Fläktar-i-håret-effekten

Jag tvingas ta en ståplats i den överfulla spårvagnen. Men det är okej, jag kan behöva lite motion, resonerar jag. Ja, att stå upp är motion i min värld.
 
Spårvagnen tar fart. Svalkande luft fläktar från fönstret bredvid mig. Mitt hår fladdrar. Och plötsligt känns det som att jag är med i en film. Jag kan se bilden: en blond lång man i solglasögon håller i stången i mitten av vagnen. I förgrunden skymtar några suddiga medpassagerare, men den blonda mannen är i fokus. Han funderar över någonting. Något storartat. Han vet saker om världen, saker som ingen annan förstår. Det syns i hur han för sig, hur han stirrar rakt ut i luften, hur han är helt oberörd av vinden i håret. Hur han är alldeles, alldeles jätteseriös.
 
Kanske har han problem hemma. Eller så funderar han över livet, vad som betyder något. Egentligen. Men ingen vet vad som döljer sig där bakom. Den långa blonda mannen har inget behov av att få andras bekräftelse.
 
Jag svävar iväg. Hittar på ett manus till min egen spårvagnsresa. Det dröjer inte länge innan allt blir väldigt meta, plötsligt förstår jag att det är just det här fläktandet som triggar mitt storhetsvansinne. Hela mitt liv har jag strävat efter att vara häftig, och det här dagdrömmandet är min chans att vara superhäftig.
 
Jag tror att det är en av anledningarna till varför jag tycker det är så ledsamt att TV4:s lokalstationer lägger ner. Mitt behov av att vara häftig. Det var ju väldigt häftigt, det här jobbet. Och när folk frågade var jag jobbade så var jag så stolt över att få säga "TV4 Göteborg".
 
Nu får jag hitta någon annanstans att känna mig häftig. Tack för allt, kära kollegor!

Rhodosraggarna

Jag blev anklagad för att ha "Rhodosraggarstilen" häromdan. Det som åsyftades var min djupt urringade t-shirt, samt det faktum att jag aldrig hade kunnat bli en bra hipster (det vill säga: se bra ut med pipa plus jätteskägg). Vi skojade lite och sen var det inget mer med det.
 
Några dagar senare hittade jag de RIKTIGA Rhodosraggarna. När de inte är på Rhodos hänger de tydligen på Summerburst (en festival för elektronisk musik, red:s anmärkning till alla 40-plussare).
 
De är as, Rhodosraggarna. Vidriga jävla as.
 
Av alla Rhodosraggare jag såg på Summerburst så var det en som stack ut. Han var Rhodosraggrigare än något annat jag någonsin har sett. Vi kan kalla honom Pelle.
 
Pelle stod i barområdet. Han såg ut att vara tagen direkt ur någon parfymreklam. Bar överkropp. Solbränd. Kortklippt. Jag ville strypa Pelle. Pelle var störig. När som helst kunde man flyga en meter eller två för att Pelle genom att knuffa någon hade skapat en dominoeffekt. Ibland medvetet, ibland omedvetet. Det är klart att man får räkna med trängsel på festival, men det var få som visade på ett så onödigt aggro beteende som Pelle.
 
Pelle ville bilda moshpits nästan hela tiden. Pelle puttade undan alla som stod där han ville ha sin moshpit. Pelle glad. Pelle leka pajas. Pelle dansa i ring. Pelle skaka öl. Pelle spruta överallt. Pelle glad.
 
Öl i Simons hår. Simon arg.
 
Simon knyta näven i fickan.
 
Vad skulle det tjäna till, liksom? Hade han slutat hålla på om jag sagt till? Det hade blivit tjafs. Och man orkar ju inte tjafs på en festival där man ska vara glad.
 
Så jag nöjde mig med att gå en bit därifrån. Ooooooch där träffade jag nästa gäng med barbröstade Rhodosraggare. Som knuffades. Och sprutade öl.
 
Jag hatar det där. Att det (nästan) ses som okej för män att bete sig aggressivt och hänsynslöst. Det var inte någon som höjde på ögonbrynen, direkt.
 
Död åt Rhodosraggarna.
 
Så här såg vi ut när vi var glada, i alla fall.

Guetta.

RSS 2.0