<

Kommer man nånsin kunna vara ansvarslös igen?

För fem, sex år sen var allting så kravlöst, på nåt sätt. Jag gick på Chalmers. Om dagarna satt jag och halvsov till någon föreläsning om partiella differentialekvationer, men jag kunde lika gärna skita i att gå om jag ville. Om kvällarna pumpade jag ut allt trams jag fantiserat om under föreläsningarna på min blogg, utan minsta tanke om att det skulle få några konsekvenser. Och så drack jag öl.
 
Idag känner jag mig lite övervakad. Det gnager inom mig. Det är inte bara att jag blivit mer medveten om de digitala fotspåren jag lämnar efter mig, utan det är hela grejen med att växa upp. Jag förväntas bete mig vuxet. Speciellt nu när jag jobbar inom media. Speciellt nu när jag jobbar som vikarie inom media. Man är en semi-offentlig person. Till slutet av februari går mitt kontrakt ut, och då gäller det att ha rena lakan så att man kan hitta något nytt, liksom. Rätt snuskig liknelse, men den bara flög upp i huvudet på mig. Jag ber om ursäkt.
 
Jag har inget emot att bete mig vuxet. Det har ju sina fördelar. Men just det där stinget av ångest så fort jag går utanför ramen tär på mig.
 
På afterworken dricker jag alkoholfritt. Måste ta bilen ut till min stuga i skogen efteråt, vilket kanske är lika bra. Man super sig inte berusad på samma sätt som en torsdagskväll på Chalmers längre. Konstigt nog känner jag ett litet rus av alkoholfri öl ändå. Jag tror min hjärna reagerar på blotta smaken.
 
Oktober 2009. Ibland byggde vi till och med torn. Så. Himla. Ansvarslöst.
 
Att skriva sju blogginlägg på raken om snoppar känns inte helt naturligt längre. Fast det kanske snarare beror på att jag har tömt ut alla möjliga snoppvinklar. Får se om jag kommer på något nytt snart.
 
Så, till frågan i rubriken: kommer jag någonsin få vara det där ansvarslösa lilla aset igen? Jag inser nu att ansvarslös inte är riktigt rätt ord. Det är klart att jag hade, och tog, ansvar. Men det här med att gå utanför vuxenramen. När och hur får man göra det?
 
Jag tror det har med självförtroendet att göra. Är bara till att jobba vidare där. Min ångest handlar inte om att jag har blivit räddare för att gå utanför ramen, det handlar om att jag i allt högre grad överlåter till andra att definiera ramen. Jag är för ängslig för att själv sätta gränsen. För vad skulle alla andra tycka om min gräns?
 
Nu börjar jag låta som en självhjälpsbok. Fy attans bullar! Det var ju precis det här jag skulle undvika!
 
Men tillbaka till ämnet igen. Jag kom på en annan möjlig förklaring: miljöombytet. Jag har gått från en miljö där alla var i min ålder, alla hade liknande social bakgrund och liknande intressen, till en miljö där de flesta är i en helt annan fas av livet. De har småbarn, de planerar en renovering hemma och oroar sig för SVT:s omorganisering. Det kanske inte är alls konstigt att jag är lite ängslig.
 
För övrigt har jag slukat fyra säsonger av Breaking Bad på två veckor nu. Är numera helt övertygad om att min pappa är drogkung.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0