<

Visste inte vart jag skulle göra av bilden...

 
Instagram tillåter ju bara kvadratiska bilder. Konstig trend, det där. Först skulle allt vara så wide screen som det bara gick, och nu går vi tillbaka till kvadraterna. Som på stenåldern. Vad kommer härnäst? 4:3-format?
 
I alla fall. Jag har gröna ögon. Typ. De är rätt grumliga, på avstånd ser de nog bara mörka ut. Det är lite tråkigt, kan jag tycka. Jag gillar ögon med en tydlig och stark färg. Tyvärr är det väldigt sällan jag kan stirra in i folks ögon utan att det börjar kännas rejält obekvämt. Så jag får nöja mig med bilder istället. Kan sitta och titta på ögonbilder i flera timmar. Nä, där ljög jag, men några sekunder kan jag sitta och mysa åt ett par ögon, i alla fall.
 
De symboliserar så mycket, ögonen. För mig är de som två fönster. Om man tittar in i dem kan man få en skymt av tankarna som seglar omkring där inne, om man har tur. Eller så är gardinerna fördragna. Det beror på, liksom. Vissa har nytvättade fönster, medan andra har dimmat, förvrängt eller tjockt glas. Vissa har en energi som kokar, pyr och ångar däri, medan andra ögon har frostat igen.
 
Ibland får jag för mig att jag måste titta in i folks ögon oftare. Både för att visa respekt för min samtalspartner, att liksom erkänna hens existens. Men också för att visa att jag har självförtroende (låtsas kan man ju alltid göra!), att jag inte är den som sitter i ett hörn och vill vara för mig själv (låtsas kan man ju... ja ni vet).
 
Så ja. Det här experimenterar jag med ibland. Ögontittar folk på stan. Ögontittar folk jag pratar med. Inte någon aggro blick på något sätt, utan bara... tittar. Känns alltid lite obehagligt. Och spännande. Och så funderar jag: hur förändrar det här beteendet den sociala dynamiken mellan mig och folk runt omkring mig?
 
Ögon alltså. Vilken grej.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0