<

Jag lever för likes

Jag skrämmer mig själv ibland.
 
Det är väl egentligen inget konstigt i att jag plockar upp mobilen när jag lunchar, väntar på en buss eller "bara ska kolla en sista gång innan jag somnar". Men när jag inte ens kan överleva minsta lilla paus i tillvaron utan att säkerställa mig om att jag inte fått några notifications... Det är något lurt över det.
 
En sådan paus kan vara ett toalettbesök. Jag kan inte bara gå och bajsa som normala människor. Nej, jag måste se till att mobilen är framme, uppkopplad till närmaste Wi-Fi och att jag inte har fått någon superviktig snap som absolut inte kan vänta, för nu bajsar jag, det är dötid, om jag inte fyller den här dötiden med något så meningsfullt som en snap så kommer det bara vara... Dötid! Instagram, Facebook, Twitter. Allt. Måste. Kollas.
 
När det talas om hur förfärligt det är med sociala medier, att det "gör oss antisociala", brukar jag tänka att det handlar om teknofobi. Man är inte van vid att umgås så mycket över nätet som vi gör idag, självklart kommer folk att reagera. Men det är ju absolut inget farligt, brukar jag tänka.
 
Samtidigt sitter jag här och törstar efter likes. Om jag går i typ två dagar utan att ha fått likes så börjar jag känna någon speciell form av ensamhet. Som att jag inte gör avtryck hos någon, inte på riktigt. Jag trivs bra i ensamhet, rent geografiskt. Men när det kommer till nätet och avsaknad av den där känslan av att folk tycker om min statusuppdatering/blogginlägg/bild – då har jag svårare att hantera ensamheten.
 
Jag inser själv att hela den här grejen är en digitaliserad version av det bekräftelsebehov vi alla (?) föds med. Och det är ju helt naturligt. Inget att skämmas för. Inget att skriva långa blogginlägg om.
 
Men just det att mitt bekräftelsebehov blir så konkret att jag kan räkna på det. Det är något läskigt över det.
 
Ena dagen är det:
"Wow, 45 likes! Där gjorde jag något bra!
 
Och i nästa stund är det:
"Bara FYRA, omg wtf!!!! PINSAMT! Vad gör jag nu? Ska jag ta bort inlägget eller bara skjuta mig själv på fläcken?"
 
Aja. Så är det. Känns bra att vara medveten om det i alla fall. Har försökt bajsa normalt den senaste tiden. Ibland åker mobilen fram, ibland tar jag det bara lugnt. Andas. Stannar upp.
 
Jag tror det behövs, det också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0