<

De första stegen

Jag var skeptisk, men till slut kunde jag inte stå emot. Jag tog de första stegen. Aldrig kunde jag ana att det idag skulle ta upp en så stor del av mina tankar, min tid och mina känslor.
 
Det var som att ge sig in i en djungel. I början var det rätt så tomt. Efter att ha letat en stund lyckades jag hitta några av mina kompisar i en liten hydda. Vi snackade mest om ingenting och hade det allmänt gött. Ibland surrade några insekter förbi. Obetydliga i sig, men de vittnade om någonting mycket större: vi är inte ensamma. Det finns mer liv där ute i djungeln.
 
Förstår ni vad jag pratar om ännu?
 
Jag gav mig ut på upptäcktsfärd. Det tog inte lång tid innan en... ja, låt oss säga en struts. En struts fångade mitt intresse. Inte för att strutspopulationen i djungeln är särskilt stor eller överhuvudtaget existerar, men struts låter ju så roligt. Struts. Liksom.
 
Ja, i alla fall, jag jagade efter strutsen, jag ville ju se vad den höll på med. Struts. Och nu börjar det bli spännande, hörrni! För strutsen ledde mig till en hel flock med djur av olika arter. Det var björnar och papegojor och krokodiler och ugglor och flodhästar och sköldpaddor och alla hade de en sak gemensamt. De brölade. Jag var tvungen att verkligen, verkligen lyssna och filtrera i mitt huvud för att kunna urskilja vad ett enskilt djur ville säga.
 
Jag var nyfiken. Och jag lyssnade, antagligen mer än vad jag gjort under hela min livstid. Alla djur hade sina egna historier att berätta.
 
Mitt i allt stod ELEFANTEN!!!!! Jag fick en impuls att skriva ELEFANT, MOTHERFUCKER!!!! men det låter rätt sexistiskt, är det inte dags att sluta använda det uttrycket nu? Kan vi inte köra på något mer könsneutralt? ELEFANT, PERSONFUCKER!!!! ELEFANT, HUMANFUCKER!!!! ELEFANT, PEOPLEFUCKER!!!! Välj alternativet som får din båt att flyta, så att säga.
Ja, elefanten i alla fall. Den var stor, den hördes mest och alla andra djuren respekterade den. Om elefanten började prata om vilket som är det bästa sättet att samla in mat så började alla andra också prata om hur man samlar in mat.
 
Nu måste ni väl fatta?
 
En bit bort fanns en till djurflock. Deras ledare hette Mats Dagerlind. "PK-media!!!" skrek de. "Etablissemang, kulturberikare, extremvänstern!" Elefanten, som är en sorts blandning av Lady Dahmer, "Inte rasist men", Sinoes och alla deras följare, brölade tillbaka: "rasister, fascister, nazister, kvinnohatare!!!"
 
Det pågår ett krig på Twitter. Ni anar inte, alltså! Folk är spritt språngande galna, men samtidigt så vettiga. Hur går det ihop, kanske ni undrar. Jag tror det är begränsningen på 140 tecken per tweet som gör det. Man måste uttrycka sig så radikalt och aggressivt som möjligt för att göra något som helst intryck på folk.
 
Men som sagt, ofta ligger det något mycket tänkvärt bakom de hårda orden. Jag har lärt mig så otroligt mycket av mitt Twitterflöde. Argument för och emot fritt skolval, hur en hbtq-persons vardag kan se ut och framför allt: vilka privilegier jag har som vit man. Men det gäller att filtrera. Alla är verkligen tvärsäkra på att de har rätt. Och de tar ofta till alla möjliga retoriska knep för att fälla meningsmotståndare. Halmgubbar, svepande formuleringar, personangrepp, ja det kanske är sådant man får stå ut med om man hänger på en plattform för "mikrobloggar".
 
Jag rekommenderar alla att skaffa Twitter. Det är bra, men påfrestande. Som härskarringen, typ. Eller nåt. Liksom. Yolo.

Kommentarer
Postat av: Johann

Hej, kan du inte berätta lite allmänt var du står i livet nu? Flickvän, jobb och annat som händer.. uppdatera oss snälla söta!

2013-12-29 @ 23:45:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0