Att vara helt ute och cykla


Yo dawg, we heard you like camels...

Jag har funderat lite över uttrycket "nu är du helt ute och cyklar". Vi vet alla vad det betyder - att man pratar sig längre och längre bort ifrån sanningen. Man börjar med ett felaktigt antagande, bygger vidare på det och vips, så är man helt ute och cyklar.

Var kommer uttrycket ifrån egentligen? Varför hackar man på just cykeln? Det finns ju flera olika transportsätt som är värre på alla sätt och vis. Ta bilen till exempel. Fiser koldioxid till höger och vänster. Och så är den snabbare. Det kanske är därför man inte säger "nu är du helt ute och kör bil". Det hade ju inneburit att man i väldigt SNABB takt hade pratat sig bort från sanningen. Och det gör man ju oftast inte. Man vinglar lite sådär långsamt bortåt, precis som på cykeln.

Moped skulle kunna funka. "Nu är du helt ute och åker moppe!". Låter helt okej, tycker jag. Fast det hade varit snyggare om det hade funnits ett enkelt verb för att åka moppe. Typ "moppa". Nu är du helt ute och moppar!

Extra roligt blir det när man betonar "helt". Nu är du HEEEEELT ute och cyklar!

Ja, det var väl alla mina tankar om det.

Fuck you, fribeloppet



Någonstans långt där inne i min hjärnas avdelning för obekväma sanningar visste jag att den här dagen skulle komma. Dagen då CSN upptäcker det. Att jag har begått en dödssynd. Jag har jobbat och pluggat – samtidigt. Och för detta skall jag bestraffas.
Häromdagen fick jag brevet: vi har upptäckt att du tjänade för mycket 2009. Du måste betala tillbaka. Jag vet ännu inte exakt vilket belopp det handlar om, men det är definitivt tillräckligt för att skapa kaos i min ekonomi.

Så här ser min vardag ut: jag pluggar heltid, från måndag till fredag. Efter skolan på fredagen åker jag direkt till mitt jobb i fruktavdelningen på Maxi för att sedan fortsätta plocka frukt hela helgen. Det blir inte så mycket tid över för annat, men jag är glad över att åtminstone slippa ta studielån och vara skuldsatt resten av livet. Men samtidigt blir jag beroende av själva bidragsdelen för att allting ska gå ihop. Jag är övertygad om att många studenter befinner sig i samma situation.

Jag är mycket stolt över att jag klarar av det här – att plugga och jobba så pass mycket samtidigt. Men den stoltheten känns inte särskilt mycket värd längre efter att ha fått det där brevet. Det känns snarare som att politikerna pissar på min insats, säger att ”det var väl ingenting”. En regering som har varit så stolta över sin morotspolitik när det gäller jobben tycker att studenterna är ett undantag. Visst har de höjt fribeloppet, men uppenbarligen är det inte i närheten av tillräckligt.

Det lustiga är att ALLA hade tjänat på ett avskaffande av fribeloppet. Studenterna hade fått jobba in sina pengar istället för att låna, och staten hade fått in mer skattepengar som i sin tur kan gå till något viktigt, typ studiebidrag. Japp, studenterna hade fått betala lite av sitt egna studiebidrag själva, och det är väl inte mer än rätt?

Men nej, det här beteendet måste bestraffas, tycker makthavarna. Bidra till samhället? Vad snackar du om? Tillbaks till skolbänken, jobba inte så förbannat mycket och ta ditt lån, studentluder!

Publicerat på Västfronten:
http://vastfronten.se/node/10080

iSolerad

Nu kommer iPad 2 till Sverige. Det känns lite som en händelse direkt tagen från en viss religiös skrift. Folk breder ut palmblad inför den lokala Macforum-chefen, som med iPad i hand rider förbi den milslånga kön på sin åsna. Vackert, i all sin enkelhet. Precis som iPaden själv.

Alla jublar. Väntan har varit lång, i Applefantasters mått mätt, sedan föregångaren kom ut. Jesu-… Förlåt, jag menar iPad-försäljaren, ställer sig på en höjd och predikar till folket om att den enda vägen till frälsning går via honom. Om man vill använda en annan surfplatta, så visst får man det, men då får man räkna med att allt går lite långsammare, att apparna är färre och att allt är lite krångligare. Och att få extrapris på nästa iProdukt, det kan man glömma.

Själv äger jag en iPhone 3G, som är en av de äldsta iPhone-modellerna. Det känns lite som att ha en illasinnad, psykotisk flickvän. Jag känner mig isolerad och instängd. Någonstans vill hon mig kanske väl, men det märks inte särskilt mycket. Hon freakar ut på mig hela tiden. Och så blir vi sams. Och så bråkar vi igen. Och så blir vi sams. Man försöker glömma de mörka stunderna, samtidigt som man klamrar sig fast vid de där bra dagarna då allt flyter på.


"Ser jag tjock ut i det här skalet?"

Trots min hatkärlek till iPhone: när jag äntligen får testa att hålla i en ny, kanske från en vän (nu har vi lämnat flickvänsliknelsen... eller?), så känns det bara... inte bra. Min iPhone framstår plötsligt som kungen, drottningen, prinsessan, ja hela kungafamiljen, av telefoner. Visst ser jag fördelarna med den andra mobilen; att den går på fri programvara, att det inte finns någon censur, att jag får använda den precis hur jag vill, men... Jag saknar ju min iPhone. Trots att jag hatar den.

Jag undrar om det finns någon frälsning från Apple. Tror inte det. Man blir ju nästan irriterad. Varför måste de göra så himla bra grejer hela tiden? Åååååh!

En helt vanlig konversation, bebisar emellan



Nu kanske ni tror att det enda de säger är "DADADADADADADADADADADA", men så är inte fallet. I själva verket talar de bebisspråk. Det RIKTIGA bebisspråket.

Översättning

Hans:
Du... VILL DU HA KARATE?
Kalle: Du menar typ så här?
Hans: Ja... Eller nej, du gör ju fel din dumma unge!
Kalle: Hahaha, säkert!
Hans: Du måste ha mer kraft, mer passion i dina rörelser!
Kalle: Hooooo WA!
Hans: Men är du helt efterbliven eller? Det där var typ det sämsta jag sett. Noll IQ eller?
Kalle: Hahahaha
Hans: Skratta inte åt mig!
Kalle: Seriöst Hans, sluta nu. Lägg ner.
Hans: Säg inte åt mig att sluta! Du kan sluta!

o.s.v....

Fler svar, fast i textform

Om du inte fattar någonting av följande text har du antagligen inte sett det här inlägget.

Får man ställa frågor om svaren på frågorna? Jag tillåter det, för den här gången. 


Det kanske inte alls är så att man blir dum av Boels blogg? På din imitation såg det mer ut som du blev en zombie. Och vad är zombies? Just det, dumma!


Hur man du vara en fruktVÄN och samtidigt känna dig TVINGAD att välja bananen? Du borde VILJA. I brist på annan titel valde jag ordet fruktvän. Min relation till bananer är i själva verket mer komplicerad än så.


Varför är din smörgås sönder? Jag hade micrat dem så att de blir lite sådär mosiga. Om man lämnar dem på tallriken för länge klibbar de fast.


Frågan om vilken av dina kompisar du ville ligga med borde väl gällt utifrån vad du redan vet? Dessutom lät det mest som om du var nyfiken på att få av Rikard byxorna... Det var väl det jag gjorde? Även om jag HADE vetat vem av mina kompisar som hade minst kuk hade det känts lite lustigt att lägga ut denna info på bloggen. Snacka om tryckt stämning på nästa förfest. Tryckt, fniss.


Var den riktiga anledningen till att du inte ville berätta hur man snärjer en ICA-kille att du inte ville ha massa flirtande bloggläsare på ditt jobb? Det är redan en del på jobbet som läser min blogg, flörtandet däremot vet jag inte. Det händer väl att man får en lömsk blick av en kvinnlig kund eller arbetskamrat, men då springer jag och gömmer mig bland bananerna.


Är du rolig att chatta med? (typ på msn) Jag är fantastiskt rolig att chatta med. En gång kom jag t.o.m. på ett skämt som jag skulle dra för min chattpartner. Men så glömde jag bort det typ mitt i, haha.


Du ångrar inte mycket i ditt liv. Bra! Det ska man inte göra. Nä, det är väl onödigt. Just nu finns det ju ingen irl-ctrl+z-knapp. Får vänta på irl 2.0.


Nu får jag faktiskt försvara Boel lite. Hon gjorde en sak väldigt rätt, eftersom hon förde mig hit... Allt jag sa om Boels blogg var på skoj, jag hoppas att det gick fram. Jag älskar den fucking bloggen.


Nu till min fråga, som borde räknas till nästa frågestund (eller hellre en egen frågestund - finns det sådana?) eftersom jag ju missade den gamla: hur blev du så söt? Eller alltså, inte HUR. Men varför är du så söt? Eller nej - hur gör man för att få ta del av denna söthet? Hur? Svara på det, så blir jag glad. Som alla andra funderar jag mycket över mitt utseende. Hur det uppfattas av omgivningen, vad det sänder för signaler, hur folk rangordnar mig. Den stora frågan är såklart: hur snygg är jag? Nu skriver du att jag är söt, och det tackar jag för, men grejen med sådana här komplimanger är att de tyvärr glöms bort ganska fort. Det man kommer ihåg är de elaka orden. Ett av livets stora mysterium, tycker jag.

Antaget att jag är söt, vidare till din fråga: Polyjuice-elixir. Men vill du verkligen byta kön?

Din obladi oblada i solskenet


Videoblogg: Här är svaren på era frågor!





Ett stort steg framåt (?): Twitter

Häromveckan fick vi ett häfte i skolan. Det handlade om varför vi bör skaffa Twitter. Jag upprepar: ett häfte om varför vi bör skaffa Twitter. Inte ett papper, inte en stencil, HÄFTE.

Någon vecka senare fick jag en kommentar på ett av mina inlägg här. "Varför twittrar inte du?".

Nu har jag Twitter. Varför? Jag är inte helt säker, jag läste aldrig häftet, men det känns ändå helt okej. Om någon vill följa mig, som det heter, så nickar jag Absolut_Vanilla.

Jag kan bara dricka åt ena hållet!

På jobbet är vissa handfat utformade så att själva kranen sitter i ena hörnet, istället för i mitten där den brukar sitta. Idag skulle jag dricka ur ett sådant handfat och blev då fruktansvärt medveten om ett handikapp jag har: när jag böjer mig ner för att upprätta kontakt mellan mina läppar och vattenstrålen MÅSTE jag göra detta från vänster sida om kranen. Men nu var ju den sidan blockerad p.g.a. idioten som tillverkade det där handfatet.

Awkward stämning som uppstod där på toaletten när jag gång på gång misslyckades med att vinkla huvudet så att jag kunde komma åt från höger sida, minst sagt.

Slutkörd men road

Igår startade vi skolprojektet Västfronten. Hela klassen har förvandlats till en enda stor superredaktion som knökar in nyhetsmaterial i olika former på hemsidan. På dagarna sänder vi radio och på kvällen sätter vi dessutom ihop allting till en papperstidning.

Igår var jag papperstidningsredigerare och idag var jag reporter. Resultatet av dagens arbete: en skypeintervju med min vän Rickard som just nu befinner sig i Japan.



Har aldrig haft så här roligt i skolan och samtidigt varit så slutkörd. Kan ha att göra med att jag plockade bananer i några timmar precis efteråt. Men mest skolarbetet.

Frågestund 3

Det var ett tag sedan vi körde frågestund nu. Fråga mig vad ni vill i kommentarsfältet så svarar jag i ett videobloggsinlägg om några dagar eller så.

Recap:

Frågestund 1

Frågestund 2

Språkliberal eller språkpolis?


Kravallerna i Göteborg, 2001. Poliserna är i full färd med att gripa 5000 språkförbrytare som vid upprepade tillfällen hade samlats för att särskriva och på andra sätt vanhelga det svenska språket.

Apropå det tidigare inlägget med Metro-insändaren:

Det var vår första textgenomgång i den nya klassen. Stämningen var spänd i det lilla grupprummet, där nu tolv journaliststudenter var i stånd att kritisera varandras texter. Någon gjorde en sista-minuten-anteckning på sin opponering. En annan harklade sig. Jag ögnade genom mitt papper en sista gång, försökte memorera allt jag skulle säga.

Tiden gick fort och rätt som det var var det min tur att prata. Jag gick igenom ett par stycken som jag tyckte var lite förvirrande medan jag gjorde allt för att undvika ögonkontakt med den jag kritiserade. Till slut var jag framme vid de rent språkliga missarna. Här skulle jag dra fram mitt trumfkort. Ochen. Det är en dödssynd att börja en mening med "och". Och det hade hon gjort flera gånger.

Till min stora förvåning grep läraren in. Han höll inte med. Han sa att visst var det okej att börja med och. Det kan vara snyggt med något som bryter mönstret i en text, liksom. Han tyckte det var synd att grundskolan och gymnasieskolorna lär ut att det är otillåtet.

Så här har det fortsatt ända sedan dess. Många av reglerna jag har lärt mig under min skolgång har flugit ut genom fönstret och ersatts av en mer liberal hållning till svenska språket. "Så länge det finns en medvetenhet och en tanke bakom är det okej", har det hetat.

Vad ironiskt, egentligen. Att samla ihop 50 språkpoliser, för det är jag ganska säker på att alla mina klasskamrater har varit en gång i tiden, och förvandla dem till språkliberaler. Nu får vi skriva hur fan vi vill. Ja, helst ska man ju undvika svordomar, men om "det finns en tanke bakom" så. Om jag vill ha en aggressiv ton i min text så ska jag väl för i helvete få svära hur mycket jag vill? Eller vad fan tror du, ditt äckliga jävla as?

Däremot, om jag skriver en krönika om hur söta kaniner är, så kan jag ju alltid gå över till gulligullspråk för de är så puttenuttigt sööööta och jag kan beskriva dem med ordet "puttenuttigt" trots att det inte finns med i Svenska Akademins Ordlista (EDIT: jag kollade upp det och visst fanns det där. "Överdrivet söt och idyllisk". Fuck.).

Allt handlar om situationen. Gäller bara att kunna känna av den.

Sms-konversation med pappa

Pappa: Vill du ha en ny mus? Vilken modell? Snabbt svar erfodras :-)
Jag: Lol ja! En Razer Deathadder. Hur så?
Pappa: Då har du en imorgon :-)

Ja vad kan man säga... Plötsligt händer det. Världens bästa pappa <3 <3 <3

Bästa. Insändaren. Någonsin.

Hur kan Danny säga "sjukt"?

Trots att Danny Saucedo inte vann Melodifestivalen, sa han sig vara "sjukt glad". Hur kan man uttrycka sig så motsägelsefullt? Att något är "sjukt" kan ju näppeligen vara något positivt, med det menas självfallet något abnormt. Man kan tala om ett "sjukt beteende", motsatsen till friskt, sunt. Varför har vissa ungdomar fått för sig att använda ordet på detta absurda vis, tydligen som ett förstärkande uttryck för vad som helst?

Henrik Scheutz, språkvårdare

Från dagens Metro.

"Ja, hehe. Ha. Mmm :)"



Idag lunchade jag med sex klasskamrater. Efter att alla hade ätit upp gled konversationen in på en resa som fyra av tjejerna hade varit på. Det började lätt med ett par anekdoter och lite fniss. Sen åkte kameran upp och tog ett par varv runt bordet. Det skrattades högt. Fler anekdoter. Till slut bestod konversationen av knappt fullständiga meningar och fnitter, ett sånt där fnitter som bara inte går att stoppa trots att man verkligen försöker.

Själv kunde jag inte fnittra. Inte på riktigt. Visst försökte jag så gott jag kunde låtsas som att jag hängde med och var djupt road av situationen, men det var jag inte. Inte för att min medverkan behövdes, jag kunde lika gärna ha vrängt ögonlocken ut och in och tillbett Oden utan att de hade märkt det, så inne var de i sin resa.

Jag ville säga någonting, vad som helst, men det hade ju bara låtit idiotiskt. Det hade sett ut som att jag försökte byta ämne, som om jag ville ta ifrån dem deras glädjepiller för stunden. Vilket jag i och för sig ville. För det här var... det var inte komfortabelt. Jag klarar inte av att sitta sådär. Det slutar alltid med att jag blir extremt självmedveten, börjar tänka på min andning, mitt hår, mitt ansiktsuttryck. Oskönt.

Jag var inte ensam. De andra två stackarna var likadana. Skruvade på sig och hade sig. De skrattade visserligen med, men inte alls så där hjärtligt som de andra. Vi var utanför, avskärmade, borta.

Självklart gjorde de inte det med mening. Det bara blev så, vi alla har väl varit med om det någon gång. Man är i ett sällskap om tre och någon säger "var du med den gången då vi attackbombade änderna vid dammen?" och den ena säger "nä..." medan den andra säger "jaaa, hahaha så sjukt kul! Alltså den som försökte bita dig sen hahaha! SÅ AWESOME!" och så står den tredje där och försöker skratta med. Inuti slås han i spillror. Under ytan är han liten. Ynklig. Bortkommen. Han vill bara bli älskad. Och det enda de andra gör är att prata om attackbombade änder.

Tror jag behöver se över det här...



Detta är alltså sökorden som ledde in till min blogg igår. En person har sökt på "liten snopp"+deprimerad och kommit in på min blogg. När jag googlar på det dyker jag upp som andra träff, närmare bestämt ett inlägg som en viss Malin N. lade upp på nyårsafton. Tack så sjukt mycket, Malin! Man vet att man har nått toppen när google associerar en med liten snopp och depression. Det känns verkligen jättebra.

Nu är jag lite slowpoke...

Men här kommer i alla fall en gammal favorit i repris.



Att använda fel vax

För att få till den där vågen längs mitt pannben krävs ett bra vax. Idag tog mitt slut. Det hette Moose eller något sånt, kasst var det i alla fall. Så jag fick ta till nödlösningen:



Den har stått i mitt badrumsskåp länge. Någon som glömt kvar den efter en förfest. Jag hatar den. Det går liksom inte att använda den. Ta lite i handen, dra genom håret och vips, så är ditt hår förstört inte bara idag, utan resten av veckan också. För det går inte att få ut sen, hur mycket man än tvättar.

Nåja, om jag bara tar LITE så att jag åtminstone får bort håret från ögonen, tänkte jag i min enfald. Så det gjorde jag. Tog pyttelite i handen, masserade in det så nära rötterna det gick. Drog ut. Såg hyfsat ut.

Succé, trodde jag. Fel. På gymmet idag började kackerlackor krypa ut ur håret på mig. Ja, ni läste rätt, kackerlackor. I storleken av en stortå, ungefär. Så jag gjorde det enda rätta och frågade hon som jobbade där om jag kunde få säga någonting i gymmets högtalarsystem. Utan att vänta på svar tog jag mikrofonen och sa "mina damer och herrar, jag ber så hemskt mycket om ursäkt men det verkar som att mitt vax har lockat till sig kackerlackor. Var bara lugna, jag fixar det här.". Sen började jag plocka upp alla kackerlackor i tur och ordning, lägger dem mellan mina skinkor och kniper ihop. Död kackerlacka. Plocka upp nästa, in i röven och knipa ihop. Död kackerlacka. Så där höll jag på ett bra tag. Ganska bra träning faktiskt.

Som om det inte vore nog började mitt hår spruta eld och senapsgas, men det var lätt avhjälpt med lite vatten och ett par gasmasker som jag alltid bär med mig i träningsväskan.

Så det jag ville säga var väl att ni INTE ska använda det där glue-vaxet! Det är helt sjukt!

7 coola saker jag har gjort idag

1. Tog ett senare tåg än vad jag brukar göra och riskerade att komma sent till skolan. Och så gjorde jag inte det. Livin' on the edge.
2. Roundhouse-kickade upp dörren till föreläsningssalen så att alla där inne hoppade till av skräck.
3. Följde upp min episka entré med ett "shiiiit nigga!" varpå alla klasskamrater svarade "shiiiiiiiiiiiiiiiiiiit nigga!".



4. Efter 1,5 timmars föreläsning i streck tvingade jag läraren att ge oss rast. Hotade honom med döden.
5. Åt en Subway-macka med jättejättestark sås. Skitstark, var den.
6. Okej, detta har jag inte gjort ÄN, men jag planerar att dra till gymmet lite senare idag och köra typ 300 kg på bänkpressen.
7. Planerar också att slå ner ett MC-huligans-dödsgäng vid stationen i Ytterby. Fucka upp deras skit.

Let the badassery begin

Häromdagen skrev jag om hur jag var 0% cool. Well, glöm det:



Helt random hittade mamma mina Ray-Bans som jag har letat efter i typ 1 år. De låg längst in i ett skåp, under en smörgåsgrill. Jag tog på mig dem och helt plötsligt var jag 100% cool. Började säga coola saker, typ "I fuck up your shit" och "get these cocksuckers outta my face".

Sen kom jag på att jag precis hade tagit en bild av mig själv i badrumsspegeln, vilket i coolhetsfaktor kan likställas med att vara professionell Magic-spelare. Så den coolheten är nog nere på 0 igen. Attans.

En ovanlig söndag

Känslan av att vakna upp på morgonen och känna att hela kroppen är bedövad, man sätter sig upp och känner hur huvudet värker, hur magen är orolig, man undrar vad och hur mycket man drack igår, man tittar på klockan och inser att FUCK jag börjar jobba klockan 14, om två timmar, men man försöker lugna sig själv med att bakfyllan kanske hinner gå över innan dess, det har den ju gjort förut, och så somnar man om bara för att vakna 1,5 timmar senare med EXAKT samma känsla i kroppen, man dricker sjuttio liter vatten, man tar huvudvärkstabletter, man springer ut på toa och kör ner fingrarna i halsen i ett desperat försök att må bättre, men det funkar inte, bakfyllan är kvar, man ringer sin arbetskamrat som var med på utekvällen dagen innan, man gråter i telefonen över hur man börjar bli gammal, över att man inte blir av med bakfyllan lika lätt längre, och arbetskamraten säger "det är lugnt, jag kan ta tiden".

Den känslan.

Jaha, då var det Syriens tur

Satt i fikarummet på jobbet idag och läste tidningen. En arbetskamrat tyckte att det var jättekonstigt att GT hade gjort en helt egen bilaga om situationen i Japan. Själv är jag av en annan uppfattning. När jag kom hem idag kände jag egentligen för att skriva något kul här på bloggen, men tyckte samtidigt att det kändes konstigt, ja, rent av löjligt, att skriva om något annat än Japan och arabvärlden. Alltså, att Persbrandt har tagit kokain är i sammanhanget ungefär lika stor nyhet som en bruten lilltå i Förenade Arabemiratens hockeylandslag hade varit annars.

Varning för starka bilder:

I Bahrain gör polisen drive-bys och skjuter folk

I Syrien har man börjat demonstrera mot regeringen

Frankrike har tagit first blood i Libyen.

I Japan... händer det saker hela tiden.

Utrikes i korthet, enligt Simon



USA: Lalalalaaaa, skjuta lite här, skjuta lite där, lalalalaa! :D
(allt är frid och fröjd, alla betalar TV-licensen etc)
Tunisien: Ååååh, vad tråkigt det är. En liten demonstration kanske? Vad sägs?
Egypten: Nämen titta vad de gör i Tunisien! Det ser skoj ut... Achmed, du fixar plywood, så fixar jag tuschpenna och pinnar.
USA: Asså.... okeeeeej...
Tunisien + Egypten: ALLA ACKBAAAAR! NER MED DIKTATORN, UPP MED BACON!!!!
Bahrain: *rycker på axlarna, börjar fucka upp grejer*
[massa andra länder gör samma sak]
Libyen: Let's do this, LEEEEEROOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOY JENKIIIIIIIINS!
Gadaffi: omgwtfbbq
USA: Heja demonstranterna, fuck yeeeeeeeeee!
Mubarak: just det, jag har ju en tvättid i.... Saudiarabien! Just det, så var det! Hej så länge!
Egypten: SÅ. JÄVLA. ÄGD.
Gadaffi: Att döda civila låter som en bra idé, låt oss göra det! Det är ju inte som att någon skulle bli sur eller fixa en FN-resolution för flygförbud över Libyen eller nåt.
FN: *fixar en FN-resolution för flygförbud över Libyen*
USA: Fuck ye.
Frankrike: Ètà gèlé mais trai-ché! Beaucoup!
Storbrittanien: WOULD YOU LIKE SOME MORE TEA, SIR?
Ryssland, Indien, Brasilien, Kina, Tyskland: Meh.
Japan: Men vi då, vi har ett fucking livsfarligt kärnkraftve-
Gadaffi: DÖ, REBELLER, DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!! FLY SOM HUNDAR!!! JAG HAR MAKTEEEEEEN!
Obama: Gadaffi, tagga ner för i helvete! Asså lägg ner bara. Chilla.
Gadaffi: Backa rå! BACKA RÅ!
Australien: ...*fågelkvitter*

Ett beroendeframkallande nyhetsflöde

Att gå i skolan just nu är sjukt kul. De senaste veckorna har vi hållit på med radio, innan dess TV och innan dess press. Och nej, det betyder inte att vi har suttit på föreläsningar, utan vi har verkligen HÅLLIT PÅ med press, tv och radio, d.v.s. varit ute på fältet och jagat riktiga nyheter. Det känns som hälften utbildning, hälften arbete.

Under hela den här tiden har vi i skolan haft tillgång till TT:s nyhetsflöde via webben. Det känns sjukt häftigt att vara före de flesta andra med att känna till en stor nyhet. Idag hade jag smittats av någon form av TT-hets, jag kunde inte hålla mig ifrån den tabben utan var tvungen att kolla var och varannan sekund om något nytt hade hänt i Japan. Tyvärr skulle vår nyhetssändning vara hårt lokalvinklad, så några utrikesnyheter var det inte frågan om.

Nu ser jag på Aftonbladet att FN har röstat igenom ett flygförbud över Libyen, vilket i princip innebär att USA, NATO och ett antal arabländer om några timmar kommer att börja droppa lite bomber över Gadaffi.

I och med att det är mitt i natten och att de flesta sover så får jag lite samma känsla som när jag läser TT. Jag är först. Det kittlar i hela kroppen, och jag får det åter igen bekräftat: jag har valt världens häftigaste utbildning.

Gör inte om elefantens misstag



Jag gillar oftast inte den här typen av analogier, men här kommer en som bara kändes allmänt klockren:
Han var på väg förbi elefanterna, men stannade tvärt när han insåg att det enda som skiljde dessa enorma varelser från deras frihet var ett rep som var bundet runt deras ben. Det var uppenbart att elefanterna kunde dra sig loss när helst de ville, men av någon anledning gjorde de inte det. Han gick bort till en av skötarna och frågade hur det kom sig att dessa vackra, storslagna djur bara stod där istället för att sticka därifrån.

"Vi använder samma rep som när de var precis nyfödda", sa han. "När de är små är det tillräckligt för att hålla dem på sin plats. Så under hela deras uppväxt blir de lurade till att tro att de aldrig någonsin kommer att kunna ta sig loss. Det tror de fortfarande, så de försöker inte ens.". Svaret fick honom att häpna. Elefanterna kunde dra när som helst, men eftersom att de inte trodde att de kunde det var de fast hos människorna. Det gigantiska djurets förflutna hade begränsat dess färdigheter i nuet.

Precis som elefanterna går många av oss igenom livet med tron att det finns saker vi inte kan göra, enbart för att vi har misslyckats med det någon gång förut. Alldeles för många av oss vägrar att försöka sig på något nytt och utmanande på grund av vår inställning.

Acceptera inte de falska vägspärrarna som ditt förflutna har hittat på åt dig.
Jag vet inte om den här texten kommer ha någon praktisk betydelse för någon av oss. Att överge gamla vanor är något av det tuffaste som finns. Jag tror inte en text om elefanter på någon sombreroblogg ändrar på den saken. Men fin och sann, det var den!

En köttätares bekännelser



Jag äter kött. Det kanske inte låter så konstigt, men det är det. Varför? För att jag, i hemlighet, innerst inne, vet att det är fel. Inte lite fel heller, utan jättefel. Så. Otroligt. Fel. Då tänker jag inte bara på det uppenbara, det som vi alla är överens om: att köttindustrin är dålig för miljön. Nej, jag tänker på det som av någon outgrundlig anledning är under debatt: djurens bästa. Eller kanske rent av mer än så: det bästa för världen som helhet.

Våra desperata försök till att rättfärdiga allt dödande är minst sagt märkliga. "Jag hade inte kunnat klara mig utan kött", kan någon säga. Det är ju så gott. Jag håller med, men det säger knappast någonting om det är rätt eller fel. Det är som att... åh, vad jobbigt att komma på en bra liknelse... det är som att säga att krig är bra eftersom att det ger upphov till bra filmer. Eller att Ku Kux Klan är bra för att de har så skojiga dräkter. Eller nåt. Ni fattar.
"Men asså, djuren lider ju inte!? De blir lixom skjutna direkt typ i huvudet asså så här."
Okej, när djuren väl ska slaktas så görs det fort. Men i samma veva åsamkar vi dem en permanent skada, nämligen en gravt allvarlig avsaknad av liv. En gris kan leva upp till 15 år. Motsvarande siffra inom köttindustrin: sex månader. Det räcker. Tänk dig att ploppa ut på ett betonggolv, bli kastrerad (om du är kille), äta i sex månader, dra vidare till ett annat betonggolv, gasas till medvetslöshet, få halsen avskuren, död. Inte så jäkla kul liv.

Att själva slakten görs smärtfritt betyder inte automatiskt att det är okej. Inte ens om vi hade skämt bort grisarna, gett dem tillgång till lyxiga gyttjepölar, varsin badrock, löjrom och mineralvatten, nej, INTE ENS DÅ hade det automatiskt betytt att det är okej att döda dem. Vi släcker fortfarande liv som kunde ha pågått mycket, mycket längre.
Men liksom LOL!!!! Asså vem bryr sig asså så här om en gris lever länge eller inte? Den bökar ju bara omkring i skit haha!"
Det här är ett argument jag själv skulle kunna använda. Vi människor är mer komplexa, vi har erövrat världen med vår intelligens och borde därmed ha rätt att göra vad vi vill med den. Vad spelar det då för roll om en gris får ett lite kortare liv? Den gör ju inget som är i närheten lika coolt jämfört med det vi gör. Med andra ord: det är okej att äta kött för att vi kan.

Well, det känns som onödigt ont. Uppenbarligen går det att leva utan kött, titta bara på alla vegetarianer. Så varför slakta en gris innan den ens har fått uppleva 4% av dess potentiella liv? Är det humant? Inte för att jag fattar vad det begreppet går ut på. Tydligen är det icke-humant att plåga någonting i onödan. Däremot är det humant att utöva det yttersta våldet,  det dödliga våldet, i onödan. Bara det går fort så är det helt okej. Döda på bara.

Nej, jag försöker inte övertyga mig själv om att det jag gör är moraliskt rätt, inte på något plan. Jag har gett upp. Jag äter kött, vet att det är fel och skiter fullständigt i det. Sån är jag. Hänsynslös, ondskefull men samtidigt ganska skön.

En fantastiskt rolig konversation

Jag: Det var ganska intressant ändå. Lärde mig till exempel att Salmonella är... bajs. Det är en tarmbakterie.
Mattis: No shit...
Jag: Yes, shit!

(Okej, jag ljög lite på sista svaret där, men OM jag hade varit tillräckligt kvicktänkt hade jag svarat så.)

Det här blir man glad av


The Fighter



The Fighter är en skum film. Vanligtvis hade detta varit samma sak som att säga att den är svår, spretig och ologisk, men i det här fallet är det inte det jag menar. Nej, den är skum på det sättet att den innefattar ungefär 80% av alla nu existerande Hollywood-klichéer, och ÄNDÅ tycker jag att den är helt fantastisk. Hur gick det till?

Jag menar, för det första handlar den om boxning. Det känns ju liiiiiiite gjort, eller hur? Det är underdogen mot den stora stygga ryssfemstuggande biffen, det är sjaskiga källarlokaler, det är pösiga träningsoveraller, som vanligt. För det andra är det ett familjedrama. Storebrorsan, som själv är gammal boxarveteran, röker numera crack och är allmänt dryg. Morsan är en överbeskyddande galning. Nio systrar på det och vi har en familj som säkerligen hade vunnit white trash-VM om det hade funnits. 

Vanligtvis klarar jag inte av sånt. Jag blir uttråkad, börjar gäspa och fundera på hur lång tid det är kvar. Men ikväll var det annorlunda. Allting kändes så... engagerande. Visst kan det bero på att filmen faktiskt är baserad på en verklig historia, men jag tror att den verkliga skillnaden stavas Christian Bale. Vilken stjärna, alltså. Hur lyckas man se så kontrollerat psykotisk ut? Föga förvånande fick han en Oscar för bästa manliga biroll efter den här filmen. Även Melissa Leo fick en välförtjänt Oscar för sin biroll som mor och överhuvud i skabbfamiljen.

Så nej, det känns inte som att filmen bjuder på särskilt många överraskningar. Däremot bjuder den på en vacker historia med mycket värme, och framåt slutet: den karaktäristiska "SLÅ HONOM"-känslan som endast välgjorda boxningsfilmer kan åstadkomma.

4/5


Är det verkligen på riktigt?



Det är knappt att man kan tro det. Kolla bara bilarna som försöker smita undan vågen. Hollywood hade inte kunnat göra det bättre.

Och här hade GP minsann lyckats få tag på min polare också. Jag är mycket besviken. Vadå fått tag i lite frukt? Hur dramatiskt är det egentligen? Skärp dig, Rickard! Ut och rädda nödsatta kvinnor, eller nåt!

IN DÄ CLÖBB



Ursäkta, men skulle du kunna upprepa det där, jag hörde inte riktigt?

Jo, jag sa:

Refräng:
IN DÄ CLÖBB, DÄ CLÖBB, OH OH
IN DÄ CLÖBB, DÄ CLÖBB, OH OH
IN DÄ CLÖBB, DÄ CLÖBB

Vers:
It's friday night
barely made it through this week
but then
I hit
DÄ CLÖBB

BRYGGA:
I'm on the list oh how shit-cool I am!

Refräng:
IN DÄ CLÖBB, DÄ CLÖBB, OH OH
IN DÄ CLÖBB, DÄ CLÖBB, OH OH
IN DÄ CLÖBB, IN DÄ CLÖBB
IN DÄ CLÖBB, DÄ CLÖBB, OH OH
IN DÄ CLÖBB, DÄ CLÖBB, OH OH
IN DÄ CLÖBB, IN DÄ CLÖBB IN DÄ CLÖBB IN DÄ CLÖBB IN DÄ CLÖBB IN DÄ CLÖBB IN DÄ CLÖBB IN DÄ CLÖBB

Mörkret faller på



Jag tycker ändå att jag har levt ett ganska lyckligt liv. Det har haft sina toppar och dalar, fester och bakfyllor, restaurangmiddagar och svek. Totalt sett: bra. Men ibland är det som att man går in i en mörk period. Allt bara tystnar, och plötsligt inser man hur ensam man är. Man vill ropa på någon, men vågar inte. Då kanske någon svarar. Och det vill man ju inte, ironiskt nog.

Det enda man hör är sina egna andetag, det enda man känner är luft och det enda som luktar är den egna svettstanken. Mörker framför, bakom och kring sidorna. Det kvittar var man går. Allt går åt helvete ändå. Ungefär så känner jag nu.

Det är så att jag precis råkade spara över mitt Pokémon-game. Tre timmars spelande: borta. Har väl inte riktigt lyckats få in det än. Terapeuten säger att jag fortfarande är i chockstadiet. Stämmer nog. Känner mig ganska nollställd. Men någonstans får jag väl försöka hitta styrkan att gå vidare med mitt liv. Det har jag lovat mig själv.

Näst bäst forever

På Maxi har vi en sån där hylla med enbart glutenfri mat. Jag gick förbi den igår och började tänka på de som tillverkar de här produkterna. Tänk er att starta ett företag med målet att bli NÄST bäst. Att göra mat som NÄSTAN smakar som den riktiga varan. Hur finner man motivationen, liksom? "Kom igen nu allihopa, nu fixar vi det näst bästa rostbrödet! Det näst bästa rostbrödet I HELA VÄRLDEN!".

Inte för att Pågen har världens bästa rostbröd de heller, men de kan åtminstone LÅTSAS som att de har det. Det kan inte Schär, som företaget heter. Ja, inte ens företagets namn är någonting att hurra för. Det är som upplagt för emo-skämt. Typ "efter att ha ätit den där glutenfria bullen ville jag bara schära mig". Ja asså ni fattar.

Deprimerande.

Om universum, livet och allting


Allvarligt talat nu, raka pungen eller inte? Vad tycker ni?


Eric Saade, du ligger bra till



Jag hade spänt på honom. Först hade jag spänt fast honom i sängen. Sen hade jag spänt på honom. "MEN SIMON, ÄR INTE DU STRAIGHT?" Jo. Det var det jag trodde. Fram tills nu.

Den rufsiga frisyren. Det isbjörn-som-äter-sockerbitar-i-snöstorm-vita leendet. Och framför allt: handsken. Jävlar i min lilla lådda vad den handsken är cool. Och jackan. Jag vill gå omkring sån också. Det hade gjort mig 100% cool, 24/7. Nu får jag nöja mig med att vara 0% cool. Men man får väl se det från den ljusa sidan. Bara 10% till så är jag 100% cool. 10% + 0% = 100%.

Slå sönder lite busskurer kanske? Har hört att det ska vara coolt att spräcka glas. Fast nä, det finns ju roligare saker att spräcka...

Jag och bananerna



Jag är på jobbet och plockar bananer. Det är alltid samma procedur. Krångla upp locket, dra hål i plasten, vända upp första raden, två klasar i vardera handen, upp på hyllan. Rätta till vid behov. Bananplockarens heliga ritual.

Efter en stund försvinner jag in i mitt inre. Det brukar bli så. Mina rörelser är så invanda, så rogivande, att min själ undermedvetet gör en resa i rum och tid. På andra sidan tunneln väntar en förtrollad värld där alla mina starkaste minnen spelas på repeat. Det är som att åka Sagoslottet på Liseberg. Långsamt glider jag förbi minne efter minne. Får en glimt av varje innan nästa tar vid.

Jag ser hur Aksel tittar mig djupt in i ögonen och börjar knäppa upp min skjorta. Jag motstår frestelsen att le. Försöker titta lika djupt in i hans. Men så vräker han upp munnen och stänger den igen, som om han ville ta en munsbit av mig. Jag ler, nej, jag skrattar hejdlöst.

Råkar tappa en klase bananer. Sträcker mig ner för att plocka upp den helt utan att tänka på det. För jag befinner mig någon annanstans...

Jag ligger i min säng. Känner efter. Är jag verkligen vaken? Ja, det är jag. Vrider mig, suckar lätt. Det är varmt och skönt under täcket. Men så kommer jag på vad det var jag tänkte på innan jag somnade inatt och blir alldeles kall inuti. Ligger där i några minuter. Känner hur allt långsamt kommer tillbaka. Till slut är jag så ledsen och ynklig att jag känner att nej, jag kan inte möta den här dagen.

Jag tänker på henne, på henne och på henne. Vad tycker hon om mig? Och vad tycker hon om honom? Men HON då, vad tycker HON? Vad tycker jag om henne - egentligen? Hon eller HON? Hon liknar hon den där jag mötte någon gång på den där platsen. Och det slutade ju inte bra.

En kund frågar mig vad det är för melonsort hon håller i handen. Jag tittar ner på den perfekt sfäriska frukten. Gul med vitt nätmönster. Galia svarar jag, om inte irriterat så åtminstone frånvarande. Fantiserar om den första kyssen.

Undrar vad folk hade tyckt om mig om de hade kunnat läsa mina tankar. Om de hade sett hur självcentrerad jag är. Men det är väl alla, i och för sig.

Jag gör quizet om mig själv. Ser frågan om vilket klädesplagg som är svårast att få av mig. Fnissar till. Ibland får de till det, ändå.

Jag fortsätter att plocka bananer med ett fånigt leende på läpparna.

När jag börjar närma mig en perfekt fylld bananstapel känner jag hur jag är på väg upp ur transtillståndet. Det sista jag hinner tänka innan jag når ytan är att bananer inte bara är en frukt. Det är smörjmedel för hjärnan.

At first I was like :-| , but then I :D

Dagen började med att jag gick in på facebook och såg ett meddelande två vänner emellan. Så här stod det: "Tohoku...Sendai... vafan händer? Lever du?".

Först fattade jag ingenting. Sen kom jag på att Sendai är ju där min ena kompis bor och studerar just nu. Men vadå "lever du?". Är han i fara?

Går in på Aftonbladet. Fet fucking jordbävning med tillhörande tsunami i... Sendai. Holy crap.

In på hans profil. Massa människor som har skickat meddelanden. "Hör av dig snarast!" skriver de. Men så ser jag att hans syster har skrivit att han är ok, fast han befinner sig i ett "physical education room" (?) utan vare sig vatten eller elektricitet. Kan pusta ut lite, i alla fall.

Sen hittar jag typ VÄRLDENS BÄSTA HEMSIDA NÅGONSIN! Där kan man spela typ alla Gameboy-spel någonsin - gratis! Självklart drar jag igång Pokémon Silver (jag har ju bara spelat röd och blå innan). Hade inga större förväntningar. Brukar vara sjukt tråkigt när man spelar spel från sin barndom.



Låt oss säga så här: det var sjukt svårt att avbryta spelandet för att skriva det här inlägget.

Reportage: Skratteriet

Ett gott skratt förlänger livet, brukar man säga. Men få vet hur mycket sanning som ligger bakom det gamla talesättet. Vår reporter (läs: jag) har träffat skrattpedagogen Ann-Britt Ternander. Hennes jobb är att få folk att skratta - för hälsans skull.



Hur radiosändningen gick?

Jodå, den gick hyfsat ändå tycker jag. Självklart blev det en del missar och jag fick väl inte fullt lika stort utrymme i som min programledarkollega, men överlag var det bra.

Vilken känsla det var att avsluta programmet, komma ur studion och få applåder av alla!

Men det är inte därför jag skriver det här inlägget. Det var nämligen så att jag direkt efter sändningen intervjuade en skrattpedagog. Det hon sysslar med är alltså att få folk att skratta utan anledning. Inga skämt, ingenting. Bara skratta. Efteråt var jag såklart tvungen att göra lite research om skratt och vad fann jag? Jo, folk fucking DÖR av skratt! DÖR!

Titta på den här wikipedia-artikeln bara!
  • År 1975 dog 50-åriga Alex Mitchell medan han tittade på den brittiska komediserien "The Goodies". Han skrattade i 25 minuter i sträck och dog. Hans änka skickade senare ett brev till The Goodies och tackade dem för att de hade gjort hennes mans sista tid i livet så lustfylld. Själv tror jag att hon bara var förbannat trött på sin man, helt enkelt.
  • År 1989 dog danske Ole Bentzen efter att ha skrattat åt filmen "A Fish Called Wanda".
  • Notera att A Fish Called Wanda är en brittisk film, skriven av John Cleese.
  • Slutsats: Brittisk humor DÖDAR!!!
En till slutsats: man vet att man är duktig på komedi när folk bokstavligen skrattar åt det tills de avlider.

Ett hisnande drama (i bilder)



JajajaJAJAJAJAA TRISSLOTT! En MADDERFAKKING trisslott! LADDAD MED FLER VINSTER ÄN VANLIGT! EKONOMISKT OBEROENDE, HERE I COME!!!




Skrapar fram tiotusen. För 10k skulle jag kunna köpa det hett efterlängtade högtalarsystemet. Eller åka utomlands. Amortera lån. Ja, endast fantasin sätter gränserna.




2 x 1 miljon, 2 x 50, 2 x 25. [dödsmusik, ni vet sån där musik man har i filmtrailers, drar igång] En ruta kvar. En man. Ett skrap. Ett livsöde. Frågan är. Hur mycket. Han kommer. Att vinna.




............................................




Trist.

Raggning på tapeten

Imorgon ska vi göra vår första radiosändning. Om någon vill lyssna på programmet jag medverkar i (som programledare (det kommer att gå åt häll-vete, känner det på mig (så där har ni ju en bra anledning till att lyssna))) ska man antingen befinna sig i Göteborg och ratta in 94,9 eller gå in på gnf.nu som kommer att streama det över nätet. Detta mellan 14:10-15:00.

Temat för det första programmet är raggning. Features:
  • En blind date i studion
  • Vi tar reda på hur man raggar i andra länder
  • En historiker berättar hur raggning har gått till genom historien
  • I studion pratar vi om böckerna "The Game" och "Alla får ligga"
  • m.m.
The Game är såklart så passé någonting bara kan vara. ALLA "vet" vad en neg är för något nu för tiden. När vi satt tillsammans för att diskutera programmet skrattade alla åt den omtalade boken.

"En gång kom en kille fram till mig och sa typ åh vilka fylliga äppelkinder du har! Starkt att du vågar gå ut sådär! Men jag visste att han bara försökte gejma mig, haha!"

Två vanliga missuppfattningar om The Game:
  • Att det skulle vara en lång lista på tips om hur man raggar. Det är det inte. The Game är en skönlitterär bok om hur Neil Strauss infiltrerar "raggnings-communityn" och om hur han flyttar in i värsta herrgården tillsammans med flera raggningsexperter. Däremot kan man lära sig väldigt mycket om raggning mellan raderna.
  • Att en neg går ut på att förolämpa. Det gör det oftast inte. Det går ut på att säga något som får dig att sticka ut från mängden. Om någon har vackra ögon får hon säkerligen komplimanger för dem hela tiden. Då är det bättre att komma med något nytt. Enligt The Game kan du t.ex. säga "fina naglar, är de äkta?". Oavsett hur hon svarar så har du precis ställt en neutral fråga, till skillnad från ögonkomplimangerna hon blir överröst med varje dag. Å ena sidan gillade du naglarna, å andra sidan ifrågasatte du deras äkthet.


Men jag använder inte negar. Jag har istället börjat med rena förolämpningar:
  • "Du ska inte tro att du kommer undan bara för att du är ful!"
  • "Din mamma är så fet att folk motionerar runt henne"
  • "Du ger mig anti-erektion. Snoppen bokstavligen talat kryper IN i kroppen!"
Har inte funkat jättebra hittills, men är ändå hoppfull inför framtiden.

Pokerface



En heliumatom gick in på en bar och beställde en öl, varpå bartendern säger: "tyvärr, vi säljer inte öl till ädelgaser här. Pröva någon annanstans!". Heliumatomen står kvar som om den inte hörde. Visar inte minsta lilla reaktion...

Detta. Är. En. Episk. Dag.



Internationella kvinnodagen OCH fettisdagen! Kan det bli bättre?

Hur mycket koks drog Charlie Sheen i sig?



- Tillräckligt mycket för att ta död på två och en halv män...

Det här är ett inlägg om ingenting

det här är ett inlägg om ingenting
så att alla läsare kan hoppa omkring
e vid datorn dricker skumpa
o spanar in Simons rumpa
det här är ett inlägg om ingenting
så att alla läsare kan hoppa omkring
och alltid har jag på mig sombrero
för Simon han är typ min största hero


Nämen titta! Här kommer en EPA-traktor också! Brum brum!

Tusen gånger starkare

Nej, rubriken refererar INTE till hur det kaffe jag nu dricker hade behövt vara för att jag skulle känna mig taggad för jobb just nu. Den refererar till filmen med samma namn. Igår såg jag den. Jag hade hört att den skulle handla om könsroller i klassrummet, och ja, den uppfyllde väl förväntningarna på den punkten.

Killarna tar plats, tjejerna sitter tysta. När en tjej väl får ordet avbryter den coola killen med ett dräpande skämt. Allt utan att läraren gör någonting åt det. I filmen dras det naturligtvis till en nästintill löjlig nivå. Under de första 10 minuterna satt jag bara och suckade, helt enkelt för att det inte kändes trovärdigt. Sen tänkte jag att herregud, tänk om det faktiskt var så här, bara det att jag inte var medveten om det? Tänk om jag och alla andra killar förtryckte tjejerna under hela skoltiden utan att jag märkte det? Skulle kunna vara så... Fast nä. Inte i mina klasser. Inte på det sättet. Jag upplevde det som jämställt. Den som pratade mest på lektionerna var tjej. Alla andra satt mest tysta och lät henne briljera.

Nu undrar jag: hur känner ni? Både tjejer och killar. Är/var det jämställt i din klass? Pratar tjejer och killar lika mycket? Är det lika accepterat för tjejer som för killar att ta plats?

PS Filmen blev bättre framåt mitten. Rekommenderas!

Dekadens

Jag sitter just nu med ett glas whiskey och tittar på den här videon:



Det ligger något fruktansvärt, fruktansvärt sorgligt över det hela. Tur att Christian kommer över snart. Då kan vi kolla på filmen igen. Tillsammans.

Vem vet mest? - Vanilla edition

Är du en trogen Absolut Vanilla-läsare? I så fall borde du få ganska många rätt på den här quizen som Maya och Sanna har gjort. Länken går till Sannas blogg, som i sin tur länkar till quizen. Jag vet, helt idiotiskt. Men det uppfyller ett syfte: hon behöver lite besökare så att hon får motivation att skriva mer. Så jag uppmanar alla att fortsätta titta på Sannas blogg, kommentera, adda henne på Facebook, kolla upp hennes personnummer, inkomst, bostad, passfoto och sexuella historia. Hon har alltid drömt om att ha stalkers, så det är lugnt.

LjudbloggarN^



Stort facebook-gräl

För ca två år sedan var jag och tre kompisar på skidresa i Sälen. Detta är en av bilderna som togs:



Är det ens möjligt att starta en diskussion om den här bilden? Nej, det trodde inte jag heller. Men så blev det. Erik skrev en kommentar där han refererade till en händelse då jag satt lite nära liftstolens tyngdpunkt, så att säga.



Detta var alltså för två år sedan.

Igår bläddrade jag av en slump förbi bilden igen och bestämde mig för att äga honom en gång för alla.



Nu är det krig.

Tjejhår


DÖ HÅR! DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!

Att underhålla en tjejs hår (läs: långt hår) verkar av allt att döma (läs: från en kille med "lagom" långt hårs perspektiv) vara ett livsprojekt.

Vid tvätten ska det först blötas ner, vilket ju bara det är en utmaning. Hår! Hår överallt! Vilken del ska in i duschstrålen först? Sånt kräver planering!  Sen är det schampoo. Sen skölja av. Sen är det balsam. Sen skölja av. Sen vrida ur. Sen fixa en sån där handduksknut som man världsvant slänger upp på huvudet och går omkring med i några hundra år. Alternativt försöker man sig på ännu ett livsprojekt: att föna det. Innan man gör det måste man väl ha i sån där kräm som ska skydda mot värmen. Så att inte det stackars håret drabbas av kluvna toppar. Eller nåt. Jag vet inte. Och så fönar man, och så fönar man, ja, man fönar tills temperaturen i hela fucking lägenheten är outhärdlig. Då KANSKE håret är torrt. Annars får man väl göra "helikoptern": svinga omkring med håret och stänka ner tak, väggar och golv.

När det väl är torrt är det plattång, mousse, vax, spray, tupering, flätor, upp, ner, åt vänster, snett och alla möjliga riktningar man kan tänka sig som gäller. När man till slut är nöjd kan man äntligen visa sig för andra människor. Det blir natt, man lägger sig och nästa dag BÖRJAR ALLT OM IGEN. Det är som att varje dag vakna upp och försöka tämja ett lejon, bara för att nästa dag upptäcka att den har blivit vild igen och vill äta upp dig och alla du älskar.

HUR ORKAR NI?!

Gaga gör det igen



Det är nästan så att jag är mållös. Men några ord kan jag nog få ur mig i alla fall:

Magporr. Storfilm. Atmosfär. Kladdporr. Respekt. Unikt. Porrporr. Grym musik.

Ursäkta, men jag har något viktigt att säga

FGHGDFGFDFDGFGDDFGSDFDASFASDFGGFDHGHFGSDFDFGHFGHGJF DFGGFDDFGSDFDA DFGHDFGHGJFGHSDFSADFGH

Mina minnen av Olof Palme

Året var 1986. Jag var -2 år och... ja, just det. Jag var inte född. För jag är en så ung och fräsch människa jämfört med er stofiler som faktiskt kommer ihåg någonting.

Ägda.

RSS 2.0