Rena kalsonger



En dröm som går i uppfyllelse.
En stilla adrenalinrush, ett ögonblick av spänning. Förväntan.
Sedan: massage. En smekning. Det svala tyget spänns runt min... runt... Kurt.
En justering.
Vi önskar varandra en fin dag.
En ömsesidig känsla av renhet, kamratskap och lycka.

Allt är underbart.

Dagens drink



Skål på er!

Guy love illustrerat.

img_5901 (MMS)

Guy love illustrerat.


Tänkte att jag skulle testa det här med mm...

img_6494 (MMS)

Tänkte att jag skulle testa det här med mms-bloggande. Så jag började leta i mitt arkiv av bilder på mobilen. Till slut hittade jag den här bilden och tänkte "Kalle Sprätt som är så gott!". Så. Varsågoda!


Min båt är till salu



Har varit lite på min båt idag. Känner att den har tappat lite i värde liksom. Det är inte lika kul längre. Så nu undrar jag: finns det någon som vill köpa? Kränger den rätt billigt, vill bli av med den så fort som möjligt.

I don't always steal profile pics from Facebook...



But when I do, I think they're goddamn funny! Och ja, jag har mycket dåligt samvete. Helvetet nästa!

Den läskiga kommentaren

Det finns en kommentar på den här bloggen som jag inte riktigt kan glömma. Det är okej på dagarna, då har jag ju så mycket annat att göra. Det finns liksom ingen tid att tänka på bloggkommentarer. Men sen på kvällen eller natten, när jag är ensam, då smyger det sig fram igen. Kommentaren lades i mitt inlägg om frukten på Maxi och ser ut så här:



Jag fattar inte. Ingen avsändare, ingen plats, ingen tid. Jag vet bara att det ska ske i augusti, vad det nu är vi ska göra.

Det är ingen fråga. Det är inte "skulle du vilja...?". Nej, det är en order. Det är "vi SKA gå ut tillsammans". För att understryka sitt budskap väljer personen att säga att så här ÄR det. Det är liksom inget jag kan göra åt, det bara ÄR så.

Det finns en hotfull ton i texten, det råder det ingen tvekan om. Frågan är hur seriöst man ska ta det här dödshotet. Kanske händer absolut ingenting i augusti. Kanske kommer ett helt gäng muskelknuttar på besök och spöar skiten ur mig. Jag vet inte.

Så nu behöver jag er hjälp. Någon som vet vad "gå ut" betyder i gängkretsar? Eller ännu bättre, du som lade kommentaren, ge dig till känna! Träd fram, så kan vi kanske reda ut det här, du och jag.

Dagens grogg



Skål på er!

Min första semesterdag i bilder

...Nähä, så nu funkar det inte att ladda upp bilder. Jag vet inte varför. Mitt nät fuckar upp ibland. Men vi kan väl i alla fall LÅTSAS att det finns bilder här? Allt som står innanför [ ] är alltså bilden. Det under är bildtexten.
[ett datorbord, framför står en tallrik med lite vitlöksbröd på och ett glas cola, på skärmen skymtar man Kenzas blogg]
Så till lunch (eller kvällsmat, det är ju rätt så random det här med måltider på semestern) åt jag vitlöksbröd. BARA vitlöksbröd! Varför? För att det är SEMESTER! Samtidigt kollade jag runt lite i Kenzas blogg. Varför? För att det är SEMESTER! Det har inget med hennes utseende att göra. Hon ser ju knappt ens bra ut. Visst, jag KAN titta på henne utan att kräkas om jag verkligen anstränger mig, men nja. Inte riktigt min kopp av te, liksom.
[en jeansstjärt tillhörande en man, i bakgrunden syns havet]
På kvällen drog vi ut och fiskade. För att illustrera detta väljer jag att visa er den här bilden av Eriks enorma stjärt precis när han böjer sig ner för att tvätta av händerna från blod och ond bråd död i vattnet. Jag frågade honom om han inte fick dåligt samvete av att döda fiskar så här, öga mot öga, man mot fisk. Det hade han inte. Han sa att han älskade att döda saker. Speciellt sniglar. De gillade han att "korsfästa", som han uttryckte det. Att spetsa dem med pinnar och sedan trycka ner pinnen i marken så att snigelstackarn fick hänga där. Och så skrattade han.
[jag sitter i båten och ler på ett mycket, mycket konstigt sätt, det har börjat mörkna ute, i nederkanten: en folköl]
Folkölen gjorde mig extremt nödig, vilket slutade i min minst bekväma piss någonsin. Ja, jag kissade rakt ner i vattnet. Men som jag sa, det var ju bara piss i havet. Inget märkvärdigt.

SEMESTER



Ja, här sitter jag och äter sushi och dricker schkumpa. Detta beteende rättfärdigas av det faktum att det är min första semesterdag. Då får man göra VAD MAN VILL. Jag kan gå ut på stan och börja fisa folk i ansiktet och ba "jag firar min semester, hehe" och de ba "ahaaaa okej! Men fis på du då! :) :) ;) ;ppPPP" och jag ba "aaaaa ska fisa SÅ IN I" och de ba "hehe" och jag ba "haha" och de ba "haha" och sen ba börjar vi hångla men så plötsligt säger jag att "haha skoja bara" och de ba "haha ja med!".

Så... Förutom en liten tripp till Tylösand så har jag absolut ingenting planerat den här två veckor långa semestern. Någon som har ett tips på vad jag bör göra?

Ett inlägg tillägnat Jonas



Träffade Jonas Landin på krogen häromdagen. Han ville att jag skulle nämna honom i min blogg. Så nu gör jag det. Det här inlägget är för dig Jonas!

För han är en skön snubbe med stil
han kör en massa bil
Jonas spöar alla med en hand
för han är så stark att han kan smälla iväg dig till ett annat land

Jonas, åh Jonas
Jag vill ha dig
nu.

2 saker att bli uppmuntrad av

1.



2.

www.happynews.com

Tankarna går till er


I huvudet på en mördare

Trots att rubriken ser ut som titeln på en dålig deckare, så är det precis vad jag funderar över just nu. Jag skulle vilja veta hur en mördare tänker.

I morse avrättades en 41-årig Texasbo, som efter 9/11 sköt tre personer som han trodde var araber. Här är det visserligen ganska uppenbart hur han tänkte, det var väl en blandning av minimal utbildning och stark "patriotism" som låg bakom skotten.

Något som också hände i morse var att hovrätten gjorde en syn av platsen där Elin Krantz mördades. De går alltså runt och bekantar sig med terrängen för att lättare kunna döma i målet.

Varje gång jag tänker på det här fallet blir jag alldeles sorgsen. Jag har sett bilderna från förundersökningen. Det måste ha varit ett av de mest brutala sätten att dö på. Att i ena sekunden ringa upp sin kompis och i andra bli misshandlad och våldtagen.


Cirka tusen personer demonstrerade mot våldet dagarna efter mordet på Elin Krantz.

Ephrem Yohannes, 23, pappa och make, dömdes mot sitt nekande i tingsrätten till 16 års fängelse. Hans historia var att han såg två män som hade, som han uppfattade det, frivilligt sex med en tjej i skogsdungen. När männen sprang därifrån förstod han att det var en våldtäkt. Vad gjorde han då? Jo, han tog med sig hennes kläder hem och gömde dem i källaren så att inte han själv skulle bli förknippad med mordet.

Vi kan med andra ord anta att han är skyldig.

När jag ser honom i det här klippet har jag så svårt att förstå. VISSA saker är enkla att förstå. Uppenbarligen måste det ha funnits en drivkraft bakom det han gjorde. Och uppenbarligen måste han ha trott i sin enfald att han skulle komma undan med det.

"Han måste vara helt sjuk i huvudet" är repliken som automatiskt spottas ut i fikarummen. Men det är han ju inte. Han är inte sjuk. Det visade de rättspsykiatriska undersökningarna. Så vad är det då som gör att en människa kan göra något sånt här och sedan leva med det utan att bryta ihop och erkänna?

SD m.fl. menar att det är multikulturalismens utbredning bla bla som är roten till all ondska. Vilket enkelt och elegant svar, ändå. Killen kommer från Etiopien, ett land där det är vanligt att våldta barn/kvinnor för att sedan tvinga dem till äktenskap. Våldtäkt är socialt accepterat. Enligt National Committee on Traditional Practices of Ethiopia inleds 69% av alla äktenskap i Etiopien på det här sättet. Jag orkar inte vara hyperkällkritisk just nu, men här är en artikel för de som orkar.

Huruvida Ephrem Yohannes kulturarv spelade någon roll i det här fallet kan jag inte veta säkert. Men jag tror det hade åtminstone NÅGON påverkan.

Sen är det viktigt att poängtera att bara för att man har ett kulturarv så behöver inte det betyda att man kommer bli kriminell när man kommer till Sverige. Det här vidriga dådet utfördes av en etiopier, inte av alla etiopier.

Ett sunt och friskt leverne



Det är tur att det finns sådana här människor som på ett föredömligt sätt visar upp vad som är det normala, vad som förväntas av en som kugge i det enorma maskineriet vi kallar samhället.

Efter 03:40 blir det synnerligen bra, klippet.

Videoblogg: Jag recenserar runkpapper



För övrigt: Jag kom på en tredje strategi. Jag kallar den Dexter-strategin. Man plastar in hela sitt hem. Då kan man komma var man vill! Till och med på familjefotot, om du nu skulle ha lust med det. Ditt sjuka as.

Det ringde på dörren...

Jag höll precis på att slänga ihop lite frukost när det ringde på dörren. Jag väntade inte besök, så jag hade ju vissa misstankar om vad det var som kunde finnas där utanför. Och mycket riktigt, det var två småflickor.

Jag undrade såklart vad det var för helvetes jävla satans grejer de ville sälja till mig den här gången. Var det GT? Kakor? Strumpor? Prostituerade?

Den äldre av dem tog till orda. Hon var lillgammal, det hörde man direkt.

- URSÄKTA, VI UNDRADE BARA OM DU HADE NÅGRA PANTBURKAR HEMMA?

Det var inte som att hon skrek, men ni vet ju hur lillgamla kids pratar. De pratar TYDLIGT. De AR-TI-KU-LER-AR. De RULLAR på R:en.

Först kände jag mig lite paff. I vanliga fall brukar de ge mig något i utbyte mot pengarna. Den här gången ville de alltså bara... ta mina pengar. Inga sockor, inga broschyrer, inga prostituerade. De undrade bara om de kunde FÅ mina pantburkar, bara sådär.


Detta är alltså mitt skafferi. Mitt SKAFFERI!

Jag ville säga "e ni helt PANTADE eller?". Jag fann repliken mycket rolig, den hade suttit som en smäck i deras små äckliga ansikten. Men sen insåg jag att mitt hem till 50% mer liknar en pantcentral än en ungkarlslya, så jag gick ut till köket för att hämta ett par burkar. Där stod fem sprängfyllda påsar. Tog en av dem och gav till tjejerna. De såg inte ut att kunna bära så mycket mer, de klena asen.

- OOOOJ, TACK SÅ MYCKET!

Jag kunde lika gärna ha kommit ut med 10 000 kronor i kontanter, hennes reaktion hade varit den samma.

Så för att summera alltihop: jag gav bort ca 15 kronor till två barn som, tillsammans med de miljontals andra dörrknackarna i mitt område, har orsakat mig djupa sår i själen. Det är mycket, mycket synd om mig. Det ska ni veta.

Men fatta vad kul det hade varit, ändå! "Ni e helt PANTADE!" Hahahaha!

Winning!

Jag hatar att förlora. Åtminstone om det alldeles definitivt, till 100%, är mitt egna fel.

Jag älskar att vinna. Speciellt när jag gör det inför publik och alla säger "åh" och "oj".

Jag vet att majoriteten av er inte spelar Starcraft 2, så ni kommer nog inte säga "åh" och "oj". Ni kommer snarare att se ut som frågetecken i någon minut för att sedan stänga ner klippet och gå vidare med era liv. Men jag lägger upp länken ändå.

Mina damer och herrar. Det här. Är länken. Till videon. Där jag vinner kvartsfinalen i RDRSL.

Smack, sa det. Matchen börjar vid 02:15, typ.

Guide: så botar du bakfyllan!

Idag är det söndag. Jag och många, många andra är bakfulla. Därför ger jag er nu den ultimata guiden för att snabbt komma över denna ångestladdade period. Resultat garanteras!
  • Vakna någonstans vid 9-tiden.
  • Tänk "NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ"
  • Titta på klockan, inse att du kan sova lite längre, däcka.
  • Vakna igen klockan 12. Sätt dig upp. Sträck på lederna.
  • Gå till kylskåpet och förtär första bästa vara som faller dig i smaken, t.ex. avslagen cola.
  • Sätt på datorn och låt internet få veta hur bakis du är.
  • Onanera som en tok. Gärna till något du vanligtvis inte onanerar till, t.ex. dvärgporr. Man måste ju förnya sig, menar jag!
  • Kura ihop dig till en liten boll, likt det nu använda runkpappret, och lägg dig på golvet.
  • Gråt. Låt ångesten komma. Släpp ut det.
  • Upprepa "jag är så patetisk" för dig själv tills det börjar kännas bättre.
  • Duscha, borsta tänderna. Spruta på lite parfym.
Se där! En helt ny människa! Och nu, hörrni, ska jag till jobbet!

Som om det inte redan är sorgligt nog...



Visst, det är rätt töntigt. Men jag kan ändå inte undvika att bli lite, lite rörd.

Är du djup?



Häromdagen frågade mamma mig om jag är en djup människa.
"Är du det, egentligen? Ibland tänker jag att din bror är mycket djupare än du... Men jag vet inte!"

Jag gav mitt svar, som jag ändå var ganska nöjd med, men frågeställningen har ändå fastnat i mitt huvud på något sätt. Jag har börjat meta-tänka, så att säga. Jag tänker på mitt tänkande.

Det jag sa var att tja, jag är väl ingen Sokrates, men samtidigt ingen som lever i nuet till 100%. Jag har kommit fram till att det är rätt så meningslöst att föra djupa resonemang. Man kommer liksom ingenstans. Vi kan sitta och diskutera hur länge som helst om möjligheterna för liv i rymden, om kärlekens vara eller icke-vara, eller om människans självmedvetande, vi kommer ändå inte närmare sanningen. Åtminstone inte med de verktyg vi har till vårt förfogande just då.

Jag litar inte tillräckligt mycket på min egna intelligens för att dra definitiva slutsatser om sådana frågor. Och att ge förslag på hur det KANSKE kan vara känns meningslöst, speciellt med tanke på att jag hatar att ha fel. Inte för att någon skulle kunna motbevisa mig (i de allra flesta fallen), men ändå.

En annan anledning till att jag inte ser poängen i att diskutera djupa saker är att allt, och då menar jag ALLT, redan har tänkts ut av någon annan. Så fort jag snuddar vid ett djupt ämne tänker jag att någon annan, om inte de FLESTA andra, redan har hundra gånger bättre förståelse för det än jag. Det får mig att känna mig liten och obetydlig. Min strategi för att komma över det här, för att ställa mig över alla de som är smartare än jag, är att tänkstrejka. Jag pekar på tänkarna och säger "haha, ni kommer ingen vart ändå!".

Ovanpå allt gör djupa diskussioner mig till en sämre människa, typ. Då syftar jag på de gånger någon yttrar en tanke jag redan har tänkt. En person kan få en plötslig uppenbarelse och bara: "alltså... hur vet jag att ditt blått är mitt blått? Tänk om ditt blått är mitt gult? Kolla på den grö...". Här vill jag sätta stopp. Snälla, sluta. Jag tänkte det här för tusen år sedan.

Det får mig att se ner på personen.
Jag kan inte hjälpa det. Det bara blir så. Ibland räcker det med att någon har lite svårt med huvudräkningen för att jag ska gå igång. Min hjärna tänker automatiskt "jaså, den här personen var lite dålig på matte. Då kan han/hon inte ha varit särskilt bra i varken fysik eller kemi i skolan. Det betyder i sin tur att han/hon inte tänker i vetenskapliga termer, vilket ju i längden betyder att han/hon inte kan tänka kritiskt."

Slutsats: personen är inte i närheten lika smart som jag.

Faktum: det finns flera olika intelligenser. Olika människor har olika färdigheter. Detta väljer min hjärna att bortse ifrån. Den intelligens som värderas högst i min värld är den som ser logiska mönster, den som kan tänka kritiskt, den "djupa" intelligensen. Troligtvis för att det är den enda intelligensen jag besitter. Inte alls i samma grad som många andra, men någorlunda.

Så, är jag en djup människa? Eller är allt detta bara en stor och avancerad försvarsmekanism? Är det ett bevis för att jag är djup, att jag ens tänker detta?

Det är sådana här frågor jag vill undvika. Så nu pratar vi inte mer om det!

Idag fyller lillkusinen sju år!

Jag firar inte så många födelsedagar nu för tiden. Släkten bor i Småland, och så har jag ju flyttat hemifrån också. Möjligen firar jag min egen födelsedag genom att tvinga mina föräldrar att bjuda mig på middag ute (annars skriker jag! Jag svär!). Och så köper jag väl presenter till familjemedlemmarna när de fyller. Annars - inget.

Därför var det rätt kul att fira min lillkusin Vilma som nu är på besök här på västkusten.



Gladast blev hon såklart för min present: en pysselbok med Trassel-tema. Filmen, ni vet.



Jävlar i min lilla låda, har ni sett en gladare unge än det här förut? Det har inte jag. Hon var så glad att ja, jag vet inte vad, så glad var hon! Ser ni blicken? Det är en blick av evig tacksamhet, en blick som säger "du är bäst, kusin Simon".



Sen fick hon en sån här kikkbaord också, eller vad det nu är ungdomarna kallar det nu för tiden. Vilma kallade det "spark med gnistor" (jag fattade ingenting förrän jag såg henne bromsa den, varpå gnistor flög ut från bakhjulet). Den ska jag ut och sparka på sen, sa hon. Jag tyckte det var lite onödigt. Bara för att föräldrarna inte ger en lika roliga presenter som favoritkusinen så behöver man väl inte gå ut och sparka sönder de tråkiga presenterna.



Sen fick hon prata i telefon med mormor. Ja, för henne blir det ju farmor, men jag vägrar kalla henne det av ren princip. Har försökt lära upp kusinerna att kalla henne mormor de också, utan vidare framgång.



Under hela frukosten satt min andra kusin Meja och spelade Angry Birds. När man tilltalade henne lyfte hon blicken några sekunder, tittade sig förvirrat omkring och fortsatte sedan att spela. Jag sa inget, för jag förstod. Som jag förstod!



Och här är en helt omotiverad bild på två ägg. För att ge det här inlägget det lilla äggstra. Okej, okej, det var ett äggstremt dåligt äggsempel av en ordvits. Förlåt. Alltså seriöst, jag ber om ursäkt. Det var dåligt av mig. Men herregud, som jag ursäktar mig själv hela tiden. Nu tycker ni säkert att det här är helt äggsaggerated, typ.

Harry Potter and the Deathly Hallows: part 2



Att Harry Potter-filmerna blir mörkare och mörkare känns som en gammal klyscha i recensionssammanhang. Alltid detta tjat om att NU är det allvar, NU är det det onda mot det goda, NU är allting så MÖRKT och DYSTERT! Och visst, jag håller med om att det har blivit en skarpare ton, men det är samtidigt inget jag har lagt särskilt stor vikt på. För oss som har läst böckerna är det en naturlig utveckling. Men nu måste jag säga det ändå. Den här gången ÄR det verkligen MÖRKARE, DYSTRARE och ÅNGESTLADDAT!

I den andra delen fortsätter jakten på horrokruxerna, föremålen som allihopa bär på var sin del av Voldemorts själ. Harry, Hermione och Ron (som nu är tillbaka efter sitt lilla PMS-anfall i förra delen) får för sig att bryta sig in i trollkarlsbanken Gringotts, varpå ett Ocean's Eleven i miniformat utspelar sig, även om det inte alls är likt Ocean's Eleven.

Snart förflyttar sig storyn till dit allting en gång började: Hogwarts. Det visar sig att den legendariska trolldomsskolan bär på fler hemligheter än vad alla hade trott. Problemet är att den dumma, dumma Snape sitter på rektorsposten och håller på. Ett fullskaligt krig utbryter, ett krig mellan det GODA och det ONDA.

Gåshud. Jag fick det. Flera gånger. Kanske var det tack vare ovan nämnda mörker, den där dödsstämningen som gör att man knappt vågar andas. Kanske var det de sjukt snygga specialeffekterna (att med 3D-glasögon se en gigantisk magibubbla bli sönderbombad av tusentals besvärjelser låter kanske konstigt, men järnspikar vad snyggt det är!). Eller så var det bara jag som var exalterad att äntligen få SE det jag har LÄST.

Vet ni vad jag insåg precis? Nu är det slut med Harry Potter. Allt som kan göras är gjort. Det känns sjukt sorgligt. Det vi kan glädjas åt är att vi fick den där nervpirrande, våldsamma och härligt otäcka filmen till slut. Going out with a bang, så att säga.

4,5/5

(Epilogen var lite småtöntig...)

De e fäeest nue. Hos Mange, Mange, Mangeee



Fest hos Mange.
Fest hos Mange.
Fest hos Mange.
Fest hos Mange.
Fest hos Mange.
Fest hos Mange.
Fest hos Mange.
Fest hos Mange.
Fest hos Mange.

Jag har analyserat den, vridit och vänt på varenda ton för att hitta låtens budskap, dess innersta väsen. Det jag har kommit fram till är något i hästväg, för att uttrycka det milt. Det är så, att om man studerar låten noggrannt märker man snart att det finns ett mönster. Det spelar ingen roll från vilket håll man tittar på det, vare sig det handlar om melodi, harmoni, text, basgång, rytm eller ljudnivåer; allting leder fram till samma slutsats. Det är fest hos Mange. Och det nu, på en gång. På momangen. Omedelbums. Direkt. I denna stund. I parallell samklang med vår nuvarande tidsåldersparaflax.

Frågan alla ställer sig: Vem är Mange? Är det lillkillen som sjunger? Är det den dansande snubben? Solglasögonsmannen?

Det enda vi vet är att han har förbannat bra fester. Det är ju en sak att göra en låt om en epic fest som har VARIT, men en helt annan att göra en sådan här inför-låt. Då snackar vi klass. Då snackar vi DJ:s, sju dansgolv och Charlie Sheen.

Första bötern för nedskräpning utfärdad

Aftonbladet skriver om det första nedskräpningsfallet i Sverige. Åtminstone i juridisk mening. Benjamin lirade boll med en flaska utanför ett uteställe, mindre än ett dygn efter att den nya lagen trädde i kraft. 

"Det var väldigt dumt gjort – men kul att vara först, säger Benjamin."

Vilken skön kille, den där Benjamin. Vi borde gå ut och vaska någon gång.

Hallå där, alla bidragstagare!



Igår var det bratkväll. Inte för att jag behövde göra mig till eller så. Är man tät så är man, om ni fattar va ja menar?



Så här såg jag ut när jag gick hemifrån. Inget märkvärdigt, liksom. Men det tyckte tydligen alla andra. Kände mig rätt utstuderad på bussen. När jag gick på trottoaren på väg till Daniel Stenrik rullades en ruta ner på en bil och någon skrek "BRAT!" efter mig. Jag förstod inte grejen. Skulle jag, Simon af Cronstrutt, vara en brat? Jag är ingen brat - jag är bara jävligt rik. Funderade på att ringa min privata livvakt och be honom spöa skiten ur nollan, men lät bli.

Jag kom fram till Stenriks lägenhet. På TV-skärmen hade han lagt upp tre webbläsarfönster: ett som visade seglingsklipp från youtube, ett för tennis och ett för aktiekurserna. Vi hälsade. Han frågade hur det går med affärerna, vilka aktier det går bra för. Jag svarade att jag är så rik att jag inte handlar med aktier. Jag handlar med hela börser. Går bra för Dow Jones nu, sa jag.

Folket trillade in i grupper om två-fyra pers. Stenrik hade inhandlat en magnumflarra som han bjöd på som välkomstdricka. Vi skålade för Saint Tropez, Stockholm och jaktlycka.

Sen gick vi ut och rökte lite cigarr.



Tog med mig min ekologiska 250-kronors champagne ut. Ställde den på marken och sa till folk att inte råka sparka till den. Två minuter senare råkade någon, närmare bestämt Fredrik von Leijonhufvud, sparka till den. Inte en, utan TVÅ gånger. Som en sorts grande finale sparkade Erik von Ramel ut den en tredje gång, och vips, så var hälften av min champagne oavsiktligen vaskad.


Lowe & Aksel Swärd, Daniel Stenrik, Christopher von Knorring och hans förtjusande bordsdam Hanna von.. någonting.



Erik von Ramel, Kim Stenbock och Fredrik Jägerskiöld.


Mikael von Bungenborg och Niclas af Gyllenpress.

Folket som gick förbi oss hade lite svårt att hålla masken. En pojke i 13-årsåldern rentav skrattade åt oss. Skulle ha nitat det lilla aset om det inte vore för manikyren jag fick i torsdags.

Sen började det ösregna, så vi gick in och festade till 23-tiden. Då kom limon och hämtade upp oss.



Det var lite svårt att ta bilder med en kass mobilkamera i mörkret, så vi för nöja oss med de här gröna prickarna. Självklart körde vi inte bara en, utan det blev TVÅ flaskor skumpa på vägen in. Hälften av resan gick åt till att prata om Shakiras snygghet.

När vi körde upp framför Trädgårn tipsade chaffisen oss om att vara skötsamma. Mumlade någonting om limousiner och kinkiga vakter.

Vi kom in på gästlistan, som sig bör. Jag beställde öl, två icke namngivna kompisar beställde varsin flaska vitt vin. Slutade med att en av dem spydde på uteserveringen. Blev utsparkad under ordnade former, om man bortser från hans protester i form av repliker såsom "VET DU HUR RIK JAG ÄR?" och "VET DU VEM MIN FARSA ÄR?". Den icke namngivna kompisen tog en promenad, ställde sig sedan i den vanliga kön och kom in, IGEN! Like a boss! Sedan dansade vi till 03:00.

Buss 03:44. Ögonlocken var tunga. Flash. Klockan är 04:22, jag ragglar av bussen i Ytterby, not quite like a boss. Med mycket möda och besvär går jag hem och stupar i säng.

Det var min kväll det. Så, vad gjorde alla ni fattiga människor i lördags då? Förde över pengar från sparkontot? Letade pantburkar? Spelade WoW? Vad gjorde ni stackare, egentligen?

Känslornas outgrundliga vägar

Ibland känner jag rätt så lustiga saker. Visst, man är ju någorlunda vuxen, det inte är inte som att jag faktiskt skulle reagera på de här känslorna. Men jag undrar ändå VARFÖR jag känner dem.

Idag såg jag t.ex. en tonårstjej på bussen. Stora ögon, hår ner till bröstet. På sig hade hon en alldeles för stor skjorta, en sån där man lånar av sin pojkvän och går omkring med hemma. På underkroppen: leggings.

Min reaktion: nada. Gjorde en mental axelryckning och konstaterade att hon var väl söt.

Min instinkt, min känsla: att skydda henne från allt ont. Någonsin. Att krama om henne, smeka hennes hår och säga att allting kommer att bli bra till slut.

Frågan är var den här känslan kommer ifrån. Är det någon sorts grottmänniskoinstinkt - att skydda framtida barnafödare? Eller är jag undermedvetet en medlem i patriarkatet? Är jag en kvinnoförtryckare?

Mind = blown



Vi har väl alla sett liknande grejer förut, men aldrig så här snyggt och effektfullt. Luta dig tillbaka och förundras!

Min absolut bästa raggningsreplik


En stalker. Hej stalker.

"Tjena bruden! Allt bra eller? Du vet Starcraft 2? Nähä... Well, jag lirar det i alla fall. Är ganska bra och så. Alltså, med risk för att låta självgod, så kan vi ju säga så här: jag ligger tvåa i RDR Star League 2011. Det är ju inte världens största deal så där, men det säger ju ändå en del om vilken nivå jag ligger på, änna. Så... I PvP, vad tycker du är bäst; 4-gate push eller snabba blink stalkers?"



En av er fuckade upp min mobil!


När jag vaknade i morse märkte jag att jag hade fått sms från ett okänt nummer.
Hej simon krona! Skulle övervägt att komma och knacka på din dörr för att få känna på den legendariskt lena hakan... men känns som en väldigt lång bit bara för det. Ville bara berätta det så du inte blir besviken över att jag inte kommer, god kväll!
Meddelandet syftade alltsåinlägget jag lade upp häromdagen, då jag uppmanade folk att söka upp mig om de ville känna på min nyrakade haka.

Jag svarade något lustigt tillbaka. Hon (jag antar att det var en hon, av någon anledning) skrev i sin tur något i lustighetsgrad likvärdigt tillbaka. Precis då bestämde sig min gamla iPhone 3G för att det här var det viktigaste sms:et i världshistorien, för den vägrade sluta visa det. Jag tryckte på back-knappen, jag tryckte på stänga av-knappen, jag höll inne alla knappar samtidigt, jag tog ut SIM-kortet, jag lät den ligga i tre timmar, men inget hände. Den bara fortsatte visa den okända tjejens sms.

Jag fick panik, ringde från jobbtelefonen hem till brorsan och bölade, frågade om han hade någon gammal mobil att låna ut. Det hade han inte. Fick ännu mer panik. Frågade arbetskamrater om de möjligtvis hade varit med om något liknande. De hade de inte. Hela situationen var så ledsam och så nedbrytande att till slut kunde jag inte göra annat än att skratta åt det. Någon kunde komma fram och fråga "hur går det med telefonen?" och jag bara "DEN ÄR SÖNDER UTAV BARA HELVETE HAHA! MEN JAG ÄR HELT SJUKT POSITIVT INSTÄLLD ÄNDÅ, JAG KAN JU ALLTID SÄLJA DEN SOM FICKLAMPA! HAHAHA!"

Jag tänkte att mitt sista hopp var att se vad som hände när batteriet tog slut, om det nu skulle göra det. Jag menar, det hade inte förvånat mig om telefonen, bara för att jävlas, hade fortsatt visa sms:et i all evig tid, oavsett batterinivåerna. Världens första evighetsmaskin, poff, här är den! Den visar ett sms! Titta!

När jag slutade för dagen hade den mot förmodan slocknat. När jag kom hem pluggade jag in den i vägguttaget, och vips, den funkade.

Men tro inte att du kommer undan för det, du som smsade! Den här händelsen orsakade mig så pass mycket psykiskt lidande att jag känner att ja, nu stämmer jag skiten ur dig. Hör du det? STÄMMER SKITEN UR DIG!

Så till syftet med det här inlägget: Vem vare? Vem vare som smsa?

Sköljmedelshelvetet

Skulle tvätta idag. Hade bokat tid och allt. Så jag gick in i tvättstugan, packade in alla vita kläder i den ena tvättmaskinen, resten i den andra. Kändes förbannat bra. Tänkte att nu jävlar, nu ska jag tvätta skiten ur de här kläderna. De ska SKINA av renhet. De ska skina till den grad att folk tror att hela jag är radioaktiv. Det var vad jag ville. Det var min dröm, min vision, min framtid. Rena. Madder. Fakking. Kläder.

Men så blev det inte. För när jag hade hällt i tvättmedlet (ögonmått, like a boss) märkte jag att sköljmedlet var slut. Min reaktion dröjde inte, utan jag sa "men!" och stampade tjurigt i marken. Det här var dumt. Tokigt. Vad ska jag nu göra av mina kläder? Jag kan inte tvätta utan sköljmedel, då blir de ju hårda och lustiga. Eller nåt. Nu när jag tänker efter så är jag inte helt hundra på vad sköljmedlet faktiskt gör. Det enda jag vet är att jag inte klarar mig utan det.

Sen gick jag in och kollade på Björklunds tal. Lyssnade intensivt efter något om sköljmedelsproblematiken, men det kom inget.

Worst. Party Leader. Ever.


"Vadå, sköljmedel är väl inte så viktigt? Förresten, nämnde jag att jag är HELT dum i huvudet?"

Så... Idag har jag varit hos en barberare



Plötsligt: min kära mor överraskade mig och bjöd på rakning hos en barberare. Det var blöta handdukar, knivar och hela köret. Kändes lite som att gå tillbaka 60 år i tiden, eller vilken tid det nu var då män inte hade någon aning om hur de skulle raka sig själva.

Det första hon frågade var om jag var allergisk mot något eller gick på någon medicin. "Ja, om det går hål samtidigt som man går på blodförtunnande så dör man ju direkt. På momangen. På fläcken. På blodfläcken, haha!" Det sa hon. Inte. Men det var ungefär så jag tolkade det.

Inte för att jag går på blodförtunnande, men att ha ett hål i halsen (förutom det som är inuti, då) kändes inte som ett särskilt hälsosamt tillstånd, så i början kände jag mig lite naken och exposed sådär. Men det gick snabbt över.

Resultat: senast min haka var så här len var i lågstadiet. Så om ni gillar lena hakor gäller det att passa på. In på hitta.se, sök upp mig, knacka på dörren så får du säkert känna lite, om jag inte är på ett alltför dåligt humör just då. I så fall skickar jag hem dig, ÖGONABÖJ!

SKÄGG

För några dagar sedan Twittrade jag att jag funderade på att odla skägg i bortgångna Ryan Dunns ära, varpå det uppstod en diskussion om huruvida jag har skägg eller inte. Min debattmotståndares argument var att jag inte hade det. Mitt argument var att jag visst hade det. Ett mycket fint och ståtligt sådant. Nu har jag bildbevis.



Vad är det då, om inte ett FAKKING SKÄGG!? Titta! Skägg överallt! Nästan i klass med Ryan Dunn själv!

Låt oss bortse från töntiga detaljer såsom likheten med Shaggy i Scooby Doo, och att jag inte rakat mig på en vecka, det är ändå ett förbannat fint skägg. Eller hur? ELLER HUR?



Inte långt kvar.

Seriöst



2:02. Så badass.

Jag manar till lugn

Var inne och läste på Alex Schulmans blogg häromdagen, och skrattade rakt ut. Det var så att Alex gav en läsare svar på tal. En läsare som gnällde på att Alex hade staplat upp ved mot en trävägg. Ja, det blir nog lättare om ni läser hela inlägget själva.

Det roliga kom i kommentarsfältet:



Jag ska börja använda den frasen mer nu. Om någon hetsar upp sig kommer jag och bara: Du där. Jag manar till lugn.

KVARG



Idag har jag funderat över det här med kvarg. Hur det kan vara så roligt att säga det. Kvarg. Testa själva! Kvarg. Låt ordet forma dina läppar. Smaka på det. Känn det. Kvarg. Mmmm. Kvarg. Kvarg. Kvarg, kvarg, kvarg, kvarg kvarg kvarg kvarg kvargkvargkvargkvargkvargkvargkvargkvarg.

En gammal, gammal parodi av Persbrandt



Åh, vad jag skrattade åt den här första gången jag hörde den. Det var många år sedan, men den håller fortfarande.

Dagens kund(er?)

Äldre herre med ovårdat hår och trötta ögon stegar fram.
Han: Bambostch (?), var har ni det?
Jag: Vad sa du?
Han: Babost, var har ni det?
Jag: Va?
Han: Bam. Bosh. Bambosh.
Jag: ...Jag
Han: Äh, glöm det.
Och så går han därifrån. Kvar står jag och känner mig lite skamsen över min oförmåga att höra saker. Men då kommer en dam fram och ställer sig lite närmare än brukligt, som om hon skulle berätta världens hemlighet.
Hon: Jag hörde inte heller vad han sa...
En annan kund: Inte jag heller!
Vad den mannen letade efter förblir alltså ett mysterium. Eller vad tror ni han letade efter? Ett armborst? En basker? Bajspåsar?

Manlighetsboosten



Har följt den här killens klipp på YouTube ett bra tag nu. Vad jag har förstått så äger han en jäkla massa mark, där han kan leka med alla sin vapen, alltifrån revolvrar till artilleripjäser.

Det är skönt att veta att FPSRussian, som han kallar sig, finns där för mig när jag känner mig lite omanlig, typ efter att ha druckit en cider. Då är det bara till att surfa in på hans kanal, sätta på en video, skrika "aaarrrgghhhh!" och njuta av testosteronkicken.

RSS 2.0