<

Pappa, 50 år

 
Ett starkt minne jag har från barndomen var när jag en dag fick gå hem ovanligt tidigt från skolan. Det var planerat sedan ett tag tillbaka, och jag hade tjatat på pappa att komma hem tidigare från jobbet så att jag slapp vara ensam hemma. Men det egentliga skälet till att jag ville ha honom hemma var att han då kunde skjutsa mig till min kompis som bodde en bit bort. Robin, som han hette, hade fått ett nytt datorspel där man körde motorcykelsrace och kunde misshandla sina medtrafikanter med sparkar och kedjor. Superhäftigt, tyckte jag. 
 
Pappa kom hem, och jag tog upp luren för att ringa Robin och säga att jag kommer över.
 
– Vem ska du ringa?
– Robin... Kan du skjutsa mig till honom sen?
– När då?
– Tio minuter?
– Men... Skulle inte vi umgås idag?
 
Min pappa ser ledsen ut. Han förklarar att han tog ledigt från jobbet hela eftermiddagen eftersom att det var sällan vi fick så mycket tid tillsammans, och att han verkligen hade sett fram emot det.
 
Men jag hade också sett fram emot att spela det där spelet. Det slutade med att han under tystnad skjutsade mig till Robin.
 
Spelet var inte lika kul som det brukade vara. Pappas bedrövade blick gnagde i mig. Han hade inte skällt på mig. Tvärtom tystnade han bara. Det hade inte hänt tidigare, och jag tror att det var först då jag insåg vad det innebar att såra någon. Det kändes fruktansvärt.
 
Jag hör ofta folk prata om konflikter de befinner sig i. Hur de "bara inte tål den personen" eller "hen är ju helt dum i huvudet". Det känns främmande för mig. Det är sällan jag retar upp någon på riktigt, vare sig medvetet eller omedvetet. Jag har funderat på om jag är konflikträdd. Kanske är det så, men i så fall ser jag mest fördelar med det. Jag undviker värdeladdade ord, anpassar mig, lyssnar. Och någonstans tror jag att den där diplomatin, den delen av min sociala kompetens, tog sin början den där eftermiddagen då jag sårade pappa för första gången.
 
Han kanske inte lade den där grunden hos mig medvetet. Men det visar på en av pappas finaste egenskaper: han bryr sig. I hans ställe hade man kanske bitit ihop och låtit skitungen spela sitt förbannade spel, men min pappa reagerar, min pappa bryr sig. Och det har han fortsatt att göra. Han vill alltid bidra med något. Och med sitt tålamod lyckas han alltid, på ett eller annat sätt.
 
Han har skjutsat mig fram och tillbaka från hockeyträningar, sjukhus och jobb. Han har hjälpt mig att göra (för en anti-händig person som jag) AVANCERADE grejer när jag flyttade hemifrån, såsom att sätta upp tavlor. Och så har han format mig till en någorlunda anständig människa, vilket mycket väl kan vara hans största bedrift genom tiderna.
 
Nu har du fyllt 50, pappa. Jag hoppas, nej, jag utgår ifrån att du lever i åtminstone 50 år till. Jag älskar dig. Jättemycket.

Kommentarer
Postat av: Matte

Du får väl göra det bland det största som finns. Erkänna ditt misstag, be om ursäkt till gubben och hänga med honom någon annan gång. :)

2013-10-25 @ 13:19:03
Postat av: :)

Fin text och GRATTIS PÅ DIN FÖDELSEDAG!!

2013-10-29 @ 12:46:19
Postat av: Felicia

fint!

2013-11-19 @ 13:17:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0