fyra år. Tre dagar i veckan går han dit och beställer det vanliga: en chokladboll och en kaffe.

Han tycker att morgonfika är ett bra sätt att hålla kontakten med sina vänner. De brukar vara ett gäng på ungefär fem personer, men idag ser det ut att bli färre.

Britt-Lois Lindh går från bord till bord och tänder värmeljus. Av sina 38 år har hon spenderat nio på Maxi, två som chef för cafét. Ända sedan 06:00 har hon gjort mackor, ställt fram fikabröd och förberett inför öppningen.

Britt-Lois och Urban hälsar. Under åren har de så smått börjat lära känna varandra.

– Han är väldigt social och pratglad, säger Britt-Lois. Och chokladbollar är det enda han äter!

En äldre man böjer sig under det röda bandet, hälsar på Urban, tar en kölapp och sätter sig allra längst in i cafét. Det är hans vanliga plats. Ingen annan vågar sätta sig där.

Han presenterar sig som Curth Olofsson. Han är en del av stamkundsgänget ”Antikrundan” som de själva kallar sig. Av andra kallas dem helt enkelt ”Gubbgänget”.

Liksom de flesta i Antikrundan bor Curth väldigt nära Maxi. Det är den största anledningen till varför det har blivit deras naturliga mötesplats. Men det hyfsade kaffet bidrar också, förstås. De enda gångerna de har mötts någon annanstans var under en kort period i somras då de istället gick till ett café nära busstationen. Där fanns det uteservering.

Snart börjar herrarna droppa in en efter en: Kent Andersson, Kenth Persson, Lennart Höggren. Alla tar de en kölapp det första de gör. Stämningen är skämtsam.

– Titta, idag har vi en journalist med oss, säger Curth. Synd att inte Larry är här, då hade han kunnat skriva en hel roman!

Till slut kommer Britt-Lois ut för att lossa det röda bandet. Som på kommando rusar alla fram mot kassan.

På glasdisken står en prislista i form av en liten svart tavla. ”Kaffe - 5kr” står det överst. Bakom glaset ligger räkmackor uppradade. 60 kronor styck. Det doftar av kaffebröd och bakverk.

Antikrundan träffas i cafét varje vardag för att ”prata och lösa världsproblem”. Ingen verkar veta med säkerhet hur många som faktiskt ingår i gänget. Det enda de vet är att häromdagen var de nio som satt runt samma bord, men det händer inte så ofta. Andra skiftet brukar inte komma förrän vid tolvtiden.

Samtalsämnena skiftar snabbt: i ena stunden pratar de om hockey, i nästa diskuteras det huruvida whiskey under tungan kan bota sjukdomar eller inte. Om någon pratar för länge är de andra inte sena med att påpeka detta.

Lennart Höggren berättar om ett starkt minne från cafét. Det var vid öppningstid och en kvinna hade ställt sig i kö utan att ta någon kölapp.

– Jag gick såklart före. Vi började gräla och hon berättade för mig vilken jävla idiot jag var, sen stormade hon ut ur butiken. Har aldrig sett henne sedan dess.

Bakom glasdisken, utom synhåll för caféets gäster, ligger ett litet kontorsutrymme. Det finns höga stolspallar att sitta på, men Britt-Lois Lindh väljer att istället halvsitta på den höga bordsytan bakom henne. Hon pratar om konditoriets roll i butiken, hur det framför allt handlar om kundservice.

– Du vet hur det är när man är superstressad och måste handla. Det är liksom inte pretentiöst, utan här kan kunderna bara få någonting snabbt att äta.

Även om cafét tillhör Maxi-butiken beskriver Britt-Lois jobbet som att ”leva i sin egna lilla värld”. Man har ett eget sortiment, egna arbetskamrater och en närmare relation till kunderna än vad de har i övriga butiken. Antikrundan har hon bara gott att säga om.

– De är jättegoa. Om de har varit för tykna kommer de alltid fram efteråt och frågar ”du tar väl inte åt dig va?”

Konditoriets framtid är oviss. Butiken är under ombyggnad och konkurrenten Coop ska dessutom börja bygga ett varuhus alldeles i närheten. Men varken Urban eller Antikrundan ger några tecken på en nedtrappning av cafébesöken.

– Om tio år kommer vi att komma hit så där, säger Lennart och pekar på en förbipasserande dam med rullator.


En bra ursäkt till att inte göra läxan

Tills imorgon ska vi ha läst ut en av böckerna från en given lista. Jag har ungefär en tredjedel kvar.

Gick och köpte pizza, kom tillbaka och slog på TV:n. Zappar mellan kanalerna för att hitta någonting att fördriva tiden med medan jag äter. Och så kommer jag till MTV. Tydligen har MTV EMA Awards precis börjat, för det blixtrar och dundrar, och plötsligt: Eva Longoria! Detta följs av Shakira och magdans på scenen. Snart ska Katy Perry uppträda.

Jag fick en plötslig lust att skicka ett mail till min lärare.
Hej Ulla-Stina!

Angående litteraturuppgift 2: jag är heterosexuell. Jag behöver skjuta upp deadlinen lite, om det går bra?

Tack på förhand!

Mvh Simon
Lär funka.

Är numera legitimerad fyllechaffis

"Du kommer inte att skriva om det här på bloggen va?"

Jag sitter i den automatväxlade bilen och kör dess ägare, hans fru och mina föräldrar mot stan. Alla måttligt berusade. Förutom jag då, förstås. Stämningen är på topp. Hyllningarna av min blogg varvas med oron över att jag kommer att skriva om deras, åtminstone i nyktert tillstånd, lite pinsamma jargong.

Fem timmar senare kör jag samma sällskap hem. Det skojas friskt om bilägarens frus hicka. Någon ger henne rådet att hålla andan i 20 sekunder. Någon försöker att skrämma hickan ur henne.

När vi har åkt en stund kommer min mamma på någonting ganska så viktigt: de har glömt att ta med sig en husnyckel. Den enda som kan komma in i huset är min bror som festar inne i stan.

Det blir till att vända om. Men stämningen är fortfarande god. Någon vevar ner fönstret för att delge sina tankar med resten av Göteborg. Inte för att det gick att höra, det var i normal samtalston:

"Hass-e A-ro är homo-sexu-ell, runkar varje kväll, å sprutar på sig själv."

Alla skrattar. Tydligen hade de sett Hasse Aro vid en bar med ett gäng 20-åriga tjejer. Hur det gör honom till homosexuell är oklart.


Hasse is not amused

Klockan 03:07, precis när jag har bestämt mig för att lägga mig, ringer det i telefonen. Det är min bror. Han vill ha skjuts hem från Kungälv. Det blir till att åka ut igen och plocka upp min berusade samt pratglada bror.

Jag tycker att jag förtjänar någon form av fylletaxikörkort.

SMS-chocken

Igår låg jag i min säng och drömde. Det var en sån där dröm som man absolut inte vill vakna upp ur. Ja, det är helt sjukt vad negativ min inställning är till att vakna upp ur en sådan dröm.

Precis när allting skulle nå sin höjdpunkt vaknade jag av ett inkommet sms. Jag låg blickstilla. Blundade med all kraft jag hade och hoppades innerligt på att jag skulle somna om. Inget hände. Jag var fortfarande vaken, och drömmen var förlorad för all evighet.

Jag vände mig mot fåtöljen där min mobil alltid ligger och suckade djupt. Hoppades på att det var något förbannat viktigt.
Partylördag 6 nov Kl.23.00 på Trädgårn! 2 Dansgolv & 2 DJs! Du kära VIP gäst + 1 går in fritt före midnatt
Fuck you, Trädgårn. Fuck. You.

Som straff tänker jag bojkotta Trädgårn ikväll. Eller fuck it, jag bojkottar alkohol överhuvudtaget. Så arg är jag.

5 superkrafter jag behöver

1. Att kunna höra vad folk säger på krogen

Jag låter diagrammet tala.



2. Att kunna häva öl

För att det är så förbannat coolt. De där fem sekunderna av hela rummets uppmärksamhet, alla beundrande blickar och kommentarer efteråt och... ja, sen har väl alla glömt det. Men ändå, de där fem sekunderna!

3. Att kunna se ett par minuter in i framtiden

Tänk er vilken dröm! Så fort någon börjar berätta en rolig historia kan du mitt i avbryta och överlägset säga "men ja, bonden knullar kossan, jävligt kul. Har hört den tuuuuusen gånger innan!" Eller varför inte fylla i folks meningar precis hela tiden?
-Ska vi dra till
-McDonalds? Ja, visst.
-Hur
-Visste jag det? Ptja, du är ju så tjock så jag tänkte att det var enda stället du ville till.
-....Det här
-Börjar bli irriterande, ja, jag vet. Men du är ju så förutsägbar.
-....
-....
-F
-iskmacka på burk? Vad i hela världen menar du med det?
4. Att kunna flytta saker med tankekraft, the force-style

Partytricket nummer ett. Folk hade verkligen inte fattat hur jag gjorde det!
-Hur gör du, hur gör du, hur gör du!?
-Hemlis, tihi! ;PpPpPPPp
Och så får man alla brudarna. Alltid den med coolast partytrick som får brudarna. Kolla bara på Jesus! Han förvandlade vatten till fucking vin! OM han fick brudar? Han kom knappt ut!

5. Att kunna stoppa in mynt i en CashGuard utan att något av dem går rakt igenom

VARFÖR HÄNDER DETTA HELA TIDEN!? Jag förstår det inte. Maskinen är ffs GJORD för att identifiera och ta emot mynt! Vad gör den? Den gör precis tvärtom. Den spottar ut skiten. Vill den inte ha mina mynt? Eller vill maskin-aset bara jävlas med mig? Förstår ni hur mycket tid vi hade sparat om det inte vore för icke samarbetsvilliga CashGuards? Det handlar säkert om... minuter! MINUTER! FLERA MINUTER AV VÅRA LIV GÅR ÅT TILL ATT UPPREPADE GÅNGER STOPPA IN SAMMA MYNT I SAMMA HÅL!

Jag fördömer alla CashGuards! Gå och dö, era dumma apparater!

Alla dessa skitbloggar

Under en väldigt lång tid hatade jag bloggar. Det var inte så konstigt, egentligen. Jag såg ju bara samma skit överallt. Mode, mode, mode. Ett gäng pretentiösa storbloggare. Ett gäng galna fans som bara matar storbloggarnas egon till bristningsgränsen. Alla dessa småbloggar där folk skriver om sin totalt ointressanta vardag.

Folk skiter högtidligt i om du har varit på stan idag och träffat hundra kompisar eller inte (såvida du inte är skitsnygg och levererar bilder)! Förstå! Det var vad jag ville säga till alla bloggare.

Jag tror att det var först efter att ha läst Alex Schulmans blogg som jag fick upp tron för bloggmänskligheten. Där fanns det äntligen en bloggare som kunde få mig att skratta. Någon som kunde stava rätt, någon som inte särskrev och framför allt: någon som ABSOLUT INTE skrev om mode.

Jag började själv skriva, men inte i någon blogg. Nä, jag hatade fortfarande hela bloggosfären. Det låg något negativt i själva ordet. Blogg, liksom. Djävulens påfund. Istället skrev jag på Facebook. Mycket coolare.

Trots det har jag nu alltså min egna blogg. Fortfarande kan man se spår från tiden då alla bloggar var skitbloggar. Det är bara till att gå in på blogg.se och titta på startsidan. Rubrikerna idag:
  • Ems äger 24 par jeans
  • Lanvin for H&M: "Läppstiften var det bästa!"
  • Svea såg Saw 7 i 3D (hade kunnat vara intressant om det inte vore för att inlägget bestod av tre rader där det med hjälp av särskrivningar och diverse grammatiska fel konstaterades att filmen var bra)
  • Lanvin for H&M - här är plaggen! (japp, jag vet)
Det värsta exemplet på dåliga inlägg på startsidan måste vara det som handlade om parodier av bloggare. Någon fjortis (en manlig sådan, för en gångs skull) tyckte på fullt allvar att man borde förbjuda folk från att lägga upp parodier av folk på sin blogg. "MEN DOM BLIR JU LEDSNA JUUU", ungefär. Jag kunde inte hålla mig utan skrev ett smart inlägg om yttrandefrihet och att man måste kunna få skämta om allt o.s.v. Han raderade min kommentar och svarade i min blogg "MEN DOM BLIR JU LEDSNA JUUU", ungefär.

Nä, det är dags att rycka upp sig, tycker jag. Nu tipsar jag alla, inklusive redaktören för blogg.se:s startsida, om superficialragdoll.blogg.se. Så mycket energi som hon lägger på sina många och välskrivna inlägg så förtjänar hon det.

Veckans blogg nästa!

JULFESTCHOCKEN



Just det! Erkänn att du inte hade läst det här inlägget om det inte vore för rubriken! Erkänn att du inte hade brytt dig om det istället hade stått "den genomsnittliga julfesten"!

Den här bilden har jag i vilket fall tagit från Aftonbladets "artikel" om hur man kan köpa alkohol på nätet inför julfesten.

Så det är så här den genomsnittliga julfesten ser ut. Killarna har på sig tomteluvor, tjejerna stjärngossestrutar i miniformat. Alla är mellan 22-32, ser bra ut (?) och dricker skumpa. En julfest är ju inte en julfest utan skumpa.

Men det som stör mig mest är det där med hattarna. Antingen har man tomteluvor eller så har man strutar. Punkt slut. Att blanda är förkastligt.

Varför har tjejen i mitten en silvrig strut? Hon är den enda med unik huvudbonad. Någonting måste ligga bakom. Hon kanske har någon egen religion? Jag har hört att det här med huvudbonader är serious business bland religiösa.

En annan rolig grej är att jag först inte såg den rödhåriga killens glas. Det såg ut som att han liksom stod bakom och förtjust tittade på medan de andra drack.

Så det där var min totalt meningslösa analys för dagen. Ibland undrar jag varför jag har läsare överhuvudtaget.

Just det ja:

Penis. Vagina. Bajs. Kiss.

*Badum dish*

Att intervjua gubbar

Eftersom att jag har ingått i en helig pakt med djävulen måste jag få ur mig ett inlägg, idag också. Jag har ju lovat mig själv att hålla vardagsbloggandet (som i att jag bloggar om min vardag) till ett minimum, eftersom att det oftast är helt sjukt ointressant, men idag måste jag. Idag blir ett undantag. Inte för att den här dagen har varit mer intressant än vanligt, utan för att jag inte har kommit på någonting annat att skriva om. Djävulspakter, ni vet. Så fucking jobbigt.

Nästa uppdrag för oss ettor på journalistprogrammet är att skriva ett reportage. Teman att välja mellan:
  • Mötesplats
  • Hälsa & motion
  • Återvinning
Jag vet vad ni tänker. "Med lite fantasi kan man ju passa in typ vad som helst i de där temana!" Och ja, så är det, typ. Hade räckt med ett enda tema egentligen. Ta t.ex. mötesplats. ALLT kan vara en mötesplats! Busstationen, gymmet, återvinningsstationen.

I vilket fall som helst valde jag att skriva om ICA Maxis (japp, mitt jobbs) café/konditori. Tydligen skulle det finnas roliga stamkunder jag kunde prata med.

Jag tar mig dit lagom till öppningen i morse, pratar med en stammis som går på rehab, oklart för vad eller varför, och som gillar att svara på alla frågor förutom dem jag ställer.

Sedan pratar jag med ett gäng pensionärer som av andra kallas Gubbgänget. De själva kallar sig Antikrundan. De har suttit där varje morgon i tiotals år. Skämt flyger till höger och vänster. När en av dem börjar berätta någonting intressant avbryter en annan med ett välrutet "håll käften". Men det är ändå hjärtligt på något sätt. De här gubbarna älskar verkligen varandra och hade troligtvis inte klarat sig en dag utan den här gemenskapen.

Att ställa frågan "vad betyder det här cafét för er?" känns meningslöst. Som om jag skulle få ett seriöst svar. Nä, det räcker med att titta på dem för att se hur mycket det betyder för dem. Det är någon slags lyster över dem, en lyster som man aldrig ser hos gubbar när man ser dem var och en.

Sedan intervjuar jag Brittan, kondis-chefen. Lite som att gå från natt till dag.

Och nu ska jag alltså få ihop ett vettigt reportage av det här. I nuläget saknas makroperspektiv helt och hållet, men jag har påbörjat arbetet med att hitta någon som har forskat om köpmönster eller liknande och kan förklara varför det är så vanligt med caféer i storköpen. Varför ska man kunna göra någonting annat än att handla i matvaruaffärer? Vad är det man tjänar på att ha ett café, förutom de uppenbara extraslantarna?

Så det är vad jag har gjort idag. Jobbade kvällen också, i och för sig. Kul.

Så sjuuuuukt jobbigt att vara smal!



En vanlig vecka äter jag åtminstone två gånger på snabbmatsrestaurang, typ McDonalds, Burger King eller Max. Ytterligare två gånger på pizzeria. När jag äter ute tar jag alltid cola till maten, eller öl om det är en lördagskväll. Hemma blir det mycket standardmjölk, men framåt kvällen slinker det ofta ner någon liter cola.

Jag häver i mig bacon. Tar gärna lite extra bearnaisesås till entrecoten. Helt utan skuldkänslor äter jag kakor, chips, godis när jag vill, var jag vill.

Köper aldrig någonsin en light-produkt frivilligt.

Åt precis lasagne. Strödde lite extra riven ost i såsen än vad som behövdes och ännu mer som garnering. Ikväll ska jag se på film tillsammans med chips + dipp. Igår gjorde jag milkshake.

Förtär alkohol i princip varje helg. Ibland blir det även torsdagsutgångar.

Allt detta samtidigt som jag tränar absolut ingenting. Snarare tvärtom. Jag sitter på mitt arsle framför datorn dagarna i ända (fattar ni, arlse - ända? hahaahhahahahhahahHAHAHAHHA) och funderar över livet. Jag anti-tränar. Om tio är perfekt träning och noll är ingen träning alls så ligger jag på typ minus fucking tre.

Och ändå blir jag inte tjock! Vad är felet?

Sjukt jobbigt det här, ska ni veta. Psykologiskt påfrestande. Känns som att jag har förlorat en förmåga. Förmågan att bli tjock. Låt oss be för mitt tillfrisknande.

En bild säger mer än tusen ord, brukar man säga

48 säger än mer.

Det är först efter att ha sett de här bilderna som jag känner någon som helst närhet till Afghanistan. Och ja, det är förbannat svårt att hålla tillbaka tårarna.

http://www.boston.com/bigpicture/2010/11/afghanistan_october_2010.html

Att jag aldrig tänkte på det här...


7 kreativa halloweenkostymer


Ni som inte har spelat Grim Fandango - gör det!


Jabba de Hutt. Det var ju... fint. Verkligen. Ser ut att bli himla jobbigt att kissa under kvällen.


Hitchcocks "The Birds".


Vem kunde tro att mens kunde vara så kul?


Minecraft. Nästan så att hackan ser photoshoppad ut.


Alltså... För det första är inte Pikachu en tjej. Och OM Pikachu hade varit tjej hade hon inte haft högklackat. Definitivt inte nätstrumpor.

Ash är åtminstone in character. Man kan se på honom hur han säger "y'know... gotta catch 'em all, dude!"


Vilka har INTE spelat det här spelet? :D

Att riva ditt inre



Du hade byggt på det länge. Muren som skyddade dig, slottet du kunde visa utåt och porten som sällan öppnades. Jag ville bara knacka på. Säga hej. Kanske ta en kopp kaffe.

Allting gick itu. En liten knackning räckte för att förstöra dig. Ditt slott hade bränts ner alltför många gånger. Det var först efteråt jag förstod.

Vi skrattade så mycket ihop, men var det verkligen mig du ville ha? Jag såg hur du log mot mig, men nådde det upp till dina ögon? Eller var jag bara en temporär räddning? En räddning från det slitsamma byggandet, en räddning från ensamheten.

Du är något av det finaste jag har. Men det finns inte plats för dig. Ville bara knacka på.

Nu går jag.

Ses. Ta hand om dig.

RSS 2.0