Colin Farrell

 
Wow. Asså... wow.
 
 
Blicken.
 
 


Håret flyter. Som havet. Som en symfoni. Ett mästerverk. Wow.

 
"GET OFF MY LAWN!!!"
 
Haha nä skojade bara. Colin skulle aldrig säga så. Han är snäll, det kan man se på ögonbrynen, de pekar uppåt och det betyder att han är snäll. En gång klappade han en katt.
 
 
"Men är han snygg i mittbena då?" kanske ni undrar då. OM han är! Det är något i hästväg! Rent bokstavligt. Han står i hästens väg.
 
Nä, men allvarligt. Det är någonting med Colin Farrell. Jag såg honom i Seven Psychopats nyligen och tyckte att han var otroligt vacker. Innan alla ni tjejer där ute börjar lägga kommentarer i stil med "nä han ser ju ut som en överkörd flodhäst", vilket alltid händer så fort jag skriver om snygga män, ska jag här presentera BEVIS för Colin Farrells snygghet. "Men Simon, hur bevisar man att någon är snygg?" Jo, man gör ett snyggogram:
 
 
Precis på samma sätt som ett parallellogram ibland kan fungera som ett graviditetstest så kan ett snyggogram fungera som snygghetsbevis. Det enda man behöver göra är att rita ut ett antal punkter i personens ansikte och räkna ut arean av de områden som ringas in. Om måtten överstiger fem radianer har du troligtvis räknat fel.
 
Men egentligen är det sak samma med arean. Det man ska leta efter är de små pitecknena som dyker upp på kinderna ibland. Då vet man att det är en sjukt snygg person.
 
Vilket tramsigt inlägg det här var. Jag är trött.

Hej igen bloggen!

Det var inte igår! Hur är det? Jo, det är bra. Ja precis. Vad roligt! Okej. Ja vi borde ta en öl nån gång! Nice. Vi hörs! Ja jag skriver på facebook någon gång.
 
Bloggen har blivit som en gammal vän. Tänker sällan på den, men ibland får man ett oförklarligt sug att återse den. Och så ses man. Och så säger man: "det här får vi göra om!". Och så går det några år till nästa gång.
 
Jag saknar det här med att ha mitt liv dokumenterat på ett och samma ställe. Att bara kunna scrolla sig förbi olika faser jag en gång i tiden gick igenom. Även om texterna mestadels består av trams minns jag saker när jag läser dem. En text påminner mig om skolan. En annan om jobbet. En tredje om kärleken.
 
Jag saknar dialogen jag hade med läsarna. Eller snarare: komplimangerna jag fick. "Du är så bra på att skriva" sa folk. Ibland lyckades jag till och med beröra folk. Det var stort. Under en period hade jag 200-300 unika läsare per dag. Tjejer skrev kommentarer om hur de var "lite kära" i mig. Motivationen till att skriva var på topp, om man säger så.
 
En del inlägg skäms jag för. Det är bra, det betyder att jag har utvecklats.
 
En del inlägg är jag väldigt stolt över. Men det skulle inte funka att publicera dem idag. Det saknar jag också, ansvarsfriheten. Det var så det kändes i alla fall. Att jag kunde skriva precis vad som helst utan några negativa konsekvenser. Idag vet jag bättre.
 
Så nu till det viktiga: vad gör jag idag?
 
Jag vikarierar på SVT Smålandsnytt i Växjö. Bor i en stuga mitt i skogen. Yoloar. Swagar. Ni vet. Cool guy stuff. Här kommer en selfie som illustrerar detta:

 
Varsågod, framtida Simon. Nu vet du vad som hände den 17 september 2014. Du stod i ett kontrollrum och böjde tummen jättemycket uppåt. Eller ja, bilden var ju tagen vid ett tidigare tillfälle. Men det blir alldeles för krångligt att få med just den infon i ett blogginlägg.

RSS 2.0