Vila i frid, köksdörren

 
Vår älskade maka (?), mamma (?) och dörr
 
Köks Dörrsson
*14 januari 1723 (?)
 
avled idag, den 22 februari 2015, hastigt efter en lång tids sjukdom (?).
 
Plötsligt brakade allting loss och så låg hon i backen. Personligen tror jag det berodde på åldern. För jag stängde henne aldrig. Nej, jag har aldrig ens rört henne. Så det är inte som att jag kommer sakna henne. Men ändå. En liten dödsannons kan hon väl få, i alla fall.
 
--
 
Jag kanske inte behandlade dig så gott som jag borde
Jag kanske inte stängde dig så ofta som jag kunde
Små saker jag kunde ha sagt eller gjort
Jag tog mig aldrig tiden
 
Du var alltid i mina tankar
Köks Dörrsson
Du var alltid i mina tankar

Att bry sig, eller inte bry sig, det är frågan

På svt:s webb kan man nu rösta på om man tycker det är rätt eller fel av politikerna att stoppa statyn föreställande en tant som svingar sin handväska mot en nazist i samband med en demonstration på 80-talet.
 
19% tycker att det är rätt - statyn förespråkar våld
63% tycker att det är fel - statyn symboliserar något mycket större
 
Men de sista 18 procenten, vad tycker de? Håll i er nu... de... "bryr sig inte".
 
Jaha.
 
Tack för infon, alla ni som inte bryr er. Tack för att ni tog er tid att svara på den här pollen så att vi vet exakt hur många som inte bryr sig om den här frågan. Fullständigt lysande.
 
Jag utnämner härmed dessa 18 procenten till "chefsbossar". Ni är de som håller mänskligheten på fötterna. Ni är vår säkerhetslina mot förfallet. Ni är stjärnan på himlen. Grädden i semlan. Krutongerna i salladen.
 
Ni är hjältar. Jag står i evig tacksamhetsskuld till er.
 
Tack, än en gång!

Visste inte vart jag skulle göra av bilden...

 
Instagram tillåter ju bara kvadratiska bilder. Konstig trend, det där. Först skulle allt vara så wide screen som det bara gick, och nu går vi tillbaka till kvadraterna. Som på stenåldern. Vad kommer härnäst? 4:3-format?
 
I alla fall. Jag har gröna ögon. Typ. De är rätt grumliga, på avstånd ser de nog bara mörka ut. Det är lite tråkigt, kan jag tycka. Jag gillar ögon med en tydlig och stark färg. Tyvärr är det väldigt sällan jag kan stirra in i folks ögon utan att det börjar kännas rejält obekvämt. Så jag får nöja mig med bilder istället. Kan sitta och titta på ögonbilder i flera timmar. Nä, där ljög jag, men några sekunder kan jag sitta och mysa åt ett par ögon, i alla fall.
 
De symboliserar så mycket, ögonen. För mig är de som två fönster. Om man tittar in i dem kan man få en skymt av tankarna som seglar omkring där inne, om man har tur. Eller så är gardinerna fördragna. Det beror på, liksom. Vissa har nytvättade fönster, medan andra har dimmat, förvrängt eller tjockt glas. Vissa har en energi som kokar, pyr och ångar däri, medan andra ögon har frostat igen.
 
Ibland får jag för mig att jag måste titta in i folks ögon oftare. Både för att visa respekt för min samtalspartner, att liksom erkänna hens existens. Men också för att visa att jag har självförtroende (låtsas kan man ju alltid göra!), att jag inte är den som sitter i ett hörn och vill vara för mig själv (låtsas kan man ju... ja ni vet).
 
Så ja. Det här experimenterar jag med ibland. Ögontittar folk på stan. Ögontittar folk jag pratar med. Inte någon aggro blick på något sätt, utan bara... tittar. Känns alltid lite obehagligt. Och spännande. Och så funderar jag: hur förändrar det här beteendet den sociala dynamiken mellan mig och folk runt omkring mig?
 
Ögon alltså. Vilken grej.

Vad gjorde ni den 1 februari?

 
Jag säger inte att det här är världens mest välbesökta blogg, men 0 besökare? Noll? NOLL? Hade ni en liten anti-Simon-dag den 1 fabruari? Va? Är det så? Är det så man behandlar sina medmänniskor? Ägnar hela dagar åt att motarbeta en viss person?
 
Jag är besviken på er.

RSS 2.0