Vad jag gjorde på Where the action is


Utvecklingssamtalet som gick snett


Hittade ingen passande bild, så här får ni en mandelkubb istället.

Jo, jag vet. Man ska inte tala om sitt jobb alltför ingående på sociala medier. Då får man sparken. Men jag är villig att ta den risken. Det ni nu kommer att få läsa om är så fasansfullt, så sinnessjukt, så bortom all rimlig tänkbarhet att det bara måste komma ut.

Häromdagen var jag på utvecklingssamtal på jobbet. Man trodde att man skulle slippa sådant här efter gymnasiet, men icke. Några dagar tidigare hade jag fått ett papper med frågor jag skulle fundera på, typ "hur trivs du på jobbet?" och "hur fungerar kommunikationen mellan dig och din närmaste chef?".

Jag knackade på min chefs kontor. Låt oss kalla henne Malin. Chefen alltså, inte kontoret. Malin sa "kom in". Jag öppnade dörren och klev in i ett sterilt kontorsrum. Skrivbord, dator, hylla, pärmar. Ja, det var väl det.

Vi började prata om lite allt möjligt. Jag sa att jag trivdes som fisken i handsken. Kom med lite förslag på hur vi kunde göra avdelningen bättre. Hon nickade, mumlade "skitbra" och gjorde en liten anteckning.

Till slut var vi framme vid det vi båda hade väntat på: feedbacken. Hon skulle ge mig ett omdöme. Stämningen blev plötsligt spänd. Hon fingrade på en penna, lät den pendla fram och tillbaka mellan lång- och pekfingret.
- Ja du, Simon. Jag tycker det fungerar skitbra. Du är väldigt flexibel, med skolan och allt. Du arbetar snabbt. Och jag vet att alla andra på avdelningen tycker det funkar bra med dig.
Jag nickade stilla och väntade på det stora MENet. Och mycket riktigt:
- Men... Det var en grej häromdan, inget stort, men något du kanske ska tänka på.
- Okej? svarade jag.
- Ja, det var där när jag skulle sluta för dagen och du sa "ha en trevlig kväll" till mig.
- Ja?
- Det var inte bra.
- Var det inte?
- Nej.
Malin började låta mer och mer som Göran Persson. Hon talade i suckar, tog djupa andetag mellan orden.
- Den kvällen var allt annat än trevlig för mig, fortsatte hon.
- Vad... tråkigt, sa jag.
- Det var så att min struts dog den kvällen, Simon.
- Din struts?
- Min struts. Jag hade en struts, Simon. Och nu är den död. Och allt är ditt fel, Simon.
- Du menar att... eller, va?
- Lisa hette hon. Min struts. Och nu är den död. Och nu utkräver jag ansvar från dig, Simon Krona.
Hon stirrade på mig. Jag väntade. Snart skulle hennes läppar spricka upp i ett leende. Det var ju helt uppenbart att det här var något sorts skämt, om än ett mycket avancerat sådant. Men inget hände.
- Nu går du härifrån, och kommer aldrig mer tillbaka.
- Är inte det där Lejonkungen? försökte jag.
- Ut. Eller vänta.
Hon vände sig om mot datorn och startade Spotify. Efter lite knappande började "vill du plocka körsbär i min trädgård" spelas upp från högtalarna. Jag var mycket förvirrad, vilket tydligen var meningen, för i nästa sekund hoppade hon på mig med pennan i högsta hugg. Jag hann inte värja mig, hon fick in en träff rakt in i halspulsådern.
- Aj fan, sa jag. Är du tokig?
- Nu ska vi talas vid, du och jag, sa Malin.
Det här hade jag inte väntat mig. Situationen hade blivit högst allvarlig. Min chef hade gått och tappat förståndet, skaffat struts och beskyllt mig för dennes död. Jag var tvungen att agera. Så med pennan utstickande ur halsen och blodet rinnande nedför bröstet skrek jag "NOT ON MY WATCH", plockade upp chef-fanskapet och kastade ut henne genom fönstret. Det sa klirr, sedan "neeeeeeeeeeeeeeeeej" och sedan poff.

Nästa överraskning kom när dörren plötsligt flög upp bakom mig. Det var en svartklädd man, en... kan det vara en ninja?
- Jag är en ninja, sa han.
- Jaha, sa jag.
- Vi har en oplockad struts, du och jag.
- Det har vi sannerligen.
Den här ninjan var tydligen för fin för svärd, för han tog istället fram en revolver och siktade mot mig.
- Några sista ord, Mr Krona?
- I will shit in your face, sa jag. I will shit in your face really bad.
- Gud, så äckligt, svarade ninjan.


Det gick fort. Mitt berömda tusen nålar-grepp misslyckas aldrig. Speciellt inte när jag gör det på någons pung. Fråga mig inte hur jag gjorde det. Låt oss bara säga att jag har övat på det VÄLDIGT länge. Ninjan sjönk hur som helst ner till golvet, pep något om att han behövde vård. Det hade han nog rätt i, men jag tänkte inte ge honom chansen att sätta efter mig ännu en gång. Det här måste få ett slut.

Så jag gjorde det enda hedervärda och sa ajabaja, så här får man minsann inte göra. Mordförsök är inte okej, det vet du mycket väl. Gå nu, och kom aldrig mer tillbaka. Så sa jag. NOT!!! Jag kastade såklart ut honom genom fönstret, han med. Det sa inte klirr - fönstret var ju redan pajat - däremot hördes ett "neeeeeeeej", sedan ett poff.

Sen var det inte mer med det. Var rätt awkward att träffa chefen dagen efter. Hon satt i rullstol. Jag försökte skämta bort det hela genom att sjunga lite på Frondas "Rulla fram" utan någon vidare framgång.

Vad som hände med min halspulsålder? Just a flesh wound...

Fotnot: Vissa delar av berättelsen stämmer nödvändigtvis eventuellt kanske inte till 100% överens med verkligheten. T.ex. kommer Simon mycket bra överens med samtliga chefer på jobbet, inklusive "Malin".

Getingar ska man akta sig för...


Fylla, chock och död



Det är vad kvällstidningarna toppar med idag. Varje valborg och midsommar är det samma artikel. Några har dött, massa har skadats. En 16-årig flicka blev våldtagen av två jämnåriga pojkar som nekar till brott. Och Systembolaget har sålt 15 gånger mer kryddat brännvin än under en vanlig vecka.

Själv hade jag en ganska lugn och harmonisk midsommar. Visst, jag missade sillen och potäterna p.g.a. jobb och det faktum att festen ägde rum två timmars bilresa bort. Och visst, jag var rätt så fucking asförkyld. Gick på piller hela dagen för att vara någotsånär pigg. Och visst, någon tyckte tydligen det var en kul grej att aptera en sprängladdning i festlokalen. Det var jag som hittade den. Uppsatt bakom en gardin, var den. Min första reaktion: lol, nice! Bulldeg! Började käka lite på den, men upptäckte att 1) det smakade skit och 2) att en liten atrapp döljde sig där inne.

Så aa. Ja lixom tänkte att det nog vore bra om alla gick ut. Bättre fest i skogen än massdöd i en ladugård, som man brukar säga. Så jag bad alla att gå ut.

Där stod vi och väntade på explosionen. Minuterna gick, men inget hände. Till slut tänkte jag att äh, vi måste göra någonting. På midsommar ska man festa, inte bara stå där och... stå. Så jag drog helt enkelt fram bazookan, avsäkrade och sprängde skiten SKY FUCKING HAAAAAAAAAAJJJJ! AAAWWW YEEEEEEE! THAT'S RIGHT, I KNOW HOW TO USE DAT BAZOOKA!

Men annars, en helt vanlig midsommar.

Jag önskar er en fantastiskt otrevlig midsommar!

Hoppas era jordgubbar är sura, era potäter överkokta och er sill salmonellasmittad. Jag hoppas någon råkar tända eld på era midsommarstänger. Att någon ringer polisen för att sätta stopp för det förmodade KKK-mötet. Små grodorna? Hoppas du ramlar och bryter alla ben i kroppen, mitt i dansen. Hoppas du blir så full att du kräks, eller ännu bättre, hoppas någon kräks på DIG! Nej, förresten. Jag hoppas att du hittar någon att hångla med. Och så börjar ni på. Allt är mysigt, det går fint, när PLÖTSLIGT, din kysspartner spyr dig i munnen! Du blir såklart jätteäcklad och spyr du också. Men det är inte slut än. Kysspartnern gillar det här, kräk alltså. Så denne håller kvar. Du har inget annat val än att blanda din spya med kysspartnerns. Det är lite som den där O'boy-reklamen, fast med magsyra och matrester. Men än är det inte slut! Kysspartnern har ett starkt käkparti och trycker tillbaka ALL spya in i din mun, ja till slut blir trycket så stort att du inte har något annat val än att svälja hela köret.

Det är vad jag önskar händer dig på midsommarafton 2011!

Ett fantastiskt klipp



Att få bevittna ett sådant här klipp i en värld där alla vet vem Paris Hilton är, i en värld där folk gnäller på sena bussar och på kids som spelar för hög musik i lurarna, det är ett privilegium.

Jag undrar hur jag själv hade reagerat om "annorlunda" människor hade kommit fram till mig och visat massa hokus pokus. Sprungit för livet, troligtvis.

En sund livsstil

Idag har jag alltså suttit inne hela dagen. Feels good.

11:45 - Vaknar
11:46 - Sätter på datorn, slösurfar
12:15 - Frukost, slösurfar
13:15 - Kommer på idén till det där inlägget om Lena Mellin, men bestämmer mig för att chatta och slösurfa lite till
15:30 - Inlägget klart
15:45 - Börjar nöta det där sista, äckliga uppdraget i Starcraft 2. Måste. Ha. Alla. Achievements.
20:00 - Klarar det! Firar genom att stirra in i skärmen några minuter och fundera över vad jag gör av mitt liv.
20:30 - Går för första gången den här dagen utanför dörren för att hämta pizza. Ljuset orsakar mig stor smärta i ögonen.
20:35 - Nähä, pizzerian har stängt tidigare av någon jävla anledning.
20:36 - Traskar vidare mot City Gross. Dumma pizzabagare! Varför stänger de tidigare när de är fullt medvetna om att jag brukar komma vid den här tiden?
21:00 - Kommer hem med "grillklubbor av nötkött".
21:30 - De var inte goda. Inte goda alls. Hatar pizzerian med hela min kropp.
21:40 - Börjar se på Louis CK:s egna serie "Louie". Är lite skeptisk efter första avsnittet, men de efterföljande är riktigt bra!



00:20 - Knäcker en halvlitersburk energidryck.
00:30 - Efter en del slösurfande ger jag mig på Warcraft 3, den gamla rackarn! Märker att jag inte är särskilt vass längre, motståndaren skriver "ur incredibly bad". Tack för infon, liksom.
02:00 - Tänker att jag måste lägga upp något på bloggen, så att inte folk tror att jag har träffat en tjej och rest med henne till Eritrea, eller nåt.

Och nu är jag här. Vilken dag det har varit! Det är sådana här dagar som gör att man uppskattar livet. Man liksom ser allt ur ett nytt perspektiv.

Lena Mellin - Aftonbladets överexpert


Lena Mellin

Förra hösten var jag på ett seminarium om Littorin-affären. Som en del av er säkert vet var det Aftonbladet som publicerade uppgifter om att Sven-Otto Littorin, den f.d. arbetsmarknadsministern som några dagar tidigare hade avgått av "personliga skäl", hade köpt sex. Vad bestod dessa uppgifter i då? Jo, att en f.d. prostituerad hade känt igen honom på TV. Rätt lösa bevis, kan tyckas.


Sven-Otto Littorin

I seminariet deltog bl.a. Lena Mellin. Hon slog ifrån sig och sa att kvinnan var "mycket trovärdig" och att Littorin själv vägrade bemöta uppgifterna, trots att Aftonbladet vid flera tillfällen hade konfronterat honom. Om han hade förnekat alltihop hade de självklart inte gått vidare med saken.

Grejen var att han visst hade gått ut med en dementi via sin pressekreterare. Jag minns inte det exakta ordvalet, men det framgick ganska tydligt att Lena Mellin inte ansåg detta vara någon "riktig dementi".

Då tog Janne Josefsson, som satt i publiken, till orda. "Men det måste väl Lena Mellin veta, att idag är det fullt accepterat att ge uttalanden via sin pressekreterare?" Nej, det tyckte hon minsann inte. Vad gör Janne Josefsson då? Jo, han skrattar. Han skrattar rakt ut.

Jag är fullt medveten om att Janne har ett researchteam bakom sig som gör typ 90% av Uppdrag Granskning. Trots det är jag en hopplös Janne-fanboy, och jag är relativt säker på att han vet vad han talar om.

Så i det ögonblicket, när Janne Josefsson började skratta, då sjönk Lena Mellin lite i mina ögon.

Ända sedan dess har jag inte kunnat undvika att märka hur pass ofta hon dyker upp i Aftonbladet som "politisk kommentator". Kan tycka att det är lite lustigt. Visst, hon kan säkert mer om politik än medelsvensken, men vad är det som gör henne till en sådan auktoritet? Jag menar, hon är journalist. Inte statsvetare.

Men det måste ju vara bekvämt för alla AB-journalister att ha en överexpert på redaktionen, någon som kan ALLT. Varför lägga energi på att hitta någon som ägnat år åt att studera ämnet på akademisk nivå när man istället kan fråga Lena Mellin, liksom?



Toppa med Lenas citat! Inga men, gör det bara! Göööörrrr deeeeet!

Den här killen vill sannerligen bli miljonär





Japp.

En snabb fråga bara

Vem tycker ni är snyggast; jag, den manligaste av de manligaste, eller min kompis Simone?


Jag, den manligaste av de manligaste.


Simone, min kompis. Eller ja, bekanta, eller vad man ska säga.

Ett bortputtarinlägg

Man ska ju egentligen undvika gif-bilder så långt det går. Och OM man verkligen vill ha med en så är det bättre att bara länka till den, allt för att slippa det störningsmoment det innebär att ha någonting som konstant rör på sig.

Så det här inlägget är bara till för att putta ner gif-bilden en bit, så ni slipper se den det första ni gör när ni kommer in här. Visst är jag snel hest?

Apropå det.



En helt vanlig gif-bild



Kom att tänka på en viss Veronica Maggio-låt. Refrängen där. Om och om och om igen...

En helt vanlig färskpotatis



Ser lite ut som en elefant. Eller vad tycker ni? Säg! Säg vad ni tycker den ser ut som! Säg bara det första ni tänker på!

Dagens kund

En dam i 65-årsåldern kommer fram.

Hon: Ursäkta, var har ni basilikan?
Jag: Den har du där bakom dig.
Hon: Aha...

Hon vänder sig om och plockar upp en kruka basilika.

Hon: Du måste tro att jag är lite virrig nu va?
Jag: Nej då, du är inte ensam om att inte hitta allting. Jag får såna här frågor hela tiden.
Hon: Ja okej. Det är så att jag aldrig har köpt basilika, inte i sån här kruka i alla fall. Annars brukar jag köpa det på sån här... Vad är det...
Jag: Sån på glasburk? Santa Maria?
Hon: Ja, just det! Precis! Sån brukar jag köpa!
Jag: Hehe.
Hon: Nu var jag virrig igen.
Jag: Nejdå...
Hon: Det är det att jag ska göra en sån här... gratäng. En gratäng med tomat som bas.
Jag: Aha.
Hon: Och det passar ju fantastiskt bra ihop, tomat och basilika!
Jag: Ja, det gör ju det.
Hon: Fast man får ta med sig den stora plånboken, minsann!
Jag: Jaså?
Hon: Ja, egentligen ska man ha de här olikfärgade tomaterna, men de kostar! Titta bara
Jag: Ja, jo. De är ju lite dyrare, de vilda tomaterna.

Här börjar jag så sakteliga köra iväg med min truck, för att markera att jag måste fortsätta jobba, men hon fortsätter.

Hon: För att inte tala om basilikan! Det är ju helt sjukt, egentligen! Men det är ju min son som ska komma över på middag och han är kräsen i maten han! Så jag tänkte att det här receptet får man följa till punkt och pricka, men gud så dyrt tänkte jag. Jag tar nog de vanliga tomaterna istället haha!
Jag: Hehe.
Hon: Han kommer ända från Örebro, så det gäller att passa på!
Jag: Mm.

Jag kommer inte ens ihåg resten. Låt oss bara säga att hon var pratglad, den här kvinnan.


What's that? Har Simon bakat en paj?



OM HAN HAR GJORT! INTE NOG MED DET, HAN HAR VISPAT TILL LITE VANILJSÅS OCKSÅ! SÅ FÖRRRRRBANNAT GOTT!!!!

Katy Perry - Last Friday Night



Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här videon. Efter bara några sekunder insåg jag att låten var skitdålig, som vanligt. Sen kom ett saxsolo från ingenstans och förbättrade helhetsintrycket något.

Själva videon har man sett ungefär en googol gånger förut, men jag måste erkänna att det kändes ganska fräscht att se en "snyggkändis" göra sig så här... utseendemässigt icke-tilltalande. Med tanke på att 90% av alla tjejer får andnöd och nervsammanbrott om de mot förmodan skulle gå utanför dörren osminkade så känns det som att Katy Perry gjorde en rätt modig grej i den här videon.

Fast sen är hon ju Katy Perry också. Hon kan väl komma undan med allt.

Kul med Rebecca Black också. Efter att ha utstått allt näthat tycker jag hon förtjänar det här.

Kul i frukten

Plötsligt händer det. En sån där extraordinär händelse som bara måste dokumenteras på bloggen. Detta är ett inlägg tillägnat allt det fantastiska man som fruktplockare ibland får uppleva.

Nu kör vi!



Nämen, har ni sett på maken? En mutanttomat! Det är ju helt otroligt! Två tomater i en! Hur kommer detta sig, kan man undra. Min teori är att tomaterna har tröttnat. De orkar inte bli uppätna längre. Nu satsar de på världsherravälde innan 2030. I så fall tycker jag det här var ett rätt lamt första steg i planen. Smälta ihop med andra tomater, liksom? Vad är poängen? Om jag hade varit tomat hade jag nog satsat på att hungerstrejka. Om alla andra tomater hade hängt med hade det sabbat människans ketchupproduktion, vilket hade lett till alla snabbmatskedjors omedelbara konkurs, vilket i sin tur hade medfört en FET finanskris. Med lite tur kan man kanske få död på några miljoner människor.



Det här fotot föreställer ett par avokadofrukter som har hamnat på villovägar och hamnat bland passionsfrukten. Ser ni hur bra kamouflerade de är? Sjukt roligt, tyckte jag! Gick omkring i någon timma efteråt och fnissade för mig själv. Tokiga de är, de där avokadosarna!



Här har vi min STORSLAGNA jobbfrukost.
  • 1 glas Brämhults madderfakking hallondryck.
  • 1 hönökaka (eller 2, beroende på hur man ser det) med rödbetssallad och köttbullar.
  • 1 skål yoghurt med Crunchy Müsli och färska bär.
Det ni!

Kärlek

Kärlek är en samling olika symptom som tillsammans ger en narkotisk verkan. Det är ett centralstimulerande preperat som utvinns främst ur andra människors handlingar, men också från ett oändligt antal olika håll. Världens största producent och konsument av kärlek är människan, aka homo sapiens.

Kärlekens uppiggande och hungerdämpande effekter har varit kända i flera århundraden. Trots det har man hittills inte lyckats isolera den aktiva substansen. Detta tros bero på att kärlek eventuellt är en typ av häxeri. Det man HAR kunnat forska på är kärlekens effekt på människokroppen. Ofta hamnar kärlekisten i ett tillstånd av eufori, ett tillstånd där allt som inte har med kärleken att göra hamnar i andra hand. Forskare har bedömt tillståndet som allvarligt, men inte livshotande.

Förr i tiden användes kärlek medicinskt som lokalbedövning, fast över hela kroppen, ända tills effektivare ämnen upptäcktes. Det finns dock än i dag vissa användningsområden för kärlek som medel för lokalbedövning, t.ex. inom nöjesindustrin.


Två kärlekister intar kärlek oralt och via fysisk beröring

Kärlek har använts som drog nästan lika länge som det funnits. Det kan intas på flertalet olika sätt, t.ex. via fysisk beröring, oralt, eller varför inte rektalt, därav standardfrasen "tar du den i tvåan?". Berusningen är relativt kort, upp till en timme. Den önskade effekten är ökat självförtroende och att få en allmänt lyckligare tillvaro. Dock är en vanlig bieffekt att man tappar kontakten med resten av världen. Kärlek verkar genom att hämma återupptaget av dopamin, serotonin och, ja, det mesta i hjärnan hämmas, helt enkelt.

Kärlek är mycket beroendeframkallande och ger ett kraftigt höjt blodtryck och kan, särskilt vid upprepad användning, orsaka hjärtproblem och stroke. För vissa går det så långt att hjärtat exploderar i tusen bitar. Och så dör man. Långvarigt bruk kan också skada vävnaden i höger lår, ingen vet varför. Att sluta med kärlek är så gott som omöjligt, då abstinensbesvären ofta är extremt kraftfulla. Ett sätt att ta sig ur det är dock med Ben & Jerrys-glass [källa behövs].

Kärlek är fosterskadande. Det beror på att kärleken begränsar syretillförseln till fostret, som då avlider. [källa behövs inte]

Se även:

  • Bekräftelsebehov
  • SUA (Social Update Anxiety)

Hangin' n chillin' n stuff

Nästan precis utanför min dörr ligger en lekplats som nästan precis alltid är tom på folk. Lite vid sidan av står en bänk. Står bänkar, förresten? Sitter de inte? Hur som helt, sedan förra veckan har ett fjortisgäng ockuperat den här bänken. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet jag går förbi, det kan vara förmiddag och det kan vara mitt i natten, likväl sitter de där med sina järnkors-sweatshirts, kepsar och allt. Några står gränsle över sina cyklar och hänger på styret.

Häng, ja. Det finns väl inget annat ord för att beskriva det som pågår där vid bänken. Jag är inte helt säker på vad exakt det är man gör när man hänger. Och varför just den där bänken? Blir det inte enformigt? Hur går konversationen? Jag gissar på något sånt här:

- Oj, vilken fin bänk det här är!
- Ja, visst är den! Jag var här igår och tänkte att shit, det här måste vara den snyggaste bänken som någonsin skådats!
- Man kan typ sitta på den och så.
- Jag vet! Asså sjukt. Mannen.
- Jag såg en annan bänk en gång, och den var PRECIS som den här!
- Eller hur!
- TYP!
- Yeah?
- Yeah!
- Yeah?
- YEAH!
- Jag gillar ceasarsallad. Men inte krutonger. Kan ni se mitt dilemma?
- Nej. Eller jo.

Dagens aaaaaaaaaaawwwwwww!



Sååååå sött! :D

Dagens kund

En gammal man, jag gissar på 65+, kommer fram till mig.

Han: Ursäkta, var har ni fruktkonserverna?
Jag: De har du där borta, ett par hyllor bort.
Han: Okej, tack! Och kådisar, var har ni dem?
Jag: Va?
Han: Kådisar, kondomer.
Jag: De... Det finns där borta, vid apoteket.
Han: Okej, tack!

Sen var det inget mer med det.

IRL-haxx

Pro-tip: Om du är i en grupp där en person har hamnat lite utanför konversationen medan du själv står i centrum kan du med fördel vända blicken mot den som är utanför. Det räcker. Alla andra kommer att tycka att det är obekvämt att tilltala någon som tittar bort och följer istället dennes blick. Vips, så riktar sig alla mot den som tidigare var exkluderad från gruppen!

Tänk på det här nästa gång du hänger med en grupp på ca 3-5 pers.

Studenten - den bästa dagen i mitt liv

Minnet av min studentdag har bleknat något, totalt sett. Många stunder har glömts bort, medan andra har framträtt desto starkare.

Jag minns champagnefrukosten. Alla leenden runt omkring mig. Taktiksnacket om hur man skulle optimera drickandet under dagen. Det syrliga bubblet i munnen, för att inte tala om alla bubblor i magen. Vi var fria, på väg in i en ny fas av livet.

Jag minns utspringningen. Ut genom nödutgången på andra våningen. Folkmassan på parkeringen nedanför mig. Det första jag tänker är "det här måste jag ta kort på".



Jag minns den outhärdliga värmen medan jag försökte ta mig fram till studentflaket. Jag fläktade mig med plakatet, letade desperat efter något att dricka, men det enda som fanns till hands var en flaska skumpa runt halsen. Den fick duga. Doft av sommar i luften.





Jag minns talet min bror höll på mottagningen. Eller nja, jag minns kanske inte exakt vad han sa, det var väl något om att han var stolt över mig. Däremot minns jag känslorna som låg bakom. När han var klar ställde jag mig upp och kramade honom, kände doften av hans parfym. En tår rullade nedför min kind.

Jag minns hur jag 05:00 gick ensam hem från festen. Det började bli ljust ute. Fåglarna kvittrade. Jag log för mig själv. Ställde kameran på en brevlåda och satte på timern. Det blev det sista kortet från den hittills bästa dagen i mitt liv.



Hur var din student?

Börjar bli orolig

Kommer ni ihåg inlägget där jag hade photoshoppat massa fjortisbilder av mig själv? Igår lade jag upp den här som profilbild på facebook tillsammans med bildtexten "Things will never be the same <3 <3":



Nu har det snart gått en dag och inget har hänt. Inga kommentarer, inga gillningar, ingenting. Jag börjar bli orolig. Okej, det kanske inte var så fruktansvärt roligt, men ni kan väl åtminstone skriva NÅGOT så att jag fattar att folk fattar icke-seriositeten i det hela. Vad som helst! Snälla!

Lika som bär


Simon Krona efter att ha förlorat ett slap-bet?                                      Jabba the Hutt?

Dagens aaawww

En dvärgflodhäst...kalv? Kulting? Baby? Jag vet inte.



Dagens kund

Jag står och plockar bananer när en man kommer fram till mig.

Han: Nu har jag letat genom alla äpplen här, men jag hittar inte de där Tropisana-äpplena.
Jag: Tropisana?
Han: Ja, Tropisana! *pekar på sin inköpslista som troligen har skrivits av frugan*
Jag: *läser lappen* Tropicana är en juice, du hittar dem där borta i mejeriet.
Han: ....aha *rodnar*

Simon Simon Krona Simon Simon Krona

Har märkt att de börjat med Alejandro på radion igen. Ett tips till alla er som har tråkigt: lyssna på låten och byt ut "Alejandro" mot "Simon Krona" i ditt huvud.
Don't call my name.
Don't call my name, Simon Krona.
I'm not your babe.
I'm not your babe, Simon Krona.

Don't wanna kiss, don't wanna touch.
Just smoke my cigarrette and hush.
Don't call my name.
Don't call my name, Simon Krona.

Simon Krona.
Simon Krona.
Simon-Simon-Krona.
Simon-Simon-Krona.
Jag tycker det är rätt kul, i alla fall.


När rumskamraterna har strap-on-sex brukar Kalle ta fram den gigantiska gummisnodden och riva av ett par karatemoves, helt enligt traditionen.

X-men: First Class


Schack och arga leken - samtidigt. Det är vad jag kallar superkrafter.

Ibland undrar man om världen verkligen är som den ska. Man biter sig själv i tungan för att vakna upp ur en eventuell dröm, man tittar på klockan för att se om tiden går som den ska. De egna observationerna går helt emot bättre vetande, och man har ingen aning om vad det kan bero på.

Så var det att se recensionerna av X-men: First Class. Så här skriver "FamilyGuy" i MovieZines kommentarsfält:
Jag fick fan rysningar i salongen och filmen sitter fortfarande fastklistrad framför ögonen! Helt otrolig verkligen. 9/10
Alla andra instämmer. Visst, jag hade också rysningar, men av helt andra anledningar.

Handlingen i korthet: det är kalla kriget, CIA får för sig att använda mutanter för att knäcka ryssen, vissa mutanter hänger på medan andra vill provocera fram ett kärnvapenskrig.

Parallellt med detta får vi ta del av en helt onödig och klichédrypande historia om hur två av mutanterna har komplex för sina utseenden och vill hitta ett botemedel mot sina fysiska defekter. Till slut kommer de fram till att de är perfekta, PRECIS SOM DE ÄR. Det finns inga ord för att beskriva hur chockad jag blev, där i biostolen. Menar de verkligen att man ska vara sig själv, och inte försöka vara någon man inte är? "Herregud, det här är ju helt uppåt väggarna", mumlade jag för mig själv medan jag tog mig för hjärtat och hoppades att det skulle klara sig genom all stress det nu utsattes för.

Men okej, actionscenerna är rätt bra. Hur ofta ser man en flygande ubåt, liksom? Det är bara det att karaktärerna känns så platta och ointressanta (förutom möjligtvis Charles Xavier, som är de goda mutanternas överhuvud) att jag inte riktigt bryr mig om hur det går för dem i striderna. Mina nerver förblir okittlade genom hela filmen, trots bra action.

Och så var det det här med klichéerna. Jag klarar inte av mer "-Are you really ready for this? -Let's find out!". Jag klarar inte av mer "Join me, and we shall rule the world!". Jag säger inte att allt i en film måste vara nytt och fräscht för att den ska vara bra, men man kan väl åtminstone undvika det som ALLA andra gör?

3/5


Ja, jag är rätt uttråkad


Dagens gåta

Finns det ett samband?








Och nej, de hade inte åäö...

VEM VARE!? VEM VARE SOM LÄT!?

Jag har kommit på vad det var som lät inatt. Det var mitt brandlarm. Batterierna håller väl på att ta slut antar jag. Jag fattar inte grejen. Varför vill den varna mig hela fucking natten om den ändå har batterier kvar till morgonen? Och hur stor är risken att det skulle börja brinna NU? Skulle jag ha gått upp mitt i natten och tänt eld på skiten självmant eller?

För övrigt hoppas jag att den där videoblogen var FÖRBANNAT rolig, för den där sista whiskeyn gjorde ju mig knappast gott.

Videoblogg: Jag är berusad.


Den ständigt närvarande identitetskrisen



Det är natt, och jag går den korta vägen mellan busshållplatsen och min lägenhet. Det är vindstilla. Någonstans hörs ett sus, ett sånt där sus som bara hörs när allt annat är tyst. Det är fantastiskt hur många tankar som ryms på den här sträckan. Jag drömmer om en värld där ingen fnyser åt mina skämt på det där dräpande sättet. En värld där jag slipper haka på i skitsnacket för att passa in.

Någon har ställt upp en spegel rakt upp och ner på sin trädgård, oklart varför. Under ett kort ögonblick hinner jag se mig själv i den. Jag tänker att det är mitt riktiga jag. Ödmjuk, krokig och vilsen. Precis det jag inte får visa utåt. Jag drömmer om en värld där jag passar in som jag är.

Men det gör jag ju, jag passar in. Men då måste jag göra massa saker. Om jag är med det ena sällskapet måste jag förlöjliga mig själv så att de har något att skratta åt. Om jag är med det andra sällskapet måste jag vara lite tystare än vanligt, alfahanarna tar illa upp annars. Om jag är med en tjej av intresse måste jag visa beslutsamhet, självständighet och styrka.

Gruskorn knastrar under skorna medan jag drömmer om en värld där jag inte gör, utan är. En värld där jag inte bara GÖR saker som är roliga, utan ÄR rolig. En värld där jag inte GÖR saker för att vara attraktiv, utan ÄR attraktiv.

Jag slår den barnsliga tanken ifrån mig. Man är det man gör. Hur skulle man annars få någon uppfattning om hur folk är?

Men om det nu är så, att jag är det jag gör, varför känns det då som att jag tar på mig ett skal varje gång jag är bland folk? Och varför blir skalen fler och fler?

Jag drömmer om en värld där skalen inte behövs. Jag drömmer om en värld där alla relationer är som ett gapskratt. Ärligt, öppet och vackert.

Fast nja. Skalen är rätt fina, de också.

Jag är framme vid lägenheten. Tvångstanke: att kolla brevlådan. Resultat: en handskriven lapp som gör reklam för svart städhjälp. Skönt: att det fick mig att tänka på något annat.

Nu hakar Paow på tåget

Angående mitt förra inlägg om lårhetsen:

Jag tänker inte följa upp den här frågan så mycket mer, men kan ändå inte låta bli att kommentera Paows senaste utspel, som antagligen är starkt inspirerat av Egoinas.

Jag kan tycka att det är lite lustigt att 80% av kropparna i hennes inlägg lever upp till idealen som de är. Det motverkar inte bara det syftet som jag tyckte att de borde ha - att eliminera kopplingen mellan utseendet och människovärdet - utan det motverkar också det syfte de själva verkar ha - att visa upp många olika kroppar så att man vet att man inte är ensam.

Det var bara det.

Utseendet - det viktigaste av allt

Det har varit jubel och lovord bland kvinnliga bloggar på sistone. Den relativt kända bloggerskan Egoina startade en kampanj efter att ha fått ett ledset brev från en läsare som skämdes över sina lår. Om jag har fattat det rätt är det Kissie som ska ha skrivit att låren inte ska gå ihop. Det är enligt henne mycket fult.

Så Egoina lade upp en bild på sina lår som minsann gick ihop, och uppmanade samtidigt sina läsare att skicka in lårbilder som hon sedan publicerade. "Ett slag för kvinnan!" kommenterade någon. "Så himla fina alla är! Rena rama underverken! Särskilt eftersom ingen är den andra lik, då blir alla dubbelt vackra! Finmänniskor :’)" kommenterade någon annan.

Själv ser jag det som ännu ett slag för ytligheten. Ännu en påminnelse om att utseendet är det viktigaste, ja, så pass viktigt att vi bara inte kan tolerera att en blåst bloggare inte gillar lår som går ihop. Istället för att ge blanka fan i vad Kissie tycker måste man säga emot. För alla lår är ju vackra! Det är det viktigaste, att de är vackra!

Jag tänker inte låtsas som att jag tycker att alla de där låren är lika vackra, för det tycker jag inte. Antagligen ingen annan heller. Alla har sina egna preferenser. Det stora problemet är kopplingen mellan människovärdet och utseendet, och det är den kopplingen man förstärker när man försöker motbevisa Kissie.

Istället för att säga "det spelar ingen roll hur du ser ut, det spelar ingen roll om du har 300 kg lår, du är lika mycket värd som alla andra" så säger man "du är lika vacker som alla andra! 300 kg lår är också vackert!".

Ser ni skillnaden?

Därmed inte sagt att kampanjen inte har positiva effekter, det har den säkert. Åtminstone kortsiktigt. Det är säkert skönt att få veta att man inte är ensam med att inte leva upp till Kissies ideal. Men i slutändan är det bara en skjuts framåt i ytlighetsspiralen, där vi mer och mer fäster vår identitet och vårt människovärde vid utseendet.

Sorgligt, men förståeligt.


För övrigt har jag världens snyggaste lår.

En gripande skildring av en stark vänskap, och hur ett liv blev räddat från evig förbannelse


Faktum sysselsätter staden



Från en organisation präglad av naiva drömmar och infekterad av gatans lag till gröna siffror och nolltolerans. Faktums väg genom det senaste decenniet är nästan lika sned och avig som de hemlösa försäljarnas.


Både innanför Faktumredaktionens panoramafönster och utanför dem har mycket hänt sedan tidningen grundades för tio år sedan. Stampen – en gång Göteborgs Baltimore – har förvandlats till en putsad del av Göran Johanssons evenemangsvisioner. Och Faktum har blivit en fungerande arbetsplats.

– När jag började rådde en machojargong. Man fick inte gola, då tappade man förtroendet. Om det blev bråk i lokalen skulle alla kavla upp ärmarna, ge sig in i slagsmålet och hoppas att man inte fick en kniv i sig, säger Martin Karlsson, tillförordnad chefredaktör.

Han berättar om en organisation i förändring. När han började arbeta med Faktum för fem år sedan satt hemlösa missbrukare i styrelsen och redaktionsmedlemmar hade kärleksrelationer med försäljare. Situationen blev så ohållbar att Faktum tog in en konsult.

– Han åkte runt till organisationer som jobbar med den här typen av människor, där personalen kan hamna i svåra situationer. Han såg på oss utifrån och kunde peka ut saker som inte fungerade. Nu har vi ett helt annat förhållningssätt. Vi ska vara de som står för det friska beteendet, visar upp det normala.


Martin Karlsson

För att kunna fungera som en frisk förebild måste Faktum markera när någon beter sig ”åt helvete”. Den nya inställningen manifesteras med en övervakningskamera som pumpar direktfeed till polisstationen och en larmknapp som kallar sirenerna på tre minuter. Men Martin Karlsson tror inte att Faktum förlorat något i relationen till sina försäljare.

– Det är ju det som egentligen är självklart, att det har stärkt oss. Nu är Faktum ett ställe dit man kan komma och ta en kopp kaffe i lugn och ro. Och det tycker jag har ökat respekten och förbättrat klimatet överhuvudtaget. Det fungerar mer som en arbetsplats vilket är just vad vi är ute efter.

Ingen får vara full eller hög när de säljer Faktum. Vad människor gör på fritiden, däremot, lägger sig tidningen inte i. Inte heller hur de spenderar sin förtjänst.

– Det är den stora poängen många missar. Vi skänker inte bort tidningar och tillåter inte efterhandsbetalning. Försäljarna köper tidningarna. Då tvingas de ta ekonomiskt ansvar och planera sin försäljning.

Många av Faktums 300 säljare har länge identifierat sig som hemlösa och skämts inför familj och vänner. Därför tror inte Martin Karlsson att pengarna är den största moroten att engagera sig i Faktum. Tidningen ger dem en ny identitet.

– Det blir en annan grej. ”Jag är Faktumförsäljare, jag skrev en text i det här numret, jag är med på bild”, illustrerar Martin Karlsson.
– Jag hoppas också att de känner att de blir bemötta med respekt här. Här är de ju inget bekymmer, som de är vana att betraktas som i alla andra sammanhang. De är ”de som stör” eller som kostar pengar och som tar tid. Hit kommer de och är resurser.

Från att ha varit en organisation där alla gjorde allting, är Faktum idag uppdelat i tre grupper.
Den första är distributionen, där de hemlösa köper in sina tidningar. Bakom disken sitter utbildade socionomer som är vana vid att arbeta med utsatta människor. Det är en hård arbetsplats. Inte sällan blir de två anställda hotade eller trakasserade, även om det är betydligt bättre än vad det har varit förr.

Marknadsavdelningen består av fyra personer med olika ansvarsområden. De har hand om administration, företagsprenumerationer, annonser och IT. Själva redaktionen är på sju personer. Martin Karlsson beskriver det som en fri arbetsplats.

– Det spelar ingen roll om du kommer in nio eller tio, det spelar ingen roll om du sitter hemma på kvällen och skriver. Har man ett kreativt yrke tycker jag att det är vettigt. Men det gör ju ibland att man känner ”fan, nu vill jag ha möte med alla” och så är ingen här, säger han.

Generellt räknar man med att varje journalist ska producera ett större reportage och en mindre grej för varje nummer. Utöver det tar man in frilansmaterial, som utgör ungefär hälften av tidningen. Oftast är det speciella ”frilansstammisar” man köper ifrån.

– Vi har en speciell ton i tidningen, och när en frilansare väl har fattat det tar vi gärna in mer från den personen.

Vad exakt som definierar den här tonen är en svårare fråga.

– Man får skriva vad fan man vill, bara det blir bra. Vi har ganska högt i tak. Skriv toksubjektivt eller knastertorrt, bara det blir gött.

Faktum har inget direkt vinstintresse, men har ändå gått plus två år i rad. Martin Karlsson förklarar framgången med att de nu i högre grad fokuserar på det de är bäst på: att ge hemlösa en sysselsättning.

– Förut har det varit massa andra projekt. En gång försökte vi starta en restaurang, till exempel.

Inkomsten kommer främst ifrån tidningsförsäljningen. På annonsfronten ser det mörkare ut. Medan andra tidningar har en tydlig målgrupp är det svårt att se ett speciellt mönster hos Faktum-läsarna. Det enda de har gemensamt är att de är ifrån Göteborgsområdet. Därmed blir det svårt att locka till sig annonsörerna, som ofta vill rikta sin reklam till en speciell målgrupp.

– Vi har aldrig fått snurr på det helt enkelt, säger Martin Karlsson.

Utöver försäljnings- och annonsintäkter får tidningen även in ett viktigt, men på intet sätt avgörande, bidrag från Göteborgs stad. På frågan om vad det är för sorts bidrag rycker Martin Karlsson på axlarna.

– Det är ett allmänt bidrag, bara. De tycker väl att det vi gör är viktigt.

Faktum är just nu inne i en förändringsfas. Martin Karlsson berättar om Faktums motsvarighet i Stockholm, Situation Stockholm, som har dragit ifrån rejält upplagemässigt. De satsar mer på underhållning och mindre på samhällsgranskning, något som Faktum måste ta efter, i viss mån.

För att illustrera sin poäng pekar Martin Karlsson mot de upphängda Faktum-omslagen på väggen. Förändringen är redan synbar. Från att ha haft teckningar eller konstnärliga fotografier på framsidan är det nu riktiga människor som dominerar. Senaste omslaget: en cigarrökande golfare i stridshjälm.

Simon Krona & Mattis Wikström

Allt är så samma

Känner mig så trött på mig själv just nu. Det är inte det att jag inte är nöjd med mig själv (läs: inte mindre nöjd än alla andra), eller att det har hänt något särskilt. Jag är bara allmänt trött på att varje dag vakna upp och ha samma personlighet, samma värderingar, samma intressen och samma tankar.

Någon som vill byta för en dag eller så? Hade inte det varit intressant?

Och vad hade ni gjort om ni hade varit jag för en dag?

RSS 2.0