Årskrönika 2012

I förra årskrönikan skrev jag om hur 2011 hade varit ett år av personlig utveckling. Jag skrev också att jag hade haft perioder av vemod. Att jag inte riktigt hade hittat mig själv. Att 2012 skulle bli året då pusselbitarna skulle falla på plats.
 
När jag skrev det trodde jag inte på det. Inte på riktigt. Jag skrev det lite som något jag skulle sträva efter, men som i praktiken är ouppnåeligt. Tänkte att saker och ting kanske förbättras på vissa punkter, men aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle vara där jag är idag.
 
Under 2012 har jag:
  • skaffat världens bästa flickvän. Och ja, det faktum att hon är världens bästa flickvän har bekräftats av flera oberoende forskare, bland annat av ett forskningsinstitut i Burma. Hon gör mig väldigt lycklig.
  • idkat sexuellt umgänge på regelbunden basis, som en chefsläkaradvokat (se ovanstående punkt)
  • överlevt domedagen
  • blekt tänderna
Så här vackert blir det
  • fått två härliga sommarminnen i form av Tylösand och Summerburst
Vi gick under artistnamnet "Perfect Posing"
  • tagit en kandidatexamen i journalistik
  • praktiserat på TV4Nyheterna Göteborg, och är numera visstidsanställd
Som ett led i senaste punkten har jag:
  • åkt helikopter
GET TO DA CHOPPA!!!!
  • träffat Filip och Fredrik
  • snackat datorspel med min stora barndomsidol Don Rosa
  • hamnat mitt i ett fucking upplopp
  • ätit dumplings för första gången
Ja, det är väl det. Och oändligt mycket mer.
 
Många pusselbitar har fallit på plats, indeed. Hoppas på ännu fler 2013!
 
Bloggen har fått lida för allt det här. Inte för att jag saknar den särskilt mycket. Men vem vet, kanske gör den comeback i framtiden?
 
Gott nytt år på er!

Upploppen i Göteborg – fotografens perspektiv

DAG 1
 
Det såg ut att bli en helt vanlig dag på jobbet. Jag och Gustav fick i uppdrag att kolla upp ett Instagramkonto vid namn Gbgsorroz. Tjejer hade blivit uthängda med namn, bild och grova texter om deras påstådda sexuella historia. Men det fanns ett problem. Kontot hade stängts ner under natten av okänd anledning. Jag satte genast igång med arbetet att försöka återskapa sidan. För visst kan man väl göra det med Googles webcache? Eller det kanske finns sparat lokalt på datorerna vi använde under gårdagen för att Instagramsurfa?
 
Snart upptäckte vi att en facebooksida hade skapats under samma namn. Kort därefter fick vi reda på att polispatruller hade skickats till Plusgymnasiet p.g.a. bråkrisken som Instagramkontot gett upphov till. Vi åkte dit med en gång.
 
Det var mer folk utanför gymnasiet än väntat. Men det skulle lika gärna kunna vara tre-fyra klasser som har rast samtidigt. Utanför ingången stod en ensam piketbuss. Skolans rektor mötte oss vid ingången. "Vi har stängt skolan för idag. Aftonbladet har skrivit om det som hänt här men inte tagit med bild eller namn på skolan, och vi hade uppskattat om ni hade gjort det samma och respekterat att vi har elever här...". Blablabla.
 
För att inte reta upp rektorn ställer vi oss utanför skolan och tar ett par bilder därifrån. Vi försöker intervjua en elev, men det blir för stökigt, de andra eleverna är mediakåta, omringar kameran och vår intervjuperson i hopp om att få synas i teve.
 
Vi intervjuar en dialogpolis som säger att läget är under kontroll. Jag känner något dunsa in i ryggen på mig. Jag vänder mig om och ser en clementin på marken. En stund senare hör jag något metalliskt landa strax bakom mig. Eleven missade.
 
Men vi vill fortfarande ha den där intervjun med en elev, och vi tänker att det kanske blir lättare om vi gör den i närheten av polisen. Så vi ställer upp kameran nära entrén, där de flesta poliserna står. Folk har strömmat till vid det här laget, det var trångt att ta sig fram. Men jag hade fortfarande ingen aning om vad som skulle toppa nyhetssidorna under eftermiddagen.
 
Mitt under intervjun hände något underligt. Vår intervjuperson har precis svarat "absolut inte" på frågan "känner du dig hotad av allt som händer?" när det utbryter slagsmål precis bakom tjejen som intervjuas. Någon hamnar på marken. Min första tanke: att lossa kameran från stativet så att jag kan få bra bilder. Men det är stressigt, jag fumlar. Bestämmer mig för att låta den vara kvar och filma därifrån så gott jag kan. Gustav dyker ner i folkmassan för att sära på kombattanterna, som den journalisthjälte han är.
 
Allting går snabbt.
 
Några poliser försöker med teckenspråk lugna folkmassan. En tjej blir utdragen från slagsmålsklungan. Sirenljud. Två piketbussar plöjer in. Någon börjar springa, alla andra följer med. Folk är oförutsägbara. Många försöker väcka min uppmärksamhet för att få vara med på teve. Men en del är precis tvärtom. De ryter åt mig att de inte vill bli filmade. Ibland säger jag att jag inte filmar dem. Ibland ignorerar jag dem helt och hållet. Folk börjar klättra i byggställningen som står i anslutning till skolan. Polisen utrymmer området kring entrén och spärrar av. Ljudet från en helikopter ligger som en dimma över scenen. Stämningen är hätsk.
 
Jag börjar känna mig orolig för kameran och bilens säkerhet. Vi lägger in kameran i bilen och funderar på om det är så klokt att stanna kvar. Plötsligt börjar ungdomarna röra sig mot andra sidan av skolan. Vi följer med. Hundratals elever står runt vad jag gissar är en rökruta, en inglasad liten byggnad. Det är med 99% sannolikhet slagsmål där inne. Jag ser inte mycket, men det jag ser är häftiga rörelser och det jag hör är ungdomar som gör upphetsade utrop för varje häftig rörelse. Jag filmar och tar bilder med mobilkameran.
 
 
Vi åker tillbaka till redaktionen, laddar över bilderna så att de kan sändas i TV4 News så fort som möjligt. Vi får reda på att vi måste ut igen, vi ska sända live om en timma. Lunch? Nä, vi vågar inte chansa. Parkeringarna kan lika väl vara fyllda av andra media eller galna ungdomar.
 
Vi åker tillbaka och upptäcker till vår stora förvåning att det är alldeles lugnt. Folket har försvunnit. Kvar är sex polishästar, ytterligare några poliser till fots och enstaka ungdomsgäng som strövar omkring. Sveriges Radios bil åker förbi, vevar ner rutan och ropar "de har dragit vidare till Nordstan!" till oss.
 
Nåväl, direktaren måste ändå göras. Av ren slump träffar vi en tjej på plats som själv blivit uthängd på Instagramkontot. Hon är GRYM på att prata! Det är skönt att hitta någon med skinn på näsan och som låter känslorna tala. Speciellt när det är direktsändning.
 
Vi drar vidare mot Nordstan. Det händer inte överdrivet mycket. "Demonstranterna" är färre än tidigare. När poliserna flyttar sig gör ungdomarna de också. Vi riggar för ännu en direktsändning i Brunnsparken med samma dialogpolis vi talade med på skolan. Jag tror att han måste vara världens mest godhjärtade människa. Det känns bara så. Han är ca två meter lång. Hälsar på oss med ett leende. En av allt att döma psykiskt sjuk kvinna går förbi. "DIALOG, VAD BETYDER DET?". "Ja, det är ju det vi har nu!" säger dialogpolisen. Och så skrattar de tillsammans. Jag beundrade hans tålamod och tolerans.

Direktaren går bra, bortsett från att tekniken lägger ner precis vid sista frågan. Allt kan hända vid live-situationer.
 
Vi åker tillbaka till redaktionen och jag får en välbehövlig lunch: två Billys panpizzor. Klockan är 16:00.
 
In i ett redigeringsbås. Ett inslag är i vanliga fall max en minut och trettio sekunder, men idag var instruktionerna tydliga: fyll hela 18- och 19-sändningen!
 
Vi slänger ihop ett inslag så att det precis hinner gå iväg innan deadline. Jag jobbar över 1,5 timmar.
 
Våra bilder publicerades på DN, Expressen och i norska medier. Och självklart i TV4:s riksnyheter.
 
DAG 2
 
Att komma in på redaktionen kändes som att komma tillbaka från ett vunnet krig. Jag var en hjälte. Alla gav mig ryggdunkningar och sa "bra jobbat igår!". Beröm kom även in i mailform och på Twitter. Jag hade de bästa bilderna från upploppet, sades det. Igår sopade vi mattan med konkurrenterna, sades det.

Men det är inte över än. Någonting ska hända vid Framtidsgymnasiet. Jag och Gustav åker dit och gör en direktare tidigt på morgonen med rektorn som har bestämt sig för att stänga skolan för dagen.
 
Till en början är det fler journalister än vad det är ungdomar där. Piketbussar står i varje gathörn. Ljudet från klapprande hovar ekar mellan husen. En helikopter i luften. Stämningen är lugn och jag tänker att det nog inte kommer bli i närheten lika oroligt som det var igår.
 
Vi hinner med en lunch på redaktionen innan det är dags att dra ut och sätta upp en länk så att TV4 News ska få tillgång till livebilder. Jag tar med mig Johan.
 
Nu är det mycket mer folk. De står mest och hänger i klungor, ibland väsnas någon, ibland rör sig ett gäng till andra sidan gatan. Tydligen hade någon tidigare under dagen kastat smällare. Annars: inget.
 
Det känns riskabelt att slänga upp en kamera med stativ, dator och hela köret mitt ute på gatan, så vi går in i en thairestaurang och frågar om vi får sätta upp datorn där inne. Just då händer någonting utanför, det är rörelse och polissirener ljuder. Jag flänger ut med kameran för att se vad som händer. Filmar när någon hamnar på marken, för att sedan bli dragen runt ett hörn. Jag filmar en piketbuss som har bråttom någonstans när några tjejer i 16-årsåldern plötsligt börjar skrika om att jag inte ska filma. De har slöja på sig alla tre, en av dem har virat den så att man inte kan se ansiktet.
 
"SERIÖST, SLUTA FILMA! IDIOT!"
 
Det var inte läge att diskutera saken. Det faktum att vi befann oss på en offentlig plats där jag har all rätt i världen att filma, eller det faktum att jag inte ens riktade kameran mot dem, det var argument som jag spontant kände inte skulle bita på dem. Det är inte människor som man kan PRATA till rätta. Och att ta till våld är helt uteslutet. Dels för att jag inte har varit i ett enda slagsmål under hela mitt liv, dels för att det med 100 procent sannolikhet hade gjort situationen värre. Minsta lilla knuff på tjejerna hade gjort mig till en måltavla för hela mobben.
 
"VAD FAN ÄR DET MED DIG? LÄGG NER KAMERAN!"
 
De började slita i mig och kameran. Situationen var hotfull, men jag kunde samtidigt inte låta bli att se komiken i det hela. Det är knappt att de kan nå kameran när de står på tå. En polis möter min blick och ser att jag har tre rabiata anti-kameratjejer efter mig. Han går emellan och jag utökar avståndet till klungan.
 
Vi sätter upp kameran utanför restaurangen så att vi har ungefär 20 meters avstånd till allt folk. Uppkopplingen är dålig och Stockholm klagar på att bilderna blir pixliga. Ett okänt nummer ringer. Det är en norrman som vill att vi ska göra en direktare åt norsk TV. Jag förstår knappt vad han säger. Jag lägger på med löftet om att tekniken snart ska fungera.
 
Jag vaktar kameran utanför medan Johan är inne i restaurangen med datorn. Jag ser hur några bryter ur klungan en bit framför: de tre tjejerna. Igen. Deras budskap känns bekant. De vill att jag ska dra därifrån. Fler kommer efter dem. Undrar varför jag filmar. Johan kommer ut och försöker skärma av dem. När någon börjar pilla på kameran höjer jag rösten. Lugnt men bestämt. "Rör inte kameran!". De börjar slita i stativ, kamera och min jacka. Jag försöker förklara att jag bara gör mitt jobb. Situationen: oförändrad.
 
Några killar kommer fram.
 
"HAN GÖR BARA SITT JOBB! GÅ HÄRIFRÅN!"
"DU KAN GÅ HÄRIFRÅN!"
"NEJ, DET SKA NI GÖRA!"
 
Mitt i allt ringer norrmännen igen. Fattar fortfarande inte särskilt mycket av det de säger.
 
Killarna hjälper oss att få undan tjejerna. I efterhand visade det sig att en av de här killarna var en standup-komiker.
 
 
Lite överdrivet kanske. De sparkade mot stativet och var rätt störiga, men det var inte som att kameran låg nere på marken och höll på att bli massakrerad.
 
 Vi går in i restaurange igen för att fixa lite med tekniken. När vi kommer ut igen efter 10-15 minuter är alla plötsligt borta. Helt öde. Konstigt, tyckte vi.
 
Vidare till Järntorget där det fortfarande står poliser. Direktsändningar till höger och vänster. Jag blir avlöst av Jossi som jobbar kväll. Jag åker hem.
 
Så vad har jag lärt mig? Jo, att man ska vara väldigt försiktig i sådana här sammanhang. Folk är oförutsägbara när det finns grupptryck och gängmentalitet med i bilden. Det KUNDE ha gått riktigt illa!
 
De som tycker att "polisen är mesiga som inte går in och rensar upp bland packet" har inte själva varit där och känt spänningen i luften. Minsta felsteg kan orsaka storm. En polis som går ut och "rensar upp" kommer att ge motreaktioner från ungdomsgängen. Ett leende och ett "tjena grabbar!" från en polis är hundra gånger mer avväpnande än ett batongslag.
 
Storbr%C3%A5k%20i%20centrala%20G%C3%B6teborg

LET'S GET READY TO RAMBEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEL!!!!

TOMTEPROFILBILD 2012
 

RSS 2.0