Pappmuggar och magi



Det är någonting med kaffemuggar. Så fort jag får en i handen är det som att en röst långt inom mig säger "Simon, du är nu en awesome person. Gå och gör awesome saker.". Och så gör jag det. Till exempel kan jag gå fram till ett gäng klasskamrater (de är bildade allihopa. Så sjukt bildade.) och ba "ja, denna inflation alltså. Ett rackarns problem det där.". Alla nickar och mumlar något ohörbart tillbaka. Tar in mina ord. Begrundar. För jag har en fucking kaffemugg i handen.

Jag kan gå in på en restaurang och be om att få prata med "chefen för det här stället". Vad gäller saken, kanske servitrisen undrar. Jag svarar "hämta chefen bara, så är du snäll" och tar en sipp av kaffet. Efter en stund kommer restaurangchefen ut och ser mig med kaffemugg i hand och bluetoothsnäcka i öra. En skugga kommer över hans ansikte, för han vet: det här är en kille med koll. Det här är en kille av hög standard. För han har en fucking kaffemugg i handen.

Ja, jag kan t.o.m. gå och posta ett paket, helt utan problem, utan några som helst frågetecken, trots att jag aldrig gjort det förut, och i vanliga fall hade pissat på mig av nervositet av bara tanken att ta mig an en sådan komplicerad och ovan uppgift. Gjorde det häromdagen, faktiskt. Gick bara fram till disken på Preem, like a boss, och mumlade att det här vill jag posta. Tog en klunk av kaffet. Så världsvan är jag, att jag kan dricka kaffe SAMTIDIGT som jag postar paket. Tjejen i kassan scannade streckkoden. Jag släppte inte henne med blicken. Var inte alls orolig över att hon skulle säga typ "nämen det här går ju inte att posta, det förstår du väl?". Inte det minsta självmedveten. Det här var ju nemas problemas, det var bara till att lämna fram paketet liksom. Och det var precis vad jag hade gjort. För att klargöra mitt ärende hade jag även sagt åt henne att det var just det här paketet jag ville posta, och inte något av de osynliga paketen här vid sidan av. Efter en inte alls särskilt pinsam tystnad så sa hon att "då var det klart". Jag tackade för mig, och gick hemåt. Planen hade suttit som en smäck - tack vare att jag hade en fucking kaffemugg i handen.

Ja, herrejösses vilken formidabel person jag är när jag har kaffe, ändå.

Tankar på gymmet



Det är sent. Den lilla apparaten kräver att jag lägger mitt finger på fingeravtrycksläsaren för att få komma in. George Orwell hade väl vänt sig i graven om han vetat.

Sätter mig på cykeln. Sju minuter blir lagom. Det luktar äckligt. Jag för min näsa mot armhålorna för att kolla om det är jag. Förutom en svag doft av gårdagens deo: inget. Luktar lite på cykelns handtag. Inget där heller. Jag börjar leka blodhund, luktar på allt som finns inom räckhåll: mina händer, t-shirten, skorna, sadeln. Fortfarande ingen aning om vart lukten kommer ifrån. Försöker lugna mig själv, tänker att jag måste släppa det här. Lugn, Simon. Det är inte ditt fel. Du kan inte styra över alla världens odörer.

Framsida lår. Tänker på naturfilmerna jag såg tidigare idag. Hur hannarna alltid var de som skulle imponera på honorna. Tänker på hur det hade varit om vi också hade hållit på så. Man går till krogen någon gång om året. En kille kaxar sig, säger att det är hans territorium. Blir utmanad på dance battle. Vinnaren får stanna kvar och ligga. Inte med EN tjej, utan ALLA tjejer. De ställer sig på kö. Efter ett tag börjar det ömma i både penis och pung, men det får ta den tid det tar. Honorna befruktas inte av sig själva. Förloraren däremot slängs ut på gatan, blir hemlös, självdör.

Biceps. Älskar att se dem spända i spegeln. Ådrorna som sträcker sig ända från axlarna, över biceps, underarmen och till slut ovansidan av händerna. Jag ser för en gångs skull muskulös ut, inte bara spinkig och gänglig. Fortsätter tänka på djur. Tränar de någon gång, så här medvetet som jag gör just nu? För det hade väl hjälpt i fighten om brudarna, tänker jag.

Brudar. De har sin egna avdelning här. Jag slänger ett öga mot den låsta dörren. En skylt: "Observera att manlig personal kan förekomma i tjej-gymet vid behov." Kanske är lika bra, att de har sitt egna gym. Deras träningsoutfits brukar inte vara bra för koncentrationen.

Stringtrosor. Det var rätt hett, eller ja det är väl fortfarande hett, bara det att någon sa till mig att "det inte är särskilt bra för hygienen". Hur då, undrade jag. Ja, det är lätt att bakterier från rumpan kommer in där fram, sa han. Irriterar slemhinnorna, eller hur det nu var.

Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det. Oavsett är det en sådan sak jag inte vill veta. Jag är en hycklare på det sättet: påstår mig vara en sanningssökare, och likväl finns det vetskap jag inte vill kännas vid. Till exempel att jag går som Långben. Det är flera som har påpekat det nu. I början var det tufft. Försökte hålla överkroppen stilla i höjdled. Försökte kontrollera benen så att de inte flängde iväg för varje steg. Slets mellan min vilja att vara nöjd med den jag är och min vilja att sträva efter perfektion. Till slut gav jag upp. Jag får väl gå hur fan jag vill. Långben is the shit.

Triceps. Tittar åter igen i spegeln. Av någon anledning blir det inte lika tungt då. Det är som att titta på när någon annan tränar. Tillåter mig själv att stöna lite på de sista repparna. I början klarade jag inte av det, stönandet. Det kändes som ett tecken på svaghet. Nu vet jag att det är precis tvärtom - ett stön betyder att man tar ut sig, att man har den mentala styrkan att träna fullt ut.

Magen. Den enda kroppsdelen som känns omöjlig att träna upp. Det är lika jobbigt varje gång. Varenda situp känns som en fyrkantig triangel. Omöjlig, ologisk och rakt av dum. Varför utsätter du dig för det här, undrar min kropp. Därför, svarar jag. Fuck you, Simon, säger kroppen. Du kan va ett fuck, säger jag.

Då tystnade kroppen. Så ägd. Så sjukt ägd.

Douchebag teacher?

På GP:s hemsida står det idag om ett fildelarmål som ska hållas bakom stängda dörrar. Huvudpersonen är en 15-årig pojke som blev påkommen med att ha laddat ned minst 24 filmer från nätet och delat med sig av dem via sin skoldator.

Det enda jag tänker är SHIT, vilken douchig människa som ORKAR anmäla det här! Jag vet inte hur det är med lärare (jag förmodar att det var en lärare som anmälde) och anmälningsskyldighet, men herregud. Tänk vad mycket tid, energi och pengar man hade kunnat spara på att tvinga pojkvaskern att radera filmerna och sen låta det vara.

EDIT: Han friades. Värd rättegång, alltså.

Konsten att undvika skolarbete

Var så uttråkad idag att jag bestämde mig för att måla en häst i Paint.



Nailed it.

Nu får det vara nog



Idag säger jag upp mig. Jag vet inte om jag kan säga att det har varit en kul tid, och jag har väl inga direkt roliga minnen att berätta om. Jag minns inte ens hur jag fick jobbet. Det bara kom över mig, för sisådär 8-10 år sedan. Någon berättade för mig att särskrivningar var fel. En annan att det heter "han slog honom" och inte "han slog han". En tredje att det heter "massakrera" och inte "massakera".

Eftersom att jag HATAR att ha fel sög jag upp all den här informationen som en svamp och började dessutom, av okänd anledning, se det som min livsuppgift att sprida Evangeliet Om Det Rätta Språket. Sen dess har jag suckat åt särskrivningar och skrikit "HONOM" så gott som varje dag åt subjekt/objekt-förbrytare.

Det var min kära mor som sådde fröet som idag har lett fram till mitt avhopp. Hon hade läst någon bok om vänskapsrelationer. I den stod det att ingen ville ha en vän som rättade en hela tiden. "Skulle du vilja det?" frågade hon mig. Jag sa visst, om personen gör det med glimten i ögat. För det är alltid så jag har rättat. Med glimten i ögat. Det är vad jag har inbillat mig själv, i alla fall.

Men så kom jag att tänka på hur sjukt mycket vi rättar varandra, mina vänner och jag. Både i skrift- och talspråket. Det har slutat med att alla lite halvt stakar sig när de ska tala, av rädsla att säga fel. Detta TROTS att folk rättar med "glimten i ögat". Resultatet: om man inte är 100% säker på hur man ska formulera sig så är det bättre att hålla tyst. Detta är tragiskt, tycker jag.

För vad är syftet med det, egentligen? Om någon särskriver vid 18+ års ålder kommer den personen troligtvis inte att sluta med det bara för att du rättar denne några enstaka gånger. Även om hen HADE slutat med det, är det värt det? Är det värt att framstå som en pedantisk bitch bara för att en person ska slippa använda Words stavningskontroll en gång extra?

Nej, den riktiga anledningen till att vi rättar folk är för att vi vill sätta oss över dem. Vi är beroende av den kicken, att få läxa upp någon. Det är lika bra att erkänna det: vi rättar folk av 100% egoistiska skäl.

Därför slutar jag som språkpolis, här och nu. Tack för mig!

Gäsptricket gör comeback?

Idag såg jag en kille, en livs levande kille, som, HELT SERIÖST, försökte köra gäsptricket! Det var helt otroligt! Hur länge sedan var det man såg någonting sånt senast? Typ aldrig? När det väl händer gör man ju det på skoj. Man gör det ironiskt, för alla vet hur lamt och klyschigt det är.

Men idag såg jag alltså en kille på bussen som försökte göra det på blondinen som satt bredvid. Det tråkiga var att armen liksom fastnade där uppe på sätet någonstans. Han vågade inte fullfölja. Resultatet blev en arm som hängde lite lagom awkward ÖVER sätet, till andra sidan. Handen knuten. Jag kände hans smärta. Jag kände hur han satt där och hatade sig själv, hur han tänkte "hur i helvete kunde jag komma på något så här dumt?".

Som tur var skulle de båda gå av bussen på nästa hållplats, så han slapp lida alltför länge.

Här följer en serie bilder av hur jag utför gäsptricket på Mrs. Känguru. Det var meningen att det skulle bli en enda bild till inlägget, eftersom att jag inte hittade något bra med Google. Men så kom jag på att det funkar ju inte. Gäsptricket går inte att fånga i ett ögonblick. Det är en process, ett skeende. Så låt oss ta det från början:



1. Börja gäspa. Fejkgäspa om du måste! För armarna uppåt, såvida du inte håller i en kamera. Då räcker det med armen närmast ditt offer. Glöm inte porrbelysningen!



2. MYCKET VIKTIGT: försök att se ut som en dinosaurie. Inga men, gör det bara.



3. Säkra positionen. Var nära offret, men inte för nära. Var passiv, men samtidigt aktiv. Med det menar jag att du måste leta efter signaler. Om hon lutar sig mot dig har du allting som i en liten ask. Om hon börjar tassa bort till andra sidan soffan och/eller kräks så har du gjort något fel. Troligtvis glömde du att se ut som en dinosaurie.



4.
När allt är klart är det okej att börja se cool ut. Säg någonting på engelska, vad som helst. Själv föredrar jag "awwwwww yeah!".

5. ?????

6. PROFIT

Okej, här är originalet



Det var väl rätt likt, ändå?

Videoblogg: En hälsning till alla som ska på restaurang


Min tid som WoW-spelare

Musiken som ligger på min iPhone har funnits där sedan tiden innan Spotify. Ofta förknippar jag vissa låtar med en viss period i mitt liv. Idag råkade Yellowcard (ett band som spelar någon sorts blandning av skaterock och stråkar) shufflas upp. Det är ett band jag lyssnade rätt mycket på under min tid i World of Warcrafts skogar, grottor, öknar, berg, dalar, dvärgbyar, verkstäder, fucking träsk, dinosauriegårdar och storstäder.

Jag fällde NÄSTAN en tår, där jag satt i bussen. Vissa miljöer finns kvar i huvudet för alltid. T.ex. Darkshore:



Här harvade jag omkring i vad som kändes som en evighet med min testkaraktär, den som var gratis i 10 dagar. Jag dödade murlocs, skelett och såna där.. vadhettere... furbolgs. Furbolgs hette de! De fula hundarna/varulvarna/råttorna, vad det nu var.



Här har vi en furbolg som metar. Kan tänka mig att han heter något torftigt i stil med Börje eller Claes, men vet inte säkert.

Själv kallade jag mig för Curryhunter (Vanilla var upptaget). Jag var en female night elf priest, AKA den omanligaste kombinationen av karaktärsdrag i WoW-sammanhang, någonsin. Senare kunde jag dock kompensera genom att gå in i shadow form.

En del av er fattar säkert ingenting. Well, YOU SHOULD! Det här är allmänbildning, förstår du! Vi går vidare.



Den här zonen var också väldigt speciell för mig. Tanaris. Jag minns det där satans uppdraget då man skulle eskortera ett äckligt robot-fanskap från punkt A till punkt B. Vet inte hur många gånger jag failade. Till slut ville jag döda mig själv och alla som stod mig nära. Inte ens Yellowcard kunde dämpa min frustration.



Och Thousand Needles, en av de coolaste zonerna i hela spelet! Staden var uppdelad på de här "nålarna" och allting var sammanbundet med hängbroar. Om man ville komma ner fick man ta hissen eller gå nedför de lååååånga trapporna.

Sen blev man level 60 och förväntades boka upp hela kvällar för att raida. För mig försvann då hela tjusningen med spelet, att utforska den enorma världen. Istället skulle man stå i en grotta och spamma 1, 2, 5 och ibland 6 på tangentbordet. Allt medan en guild-ledare skriker ut order i lurarna.

Nä, då lyssnar jag hellre på Yellowcard och minns alla de där stunderna då man kände sig som en sexåring igen. Puss på er, Blizzard!

En filmrecension i bilder



Vi har den här snubben. Han är inte seriös. Han är FUCKING seriös.



Och så har vi den här snubben, som på just den här bilden chillaxar. Men annars: sjukt seriös. Och stark. Jättestark. Man vill liksom inte bråka med honom. För då slår han dig rakt genom ansiktet så att huvudsubstans flyger överallt. Och det vill du väl inte, va? Det hade väl inte varit så kul?

Grejen är att den övre snubben också är stark. Så pass stark att han kan lyfta jättetunga grejer. Typ kylskåp. Flera hundra kylskåp. Så när de här två killarna slåss låter det inte "klapp klapp". Det låter "SMACK, CRACK, KAPOW, DIE BITCH, MY BACK, YOU ARE DEAD, SHIT MAJ-BRITT".



Sen har vi den här tjejen. I filmen är hon inte särskilt lättklädd. Men på den här bilden är hon det.



Den här tjejen är också med. År 2004 vann hon miss Israel, vilket förstås är en stor grej i Hollywood-kretsar. Chockerande nog har även hon vikt ut sig, likt tjejen ovan.

Tjejerna gör inte särskilt mycket för att driva handlingen framåt i filmen. De hade liksom inte BEHÖVT vara där. Men de fungerar rätt bra som julgransdekoration, så att säga.



Sen har vi en massa bilar som låter JÄTTEMYCKET när de är påslagna och kör i ettans växel i 340 km/h på en bakgata i Rio de Janeiro medan både skurkar och poliser ligger hack i häl med shotguns, AK47:or, 9 mm-pickadoller, bepansrade armébilar och rikliga mängder testosteron, allt medan doften av bränt gummi sticker i näsan likt en tusenfoting sticks i näsborren, om man nu skulle råka få in en sådan där, tillbaka till scenen, bilar kör av vägen, de klyvs på mitten, sprängs, får punktering, ja, vissa rent av FLYGER utom synhåll, bara så där, som en icke-fungerande värmesökande missil, men det gör inget, för man tänker inte längre på den utan nu exploderar hela skiten, en bank trasas sönder av ett gigantiskt kassaskåp som i två vajrar släpas efter två JÄTTESTARKA bilar och folk ber till gud, hoppas att det bara är en dröm, men det är det inte, det är verklighet, och männen i bilen blinkar inte ens utan de ger blanka fan i om de råkar döda några oskyldiga fotgängare, om de vill leva får de väl flytta på sig, hur svårt kan det vara, liksom.

Och ÄNDÅ är det inte det som är det fascinerande med den här filmen. Det är hur SJUKT starka de där två snubbarna är! Alltså seriöst! Så STARKA! Jag finner inga ord, jag är mållös!

5/5

Just det ja, det var alltså Fast Five jag recenserade. Sjukt bra film, och sjukt starka killar. Asså shit. Typ.

Åh natthumor, jag har saknat dig


Dagens kund

En liten pojke, ca 5 år, kommer fram till mig när jag står och plockar bananer.
P5: Hej!
Jag: Hej.
P5 (pekar på lådorna): Är det bananer i de här?
Jag: Ja.
P5: Wooooow vad många! Vad du måste bli kissnödig då!
Jag: Eeeeh... ja? Lite?
P5: Akta dig för mamma!
Jag: Varför då?
P5: För hon ÄLSKAR stora bananer!
Mamman: Sluta störa killen när han arbetar nu, Jonas!
Och så gick de iväg.

Just a slob like one of us



Det var rätt lite folk på bussen. En gumma med någon sorts tyg-fjäder-glitter-grej till huvudbonad, en man som såg ut att vara försjunken i viktiga tankar, ett gäng tonårsflickor, och så Steven, förstås. Han tog alltid den här bussen till och från jobbet på lagret. Det slet på ryggen, att kånka omkring med metalldelar dagarna i ända, men Steven kunde inte bry sig mindre. Det var lätt fixat.

Fjädertanten hoppade av. Flickorna nickade menande åt varandra och fnissade. Steven tänkte på flickorna där hemma. Det var tufft, familjelivet. Tuffare än vad han någonsin hade räknat med när han utformade det. Det fanns visserligen inget han "inte hade räknat med", det begreppet saknade mening i hans värld. Men ändå. Någon måste följa ungarna till och från dagis, laga mat åt dem, fostra dem. Även om Steven hade förmågan att göra allt detta och samtidigt befinna sig på månen, så hade han bestämt sig. Hans liv som människa skulle vara all-natural. Allvetande, alltigenom god och allnaturlig.

Nästa hållplats. En mörkhyad man klev på bussen, började bråka med chauffören. Busskortet fungerade inte. "Men herregud, jag ska bara med till nästa hållplats!" Steven ryckte till. Du skall inte missbruka herren din guds namn, hade han sagt till dem för några tusen år sedan. Men regeletik, hur bra fungerar det egentligen? Folk böjer på reglerna hur de vill, när de känner för det. Ibland är det rentav nödvändigt, det måste han erkänna. Men nu då, borde chauffören låta mannen åka med en hållplats gratis? Steven visste inte, och då var han ändå källan till all etik och moral. Den som bestämde vad som var rätt och fel.

De fortsatte att gräla, där framme. Lukten av damm och nylagd asfalt bredde ut sig i bussen. De höll på att bygga om korsningen bakom dem till en rondell. Typiskt människan, att lägga så mycket energi och kraft på effektivisering. Det blir väl så när man har en begränsad livstid, åtminstone här på Jorden.

"KÖR, din jävla fitta!" Mannen, som uppenbarligen var påverkad av både den ena och den andra substansen, hade dragit kniv. Trots att Steven sedan tidernas begynnelse hade förutsett det här, trots att han redan vid skapelseögonblicket visste att han skulle befinna sig på just den här bussen, just när chauffören skulle bli knivhotad, så blev han rädd. Vad skulle han göra? Mannen var påtänd, arg och livsfarlig. En människa hade aldrig ingripit i den här situationen. Och det var ju just en människa det var meningen att han skulle föreställa.

Människorna hade fått för sig mycket om Gud. Till exempel att han stod bakom dem i deras små meningslösa krig, eller att han verkade på Jorden än idag. Det sistnämnda var synnerligen lustigt, tyckte Steven. OM han hade verkat på Jorden hade det väl varit en alltigenom god plats? Varför skulle han verka i 100-meters-löparens fördel och samtidigt inte bry sig om svälten i Somalia?

Om det var någonting människorna hade haft rätt om Gud så var det att han älskade dem. Han ville dem alla väl, även om deras fria val ofta ledde till orättvisor. Nu skulle den påtända mannens fria val leda till en sådan orättvisa. Busschauffören skulle bli huggen flera gånger i bröstet, och han skulle dö innan ambulansen hann dit. Det gjorde ont i Stevens gudomliga, något abstrakta hjärta. Det gjorde det alltid. Men han visste att det var till det bästa.

Huggen kom. Skriken kom. Blodet kom. Blodet. Steven hade aldrig bevittnat något så hemskt sedan han antog sin mänskliga form. Hans princip att aldrig ingripa, att alltid låta det fria valets spel ha sin gång, hade aldrig känts så svår att hålla fast vid. Han kunde spola tillbaka tiden och avvärja attacken, han kunde hela chaufförens sår, men nej, det hade varit att "leka Gud", som människorna så fint brukade kalla det. Han skulle inte lägga sig i. Det var bara så det var.

Blodet rann sakta nedför bussgolvet, mot Stevens skor. Alla hade tystnat. Rädslan kvävde skriken. Mördaren vände sig mot tonårsflickorna.

***

- Så... berätta igen, vad var det som hände sa du?
- Jag har berättat allt jag vet. Han mördade busschauffören med kniven och sprang sedan därifrån. Jag såg inte åt vilket håll.
- Och tjejerna då?
- Vadå?
- De sa att gärningsmannen var på väg att attackera dem också, men att du gjorde någonting i sista sekunden.
- Vad sa de att jag gjorde?
- De... visste inte. De sa bara att du gjorde någonting så att gärningsmannen ändrade sig. Jag citerar en av flickorna: det var som ett... svosch.
- Jaså. Det kan jag inte minnas. Att jag... svoschade.
- Okej. Då har jag nog inga fler frågor, Steven. Tack.
- Tack själv.

Hägerström lämnade Steven ensam i sin cell. Han var skum, den där Steven. Skummare än alla andra på det här stället, och det sade inte lite. Han vinkade till sig en av skötarna.

- Han har blivit sämre. Mycket sämre. Nu säger han att han har varit ute och åkt buss och räddat ett gäng flickor från en livsfarlig mördare och hela fadderullan.
- Jaså, minsann. Så han vet inte var han är då, längre?
- Nej. Jag tror det är schizofreni. Vi får återuppta medicineringen. Ge honom 4 mg klozapin, så får vi se vad som händer.

Dessa skadedjur asså...



Det började med att gräset försvann. Sen lekplatsen. Nu ser det ut så här på min innergård. Grushögarna blir bara fler och fler, och mitt tålamod blir bara mindre och mindre. Har suttit vakt om nätterna med gamla Bettan, mitt skjutjärn, och väntat på den förmodade jättesorken, men inget har hänt. Det är en listig jävel vi har att göra med. Stor och listig. Den har t.o.m. lyckats släpa med sig massa grejer så att det ser ut som en byggarbetsplats. Men den går jag inte på. Nice try, sork! Men mig lurar du inte!

Någon som har tips på hur man kan stoppa den här förödelsen?

När man väl har börjat titta...









Jag vet inte hur länge jag har suttit här nu. Video efter video med ett litet töntigt leende över läpparna. Känner mig smutsig. Det värsta är att jag verkligen DIGGAR. Kan inte låta bli att tänka "nämen det här hade ju passat bra i Melodifestivalen, de här tjejerna har TALANG".

Skäms, Simon, SKÄMS!

En limerick, hon fick

En kommentar på föregående inlägg:
hur lyckas man bränna sig på ett sugrör?
Postat av: Olivia Meyer
Det är en bra fråga. Jag avger svaret i form av en limerick:
Det var jag och en kompis på en krog
han rörde sitt sugrör utan rimligt fog
tutta eld på den i ljus
ville göra bus
och Simons hand, den dog.

Hej, framtida Simon!

Det är jag, Simon från augusti 2011! Jag ville bara berätta lite om vad som hände dig sommaren 2011, sånt som du förhoppningsvis minns fortfarande men som jag i annat fall påminner dig om nu.

Juni

Midsommar firade du ute i skogen, hos Andrine. Ni grillade. Medan alla andra körde på vanligt kött från ICA hade Skog köpt något exklusivt från Saluhallarna. Till allas förtjusning smakade det körv. Äcklig körv.

Vi grävde en midsommargrop på 1x1x1 m, som vi sedan dansade runt. Frolle började blöda, Aksel haltade omkring efter att ha brutit mot doktorns ordination "inga bollsporter" och försökt sparka en fotboll från punkt A till punkt B. "Jag försökte göra precis som Simon, och så råkade jag sparka rakt ner i marken..." förklarade han.


Fast innan hans fot dog hann han med att göra ett porträtt av dig. Vad tycker du? Lite väl mycket Hitlermusch, va?

I slutet av juni var du på Where the Action is och såg Coldplay. Och massa kvinnostjärtar.

Juli

I juli rakade du dig hos en barberare för första, och kanske den sista, gången. För du har väl inte testat igen, va? Känns som det hade varit olikt oss. Vi spänner hellre de pengarna på öl, eller hur?

Den 9:e var det dags för den hett efterlängtade bratkvällen. Så här såg du ut:



Tyvärr var ni inte upplysta om den nya trenden "traska" ännu, men vaskning, det blev det en del. Mest oavsiktligt, men ändå.

Du såg den sista Harry Potter-filmen, vilken satte ett definitivt slut på hela sagan. För Rowling har väl inte släppt något mer efter det, eller? Någonstans hoppas jag att hon gör det. Fast å andra sidan... nä. Det är alldeles, alldeles underbart som det är.

I juli dödade Anders Behring Breivik 77 personer, mestadels barn, i massakern på Utøya och i bombdådet mot Regjeringskvartalet i Oslo. Jag hoppas att han sitter i fängelse när du läser det här, och att han har förbannat långt kvar på sitt straff.

I slutet av Juli fick du äntligen din semester. Du firade första dagen genom att äta sushi och dricka skumpa. Du köpte också sprit för 750 spänn, mumlade "basvaror i semestertider" för dig själv i ett försök att på något sätt rättfärdiga köpet.

Förvånande nog lyckades du träffa in just de två veckorna då det var supervarmt och supersoligt. Du klippte dig hos en MANLIG frisör för första gången. Han var brutal. Kammade dig som om han ville skalpera dig. Men du var mycket nöjd med resultatet.

Du festade mycket, såklart. Av detta följde mycket manlig kärlek, såklart:



Du hade luck streaks på casinot. Det var som om att allt du rörde vid gav vinst:



Augusti



Du brände dig på ett sugrör. True story.

När jag känner mig som coolast

Jag hade precis avslutat ett långt pass bland bananer och meloner på Maxi. Var på väg mot huvudentrén när den här låten shufflades fram i öronsnäckorna:



Tungt intro. Jag rycktes med. Låtsades att jag var med i en filmtrailer. One man. Mina arbetsbyxor signalerade auktoritet, att jag jobbade på det här stället. I mitt huvud: jag ÄGDE stället. One goal. Målmedveten. Hur ser man målmedveten ut? Jag kisade lite med ögonen. Det gör alla tuffingar i filmtrailersarna. One destiny. Jag försökte gå i takt med musiken. Det var svårt. Fick lyfta mina ben lite, lite högre än vad jag gör i vanliga fall. This June. Blängde misstänktsamt på förbipasserande, fullt beredd på att försvara mig utifall någon skulle göra ett utfall. Tänk Gunvald Larsson. It's time. Jag hade inga solglasögon med mig, men jag låtsades i alla fall ta på mig ett par. To fuck. Började småjogga. Some shit. Adrenalin. Allt som fanns var adrenalin. Up. Sprang nu för glatta livet. Kan i och för sig ha berott på att jag ville hinna med bussen. Men cool, det var jag.

Captain America: The First Avenger



Jag är lite förälskad. Detta är den enklaste typen av action. Ja, filmen är så lättsmält och så simpel att en femåring lätt hade förstått allt. LIKVÄL är jag förälskad. Den var bara så... snygg. Så charmig. Så maffig. Älskar det!

4/5


Ny ROSMT ute!



Älskar paneringen!

Reinfeldt visar hur en go röv ska kännas i...

img_1448 (MMS)

Reinfeldt visar hur en go röv ska kännas i händerna. Anders Borg ser och lär.


Allmänt pladder

Klockan är 05:05. Här sitter jag och käkar en Billys-pizza till frukost. Vissa hade kallat det ohälsosamt. Själv ser jag det som att jag utmanar frukosttraditionerna. Jag är en pionjär inom frukostätande. Ett ljus i mörkret.

I måndags började jag jobbet igen efter semestern. Det var svårt. Första dagen gick åt till att leta efter baren. Jag kunde liksom inte ta in att det fanns byggnader i det offentliga rummet som inte sålde alkoholhaltiga drycker. Vad är poängen med sådana ställen, liksom? "Att handla mat" svarade chefen. "Men hur är det då meningen att jag ska bli full?" frågade jag honom. Han skrattade till, tyckte jag var en rolig typ. Kanske lika bra.

Idag gick jag upp 04:15. Detta för att jag igår, runt 20:30-tiden, gick in i ett tillstånd jämförbart med döden och stupade i säng. Jag tror det har mycket att göra med semester-jobb-omställningen. Mitt sömnmönster vanligtvis brukar gå ut på att sova så lite som möjligt, hoppas på det bästa och lyckas hålla ut till dagarna då jag har sovmorgon. Uppenbarligen funkar det inte längre, så här tätt inpå semestern, då man sov på ett REGELBUNDET sätt.

Till er som inte fattade Expressen-failen: Madeleine håller i handväskan med högerhanden, således kan det inte vara hon som håller i morsan. Om ni vill ha mer bevis kan ni googla på fler bilder från eventet. Känn er ägda!

Livet Destrump



Bord på Jensens Bøfhus bokat. Simon spanade stället: dämpad belysning, ljus på borden, en tegelmur mitt genom restaurangen. Springande, pinntunna servitriser. En bar borta i ena hörnet, en glassbuffé i det andra. På väggarna: reklam för deras bygg-själv-burgare.

Simon nervös. Snart skulle han träffa kungen av kungarna, crème de la crème: Bengan. Fyra timmar tidigare hade han fått ett samtal från okänt nummer.
"Jag vet vad du sysslar med. Möt mig på Jensens, 20:00."
"Vem fan är du?" hade Simon frågat. Han svarade: "Någon du inte vill fucka med".

Det måste ha varit han. Bengan: Simons största konkurrent. Bengan: en tånagel i arslet. Stan hade vant sig vid systemet: sydöstra sidan var Bengans, nordvästra Simons. Men ändå: folk kollade alltid priset med Bengan innan de dealade med Simon. Han pallade det inte.

Simon tänkte på sin gamla geografilärare. Hon var dum i huvudet.

Där kom han, Bengan. Klädd i hawaiiskjorta och jeansshorts. Silverlänk runt halsen. Affärerna gick uppenbarligen bra. Simon hade beställt in lime till sin Corona. Lyxfeeling.

De hälsade. Bengansnubben var trevligare än väntat. Skämtade som värsta komikern. Visade upp gluggarna i tandraden. Låtsassmiskade servitriserna när de vände ryggen till. Men han kanske bara spelade spelet.

Till slut började de tala business. "Klimatet har förändrats" började han. "Småhandlare ploppar upp överallt som finnar på en tonåring. Du har säkert märkt av det själv?" Simon nickade. "Jo. Det var enklare förr, när man visste vem den kaxiga jäveln var. Vet inte hur många idioter jag har nitat. Men nu är de för många." Simon stoppade en sked jordgubbsglass i munnen. Han hatade jordgubbsglass. Det påminde honom om hans gamla geografilärare. Han hatade henne också, det äckliga aset. Simon motstod impulsen att förvandla bordet framför honom till flisor med sina bara händer.
"Precis" sa Bengan. "Vi har ett gemensamt mål. Att få bedriva vår business, utan störningar. Utan flickscouter som knackar dörr och säljer skitgrejer för halva priset. Utan välgörenhets-helvetes-organisationer som plockar andelar i förorterna. Nu har till och med barnen i skolorna börjat sälja för att samla ihop cash till klassresor. Fy fan."

Simon började förstå vad det var Bengan ville. Att handla med strumpor var farligt, det hade han vetat ända sedan han började för fyra år sedan, men ett samarbete med Bengan skulle göra det ännu farligare. Bengan: gick inte att lita på. Snubben hal som en vaselindränkt ål. Samtidigt: småhandlarna måste bort.

"Vi behöver ett samarbete. Vi behöver dela upp småhandlarna i två grupper. Du tar hand om den ena, jag om den andra. Våra strumpimperium kommer att växa, och sen..." Bengan tittade honom i ögonen. "...Kan vi fortsätta som vi alltid gjort." Han sprack upp i ett lömskt leende.

Simon tackade ja till förslaget. Han hade bestämt sig: han skulle blåsa Bengan. Knulla honom i röven. Simon visste inte hur, han visste bara att nu var tiden att stepa up, att ta kontrollen. Han: kungen av strumpor. Han: mannen ingen fuckade med. Han: skulle leva livet destrump.

Fortsättning följer inte.

Expressen-fail



Antingen har prinsessan Madeleine muterat och utvecklat en andra högerarm, eller så har Expressen failat lite granna.

Dogville



Dogville är både bok och film, kan man säga. Rent tekniskt är det såklart en film. Men den innehar också många element vi känner igen från böckernas värld, såsom en allvetande berättare, men det som VERKLIGEN skiljer Dogville från andra filmer är att den lämnar mycket åt fantasin. På riktigt, alltså. Rent visuellt.

Rekvisitan är nämligen så gott som obefintlig. Det enda vi faktiskt får se är ett par möbler och dörrar, annars är det bara mörk lagerlokal och kritstreck på golvet som representerar husen i staden. I början är det ovant. Man tänker "ska det verkligen vara så här... hela filmen igenom?" men sen blir det mer och mer som att läsa en bok: man ser miljön framför sig - i huvudet. Det är nyskapande, inspirerande och hur grymt som helst.

Filmen utspelar sig i den lilla, lilla byn Dogville. En dag dyker den unga och fagra Grace (Nicole Kidman) upp från ingenstans och hävdar att hon är på flykt från farliga människor. Byns överanalytiska poet och filosof Tom (Paul Bettany) tar henne omedelbart under sina vingar och övertalar resten av (den motvilliga) befolkningen att låta henne stanna.

Grace börjar arbeta för invånarna i utbyte mot deras beskydd. Men priset på hennes huvud är högt. Både maffia och polis besöker Dogville för att leta efter henne. Byinvånarna pressar henne allt mer, så att fördelarna med att ha henne kvar ska överväga nackdelarna. Det är ju trots allt väldigt farligt att skydda henne. Och vad är det som har hänt henne, egentligen? Vad är hennes hemlighet?

Jag fick höra talas om den här filmen via en artikel i Aftonbladet. Enligt artikeln skulle Dogville ha varit en inspirationskälla för Anders Breivik när han planerade terrordåden i Norge, något som mycket väl skulle kunna stämma. Filmen för en rätt så djup diskussion kring etik och moral. Det skulle inte förvåna mig om Breivik drog sina egna slutsatser, extremt högervridna sådana, för att sedan använda dem som rättfärdigande för sina handlingar.

Det var egentligen den enda anledningen till varför jag ville se Dogville. För att se vad Breivik har sett. På köpet fick jag en riktigt cool filmupplevelse, samt en del hjärnstimulans.

4/5


Om jag hade varit bög...



Måns Zelmerlöw och Marie Serneholt har gjort slut. Äntligen.

Ibland drömmer jag om hur jag går fram till Måns på någon kändisfest och viskar i hans öra: "följ med mig på äventyr, Måns". Vi ger oss ut i natten. Regnet öser ner, men vi bryr oss inte. Måns skrattar, vatten strilar längs smilrynkorna. Jag börjar springa, Måns följer efter, fnittrandes. Jag smiskar till honom på stjärten för att han ska springa fortare. Hans skjorta har blivit genomblöt, den är fastklibbad mot hans varma kropp. Vi stannar upp. Andas ut. Det är någonting i hans blick. Vi dras till varandra. Jag känner hans händer dra mig mot honom. Min hand på hans bröst. Vi tittar varandra i ögonen. Vill du ta mig i röven, Måns, frågar jag honom. Nej, det vill jag inte, svarar han. Såren har inte hunnit läka, förklarar han. Men en autograf på röven, det kunde jag få.

Så där står jag, mitt i natten, mitt i regnet, svankandes med byxorna nere så att Måns kan signera min alldeles lagom håriga rumpa.

Så kan det gå.

Hälsningar från spontan-LAN 2011!



Så här ser jag ut på lan, om man bortser från ölen. Bilden togs nämligen igår kväll. Det är inte som att jag dricker öl kl 11 på morgonen...

...
.............

Elleeeeer...?

Horbolaget



Tänk er ett Sverige där sexköp är lagligt. Hade inte det varit intressant? Självklart hade staten haft monopol på det - alla vet ju att sex är lika farligt som vilken drog som helst. Kanske hade de döpt institutionen till något lika intetsägande som dess alkoholmotsvarighet Systembolaget, eller så hade de varit mer direkt på och helt enkelt låtit det heta Horbolaget.

Till Horbolaget kommer man om man vill lätta på trycket. Om man inte har fått till det på länge. Det är inget ställe folk är stolta över att besöka, men samtidigt är det rätt så normalt. Horbolaget är en del av samhället, liksom. Om folk vill knulla för pengar så ska de väl få göra det?

Byggnaden ligger mitt i stan. Ovanför entrén står det "HORBOLAGET" med stora, röd-pinkish bokstäver. Det första man möts av där inne är en garderob. Det är gratis att hänga in sina ytterkläder - man ska ju ändå bränna rätt så feta pengar där inne. I receptionen sitter en glad tjej som kollar leg och säljer medlemskort. På bröstet bär hon en knapp med orden "Knulla lagom!" och numret till en hjälplinje för sexmissbrukare.

Huvudlokalen består av ett "väntrum" där man kan ta sig en stor stark innan sexandet. Längs väggarna finns dörrar till sexrummen. Vid varje dörr finns en liten tv-skärm som visar upp horan i just det rummet. Det finns också en lapp som visar upp sexsäljarens färdigheter i sängen med små tårtor, likt det system som används på Systembolaget, men istället för sötma, strävhet och fyllighet är det erfarenhet inom branschen, kinky och uthållighet.

Om man vill ha en hora från något exotiskt land som inte finns på lager för tillfället går det självklart att beställa. Om man vill ha sin sexsession inspelad går även det att ordna för en extra peng. Filmen laddas upp och är sedan åtkomlig via Horbolagets hemsida (lösenordsskyddat, såklart).

Överskottet går till den lokala idrottsföreningen.

Visst hade det varit lite, lite coolt?

Ibland känner man sig så ensam att man går...

img_1290 (MMS)

Ibland känner man sig så ensam att man går på restaurang och beställer in mat för två. Dricker lite ur båda glasen för att få det att se autentiskt ut. Plockar upp mobilen, knappar lite, som om man väntade på någon. Men sätet mittemot förblir likväl tomt.


Kommentarer överflödiga


Dagens grogg

img_7801 (MMS)

Dagens grogg


Första halvlek färdigspelad

Nu har en vecka av semestern gått. Hittills har jag hunnit med rätt mycket. Väldigt många "firsts". T.ex. har jag för första gången:
  • lekt Sanning & konsekvens med min farsa. Det var inte som att jag hoppade av glädje och njöt av varje sekund. Men jag klarade mig.
  • som ensam utomstående gått ut med ett gäng jag inte kände sedan tidigare.
  • vunnit på en spelautomat på casinot.
  • bevittnat det ökända "vodkatricket", då man dricker en himla massa vodka och följer upp det med en himla massa vatten. "Då känner man inte av spriten" sades det. Och visst låg det någonting i det, om det inte finns någon vodka i magen är det ju rätt svårt att känna av den.
Annars: lugnt och fint. Tar det säkra före det osäkra, så att säga.

RSS 2.0