Schulman lånar och gör om – men guldkornen finns där

Alex medverkan i Singing Bee var inte en succéhistoria, direkt.
FOTO: Isak Andersson
 
Visst, man får sig ett garv. Men att lista "de sju mest irriterande typerna på sociala medier" är något vi har sett många gånger förut. Samma sak gäller för att göra narr av kändisar som ställer upp på diverse mediajippon (även om Schulman samtidigt bjuder på sina egna floppar).
Men guldkornen finns där, och de lyfter hela kvällen.
 
Alex Schulman har gjort en intressant resa, tycker jag. Jag brukar säga att han har blivit tråkigare ända sedan han skaffade familj. Med mognaden har han blivit snällare, men också trubbigare. De där formuleringarna, de där elaka skämten som jag kunda gapflabba åt när jag läste hans sida i Aftonbladet, de har ersatts av en seriös sida, en försiktigare sida. Inget fel med det, men det gjorde att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av hans show "Älska mig!". Det skulle visa sig att det blev lite av både och. Men det var den nya Alex, den seriösa Alex, som briljerade i den här showen, ingen annan.
 
Ljudet är lite för högt. Första halvan av showen domineras av anekdoter från Alex liv. Inga asgarv, men ett par leenden blir det. Och vi får en förståelse för Alex bakgrund. Var han kommer ifrån.
Tempot är högt. Nästan så att det låter aggressivt. Det märks att han inte är erfaren på scen, han har liksom inte samma närvaro som till exempel Magnus Betnér har. Men det fungerar. Manuset är skickligt uppbyggt, det finns en röd tråd, ja rent av flera röda trådar som alla leder till samma punkt.
 
Det stora problemet är att vi har sett så mycket förut. Det är lätt att visa klipp på kändisar som gör bort sig. Det är lätt att identifiera irriterande fenomen på facebook. Och anekdoter från Alex liv, det har jag läst i tidningen och på bloggen sen långt tillbaka. För biljettpriset på 400 spänn förväntar man sig mer.
 
Men som sagt, guldkornen väger upp. Framåt slutet blir jag berörd. Och för ett ögonblick ser jag saker och ting ur ett nytt perspektiv. Jag hade gärna sett Alex hänga kvar där lite längre, resonera lite mer, ge fler exempel. Men det kanske bara hade varit överflödigt.
 

3/5


Mitt möte med Håkan Hellström

 
Jag såg honom sittandes på en bänk i Brunnsparken. Han lutade sig tillbaka mot ryggstödet, händerna i jackfickorna. Keps och solglasögon. Sol och skugga konkurrerade om hans ansikte. Ingen kände igen honom. Ingen förutom jag.
 
Mitt hjärta slog. Sket i att hoppa på min vagn. Hade inte så bråttom ändå. Bestämde mig för att följa efter Håkan ett tag. Se vart han tog vägen.
 
Den första överraskningen kom efter bara några sekunder. Jag visste inte att han snusade. En förbrukad prilla spottades ut, flög genom luften och råkade landa på en dams skor. Utan att stanna upp vände hon på huvudet och gav Håkan en arg blick. Han ignorerade henne. Svårt att avgöra om det var medvetet eller omedvetet.
 
Han tittade sig omkring, som om han letade efter någon. Blicken landade till slut på en liten flicka. Hon var väl i sexårsåldern kanske. I handen höll hon en mjukglass. Håkan började prata med henne. Jag gick lite närmare.
 
"Får jag smaka?" frågade Håkan.
"Nä-ä!" svarade flickan lurigt.
"Men kom igen!"
"...Om du inte äter upp allt!"
"Jag lovar!"
 
Hon sträckte upp glassen mot Håkan som tog emot den och kastade den i kanalen.
 
"Sådär ja!"
 
Flickan blev tyst. Det syntes att gråten var nära. Hon gick tillbaka till sina föräldrar.
 
"Har du redan ätit upp, gumman?"
"Nä... Han där borta tog den!"
 
Flickan pekade på Håkan, som log.
 
"Men herregud, det är ju..."
 
Föräldrarna kippade efter andan.
 
"Tjena!" sa Håkan.
"Vad... Min dotter säger att..." stammade mamman.
"Att jag slängde hennes glass i kanalen?"
"...Ja?"
"Det var hon själv som slängde glassen i kanalen. Jag försökte bara stoppa henne!"
 
Föräldrarna vände sig mot sitt barn.
 
"Varför slängde du din glass?" frågade pappan.
"Men jag har inte slä-"
"Vet du hur mycket den kostade?"
"Nä, men-"
"Den kostade 27 kronor. Vet du hur lång tid jag måste arbeta för att få ihop 27 kronor?"
"...Nej?"
"Nä, just det. Hur skulle du själv känna om vi slängde dig i kanalen?"
"....Jag vet inte?"
"Nä, just det."
"Men pappa... Det var inte jag som slängde glassen!"
"Ifrågasätter du Håkan Hellström? Är det det du säger? Ha? HA?"
 
Flickan började gråta.
 
"Nä, nu får det vara nog, nu åker du ner i kanalen!"
 
Och så hände det sig att föräldrarna med Håkans hjälp kastade ner ungen i vattnet. Sen skrattade de högt och gick hem.
 
Nä, men allvarligt. Det jag skrev ovan hände faktiskt aldrig, om ni inte redan lyckats lista ut det. Vet inte vilken intelligensnivå mina läsare ligger på, så jag skriver det för säkerhets skull. Men jag tycker det är lite intressant vilken Jesus-status Håkan Hellström har. Vad hade hänt om han hade åkt fast för narkotikabruk, till exempel? Hade vi gett honom vårt fortsatta stöd, eller hade det blivit bojkott? Hur hade Göteborg klarat sig ur en sådan kris? Hur många affärer hade stängt igen? Hur många liv hade spillts?

Simon granskar – streckrubrikerna

Under min uppväxt var streck någonting dåligt. Om man fick ett streck på sitt prov betydde det att man hade svarat fel, eller ingenting alls. Idag är det någonting helt annat – nämligen världens bästa verktyg för att förvandla en annars tråkig rubrik till ett monument, en fantasi, ett helt hav av känslor. Eller?
 
Låt oss analysera hur strecket används idag! Jag har plockat fram några exempel från Aftonbladet under dagen. En sökning på "–" (som du för övrigt kan skriva genom att hålla inne alt och skriva 0150 med numpaden på tangentbordet) gav 58 träffar.
 


Här har vi en klassiker. Ett faktum etableras, i det här fallet att någon har tvingat sin dotter att göra en porrfilm vilket ju låter rätt så jätteolagligt, för att sedan omkullkasta hela läsarens världsbild med ett streck och någonting som trotsar all logik, all sans, all reson, i det här fallet att personen i fråga frias. SMACK, sa det, och webbredigeraren kan gå hem för dagen.



Ja, här vet jag inte riktigt. Vad är poängen med detta streck? Det GÅR ju faktiskt att klara sig utan det. Här är hjälparbetarens bilder inifrån världens mest slutna land. Det har väl kanske med betoning att göra. Aftonbladet vill kanske skryta om att de lyckats få tag på de här bilderna från VÄRLDENS MEST SLUTNA LAND. Det här är VIKTIGT!
 


En sällsynt förening av skiljetecken här. Rättegången kan göras om [STRECKAVBROTT – NU KOMMER NÅGOT MER HÄR SNART] Marinas föräldrar [KOLON: SÄGER SÅ HÄR] Vi har väntat så länge. De löste det snyggt, Aftonbladet. Däremot känns väl kopplingen mellan underrubrik och rubrik lite sådär. Citatet i rubriken syftar på ett mord för tre år sedan, medan underrubriken är själva nyheten.




Alltså.
  1. Vem blir INTE full efter att ha fått nobben av kärleken? Är inte det typ Newtons femte lag? Att kärlekssorg leder till konsumtion av perversa mängder alkohol? Eller var det det elfte budordet?
  2. Ännu ett fantastiskt användningsområde för strecket – att skapa roliga smeknamn. Kolla på det bara. Bingo-Marie. Så himla roligt.
  3. Intressant att ha ett streck innan ett "och", som ju är ett sorts bindeord. Kanske för att dela upp meningen, liksom. Det blir ju så himla långt och tråkigt att läsa 14 ord på raken. Bättre att först läsa upp sju, vila en stund och sen läsa resten.
 
 
Och så min favorit. En man som blir galen – och får en oväntad reaktion. EN OVÄNTAD REAKTION! Herregud, är det sant? Den galna mannen gör någonting oväntat! Det här klippet måste man ju bara se. Det var alldeles för länge sen jag såg galningar göra oväntade saker nu.
 
Man kan ju inte låta bli att undra vad soldaten gör som är så oväntat... Mer oväntat än att bli galen, alltså...
 
Jaha, så vad kan vi dra för slutsats av det här? Jag vet inte. Det här var en tramsig text och du har slösat bort flera minuter på att läsa den.
 
Läste bloggtext på internet – blev ägd

HEJ BLOGGEN!!!

 
Gjorde en liten bild idag haha!
 
Men nu ska jag dricka kaffe, så nu har ja inte tid att skriva mer haha!!

Vår

Det knastrar när man går. Gruset ligger kvar. Att det en gång lades där med avsikten att motverka halka, det är det ingen som tänker på. Nu är det ett vårtecken. Lika självklart som långa dagar och fågelsång.
 
Om kvällarna infinner sig den där doften som alla känner igen men som ingen vet vart den kommer ifrån. Dagg, kanske. Svett från växter som kämpar sig upp från jorden. Kanske.
 
På afterworken säger man "ska vi inte sätta oss där ute?", och så ger man sig ut på uteserveringen. I alla fall så länge solen är framme. Men det går snabbt, alldeles för snabbt, och helt plötsligt har solen försvunnit bakom taken i fjärran. Man kämpar ett tag, knäpper jackan med både dragkedja och knappar, men tvingas till slut in till värmen.
 
Man upptäcker hur bekvämt det är med sommarskorna. Kanske köper man sig ett nytt par. I slutet av augusti kommer de att se ut som skit, men det är inget man tänker på nu.
 
Vid fyratiden får man kisa för att se vad som står på datorskärmen. Solen lyser in genom fönstret. Irriterande och skönt på samma gång.
 
Man vaknar upp till en värld i ljus. En värld som ler.
 
Äntligen vår, hörrni!

RSS 2.0