Jag, bananerna och ryssen



Igår var en omtumlande dag. Vi har gjort om hela fruktavdelningen på jobbet. Ingen big deal, kanske ni tänker, men jo. Det är en förbannat big deal. Det är nämligen så att bananhyllan har fördubblats i storlek. Ingen big deal, kanske ni tänker, men jo. Det är en förbannat big deal. Det var ju inte som att det var FÅ bananer ute i butiken som det var innan. Nu är det helt osannolikt många bananer i omlopp. Det är OROVÄCKANDE många bananer.

Jag märkte redan i början av mitt arbetspass att någonting inte var som det brukade. Det var liksom lite tystare runt bananhyllan. Folk kunde vara mitt i ett samtal, bara för att plötsligt tystna så fort de fick syn på den enorma bananhögen. En kvinna tog sig för munnen förskräckt. En man synade hyllan uppifrån och ned. Väste "helvete vad många bananer" för sig själv. En unge ryckte i hans jacka och frågade: "pappa, varför har de så många bananer?". Han svarade, fortfarande med blicken fäst på den monstruöst stora bananhyllan: "Gud vet varför, min son. Gud vet varför...".

Vid ett tillfälle under dagen började det plötsligt pipa. Jag gick av och an i avdelningen för att lokalisera var ljudet kom ifrån. Till slut kom jag fram till att det måste komma från... gissa vad? Jojomensan, visst fan kom det från bananerna!

Jag undersökte det lite närmare. Lyfte på några klasar en och en för att se om det fanns någon apparat där under. Inget. Tog en promenad bort till andra hörnet av hyllan, samtidigt som jag åter igen tänkte på hur sinnessjukt många bananer som låg där. Lyfte på en singelbanan, då jag plötsligt hörde hur pipet förflyttade sig. Det kom från bananen jag höll i handen, och det var inte ett pip, det var en ringsignal. Jag förde bananan långsamt mot örat. "Hallå?" sa jag. Ringsignalen försvann. Sen blev det tyst. Sen sprakade det till. En röst med rysk brytning hördes i andra änden. "You will bring all your bananas to me within the hour. Or I will blow all your shit up. Do you understand me, Mr. Krrrrona?" (ryssar gillar r-ljud).

Med min bakgrund som Chalmerist visste jag att bananer endast kan ta emot signaler från väldigt kort avstånd. Det fanns bara en slutsats: ryssen var här, mitt ibland oss. Jag tittade mig omkring, letade efter förövaren. Med min bakgrund som människokännare och allmänt smart person hittade jag aset direkt. Han stod borta vid bageriet, iklädd det ryska hockeylandslagets matchtröja och en sån där kosackmuff på huvudet. I handen höll han en Matrjosjka och för att toppa det hela, bokstavligen, var han neddränkt i filmjölk.

Jag gick fram till honom, sa "da" (det var det första ordet på ryska jag kom att tänka på), drog mitt finger i filmjölken och provsmakade. Det var som jag misstänkte: Kefir. Om det fanns någon osäkerhet innan var den nu som bortblåst. Jag utropade, halvt för mig själv, halvt för att uppmärksamma alla runt omkring: "DET ÄR DU SOM ÄR BANANTERRORISTEN, DIN KEFIRSNORTANDE HOCKEYSPELANDE LEKFULLA ÄCKLIGA RYSS! JAG DÖMER DIG TILL DÖDEN!"

Allting gick så fort. Plötsligt hade ryssen dragit fram en Kalashnikov och börjat peppra ner hela fruktavdelningen. Jag slängde mig undan, hamnade mitt i en hög Royal Gala-äpplen för att sedan rulla ner på golvet, allt medan passionsfrukt, tomater och satsumas flög i luften och bildade en färggrann fruktregnbåge i kontrast till de gråa stålbjälkarna i taket.

Klick, klick. Ryssens magasin var tömt. Jag kröp fram från mitt gömställe och betraktade ryssen. Det var dödstyst i lokalen, bortsett från ploppandet från kefirdroppar som slog i marken. Jag började skälla ut honom. "En Kalashnikov mitt i en dagligvarubutik! Är du inte helt klok? Någon kunde faktiskt ha DÖTT!". Han tittade skamset ner i marken och mumlade något om att han hade varit en dålig ryss. "OM du har varit en dålig ryss! BB-avdelningen som hade hand om din förlossning borde dömas för grovt tjänstefel! Hör du det! Gå nu, och kom aldrig mer tillbaka!".

Ryssen vände på klacken och började gå mot utgången. Men jag stannade honom. "App, app, app, Kalashnikoven. Ge mig Kalashnikoven, Boris." (jag visste egentligen inte att han hette Boris, men han gjorde det ändå, jag är awesome. Brödrost.) Han såg tveksam ut. "Boooriiiis, gör nu som jag säger och ge mig vapnet. Gör det inte svårare än vad det redan är.". Han släppte vapnet och gick.

Sen fortsatte jag plocka bananer. Haha, ni skulle ha sett alltså. Så VIDUNDERLIGT många bananer!

Största. Besvikelsen. Någonsin.


Älskar SMBC, som sagt


The Perfume



Det är med skräckblandad förtjusning jag ikläder mig denna mytomspunna parfym som jag fick i födelsedagspresent igår. Förtjust för att folk har pratat om den så länge jag kan minnas. Tjejer ska ha fallit som furor inför dess förförande doft, ben ska ha särat på sig som ett resultat av dess attraktionskraft, och varje andetag i närheten av den ska ha varit värt dess vikt i guld. Skrämd av precis samma anledning. Så många män har burit den, så många kvinnor har känt den. Och en parfym är ju inte bara en parfym. Det är minnen. Det är känslor.

Så det jag undrar är väl helt enkelt:

1. Hur undviker jag på bästa sätt alla kvinnor som kommer att vilja våldta mig på stan hädanefter? Finns det någon speciell självförsvarskurs för extremt attraktiva män?
2. Hur undviker jag på bästa sätt att de kvinnor jag faktiskt VILL attrahera inte tänker på sina dassiga ex och liksom projicerar deras dassighet på mig? Det enda jag har kommit på hittills är att distrahera/förvirra dem genom att skrika "KOLLA, EN STRUTS!", så fort de ser ut att drömma sig bort.
3. Finns det någon bra salva för skavsår på pillesnoppen min?

Ett helt vanligt grattis-sms...


En asrolig fest


Speciell humor

Jag förstår inte varför jag (ibland) tycker det här är så himla roligt. Det bara är det.



















Anledningen till att jag inte bloggar oftare


Då är det dåligt

När man uppfinner en HELT NY DIMENSION av lägstanivå. Ungefär som hon SD-kvinnan som räknade fel i riksdagen och sa att någonting kostade 40 000 MILJARDER. Eller som när McDonalds bestämde sig för att ta bort chili-bearnaise-dipsåsen. Eller som när planking-trenden drog igång. Det var lågt både rent bokstavligt och... icke-bokstavligt.

 


Hets mot folkgrupp

Det är svårt det här med hets mot folkgrupp. På bilden ser ni hur mitt kladd från seminariet ser ut. Min bordskamrat ritade dit Davidsstjärnan som ett litet skämt. Då ritade jag dit ett litet hakkors för att balansera upp det hela, men sen tänkte jag "herregud, det här är ju hets mot folkgrupp!" och så kladdade jag bort det, men då tänkte jag "herregud det här är ju hets mot folkgrupp, att kränka nazister på det här viset!" och så satt jag där, handfallen, medveten om mitt brott men oförmögen att göra någonting åt det. Då ritade jag upp märket för dödsrelikerna i Harry Potter. Oklart varför.

 


Dagens kund

Jag stod vid självutcheckningen på Maxi och glodde då en liten pöjk tilltalade mig, medan hans mormor stod och grejade med betalningsapparaten.

Pöjk: Är det jobbigt att jobba här?
Jag: Nä... Bara ibland!
Pöjk: Du är lång!
Jag: Jo...
Pöjk: Om... 10 år kanske jag är lika lång!
Jag: Ja... det låter rimligt.
Pöjk: Eller kanske 9... eller 8... Jag är 8 år nu! Så kanske... om 7 år!
Jag: Mmhmm...?
Pöjk: Hälften av 100 är 50!
Jag: Ja... just det.
Pöjk: Och hälften av 10 är 5.
Jag: Japp.
Pöjk: Mormor är lång!

Så där höll han på tills mormor var klar med sitt köp. Rabblade upp helt random fakta medan jag stod och nickade. I mina ögon var han rätt söt och charmig, men kan ni tänka er hur det är att LEVA med den där ungen?

Mamma: Ta på dig kläder nu så skjutsar jag dig till skolan.
Pöjk: Fem gånger fem är tjugofem.
Mamma: Sluta nu, gå och klä på dig!
Pöjk: En gång var jag i Danmark och åt Pölse!
Mamma: Nu gör du som jag säg-
Pöjk: Andra världskriget var en global väpnad konflikt som pågick från 1939 till 1945. Det hela började då Hitler invaderade Polen och-
Mamma: Jag vill inte höra mer om Andra världskriget nu, gå och ta på di-
Pöjk: Klinisk kemi är en medicinsk specialitet som inriktar sig på användningen av biokemiska, immunologiska och fysikalisk-kemiska metoder för att genom undersökning av kroppsvätskor, vävnader, cell-
Mamma: MEN HÅLL KÄFTEN DIN SATANS ÄCKLIGA UNGE INNAN JAG SPARKAR IN KUKEN PÅ DIG! FITTA!
Pöjk: ...Jorden är rund!

Så det jag försöker säga är väl att det nog är lite stressande att vara förälder till det barnet.

Just nu spelar jag det här spelet



Även om jag inte blir fullt lika rädd som den här killen... (det bästa kommer vid 4:30)

Protokoll: Årsmöte Hörselskadades Riksförbund

Datum: 2011-10-20

Närvarande:
Herman Lindberg - ordf.
Martin Jönsson - sekr.
Muhammed Achberg
Gunnel Fritiofsson
Ingela Grahams

Dagordning
1. Mötet öppnas
2. Information från ordf. Herman Lindberg
3. Resa till konferensen "Va saru, saru?"
4. Övriga frågor
5. Mötet avslutas

1. Mötet öppnas
Herman Lindberg hälsar alla välkomna.

2. Information från ordf. Herman Lindberg
Herman Lindberg ger information angående medlemsavgiften som tydligen har hamnat på fel postgirokonto. Muhammed erkänner att han efter att ha missat senaste mötet tog postgironumret över telefon och "måste ha hört fel". Herman Lindberg ger Muhammed en lapp med rätt nummer, och Muhammed lovar att betala in fortast möjligt.

3. Resa till konferensen "Va saru, saru?"
Herman Lindberg meddelar att det i Borås i december kommer att hållas en konferens för hörselskadade vid namn "Vad saru, saru?". Ingela kommer med invändningen att hon inte hör vad Herman säger, varpå Gunnels telefon ringer. Detta gör att undertecknad inte hörde vad Herman svarade, däremot hör undertecknad att Muhammed säger "Vad sa du, sa du?" till Gunnel, som inte hörde.

Efter en paus fortsätter diskussionen kring konferensen. Ingela undrar hur de ska höra vad alla på konferensen säger. Medan Muhammed missförstår Ingelas förfrågan och börjar redogöra för hur man tillreder en pasta carbonara, berättar Herman att han har beställt in trafikkoner som han ska omvandla till ljudförstärkare. Gunnel vill bordlägga ärendet. Ingela reserverar sig med motiveringen att det inte finns några ekonomiska medel för så många pastarätter i en och samma trafikkon.

4. Övriga frågor
Herman lägger fram förslag på att köpa in en grammofon till förbundet. Detta för att kunna spela upp musik från skivor. Muhammed uppskattar att man behöver ungefär en halv lök, om än en liten sådan, per person för att få den perfekta carbonaran. Ingela uppfattade inte vad Muhammed sa, utan trodde att han menade "klök", d.v.s. ett annat ord för kväljningar, varpå hon utför Heimlichmanövern på Muhammed, som kräks.

5. Mötet avslutas
Herman avslutar mötet. Muhammed får stanna kvar och städa.

Och så tar vi en uppföljare på det...


Älskar verkligen SMBC


Bonus:


One partytrick to rule them all...

Här kommer en liten guide till världens bästa partytrick:


1. Se lite finurlig ut, så att folk fattar att nu kommer någonting roligt att hända.


2. Andas in djupt, så att tänderna och innerläpparna blir torra. Pluspoäng om man lyckas se lite störd ut samtidigt.


4. Vik in överläppen så att den klibbar sig fast mot övre delan av tänderna/tandköttet.


5. Se... intressant ut.


6. Din publik har antagligen tappat intresset efter ca π+0,2 sekunder. Dags att ta till det hemliga vapnet.


7. Nämligen... underläppen.


8. Så kan du skoja dig på valfritt sätt.


9. Och ploppa tillbaka läpparna genom att gapa stort.


10. Processen ser lätt surrealistisk ut.


11. Ungefär som om man har en jätteprilla snus inne och har gjort någon form av nosejob.


12. Försök utstå den pinsamma tystnaden.


13. Serious. The fuck. Up.

"Vilken jävla idiot alltså..."

Vi gillar att kalla varandra korkade. Om någon inte passar in i vår verklighet är vi väldigt snabba med att döma ut denne som idiot. Exempel:

Idag hade vi redovisning av de enkätundersökningar vi har gjort i skolan. I många fall hade mina klasskamrater upptäckt att deras frågor hade blivit missförstådda, TROTS att de hade formulerat frågan så tydligt som det bara gick. De sa det inte rakt ut, men det var tydligt att skulden lades på de svarande, som hade varit korkade nog att missförstå en sådan solklar fråga.

För något år sedan kallade en kund mig för "jävla idiot" efter att jag snällt förklarat att man inte får pengarna tillbaka för varor om man inte har kvitto på dem. Efter den repliken var känslan ömsesidig.

Överhuvudtaget, det här med kundtjänster och företag. Folk älskar att kalla olika former av servicepersonal för idioter. Det räcker med en runda på spårvagnen för att höra kängor slängas mot något företag eller institution.

Gemensamt för alla domar av den här typen är att de är baserade på så gott som ingenting. Det handlar om enskilda händelser, känslor är inblandade och det fullkomligt kryllar av antaganden som mycket väl kan vara helt felaktiga. Vi antar att en enskild händelse säger något om personen i övrigt. Vi antar att vi har blivit felbehandlade av servicepersonalen, bara för att vi inte fick som vi ville. Och till slut: allting är baserat på vår subjektiva uppfattning om vad som är korkat och vad som är intelligent.

Alltså, vi är ju alla korkade någon gång... Eller? Jag har varit det i alla fall. Men jag vill inte att folk ska döma mig för det. Det hade bara känts orättvist, eller hur? Så varför gör vi det mot andra? Är det inte rent av lite korkat, att döma folk utan att ha tillräckligt med kött på benen?

Kvinnorna i mitt liv - del 2

Sanna

Jag känner mig väldigt nära Sanna i sinnet. Vi talar samma språk, har funderat över ungefär samma saker. Sanna är saklig. Det låter kanske som världens lamaste komplimang, men faktum är att det är någonting jag värderar väldigt högt hos en människa. Förmågan att låta orden, och endast orden, tala. Jag menar, när jag "förlorar" diskussioner är det i 90% av fallen för att min "motståndare" antingen 1) dampar loss 2) rent subjektivt upplever sig själv som vinnare eftersom att denne inte har förmågan att se luckor i sina egna resonemang (detta har aldrig någonsin hänt mig, ALDRIG! Bara så att ni vet). De andra 10% av gångerna representeras av ett fåtal personer, där Sanna är en av dem.


Hon har inte glasögon på riktigt. Det är bara när hon vill "spexa till det" lite.

Sanna är känslomässigt stabil. Det går inte att beröra henne, såvida hon inte tillåter det. Det är någonting jag själv alltid har strävat efter, att ha fullständig kontroll över mig själv och mina känslor. Men medan jag ibland kan känna att min egna självkontroll bara är en konstgjord fasad kan jag se att Sannas är äkta. Det känns som att hon skulle kunna överleva Jordens undergång och ändå inte hetsa upp sig för mycket i onödan. Eller så hade hon det, men ni fattar vad jag menar. Hon är så gott som osårbar. Det beundrar jag henne för.

Det jag framför allt uppskattar med Sanna är att varje samtal med henne är lite duell, lite stå-upp-komik och lite tre-glas-rödvin-senare. Jag njuter av varje sekund. Sen har hon lärt mig att äta kvarg också. SOM jag äter kvarg numera! Helt otroligt vad jag äter kvarg, hela, hela tiden. Fast bara den med vaniljsmak. De andra är sådär.

Towe

Towe är en idol för mig. Det går lite emot hela min världsbild, men hon verkar vara nästintill oberoende av yttre bekräftelse. Hon är den hon är och tänker inte anpassa sig för att passa in i andras verklighet, nej, hon tvärtom drar in andra i sin egen.

För inte så länge sedan var jag och Towe de enda kvar på krogen efter att alla andra i sällskapet hade dragit hem. I min värld går man hem då. Det bara är så. Om man bara är futtiga TVÅ kvar till antalet, ja, då går man hem. Och jag är rätt säker på att det var just detta jag förmedlade i mitt kroppsspråk. Vad gör Towe? Hon sa att "nu går vi till dansgolvet". Och så gick hon. Det föll mig aldrig in att ifrågasätta den verklighet hon precis hade dragit in mig i, utan jag följde snällt med.


Mannen: Hmpf, här försöker man vara proper, så kommer en satans blondin och börjar spexa. Befängt säger jag, BEFÄNGT!

Towe är manipulativ. Det säger jag inte i någon som helst negativ mening. Tvärtom manipulerar hon folk till det bättre. Man känner sig liksom lite, lite coolare bara av att sitta med henne. Oavsett hur tillbakadragen och socialt handikappad man känner sig för tillfället kan hon lyfta in en i gemenskapen. Och det sker helt naturligt, utan att det känns sådär ansträngt som det annars kan bli när man försöker fasa in den som är utanför.

Sammantaget kan man säga att Towe är en vandrande spotlight med ett hjärta av guld. Hennes ljus lyfter inte bara henne själv, utan även alla andra.


Del 1

Jag vill också ha galna fans!



Vad fantastiskt det hade varit att gå på spårvagnen en helt vanligt morgon och helt plötsligt höra föraren från högtalarna: "Oooch i vagnen längst bak, en riktigt härlig kille, obesegrad i fickpingis... ge en applåd för SiiiiMOOOOON KROOONA!" o alla ba börjar applådera och en tjej från främre vagnen ba SKRIKER rakt ut, hon kunde inte hålla det inne, hon var tvungen att visa sin uppskattning. Tänk om det hade varit så!

I'd burrow into dat, if u know what I mean...


I kostym inspekterar man saker

Det var ungefär det jag och Isak tänkte idag, så vi gjorde det enda rätta och började inspektera saker.


Vi började med kopieringsapparaten.


Det var fascinerande grejer.


Inspekterade brandslangen.


Inspekterade salsschemat.


Towes och Mayas arbete: inspekterat.


Inspekterade det som stod på tavlan.


Inspekterade pappersåtervinningen.


Inspekterade en tavla skildrandes ett blått strecks linjära och interdimensionella liv.


Inspekterade väggen. Den var vit.

Slipsknutar

Att knyta slipsknutar är svårt. Inte för att jag inte vet hur man gör, men det är väldigt svårt att få rätt längd. Lite för mycket på den ena eller den andra sidan och man ser ut som en clown.

Den här knuten lade jag en himla massa tid på imorse. Så pass mycket tid att jag missade mitt tåg.

Det är väl det som är nackdelen med att ha kostym. Man blir väldigt självmedveten. Allting måste vara så himla snyggt och prydligt. Men om man vill vara AWESOME får man lida pin, antar jag.


SUIT UP!

Imorgon är det International Suit-up Day. ÄR NI TAGGADE ELLEEEEER!?!??!?!


Det blir bara fulare och fulare ju längre man kollar.

ICA-reklamerna



Helt sjukt vad många godbitar man missar när man knappt tittar på TV längre...

Kvinnorna i mitt liv - del 1

Det finns en speciell grupp kvinnor i mitt liv som framträder lite extra. De jag tänker på är fyra tjejer i min klass som är väldigt olika på alla sätt och vis, men som har en sak gemensamt: de ger mig ofta beröm och uppmuntran. Ibland säger de det rakt ut, ibland kan jag känna av det i deras gärningar. Ibland, i vissa ögonblick (läs: när vi alla är alkoholpåverkade), ger de mig så mycket kärlek och värme att jag knappt vet vart jag ska göra av den. Ibland undrar jag om jag verkligen förtjänar det. Jag hoppas det.

Själv är jag rätt dålig på att visa folk uppskattning, trots att jag ofta vill. Man skulle kunna göra en djupgående analys om varför det är så, men för den här gången nöjer jag mig med att säga att jag är bättre på att uttrycka sådana här saker i skrift. Därför tänker jag nu gå igenom var och en av dessa fantastiska kvinnor, och berätta varför de äger.

Maya

Tjejgänget brukar ofta få benämningen "Maya och dom". Om man är på fest frågar man inte "när kommer brudarna?", utan man frågar "när kommer Maya och dom?". Jag skulle inte vilja kalla henne för gruppens ledare, men nog är hon ett sorts nav, ett händelsernas centrum, den varma delen av poolen. Man vill inte stå utanför Maya-zonen och huttra, man vill in till värmen.


Hon är också väldigt duktig på att göra häftiga poser. Här ser vi den berömda ena-handen-fram-och-den-andra-bak-posen.

Jag kommer aldrig att glömma den första förfesten med klassen. Det var nån lek vi körde, kommer inte ihåg exakt hur den gick till, men det slutade i alla fall med att Maya började berätta en historia om en gammal kärlek. I vanliga fall hade jag kanske lyssnat med ett halvt öra och väntat på att leken skulle fortsätta, men nu var det ju Maya som berättade. Hon gjorde det med en sådan inlevelse, med ett sådant självförtroende och med en sådan utstrålning att jag bara ville höra mer. Alla andra i rummet, vi var väl en sisådär 15 personer, verkade tänka samma sak, för alla var knäpptysta. Hur ofta händer det, egentligen? Att 15 personer sitter knäpptysta på en förfest och lyssnar på en och samma person i flera minuter? Det krävs en sann entertainer för att åstadkomma något sånt. Och det är precis vad Maya är. En sann entertainer.

Jag uppskattar Maya för hennes entertainer-egenskaper, men också för hennes uppriktighet och förmåga att leverera sanningar, bekväma som obekväma, om det behövs. Häromdagen kommenterade hon mina jeans, tyckte de visade för lite ass. Bara en sådan sak!

Kim

Jag tror det är omöjligt att uppfatta Kim som negativ. Till och med när hon ÄR negativ, när hon klagar över en riktigt dålig dag, när hon inte har sovit, har ont i hela kroppen, har plugg- och hur-i-*****-ska-jag-hinna-med-allt-annat-samtidigt-ångest, så går det FORTFARANDE inte att uppfatta henne som negativ. Hon är en glädjespridare och kan med väldigt enkla medel smälta ett fruset och bittert hjärta. Som mitt, till exempel. När jag kommer till skolan kan hon sitta där och le mot mig, inget vänligt leende, utan hon ler ÅT mig, ler åt de bittra morgonrynkorna i mitt ansikte, min tragiska framtoning, eller nåt, jag vet inte riktigt, men ler gör hon i alla fall, och jag kan inte värja mig, leendet smittar av sig, och för en kort sekund hatar jag henne för hennes idiotiska livsglädje, men sen är det bara läskigt skönt och befriande med någon som ruckar på den där tunga klumpen i magen där alla känslor ligger och ruvar.


Nämnde jag att hon brukar klippa av tårna på festivalfolk? Nu vet ni.

Kim är också en människa som brinner för massa saker. Hon är aktiv i Kåren, arbetsmarknadsdagar, skoltidningen och Gud vet vad. Outtröttligt kämpar hon för att vi andra ska få en så bra skolgång som möjligt, och vad är tacken? Typ ingenting.

Slutsats: Kim är en beundransvärd människa. Jag tycker att vi alla borde vara lite mer som henne. Brinna lite mer. Våga lite mer.



Missa inte nästa del, där vi tar oss an Sanna och Towe!

Hur jag känner mig efter ett gympass


Ni som aldrig har jobbat i en livsmedelbutik

Ni kommer aldrig att förstå den där känslan när man tar ut en pall varor, låt oss säga bananer, och PRECIS lyckas få upp allt i hyllan.

Ni fattar inte vad ni går miste om.

Den oavsiktliga traskningen

Jag hade köpt en flaska champagne som en födelsedagspresent. Gick på spårvagnen för att ta mig till biblioteket. Tog upp min bok "Paganinikontraktet", en bra kriminalroman, och började läsa. Koncentrerade mig. Sjönk djupt in i berättelsen, rycktes med i spänningen. Precis när skottlossningen utbröt var jag framme vid hållplatsen. Jag stoppade snabbt ner boken i min datorväska och skyndade mig ut.

Halvvägs till biblioteket kommer jag på att någonting saknas: Systemet-kassen. Champagnen är kvar på vagnen. Det är som att alla mina inre organ lossnar från sina fästen och sjunker ihop till en slafsig hög i magen. Jag inser att det är lönlöst att ringa och fråga efter den. Chaufförerna vill ju inte ens ta emot hittegods, har jag lärt mig av erfarenhet. Någon lär redan ha tagit den. Och även om någon hade lämnat in den har jag inte tid att hämta den på andra sidan stan, inte idag.

Men det är väl tanken som räknas, eller hur?


Att tänka för mycket

Många säger att de "tänker för mycket". Jag tycker att det uttrycket är lite missvisande. Man liksom utnämner sig själv till en djup person, en tänkare, som samtidigt far lite illa av sitt egna tänkande. Man ger sig själv en klapp på ryggen, samtidigt som man utger sig för att vara en martyr.

Jag skulle vilja påstå att vi alla tänker lika mycket. Däremot tänker vi på olika saker. Det finns de som tänker på saker som faktiskt är relevanta, och så finns det de som analyserar sina minst betydelsefulla handlingar i detalj. Av någon anledning säger man att de sistnämnda "tänker för mycket" medan övriga är lättsinniga och sorglösa.

Man kan ju lugnt säga att jag tillhör tänka-för-mycket-gruppen. Det är väl det här inlägget bevis på. Uschanamej.

Maktspel

Ända sedan jag läste ut The Game har jag haft ett växande intresse för social interaktion, på ett teoretiskt plan. Jag har slukat texter, youtube-klipp och inspelade seminarier. I sann vetenskaplig och journalistisk anda har jag försökt förhålla mig kritiskt till allt jag har tagit del av, men det är ändå svårt att inte forma en modell av verkligheten som stämmer överens med den som predikas av "proffsen".

Ett exempel på någonting som letat sig in i min modell är maktkonceptet. Det handlar inte om politisk makt, utan snarare om makten att få andra att rätta sig efter sin egen verklighetsuppfattning. Den socialt mäktigaste personen är den alla reagerar på. Den socialt undergivna personen är den som reagerar, den som söker bekräftelse hos den mäktiga personen.

Exempel: Den socialt mäktigaste personen kan säga vad som helst och få alla att skratta, medan den socialt undergivna kan säga precis samma sak och få fnysningar.

Hur mycket makt man har kan bero på många saker. Miljön är ett exempel. Datornörden har mycket större social makt framför en dator eller i laborationssalen, medan hen kanske inte har lika mycket makt på dansgolvet. En Göteborgare har större makt i Brunnsparken än på Plattan. Någon form av kändisskap ger även det makt.

Sen har vi det som kommer inifrån: självförtroendet. Nej, inte ens det, utan snarare KÄRNAN av självförtroendet. För en del av självförtroendet beror ju på miljön, o.s.v., eller hur?

Det är inte som att jag konstant analyserar hur mycket makt jag har i varje givet tillfälle, men jag kan ändå inte låta bli att notera hur sällan jag är i en social situation där makten är helt jämnt fördelad. Oftast är det någon som pratar mest, högst och håller i ledarflaggan.


Vad kan bättre illustrera inlägget än Game of Thrones?

Än intressantare blir det när man lägger märke till teknikerna som används för att plocka maktpoäng, för det sker ju alltid på bekostnad av andra. Häromdagen skojade jag lite med mitt sällskap, varpå en bekant säger "det var roligt sagt". Det låter kanske som en komplimang, och det var det väl också, men syftet var att sänka min makt och höja sin egen. Genom att ge mig en komplimang dömde han mig, på ett sätt. Han ställde sig över mig. Budskapet var kort och gott att det var han som bestämde vad som var roligt. Det låter kanske som att jag är paranoid och inte kan ta en enkel komplimang, men det har mycket att göra med HUR man säger det. Fråga dig själv nästa gång du får en komplimang: kommer den uppifrån, nerifrån eller från samma nivå? Oftast känner man det på sig.

I nästa andetag lade han till "även om det kunde ha levererats bättre", och spelade bort det med ett lekfullt leende. Självklart började jag fundera på hur jag hade levererat skämtet. Och så försvann min makt. Jag reagerade på honom.

Jag säger inte att man till varje pris ska undvika att reagera på folk. Då framstår man nog som väldigt arrogant. Det jag säger är att det är rätt kul att vara medveten om konceptet, och hur påfallande ofta det verkar stämma.

Kanske är det därför jag gillar att skriva så mycket. För i skriften finns inte maktspelen, åtminstone inte i samma utsträckning. Det är befriande.

Ibland är den sämsta humorn den bästa humorn


Vilken bra dag det är idaOH FU-

I april förra året var jag på min morbrors bröllop. Jag har ett minne därifrån som jag inte riktigt kan glömma, trots att jag vill.

Vi satt ner. Jag kommer inte ihåg exakt när, men det var väl efter varmrätten gissar jag. Precis när alkoholen börjar kännas, när man har slipat ner lite av kanterna. Jag satt vid ett bord med min bror, mina kusiner och ytterligare lite skönt folk. Kostymen satt där den skulle. Jag kände mig bekväm i situationen, just i den stunden ägde jag mig själv.


Daniel: "awwwwww yeeeeeeeeeee! Being prince so sweeeet duuuude!"

Plötsligt började folk röra sig mot brudparet. Eller bruden, snarare. Min morbror var borta någonstans. På bara några sekunder hade det bildats en kö fram till bruden, som blev grattad, omfamnad och... kysst. En efter en kom männen, ja lustigt nog var det bara män, fram och kysste bruden på kinden.

Jag förstod inte riktigt vad som hände, men tänkte att det var väl någon sorts gratulationsritual som man förväntades delta i. Så jag ställde mig i kön med en växande oro i magen. Ska jag också kyssa henne på kinden? Det är ju helt sinnessjukt, hon har precis gift sig, och jag känner ju inte henne SÅ mycket att jag kan våldspussa henne hur som helst. Nu var det bara någon meter kvar. Paniken växte. Hur skulle hon reagera om jag gjorde det? Tänk om hon hade blivit helt hysterisk, kastat sig bakåt och sagt att "NU GÅR DU UT HÄRIFRÅN"? Det var min tur. Jag böjde mig ner, kramade henne och sa grattis. Hon sa tack och log.

Jag gick och satte mig igen. Var rätt nöjd, ändå. Jag klarade ju mig hyfsat.

Senare samma kväll fick jag reda från min morsa att det är TRADITION att alla män rusar fram och kysser bruden på kinden när brudgummen är på toaletten. Jag kände mig som en idiot. SJÄLVKLART borde jag ha kysst SKITEN ur henne! Bara gått fram och bara... HÅNGLAT upp henne! Ville bara sjunka genom jorden, dö, återuppstå och dö igen. Nu kanske hon gick omkring och tänkte att Simon är en sån där kyssvägrare, en sån där wedding crasher, en sån där priest som inte healar.

Idag kan jag gå omkring, vara på gott humör, tänka att det här är en riktigt bra dag, när det här minnet hoppar på mig från ingenstans. Plötsligt känner jag mig bara så pinsam, omogen och korkad. Jag är fullt medveten om att INGEN annan tänker på den här händelsen längre, om någonsin. Men ändå. Det går inte att skaka av sig.

Det värsta är att jag har ett oändligt antal sådana minnen. En del värre, en del lite lättare. Det gäller väl bara att lära sig hantera dem, antar jag.

Uppdatering


Ny blogg.se-app, helt nya möjligheter

Till exempel kan jag, I REALTID, visa er mina extremt intressanta anteckningar från diverse föreläsningar.

Bilden visar anteckningar från tre, fyra föreläsningar ungefär, är inte så noga med sånt.


Apropå en tuttkommentar

Fick en kommentar på 5 sätt att titta på tuttar utan att hon märker det:
Suck, och här sitter jag med små tuttar och känner mig otillräcklig...
Postat av: Anonym
Dessa ideal. Inte nog med att de gör oss till löjligt självmedvetna varelser vars enda mål i livet är att passa in i mallen (notera att jag googlade på "vars plural" som research inför utformningen av denna mening), de får oss också att höra (läs: läsa (hehehehe)) saker som inte finns. Som t.ex. att jag någonstans i den där texten antydde att små tuttar gör en tjej otillräcklig.

Inte för att det borde spela någon roll, men jag gillar små tuttar. Om inte mer, så åtminstone lika mycket som stora tuttar. Eller ja, storleken spelar inte så stor roll överhuvudtaget för min del, faktiskt. Jag talar inte för alla tuttälskare, men en stor andel, i alla fall.

Så chilla lite nu va. Inte bara hon som kommenterade, vi ALLA borde chilla. The fuck. Out.

Oh, imma just pwning mah family in WF





Har spöat brorsan också. Nu återstår bara mor min.

Min morbror däremot. Sjuk tur med bokstäverna. SJUKT!

RSS 2.0