Kommer ni ihåg det där reportaget jag skulle skriva i skolan om lärare och deras arbetsförhållanden? Jag har en god och en dålig nyhet.

De goda nyheterna: min arbetsrapport fungerar tydligen rätt så bra som krönika.

De dåliga nyheterna: jag blev underkänd. Så att det skvätter om det, som min lärare sa.

Följande är taget ur min arbetsrapport:

Jag fick sämsta möjliga start på det här reportaget, och det är till stor del självförvållat. Efter att ha fått min reportageplan okejad satt jag i några dagar och tänkte ”men herregud, det är ju hela två veckor kvar!”. Bortsett från lite research gjorde jag inte så mycket på reportaget, utan tog itu med resten av mitt miserabla liv. Och med ”ta itu” menar jag ”spela dator”.

På torsdagkvällen slog en tanke mig. ”Vänta lite nu... När är det de har sportlov?”. Naturligtvis var det vecka 7. Hela fucking västsverige har sportlov då. Efter att ha förbannat mig själv ett tag ringde jag ett desperat samtal fredag morgon till rektorn på skolan jag hade tänkt mig och frågade om de hade någon lovskola. Det hade de inte.

Jag bestämde mig för att komma dit samma dag och möjligtvis måndagen efter lovet, så kunde jag skriva under natten till tisdag och tisdag förmiddag.

Jag kontaktade min gamla klassföreståndare, för jag visste att hon undervisade mig i språk och därmed hade flera ämnen samtidigt, vilket var en förutsättning för mitt arbete, för det är just de lärarna som har påverkats mest av det förändrade arbetsklimatet.

Men jag har levt i en lögn. Hon var aldrig behörig för att undervisa i språk. Det enda hon faktiskt är behörig i är matte. Precis en sådan lärare jag inte ville ha. Men det visade sig att hon var bra ändå. Hon har fler uppdrag i skolan än vad den genomsnittliga läraren har. Dessutom känner hon igen sig i en del av det som togs upp i Lärarnas riksförbunds arbetsmiljöundersökning.

(...)

Av naturliga skäl blev skrivandet vääääldigt stressigt. I skrivande stund är det 10 minuter kvar till deadline. Jag började från början, och vävde in fakta i takt med att de på något sätt var relevant för vad som hände Lotta under dagen. Jag lade inte mycket mer tanke på dramaturgin än så.

(...)

Åh herregud, nu hinner jag inte skriva mer. Ni kan väl fråga mig på seminariet om ni undrar över något mer, okej?

Följande är taget ur min lärares skriftliga kommentarer på reportaget:

Tack för att du i alla fall är ärlig med hur lite jobb du lagt ner på reportaget, Simon. Jag uppskattar att studenter inte tror jag är helt dum i huvudet och går att blåsa hur som helst. Din arbetsinsats märks tydligt i texten.
Men det finns en gräns, för när charmigt pudlande och stönande "mea culpa, mea culpa" har nått vägs ände för en student. Och det är där du är nu.
Jag vill ha in en andra version av ditt reportage som är precis så sjuhelvetes bra som jag vet att du faktiskt kan, om du bara vill och anstränger dig. Det ska vara det bästa du skrivit, med en vassare vinkel än slaktarkniven och tidningar ska slåss om att få publicera det.

(Att arbetsrapporten måste skrivas om, struktureras om och utvecklas under alla de rubriker som en arbetsrapport ska innehålla, liksom en gedigen källhänvisning med kontaktuppgifter till alla de intervjuade och uppräkning av skriftliga källor, behöver jag väl knappast ens påpeka...?)

Ingen press eller så! Skönt! Det bästa jag någonsin, i hela mitt 23-åriga liv, har skrivit. GOT IT!