Mitt liv just nu

Jag tar en shot. Känner doften, tar in smaken. Gör en grimas. Rynkar på näsan. Man vänjer sig liksom aldrig.

Jag tar en shot till, utan att tänka efter, utan att flacka med blicken. Bam. Det bränner. Jag blinkar med stora ögon. För en stund ser jag på världen på ett helt nytt sätt. Tittar upp i taket. Ingenting där. Tittar ner igen. Kicken har nått sitt klimax, och jag är på väg tillbaka till normalnivån igen.

Långt där inne, förbi alla trånga och smutsiga korridorer, vet jag att det jag gör är fel. Det är inte bra för mig. I det långa loppet kommer det att ta kål på mig. Men jag kan helt enkelt inte andas utan det. Bättre att vara hel ett tag och smulas sönder senare än att var trasig för resten av livet.

Jag sjunker ner i min stol. Tittar på den lilla nässprayburken. Vänta du bara, Otrivin Menthol. När den här förkylningen är över, då åker du ut med korken före.

Aftonbladet inatt




Var det bara jag som tänkte "Adolf Hitler har lagt till 47 nya foton i albumet Instagram Photos"?

P.S Joseph Goebbels gillar detta.

Fear of rejection


Sensmoral: bjud inte tjejer på drinkar. Det är så himla dumt. Lite som priests som inte healar. Och så kommer de med typ leather shields och försöker KLAPPA ihjäl draken va! Tokigt.

Semlerecensionen som uteblev

Jag tänkte göra värsta snygga recensionen av Göteborgs bästa semla 2009, "eller hur det nu var" (Bung, 2012), men så kom jag ju hem sent och började spela Skyrim istället för att göra något bra för mänskligheten, som till exempel att rekonstruera Skotten i Sarajevo i Ytterby centrum, att forska kring raggningsrepliken "du ska inte tro att du kommer undan bara för att du är ful":s success rate och att skriva en semlerecension.

Så ni får en bild föreställandes mig när jag äter nämnda semla istället. Håll till godo.

 


UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU

Jag + vänner brukar kommunicera via Mumble när vi spelar. Servern vi sitter i ägs av Mikael Bung. Ibland händer det att servern helt plötsligt kraschar mitt i en viktig match (ALLA matcher är viktiga, såklart).

Det är ju inte utan att man blir upprörd.



Det är något fundamentalt fel med rökare


Snälla, fimpa. För min skull.

Cigaretter dödar, det vet ju alla. Ändå fortsätter de. Rökarna. De bara tar och tar och tar. De tar vår luft. De tar vår frihet. De tar våra oskulder. Varje ciggarret som produceras är ett steg närmare avgrunden, ett steg närmare vår planets kollaps.

Men det värsta av allt, det som gör mig så förargad att jag bara vill gå ut och trampa alla små äckelbarn på tårna så att de börjar skrika så att alla föräldrar får hörselskador och men för livet, det är att rökarna håller ordet ciggarett levande. Det är ju HELT omöjligt att stava! Varje gång jag ska skriva ser det ut så här i min hjärna:

Ehm... Hur var det nu igen.



Jag kollade ju upp det häromveckan.



Två g?
Nej.



Två r? Cigarr stavas ju med två r i alla fall...




Hur många t var det då?




Cigarett. Cigarret. Ciggaret. ÅH, JAG HATAR RÖKARE!!!! HOPPAS NI FÅR PAPERCUTS MELLAN TÅRNA VARJE DAG FÖR RESTEN AV LIVET!!!!

Jag gillar det här Twitterkontot

En spambot som skickar ut uppmuntrande meddelanden på 19 olika språk istället för reklam... Oväntat, och lite småtrevligt!

 


Starbucks öppnar upp i Göteborg

Idag öppnade Starbucks upp sitt första café i Sverige (finns ett på Arlanda också, men det räknas väl inte?) på Centralstationen i Göteborg. Självklart var jag på plats för att uppleva denna historiska händelse.


Kön var lång. Där borta, bakom pelarna, beställer man. Kön fortsatte en bra bit ut i stationsbyggnaden bakom mig.


En tjej delade ut menyer till folket i kön. Noterbart: den minsta muggstorleken är "tall" = 354 ml.


Fullt pådrag bakom disken. Ännu fler som jobbar utom synhåll. I slutet stod en amerikansk kvinna och delade ut kaffet och sa "taejk soe möjkeat" på svengelska.


Och här har vi den! En caffé latté, Starbucks version. Minsta storleken. 35 spänn. Lite sötare än konkurrenterna. Kommer nog gå dit när jag är sugen på något lite sötare, annars är det lika bra med Espresso House, som ju dessutom är lite billigare.

Jag är dålig på Photoshop

Jag var inne en sväng på Kenzas blogg idag. Blev inspirerad, tänkte att det här ska ju gå att göra en parodi på. Det var bara till att knäppa ett par bilder, tänkte jag, för att sedan börja inlägget med "har jag nämnt att jag är modell?". Sedan skulle jag berätta om alla modelljobb jag varit ute på och... ja, det var väl det jag hade berättat om. Sedan skulle jag kommentera inlägget med "woow, snygging :D" och "ha en trevlig kväll ! kolla gärna in min blogg om du har tid!" och "guud vad fin du är! och vilka fina skooor!". Givetvis under flera olika alias.

Så. Jag klädde av mig. Jag knäppte bilderna. Jag satte mig i Photoshop. Och så blev det som det blev.




Jag i Kenzas klänning, som för övrigt är från Nelly.com.


Jag och Kenzas hund.

Jag är mindre nöjd. Det hade kunnat bli så himla bra. Så blev det så här.

Ask not what your banana can do for you,

but what you can do for your banana.


Fisanalys

Fisar är ologiska, tycker jag. Man har en analöppning som är riktad åt ett håll, nämligen BAKÅT. Såvida man inte har någon väldigt udda talang så går detta inte att ändra på. Allt som kommer ur stjärten kommer alltid att ha en initial färdriktning BAKÅT.

Så man kan ju tycka att en fis färdväg bör se ut så här:


Men så är det inte! Det är helt sjukt! På något sätt lyckas fisen sprida sig på följande sätt:



Helt befängt, tycker jag. Om fisen hade färdats på ett logiskt vis tror jag att vi alla hade mått lite bättre. Eller åtminstone de som brukar befinna sig i min omedelbara närhet.

Ölprovning


Jag inledde med en ekologisk ljus lager. Den var god, tyckte jag. Kanske den godaste av alla jag prövade under kvällen. Frisk, men ändå med lagom mycket sting i.


Sedan varvade jag ner med en vanlig Carlsberg Black Gold. Gott!


Zeitgeist hette nästa öl. Mörkt den här gången. Jag brukar inte dricka det särskilt ofta. Det är väl mest när jag vill se cool ut, i så fall. Men ikväll tyckte jag faktiskt att det var väldigt gott, och att det satte en brytpunkt bland all ljusöl.


En Carlsberg till på det.


Innis (= gunn.n Den var god men det stod att den skulle smaka vanilj. Kände inte så mycket vanilj.


Baron French trodde jag skulle vara ale men ja va ska man säga den var ungfär som alla andra.



Det belv en till Cralsdsbergr till påreeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee





Random Vanilla-fakta

  • Ibland, när jag ligger i sängen och väntar på att sömnen ska komma, fantiserar jag om vad som skulle hända om mitt hjärta stannade i just det ögonblicket.
  • Jag stryker alltid mina skjortor efter tvätt.
  • På mitt Warcraft III-konto har jag 2677 vinster och 1902 förluster = totalt 4579 matcher. Låt oss säga att en genomsnittlig match varade i 12 minuter. Det blir en total speltid på 40 dygn. Jag spelade minst lika många custom games.
  • Jag äger 0 kapsylöppnare. Använder istället en sked.
  • Jag älskar David Guettas/Akons "Sexy Bitch". Se bilden.

  • Jag skrattar inte särskilt mycket. När det väl händer, att jag skrattar hårt och intensivt, så är det månadens, om inte årets, händelse.
  • Jag var precis ute i köket och hyvlade ost som jag sedan åt rakt upp och ner. Som en chef.
  • Jag är övertygad om att det var jag som gjorde det populärt med det försvenskade uttrycket "som en chef".
  • En annan potentiell "månadens höjdpunkt" är de gånger då jag hittar folk på YouTube med något udda intresse. Då kan jag för en stund kliva in i en annan värld. En värld där stickning, armbandsur eller slangbellor är det absolut viktigaste och coolaste man kan hålla på med.
  • Jag har ägt alla 151 pokémonsen.

Hoppas inte min frisör läser det här

Hon ler och gör en gest mot en av stolarna. Ögonen glittrar. Kanske kommer det naturligt, kanske är det inövat. Jag sätter mig ned. Hon tar i mitt hår, som om hon vill se om håret väger lika mycket på båda sidorna. "Vad ska vi göra med det idag då?" frågar hon. "Kortare" svarar jag och pressar upp mungiporna i ett leende.

Hon masserar in shampoo, eller balsam eller vad det nu kan vara, i mitt hår. Jag slappnar av. Men ändå inte. Sitter lite obekvämt. Försöker kravla mig upp i stolen med ryggen som enda hjälpmedel, som jag vore någon sorts orm. Självklart utan resultat.

Hon börjar klippa. Svänger upp en bit hår, precis lagom mycket, tar ett par klipp på måfå, flänger bort det avklippta håret med fingrarna, släpper. Hennes midja trycker lätt mot min axel. Jag betraktar henne i spegeln. Hon tittar på mitt hår på samma sätt som man tittar på en synål när man försöker pilla in sytråden. Full koncentration. Linnet spänner och rynkar sig mellan hennes bröst. Munnen är inte helt stängd. Jag kan se hennes läppar i sin helhet. De är som små hudballonger, fyllda med körsbärsmarmelad.

Rent hypotetiskt hade jag kunnat kränga fram min hand genom hålet i skynket och stoppat ett finger i hennes något öppna mun. Hon skulle då ha kunnat, fortfarande rent hypotetiskt, sluta sina körsbärsläppar kring mitt finger och börjat suga lite försiktigt. "Åh, vilket sexigt finger du har" skulle hon ha sagt och jag hade sagt "åh" och hon hade kommit lite närmare och jag hade sagt "men du har ju pojkvän!" och hon hade sagt "det är lugnt, min pappa jobbar på Konsum" och jag hade svarat "okej" och hon hade sugit mitt finger tills det blivit alldeles blått och då hade jag sagt "nä nu får det räcka, ta mitt ringfinger istället" och så mumsar hon lite på det och jag blir alldeles full i skratt eftersom att jag är kittlig JUST i mitt ringfinger, sjukt tokigt, jag vet, men det gör inget, det är sånt man får ta. Men jag vill åter igen poängtera: rent hypotetiskt SKULLE detta kunna hända. Men det hände aldrig. Inte på riktigt.

Jag fick nöja mig med en snudd vid hennes hand när jag tog emot kvittot, vilket i och för sig inte är så illa det heller.

World War III



Vem vinner? Den som lägger bäst kommentar vinner en årsförbrukning av majs.

Kvinnans fräcka kupp - gick före i kön


Kökuppen ägde rum på ICA Maxi, en affär där man bland annat kan köpa kapris. Foto: Internet Internetsson.

Barnfamiljen rasar: "Det var det vidrigaste jag varit med om"

I söndags kväll gick en kvinna i övre medelåldern före i kön på ICA Maxi i Kungälv.
Men barnfamiljen som var bakom var inte sena med att reagera.
Nu är kvinnan anmäld för olaga intrång.
- Det var det vidrigaste jag varit med om, säger Fatima Johansson, mamma i barnfamiljen. Vi var borta och hämtade glass, och när vi kom tillbaka hade kvinnan gått före.
Kvinnan kom dit när kassan var tom. Däremot stod barnfamiljens kundvagn några meter bort ifrån kassan. När barnfamiljen kom tillbaka var kvinnan precis på väg att sträcka fram sitt ICA-kort till kassören.
- Du gick före oss nu, så att du vet, sa Fatima.
- Gjorde jag? Men det har ju inte stått någon här? sa kvinnan.
- Vi hade vår vagn precis här.
- Jaha okej, men gå ni före om ni är så stressade. Säg till nästa gång så...
- Du kunde ha frågat.
Ett mindre gräl uppstod om vem som bar ansvaret. Barnfamiljen tyckte att det var kvinnans ansvar att fråga - medan kvinnan menade att hon omöjligen kunde veta att de stod i kön om ingen sa något.

Alla anmälda
Barnfamiljen har nu anmält kvinnan för olaga intrång. Kvinnan har i sin tur anmält barnfamiljen för ofredande. Denna anmälan har barnfamiljen överklagat till hovrätten, som ska pröva om anmälan bör annulleras eller inte.
Fallet har belagts med sekretess, ett besult som redan har överklagats av en utomstående.
- Det finns ett stort allmänintresse, och då ska det vara öppet för alla, säger anmälaren.
LO kritiska
LO har under lång tid varit kritiska till Fatimas ställning i barnfamiljen. Nu kräver de hennes avgång.
- Vi anser att hennes uppförande var olämpligt, säger LO:s orförande Arga Hundby-Sedin. Vi har lämnat in en anmälan till Statens Folkhälsoinstitut för att få henne avsatt fortast möjligt.
Flera LO-medlemmar har, utöver Argas anmälan, anmält sig själva till en dartturnering i Närke senare i höst.
Omständigheterna kring turneringen är oklara.
- Det kan jag inte uttala mig om, säger Arga Hundby-Sedin.
"Vi måste träna hårt"
Fredrik Bertilsson är en av de anmälda dartspelarna. Han är inte särskilt bra på dart, men hoppas ändå på det bästa.
- En gång träffade jag tavlan, men det var nog bara tur. Vi måste träna hårt om vi ska ha någon chans i turneringen.
Timon Kringla

Hur man skriver fint om Hermann Göring

Just nu läser jag en bok om reportageskrivande. Ett avsnitt handlar om hur man kan avsluta sin text.

"Jan Mosander visste precis hur han skulle sluta sedan han intervjuat Emmy Göring, änka efter Hermann Göring i hennes hem i München 1972:

Innan vi skiljs åt går Emmy Göring och hämtar en pappkartong som är fylld med osorterade privata fotografier ur familjens liv. Många av bilderna är tagna i Berchtesgaden, och på dem poserar Hitler och Eva Braun och en lång rad andra namn ut nazieliten, ofta med fruar och barn.
"Förlåt mig", säger den gamla kvinnan när hon tafatt plockar bland minnen i kartongen och tårarna börjar tränga fram.
"Snälla Ni", säger hon, när hon följer oss till dörren, "skriv inget illa om min man"."

Det berörde mig. Scenen, avskalad och skör, men ändå så tydlig. Det oväntade slutet. Briljant.


Igår fyllde bloggen två år

Ja... Det var väl bara det. Och den här bilden:



Så gick det i Wordfeud-kampen

OM jag har spelat Wordfeud? Jag kommer ju knappt ut!

Så här ser resultatlistan ut:

Vanilla vs Kluttan88 257-519 (tänk vad mycket bättre hennes nick hade blivit om man bytt ut en vokal)
Vanilla vs Axwellpitt 357-352 (vann jag precis över en penis?)
Vanilla vs Celniae 470-280 (nån sorts alv?)
Vanilla vs EttLee 371-298 (inte två lee. ett li.)
Vanilla vs nephele 409-377 (NÄFFELE! låter som något norrländskt ortsnamn)
Vanilla vs picad 403-333 (hackspett)
Vanilla vs Hali13 384-369 (leet)
Vanilla vs nephele 294-412 (ja, jag gav bort den som ett tecken på min välvilja. hade ju redan vunnit en gång.)
Vanilla vs Pettrus1 369-323 (den ryska versionen av Pettsson)
Vanilla vs Elitasson 414-351 (också leet)
Vanilla vs Marbru81 347-351 (asiat som försöker uttala ett visst cigarettmärke)
Vanilla vs Sockermongot 398-313 (...jag?)
Vanilla vs Thompa89 367-350 (vet inte varför, men det känns som en f.d. hockeyspelare)

Pedobear92, NoAmbiguity och Saaraasn resignerade allihopa av rädsla inför min briljans.

Vanilla [13 - 3] Läsarna

Till er som lyckades vinna över mig: ni har inte funderat på att starta en klubb tillsammans? Om ni är intresserade har jag några namnförslag här åt er: LottoskolaN^, LottoKlubbeN^, HartasseN^, Vi-som-slog-Vanilla-och-är-förbannat-stolta-trots-att-vi-hade-tur-med-bokstäverna-klubben. Vilket låter bäst?

Jag var ett jobbigt litet as

Häromdagen strosade jag omkring på ett visst storköp i Kungälv. Jag lade märke till konversationen som utspelade sig mellan en moder och en unge som satt i kundvagnens barnstol.

Mamman frågade ungen om hur många clementiner de bör köpa. Ungen svarade en, men ändrar sig sedan till "alla clementiner". Sen tillbaka till en igen. Mamman märkte det uppenbara: att den här ungen inte är så bra på det här med att bedöma hur många clementiner som behövs i ett normalt hushåll. Så hon börjar plocka utan att ta någon som helst notis om ungens råd.

För varje clementin som mamman stoppade i påsen uttalade ungen en till synes slumpmässigt utvald siffra. Ungen lade också på en dryg och utdragen ton på det hela. "Eeeeeeeeen... tvvåååååå..... sjuuuuuu.............. feeeeeem". Mammans reaktion: ingen alls. Det var som om hon inte hörde.

Mamman blev klar, knöt ihop påsen och började gå därifrån. Ungen försökte få mammans uppmärksamhet. Han upprepade ordet "mamma". Om och om igen. Mamma. Mamma. Mamma. Outtröttligt. Ungen verkade tro att om han bara sa det tillräckligt många gånger så kommer det till slut att funka. Som om mamman var något kaffekort på 7-eleven. Säg "mamma" 14 gånger, så kommer hon att lyssna den 15:e.

Jag kom att tänka på hur jag själv var som barn. Inte för att jag kommer ihåg särskilt mycket själv, men jag vet ju hur det ser ut på de gamla videobanden där hemma.

Flera av klippen visar hur jag misshandlar min barndomsvän Rebecca. Eller misshandlar och misshandlar, man hade ju inga muskler värda namnet vid 1-2 års ålder, men jag gjorde mitt bästa. Hon skulle minsann inte få leka med någon av mina leksaker! Eller så kanske det var hennes leksaker, men herregud, detaljer! Om hon försökte leka med NÅGON leksak drog jag henne i håret. Eller drog och drog. Greppade, är väl ett bättre ord. Jag fick henne åtminstone till att gråta.

Ett annat klipp. Det var någon gång runt jul. Hur gammal kan jag ha varit? Fyra, fem kanske? Videon visar hur jag struttade omkring i vardagsrummet, finklädd ända upp till tänderna. Jag hade lekt med krubban och lagt vantarna på en av de vise männen som jag nöjt tuggade på. I samband med detta proklamerar jag "Jag äter Jesus, mamma! Jag äter Jesus!" om och om igen med min mycket ljusa och huvudvärksframkallande röst.

Nästa klipp. Under hela min barndom (hela mitt liv?) rättade jag min lillebror i allt han gjorde. Hemma refererade vi alltid till fjärrkontrollen som "paraboldosan", eftersom att alla de roliga kanalerna fick man ju via parabolen. Som ni förstår var det ett mycket svårt ord att uttala för min extremt dumma lillebror. Han sa alltid "paradolbosan". Jag var inte sen med att peka ut hans misstag. "Det heter inte paradolbosan! Det heter volvodosan!".

Så, låt oss sammanfatta. Jag var en kvinnomisshandlare med undertryckta, kannibalistiska fantasier som var speciellt inriktade mot religiösa figurer. Jag var också en äcklig besserwisser. Inte nog med att jag rättade allt, jag rättade helt fel. Sån var jag när jag var liten. Ett as.

Plötsligt framstod ungen på storköpet som en ängel. Vad lycklig den mamman måste vara!

Praktikant-Simon

När vi får in praktikanter på jobbet så är det lite... tja, vad ska man säga. Nä, herregud, jag ska inte säga något dumt nu. Eller jo. Alltså. Det är skoj med praktikanter, samtidigt som de också kan vara lite irriterande. Skoj för att man har någon som ser upp till en. Irriterande för att de liksom inte kan någonting. Lite som barn.

Nu är det jag själv som är praktikanten. Ska skriva för Kungälvs-Posten i två veckor framöver. Så underbart, och samtidigt så skrämmande.

Jag har aldrig någonsin ägt eller använt en Mac-dator. Naturligtvis är KP:s praktikantdator en Mac-dator. Så här såg jag ut igår, på min första arbetsdag:



Och så här såg jag ut idag.

Det sjukaste av allt är musen. Man kan inte högerklicka. Man kan inte scrolla. Förstår ni vad detta innebär för en PC-användare? Kaos. Det blir kaos. Men jag börjar lära mig.

Annars - sjukt roligt, och mycket trevliga arbetskamrater. Får man kalla dem för det, arbetskamrater? Trots att man bara är praktikant?

Twilight och genus

Idag fastnade jag på zettermark.blogg.se. Bloggen handlar om allt som har med feminism, maktstrukturer o.s.v. att göra.

En del av inläggen tyckte jag var intressanta. Hon är väldigt nyanserad, och det hon skriver är väl genomtänkt. Men efter att ha läst i några minuter började jag tänka "herregud, så tröttsamt". Sen började jag undra varför jag tänkte så. Är det för att jag är en man? Är det för att jag i hemlighet, omedvetet, vill upprätthålla de patriarkala maktstrukturerna? Eller är jag bara avundsjuk över hennes engagemang, hennes ambition att förändra?

Jag tror att det beror på hennes benägenhet att leta problem. Men är det inte bra att belysa problem då? Jovisst, men ibland letar man så hårt och så intensivt efter en syndabock att man ser saker som inte finns där. Ta det här med Twilight som exempel. I ett inlägg ondgör hon sig över böckernas budskap.
"Det är illa nog med sagor som handlar om att brudars största bedrift här i livet alltid är att skaffa en karl, men Twilight slutar liksom inte där: Du ska bli apatisk i ett år om han lämnar dig och tycka att det är fett hett att han vill döda dig. Vänner är ingenting jämfört med mannen i ditt liv - han är ALLT.

...

Jag mår verkligen illa av att detta är vad unga tjejer läser och älskar. Visst, Sagan om Ringen och Harry Potter var inte alltid fantastiska sagor att växa upp med som tjej, men de uppmuntrade i alla fall inte aktivt till att du skulle ställa upp på våldtäkt, anpassa ditt hela liv efter en kille när du är 17 och bara vara ett objekt för mäns lustar, och sedan kalla det kärlek."
Detta är visserligen en rätt så träffande beskrivning av vad historian handlar om, men vadå "uppmuntrar"? Boken uppmuntar väl inte till någonting? Det är inte läroböcker. Det är romaner. Att skriva en historia är inte samma sak som att aktivt uppmuntra folk till att ta efter huvudpersonerna i boken. Författaren skrev aldrig på något kontrakt om att alla karaktärer i boken ska vara goda förebilder.

"Men läsarna blir ju påverkade av innehållet ändå, oavsett om det var författarens avsikt eller inte!"

Ja, det kanske de blir, och det är DÄR har vi problemet! Folk! Inte böckerna!

OM det nu är så att unga tjejer tar intryck av Twilight och lär sig att våldtäkt är okej, ja då får man väl försöka lära folk att se skillnaden mellan fiktion och verklighet. Precis som hon skriver i slutet av inlägget:
"Mina barn ska få läsa Twilight, men inte utan att vi har långa, uttömmande samtal om skillnaden mellan romantik, våld och stereotyper kring kön."
DÄR har vi lösningen, inte bara till Twilight-problematiken, utan också till typ alla fenomen som radas upp i bloggen. Twilight, snoppfokus, rosa kläder, eller vad det nu kan vara, är inte ett problem så länge vi inte låter dem begränsa våra handlingar. Det är i våra hjärnor vi bör rota, inte i fantasyhyllan.

Sen kan jag tycka att det är uppfräschande och roligt när en kvinna får ta plats, vara stark och besitta huvudrollen i en film eller bok, men det är inte som att jag håller på att dö av tristess och bara ser den världsomspännande, systematiskt kvinnoförtryckande konspirationen varje gång en man är actionhjälten och kvinnan sexigt bihang. Det är vad det är. En film. Och jag tänker inte låta filmen påverka mina handlingar eller tankar på ett sådant sätt att det motverkar jämställdhet. Det vore ju bara korkat.

7 enkla steg för en effektivare studieteknik

Uppgiften: att läsa en bok på 119 sidor och skriva totalt X antal tecken om den och medföljande reportage, där X är ett så pass högt tal att man bara vill lägga sig ner i fosterställning och gråta.

Steg 1: var väl förberedd!

Vi vet ju alla att plugga hungrig är ungefär lika effektivt som att stapla 50-öringar med boxningshandskar, så se till att ha mat i magen innan du börjar! Mat kan du hitta i din närmaste mataffär eller, om du inte orkar gå dit, hos ditt ex!



Så här såg hon ut när jag kom dit. Sleten och eländig. Hon sa att hon saknade mig. Jag sa att jag inte saknade henne. Det fanns en anledning till att det tog slut, det vet både hon och jag. Kanske är det så att hon har svårare att acceptera det bara, jag vet inte.

Steg 2: se till att ha allt annat ur vägen så att du kan fokusera till 100%!



Kolla facebook och se till att du inte har missat någon notification. Det hade ju varit helt förfärligt om du börjat plugga med vetskapen att det fanns en liten röd ikon på datorn, en liten röd ikon som kan vara precis vad som helst: en inbjudan till en konsert, tjugoelva människor som gillat din profilbild eller kanske är det ett långt meddelande från din stora kärlek, där personen förklarar att denne nu har gjort slut med sin partner för att vara med dig och bara dig på grund av din awesomeness, sexiga framtoning och dina Counter-Strike-skills.

Så tryck skiten ur den där bad boyen för att se vad det var.

Antagligen något skittråkigt.

Typ en kommentar från en kompis mormor på en festbild.

Stirra in i skärmen ett tag till.

En minut till.

Om inget har hänt inom fem minuter börjar du plugga.

Steg 3: sondera terrängen!



Där borta är det. Häftet. Det du ska läsa.

Det kommer att gå bra.

Det KOMMER att gå bra! Jag lovar!

Om du fortfarande är rädd kan du alltid låtsas att en snäll och auktoritär figur håller dig i handen, guidar dig, ger dig uppmuntrande ord. Typ Albus Dumbledore, Russel Crowe eller Mona Sahlin.

Steg 4: den första kontakten



Ta ett djupt andetag. Lägg först ena handen på materialet, sedan den andra. Känn lugnet.

Steg 5: läs!



...

Steg 6: men vad händer på facebook egentligen?



Har du fått någon notification? Har någon skrivit något roligt? Har din kärlek gjort slut med sin partner ännu? Frågorna är många, men du får INTE låta dem distrahera dig!

Steg 7: åhå, blåbärssorbet!



Första multiplayerspelet - Age of Empires



Sen har vi ju det här spelet också. Jag tror att det var första gången jag körde ett PC-spel mot en annan människa (som satt vid en annan dator, vill säga. Det fanns ju alltid Worms, Mortal Kombat och NHL95 att köra två spelare på en och samma dator).

Det var fantastiskt. Jag kunde knappt tro det - att den armén som attackerade mig var exakt den samma som min motståndare hade byggt upp i andra änden. Vi körde på ett sånt där nätverk, vad heter det nu igen, ett sånt som går direkt från en dator till en annan, utan någon mellanhand? Krångligt var det i alla fall. Att köra två spelare gick an, men så fort man var tre kraschade det.

Min bror var det knappt någon idé att spela mot, han var alldeles för liten och dålig. Det gick väl an om vi båda körde mot två datorer, även om det tog ca 40 000 miljarder år att vinna.

Att köra mot min far var desto roligare. Eller roligare och roligare, han var ett litet as. Vi brukade köra på ö-banor, och min far var väldigt duktig på att kontrollera de ack så viktiga fiskeställena och kustlinjerna med sina fula skepp. Min bautaarmé var så gott som värdelös, så länge det inte fanns något säkert sätt för mig att ta mig över till hans ö.

Age of Empires var också det första spelet jag körde ÖVER MODEM! Det ni! Så här gick det till:
  • Jag ringde till min kompis
  • Vi gick tillsammans igenom de nödvändiga inställningarna så att allt skulle bli rätt
  • Eftersom att det inte gick att tala i telefon samtidigt som man spelade så var vi tvungna att lägga på
  • Jag "ringde upp" min kompis via Age of Empires
  • Min kompis var dum nog att svara i telefonen
  • Min kompis pratar med ingen alls ett tag, säger "hallå?" och så
  • Jag ringer åter igen upp honom och säger åt honom att inte svara i telefonen när det ringer
  • Det blir åter igen fel. När jag ska ringa upp honom för att förklara felet så svarar han inte.
Så höll det på. Men till SLUT funkade det. Det. Var. Awesome.

Spelet där allting började - Counter-Strike



Såg precis den här videon och fick nostalgirysningar över hela ryggen. Alltså, den där känslan när man pangar headshot på tre-fem pers på raken, eller när man är i en 1-mot-1-situation och bomben är plantad och man lyckas döda sin motståndare och dessutom desarmera bomben i tid och lagkamraterna skriker "BRA JOBBAT" och "SÅ JÄVLA GÖTT" i Ventrilo och man känner sig så stolt och glad att man skulle kunna spricka.

Mitt nick Vanilla kommer ifrån tiden då jag lirade CS. Jag och några kompisar skapade en klan vid namn Bullfest. Alla skulle heta någonting med -bulle. Vi hade Kanelbullen, Chokladbullen, Bulldeg (högst oklart, jag vet),  och så jag då - Vaniljbullen. Smaksättaren fastnade på mig, varför jag sedan använde den internationaliserade versionen Vanilla som mitt nick i Warcraft 3.

I gymnasiet blev det istället klanen "NV1a", med spelare såsom FysikerN^, KemisteN^, RäknedosaN^, och så vidare. Till slut blev vi så pass duktiga att vi kunde söka på "skillat motstånd" när vi skulle lira träningsmatcher. Det var stort.

Fint spel, det är det sannerligen.

JJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ


Katter är onda. Men jag kan förstå dem.


Ondska. Ondska i dess renaste form.

Det är någonting jag inte har berättat för er. Under min resa till Kanarieöarna blev jag hotad till livet. Låt mig förklara.

Allting började i solsängen vid poolen. Det var sista dagen innan vi skulle åka hem. Jag hade precis läst ut min bok (The Left Hand of God - rekommenderas) och var därmed så gott som sysslolös. Då och då sträckte jag mig efter min Abdul (en drink beståendes av rom, bananlikör, apelsinjuice, sprite och några droppar grenadine) för att ta en sipp. Annars: inget.

Sömnen var nära, men ändå inte. Det var lite, lite för obekvämt att ligga på det sträva plastmaterialet för att jag skulle kunna passera den magiska gränsen.

Plötsligt rörde någonting vid min hand, som under hela tiden hade hängt slappt utanför sängskanten. Jag ryckte till, drog blixtsnabbt åt mig armen, hjärtat gjorde en piruett, min mun utstötte, på ren instinkt, ett högtonat, fjolligt läte. Jag var förvånad. Visste inte att jag ens var kapabel att låta så fjollig.

Så vad var det som hade rört vid min hand? Jo, en katt. En terrorkatt. Där låg den under min solbädd på rygg med alla tassarna sträckta mot mig och med en likgiltig min, som det äckliga kattskrälle det är. Min far som låg på solbädden bredvid mumlade någonting om att den bara ville leka, men jag visste bättre. Den var bara ute efter en sak och det var blod. Den ville mörda mig. Jag kunde se det i dess ögon. Eller ja, tekniskt sett kunde jag inte se den i ögonen eftersom att den direkt hade försvunnit in under min solsäng igen. Jag visste det bara, OKEJ?

Det började krafsa under min rumpa. Kattfanskapet hade börjat vässa sina klor mot min solsäng. Det var som taget ur en bisarr skräckfilm. Jag visste att det handlade om psykologisk krigsföring, jag visste att kattaset försökte få mig ur balans inför det slutgiltiga mötet.

Det lyckades. Jag flyttade mig uppåt i sängen, drog upp knäna mot hakan. En klump hade materialiserat sig i halsen. Det var svårt att andas. Jag tog lätta, snabba andetag. Då stack terrorkatten ut sin fula nuna, likt en mekaniker rullar ut från undersidan av en bil. Skräcken jag kände... Den går inte att beskriva. Kattaset tittade på mig. Inga ord behövdes. Inte för att en katt kan prata, inte svenska i alla fall (det var ju en spansk katt), men ändå. Det var en blick som sa "inatt dödar jag dig, din vidriga svensk". Sen gick den därifrån.

Jag kunde inte sova den natten. Varje gång jag vara nära på att somna tänkte jag plötsligt "KATTEN" och ryckte till som en annan idiot så att jag nästan föll ur sängen. Jag visste att katten var kapabel till precis vad som helst. Skulle inte förvåna mig om den hissade ner sig själv från taket som någon katternas Tom Cruice och klöste ögonen ur mig innan jag ens hunnit säga "ge mig sjukvård".

Inget hände. Jag åkte hem dagen efter, sömndrucken och irriterad men ändå nöjd över att fortfarande vara vid liv. Men att förlåta katten, där gick min gräns. Den hade orsakat mig alltför mycket psykologisk skada. Jag skulle aldrig bli den samma igen.

Ända sedan dess har katten varit min edsvurna fiende. En dag skulle jag ge tillbaka.

Men idag upptäckte jag någonting på jobbet som fick mig att ändra mig:



Det finns speciell kattmat för steriliserade katter! Detta verkar vara den enda smaken som finns. Lax och grönsaker. Denna nya information fick mig att tänka. Kan det vara så att kattaset är steriliserat? Det hade förklarat allt. Mördarblicken, hatet, de moraliskt korrupta värderingarna. Nog för att lax är gott, men om jag hade fått min pung avklippt för att sedan bli tvingad att äta lax och grönsaker RESTEN AV LIVET, ja, då hade jag också varit förbannad.

En liten årskrönika

Hur ska man summera det här året? Det har varit ett år av personlig utveckling, kan man säga. Långsamt och gradvis har jag blivit lite bättre på allt. Jag har:
  • medverkat i produktionen av både radio- och tv-sändningar
  • överlevt domedagen
  • blivit erbjuden kokain av en random människa på McDonalds
  • skrivit, skrivit, skrivit blogginlägg, artiklar, krönikor, C-uppsats. Skrivandet har blivit en stor del av mitt liv, och jag älskar det!
  • försökt laga mitt tangentbord genom att värma det i ugnen
Sen har bloggen ökat med 140%, i antal besök räknat, gentemot förra året. Det är nice!

Men allting har inte varit en dans på rosor. Jag har gått igenom faser av vemod. Ibland tror jag att jag rent av njuter av att må dåligt. För jag känner egentligen inte att vemodet har varit legitimt, det har aldrig funnits någon god anledning till det. Jag har tidigare skrivit om den ständigt närvarande identitetskrisen. Den försvinner inte. Jag kan inte få ihop pusslet, riktigt.

Det jag ska ägna mig åt under 2012 är att få ihop några av de här pusselbitarna. Det är min genuina förhoppning, att jag ska kunna göra mig själv lite helare.

Dagens konversation - på jobbet

Jag sitter i kassan, rygg i rygg med en arbetskamrat, låt oss kalla henne Emma. Det är rätt så sent på kvällen, och båda våra kassor är tömda på kunder. Vi pratar om whiskey.
Emma: Jag skulle gärna VILJA lära mig dricka det, men varje gång jag testar så är det bara äckligt.
Jag: Jag tror att hemligheten är att våga ha det i munnen och inte bara svälja direkt, så att man får HELA smaken av det.
Emma: Ja, det gäller ju inte bara whiskey...
Jag: Haha!
En kund ställer sig vid Emmas kassa. Det är en ung kille på kanske 18 år.
Jag: Men ja, jag tror faktiskt det. Om man verkligen tar in det i munnen och SMAKAR på det istället för att bara svälja direkt och säga "eww, vad äckligt!".
Emma, till kunden: Vi pratar om whiskey! Så att du vet!
Jag: Nej, jag menar både och! Man ska ta in det i munnen, gurgla lite och så. Sila det mellan tänderna.
Killen ler lite osäkert. Emma fnittrar hysteriskt.

RSS 2.0