<

Fläktar-i-håret-effekten

Jag tvingas ta en ståplats i den överfulla spårvagnen. Men det är okej, jag kan behöva lite motion, resonerar jag. Ja, att stå upp är motion i min värld.
 
Spårvagnen tar fart. Svalkande luft fläktar från fönstret bredvid mig. Mitt hår fladdrar. Och plötsligt känns det som att jag är med i en film. Jag kan se bilden: en blond lång man i solglasögon håller i stången i mitten av vagnen. I förgrunden skymtar några suddiga medpassagerare, men den blonda mannen är i fokus. Han funderar över någonting. Något storartat. Han vet saker om världen, saker som ingen annan förstår. Det syns i hur han för sig, hur han stirrar rakt ut i luften, hur han är helt oberörd av vinden i håret. Hur han är alldeles, alldeles jätteseriös.
 
Kanske har han problem hemma. Eller så funderar han över livet, vad som betyder något. Egentligen. Men ingen vet vad som döljer sig där bakom. Den långa blonda mannen har inget behov av att få andras bekräftelse.
 
Jag svävar iväg. Hittar på ett manus till min egen spårvagnsresa. Det dröjer inte länge innan allt blir väldigt meta, plötsligt förstår jag att det är just det här fläktandet som triggar mitt storhetsvansinne. Hela mitt liv har jag strävat efter att vara häftig, och det här dagdrömmandet är min chans att vara superhäftig.
 
Jag tror att det är en av anledningarna till varför jag tycker det är så ledsamt att TV4:s lokalstationer lägger ner. Mitt behov av att vara häftig. Det var ju väldigt häftigt, det här jobbet. Och när folk frågade var jag jobbade så var jag så stolt över att få säga "TV4 Göteborg".
 
Nu får jag hitta någon annanstans att känna mig häftig. Tack för allt, kära kollegor!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0