<

Dagen då allt tog slut

 
 
Jag skriver det här med en klump i magen. Tänkte att den kanske försvinner om jag bara får det här nedskrivet. Någonstans visste jag att den här dagen skulle komma. Allting var för perfekt, liksom.
 
Jag satt vid datorn när hon kom in i rummet. Hon satte sig ner. I vanliga fall hade hon satt sig vid stolen bredvid mig, böjt sig fram mot skärmen och med gulleröst frågat vad jag gjorde. Kanske pussat mig på kinden och stört mig mitt i någon dota-match. Men nu satte hon sig på andra sidan bordet. Hennes leende lyste med sin frånvaro. Vad har jag gjort nu då, tänkte jag.
 
"Jag måste säga en sak" sa hon. "Jaha, okej" sa jag. Tystnad. Jag var otålig. "Vad är det?". Tystnad. Kan det vara något allvarligt?
 
"Jag tror inte jag klarar det här längre."
 
"Vad?"
 
"...Det här."
 
Jag ville inte tro det jag hörde. Det kunde liksom inte sjunka in. Hon förklarade för mig att det inte gick längre, att hon inte kunde sluta längta bort, att tankarna höll henne vaken om nätterna. Men min hjärna levde fortfarande kvar i samma gamla förhållande. Snart skulle vi flytta till en större lägenhet, och imorgon skulle jag vakna bredvid hennes varma kropp, och på torsdag skulle vi äta tacos till middag.
 
Det var först dagen efter min värld rämnade. Inget skulle bli som förut. Ingenting alls.
 
Men just då var jag bedövad. Både kroppsligt och mentalt. Jag sa inte ett enda ord. Jag satt bara där och lät hennes ord långsamt dra mig ner djupare och djupare under ytan.
 
Tanken slog mig: hur mycket har jag investerat i det här egentligen? Ganska mycket. Vi har varit med om så mycket tillsammans. Att skiljas nu när vi har det som bäst... Den smärtan går nog inte att uppleva allt på en gång.
 
"Men säg någonting!"
 
Jag rycktes ur min dvala.
 
"Finns det inget jag kan göra?" sa jag utan att se henne i ögonen.
"Nej..."
"Stänga dörrarna?" föreslog jag.
"Både dörren till vardagsrummet och till köket var stängda, men det hördes ändå!"
"Men... det är ju det som är poängen med mekaniska tangentbord, de SKA låta mycket! Jag gav tusen spänn för det här!"
"Det finns andra, tysta tangentbord, Simon! Jag klarar det inte, jag blir galen! Jag vet hur mycket du älskar det där tangentbordet. Jag har försökt att sluta tänka på det, tro mig, men det hörs verkligen i hela lägenheten när du spelar. Du måste byta."
 
Hejdå, mitt kära Razer Blackwidow. Du togs ifrån mig alldeles för tidigt. Jag älskar dig. Låt herren lysa sin num lock över dig, och give dig sleep mode. Amen.

Kommentarer
Postat av: Johanna

Finns <3

2014-02-06 @ 00:28:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0