Jag lever!

Ja så att ni vet liksom. Jag har bytt jobb, bytt stad och bytt liv, mer eller mindre. Men jag existerar fortfarande!

Har bara inte samma behov av att skriva av mig liksom. Vet inte vad det är. Tröttnat på min egen röst, kanske?

Tror jag blir allt mer fokuserad på att leta intryck och nya upplevelser från utsidan, snarare än att grubbla och utforska mig själv på insidan.

Jag vet vem jag är nu, till stor del. Jag gillar inte att träna. Kan tvinga mig själv att göra det, men kul? Nej. Och jag kommer aldrig hitta styrkan att bli vegetarian, trots allt bra det hade fört med sig.

Jag gillar bilder. Jag gillar öl. Och mat. Och att lära mig saker. Känna att jag utvecklas.

Är det här en thing när man blir äldre, att bli mer "utåt", eller är det bara jag?

Den uteblivna nyårskyssen

 
Det blev inte riktigt som i min nyårsguide. Däremot blev det god mat, en runda kurragömma (ja, på riktigt) och fuldans till 90-talshits ända in på småtimmarna. Sömnen fick vänta till 06:00.
 
Men en nyårsafton är ju inte komplett utan nyårshånglet. Jag tycker att det är någonting magiskt över det. Att kyssas, inte bara under stjärnorna, utan också under ett sprakande och fräsande himlavalv i regnbågens alla färger - det är speciellt. Det liksom strålar av energi och känslor från alla runt omkring. En känsla av att nu startar vi om på ny kula. En känsla av vördnad inför universum och tidens gång. Och så någon form av existentiell kåthet.
 
Det är just den unika blandningen som gör nyårskyssen till den bästa kyssen.
 
Med mitt ex kändes det lite som en miniförlovning. Man lovade varandra ett år till. Och kyssen blev ett sätt att säga ja till kärleken, ett sorts analogt BankID.
 
Och innan dess, ja det är ju just nyårskyssarna jag minns. De kunde slå lite hur som helst, magi eller... ansträngt... men det har ändå alltid satt guldkant på kvällen på nåt sätt.
 
Vi kanske borde införa halvårsfirande också, am I right?
 
2014 års första och sista toaselfie.
 
Och för er som inte fattade toppbilden: http://www.det-blev-ingen-cd.com/

2014 - året som gjorde kaos

Det började bra.
 
Jag och flickvännen flyttade in till en rymlig tvåa på Hisingen. Vi älskade den. Allting var plötsligt inom spårvagnsavstånd. Och jag fick äntligen min egna gamerhörna.
 
Rocky fick följa med, såklart.

 
Jag hade drömjobbet. Kände aldrig någonsin att det var tråkigt att gå dit. Jag fotade, redigerade, intervjuade, researchade, åkte till massa ställen, träffade intressanta människor, och allt detta tillsammans med roliga och kreativa arbetskamrater. Ni vet den där personen på jobbet man alltid stör sig på? Den personen existerade inte på TV4 Göteborg.
 
Samma sak med Maxi, där jag fortsatte jobba någon helg i månaden.
 
Pengarna rullade in. Flickvän, lägenhet... Jag tänkte att nu bygger jag upp min framtid. Det var en häftig känsla. En vuxen känsla. Jag började fundera på hur jag skulle se ut som förälder. Var aldrig säker på om jag ens ville, och OM jag ville skulle det inte ske nu. Men bilden dök ändå upp i huvudet ibland.
 
Den 9 april vaknade jag av att mobilen vibrerande. En ensam vibration, inte två. Ett meddelande till min TV4-mail. Det är väl något oviktigt alla-mail tänkte jag medan jag famlade efter mobilen.
 
Några månader tidigare hade de lagt ner Boråsredaktionen tillsammans med en handfull andra småredaktioner. Så jag hade väl länge haft på känn att det skulle komma fler besparingar. Men jag kände mig ganska trygg ändå, behovet av vikarier verkade ju aldrig ta slut. Tryggheten sipprade ur mig medan jag läste det där mailet.
 
Till sommaren släcker vi ner lokal-tv, stod det. För alltid. Vi måste satsa på våra digitala plattformar, och för det behöver vi pengar, resonerade TV4:s vd Casten Almqvist.
 
Ja, jag visste väl det. Allt var för bra för att vara sant, tänkte jag. Självklart får jag inte ha kvar ett så här bra jobb.
 
När jag kom till redaktionen på eftermiddagen hade nästan alla gått hem. De var för chockade, för ledsna för att jobba. Själv åkte jag ut och gjorde ett inslag om en svensk mästare i dragspel.
 
Serious dragspelarskillz
 
Enligt källor var det Illuminati som låg bakom nedläggandet av lokal-tv (TV4:s vd Casten i bild)
 
Det var gravöl, det var protester, det var facebookaktioner, men inget hjälpte. Juni närmade sig och vi fick idén att göra en sista produktion inför avslutningsfesten:
 
 
Absolute lokal-tv. Det gjorde vi bra! Vilken energi! Extra stolt är jag över att jag fick äran att fota och redigera merparten av videon. Japp. Bäst i världen är jag.
 
Kul också att den slog spin, åtminstone i journalistkretsar. Videon uppmärksammades både i Dagens Media och Resumé.
 
 Jag gjorde även en skrytvideo för mitt framtida jobbsökande:
 
 
Lyxigt det känns att ha alla minnen på bild så här. Men ja. Att bli av med jobbet var det första riktigt feta bakslaget 2014.
 
Det andra kom i juli då det sprack med tjejen. Efter två år var vi inte nykära längre. Förhållandet hade blivit vardag. Försöken att blåsa liv i det misslyckades. Och till slut var det som att någon drog en blöt och kall filt över den lilla lågan som fanns kvar.
 
På en och samma sommar hade jag förlorat både jobb, flickvän och bostad. Jag fick flytta hem till mamma och pappa. Söka jobb. Det var nästan komiskt, alltihop. Hur kan allting vända så snabbt?
 
Om vi ska se det från den ljusa sidan så var jag åtminstone inte så där superpinsam som jag var senast det tog slut med en tjej. Då skrev jag något i stil med "back on the market oh yeeeeeeeeeeeeeeeeeee!" i sociala medier för att på något sätt visa att jag var en stor och stark pojke som inte alls hade ett sårat hjärta. Bra plan, Simon. Alla tyckte säkert att du var skitcool.
 
Alltså jag vill verkligen bara skjuta mig själv när jag tänker på det. "Men varför skriver du om det här då om du skäms så himla mycket över det!!111!!!" För att jag är totalt dum i huvudet. Antagligen.
 
Tillbaka till 2014. Jag lyckades landa två intervjuer, varav den ena var på svt i Växjö. Kändes lite långt ifrån Göteborg, men vad är det som binder mig till den staden längre? Inte mycket. Så jag tänkte yolo och åkte dit.
 
I bilen hem från intervjun ringde de och erbjöd mig jobbet. Det var som en dröm. Bästa telefonsamtalet ever. Varde ljus!
 
Efter tio år på Maxi sa jag nu med visst vemod upp mig. Köpte en bil. Hyrde en stuga mitt ute i skogen (bostadsbristen i studentstaden Växjö är något i hästväg). Sen var det bara att köra.
 
Det är annorlunda på så många sätt, svt. På plussidan: mer resurser, sändningarna är live och längre, en riktig webb. Bland annat. På minussidan: tre timmars bilande från familj och vänner i Göteborg. Men det gör inte så mycket, besöka västkusten kan jag göra på helgerna. Och jag trivs ju väldigt bra på jobbet.
 
Men vad är det du gör på svt då, brukar folk undra. Precis som på tv4 är jag både fotograf, redigerare och reporter, vilket helt enkelt innebär att jag gör nyhetsinslag. Den stora skillnaden är att jag dessutom kör många pass som sändningsproducent. Då är jag teknikansvarig, typ. Ser till att sändningarna kommer ut enligt redaktörens intentioner. Att alla namnskyltar dyker upp på rätt ställe. Att inslagen kommer i rätt ordning. Att bild och ljud håller hög kvalitet. Och så vidare.
 
Nu gäller det bara att hitta nästa uppdrag. Kontraktet går ut i februari. Kommer bli ett spännande 2015, som alltid i den här branschen. Jag började inte plugga journalistik för att få en trygg och lugn tillvaro direkt.
 
Men annars då? Jag har börjat fota! Stillbilder, alltså. Köpte en begagnad EOS 550D och ba körde igång lix!!! Här är mina favoriter:
 

Fliza, känd i bloggsammanhang som "exet"


Tylösand


Fjällbacka

Koolt gäng utanför Gårdsby
 
Double rainbow i de småländska skogarna
 
Gårdsby kyrkogård
 
Nysnö i Gasslanda
 
Men herregud, hur många bilder ska killen visa, tänker du nu. Jag bryr mig väl inte om dina fula bilder! Säg vem du är kär i istället!
 
Men vad kul att du frågar! Jag tänkte göra ett separat blogginlägg om det här, kärlekar 2014, men nu när jag ändå håller på kan jag ju baka in det i krönikan. Så här ser listan ut för tillfället.
  • Darin
  • Danny Saucedo
  • Måns Zelmerlöw
  • Amanda Jenssen
De tre första är ju ganska självklara, men VARFÖR Amanda Jenssen undrar ni nu. Jag tror att allting hade blivit så himla spännande med henne. När man minst anar det kan hon slänga ur sig något briljant och/eller random. Och det blir alltid bra på något sätt.
 
"Det är alla människors rätt att få vara rockstjärnor" sa hon i Så mycket bättre. Ja, ni förstår ju själva. Går inte att motstå den här kvinnan.
 
Sen gillar jag Ariana Grande lite. Mest för att hennes hud ser ut att vara helt utomordentligt mjuk. Ja, jag vet att det är mycket Photoshoppande som ligger bakom, men ändå. Fatta vad mycket man kan nypa henne i kinderna utan att få minsta lilla skavsår på fingrarna!
 
Nåväl. Det var nog allt. Jag önskar mig ett något lugnare 2015. Det vore skönt. Och så önskar jag att jag kan komma loss lite mer på bloggen här. Det vore kul. Och så önskar jag att jag kan sluta åldras. Det vore nice. 26 år liksom. Tycker det börjar räcka nu.
 
Grande finale: så här ser jag ut exakt just nu i skrivande stund:
 
 
Tanken var att jag skulle se glad ut och önska er ett gott nytt år med ett peacetecken eller brofist eller nåt, men nu är det ju så att det är mitt i natten här. Jag är trött. Handskas med det!
 
Gott nytt år, i alla fall! Jag ler inombords!

Ett liv utan sex

Läste häromdagen på Reddit om en kille som varken kunde ha sex, onanera eller ens bli minsta lilla sexuellt upphetsad utan att få intensiv smärta i buken. Jag har tänkt mycket på honom. Hur fruktansvärt det måste vara. Om man är attraktiv nog i hans ögon kan man bokstavligen dödschocktortera killen bara genom att visa upp sig. Man bara "hej!" och han bara "hnnnnggggg!!!".

Han skrev att han inte vågade titta på tv, eftersom att de flesta programmen och reklamerna innefattar attraktiva personer. Och om en attraktiv tjej inleder en konversation med honom såg han till att dissa och undvika henne.

Men ibland kan han såklart inte hålla sig, då utför han sexuella aktiviteter och får extremt ont i flera dagar efteråt.

Herregud. Vilket liv alltså.

Det var bara det.

Så här ser jag ut just nu. Trött.


Häjj hääääjj bloggen! Haha!

Idag dricker jag inte vilken latte som helst, utan de e en PepparkaksLatte!!! Haha! De va bara de ja ville säjja för nu haha!


Den stora missen

Som ni kanske har förstått hänger jag nu på TV4 Göteborg. Har varit där i en vecka. På den tiden har jag hunnit göra en hel del. Jag har fotat, agerat reporter och kört bil i stan (vilket inte är det lättaste för någon som kör bil så sällan som jag). I slutet av veckan gav nyhetschefen mig berömmet "det har gått spikrakt uppåt för dig!".
 
Men jag har också gjort något mycket pinsamt. Det hände i fredags. Först nu har jag fått sådan distans till det att jag kan skriva om det.
 
Vi var fyra pers som talade om ålder. De ville att jag skulle gissa hur gamla de var. "Nä, den fällan går jag inte på" skojade jag. Men till slut antog jag utmaningen.
 
Jag gissade hyfsat bra på de två första. En av dem tog jag till och med på året. Och så var det den sista kvinnan kvar.
 
Jag vet inte riktigt vad som fick mig att säga 47. Tror det hade med min mor att göra. Det kändes som att den här kvinnan skulle kunna vara min mor, som snart fyller 46. Alltså rent mentalt. Hennes utseende är egentligen rätt så tidlöst, hon skulle kunna vara allt ifrån 30 till 50.
 
Men jag sa 47. Och hon är 35.
 
Först trodde hon att jag skojade. "Haha, det är RÄTT!" sa hon. Alla skrattade. "Nähä?" sa jag. Hon tittade på mig. Och förstod att jag var seriös.
 
Sen blev allting rätt så obekvämt.
 
Det är i sådana här stunder man är glad över att man har Twitter. Att det finns ett ställe där man kan få ventilera sina känslor och få stöd från sina vänner.
 

Ja. Jag borde ha skjutit mig själv. Det är den uppmuntran man får. Tack.
 
(Och ja, jag skrev fel på Twitter. Hon är 35.)

Vill verkligen inte ha 10 000 kr

Tänk om någon hade satt in 10 000 kr på mitt konto nu. Vad jobbigt det hade varit. För det första hade jag ju inte ens vetat om det förrän jag hade loggat in på internetbanken nästa gång, det vill säga om en månad då det är dags att betala räkningarna igen. Jag hade gått omkring i ovisshet om att jag kunde vara värsta kungen i baren. Det hade varit sjukt jobbigt. Sen hade det varit jobbigt att administrera. Jobbigt att bestämma vad man skulle spenderat dem på. Speciellt jobbigt hade det varit om en bloggläsare hade satt in pengarna. Usch, alltså. Skuldkänslorna jag hade fått! Folk hade trott att jag var värsta luffaren. Om en bloggläsare hade velat sätta in pengar på mitt konto, så hade jag inte gett dem mitt kontonummer, som börjar på en femma. Jag hade inte berättat för dem att min bank är SEB. Och jag hade definitivt inte mottagit mer pengar från bloggläsarena kompisar. Absolut inte. Jag gillar inte ens pengar.


Frågestund? Frågestund.

Det var länge sedan nu. Reglerna är enkla. Ni skriver någonting i kommentarsfältet, till exempel en fråga, historia, påstående, limerick eller uppsats. Jag svarar.
 
För att liva upp det här inlägget valde jag att rita av Super Mario som precis är på väg att hoppa på en frågelåda för att få tag i en svamp eller ett guldmynt. Haha, sjuk kille det där! Mario alltså. Tänk, när ska han få nog av sin svamp egentligen? Haha.
 

Semester!

Efter knappt ett år då plugg och jobb har avlöst varandra som... Som någonting som avlöser varandra utan avbrott... Så får jag nu äntligen mina två veckors semester. Känner att jag är värd en öl på vägen ner till Tylösand. Skog hälsar också! Haregöttpusshajj!


Ännu ett kundmysterium

Häromdagen kom en kund fram till mig. Det framkom ganska snabbt att han kunde varken svenska eller engelska. Men ETT ord kunde han: majs.
 
So far, so good. Mannen ville ha majs. Så jag visade honom majskolvarna i fruktavdelningen. Han tog upp en majskolv, kände lite på den. Såg fundersam ut. Men så sa han "no, no" och la tillbaka den. Han gnuggade sina händer mot varandra, som om han rullade imaginära och väldigt platta köttbullar. Jag var inte helt säker på vad det betydde, men tänkte att det enda som finns kvar i majsväg, ja, det är ju majskorn på konservburk.
 
Så jag förde honom bort till andra sidan affären och visade honom majskonserverna. Precis som tidigare plockade han upp en burk, studerade den noggrant för att sedan säga "no, no" och ställa tillbaka den. Han tecknade med händerna någonting fyrkantigt, någonting lite större än en majskonserv. Han sa "one kilo". Och så plockade han upp en påse med tagliatelle, och gestikulerade på ett sätt som fick mig att förstå att det han nu ville ha fanns i en påse. Eller det var så jag tolkade det, i alla fall.
 
Vi har ingen majs i påse, och inte i större förpackningar än så här. Det var budskapet jag försökte få fram till mannen. Både på engelska och på svenska.
 
Då gjorde mannen ytterligare en gest. Han kastade ut ett imaginärt fiskespö och började rulla tillbaka draget. Det var först då jag fick klart för mig exakt vad mannen ville ha.
 
Skojade bara.
 
Jag fattade ingenting.
 
Jag gjorde ett sista försök när jag visade honom Maizenan. Såsredning. Inte heller det var rätt. Då log mannen, sa "thank you" och gick iväg.
 
Jag kan inte släppa det här. Vad ville mannen ha, egentligen? Någon som har en gissning?

Att titta på The Big Bang Theory

Det är min nya drog.

Jag älskar min nya bakgrundsbild

Här hittar ni denna och 80 andra bakgrundsbilder i full storlek.

Färskpotatisapokalypsen är här

 
Man ska inte tala ont om sina kunder. Speciellt inte på bloggar som är öppna för hela världen att läsa.
 
Så. Låt oss föreställa oss ett alternativt universum där en 23-och-ett-halvt-årig 193 cm lång blond kille jobbar på ett stort matvaruhus i dess frukt- & grönt-avdelning. Låt oss föreställa oss att detta matvaruhus säljer färskpotatis för 1 öre/kg, fast med två villkor:
  • du måste handla andra varor för minst 200 kr.
  • max 5 kg/hushåll.
Låt oss fantisera vidare: detta varuhus har ett självscanningssystem, vilket kan orsaka en del förvirring när det gäller erbjudanden av ovan nämnda typ. Rabatten dras av i kassan. Den syns inte i scannern, och den syns inte på etiketten som man skriver ut när man väger potatisen. Kunder blir desperata, de ropar ut i ren raseripanikchock. "Hur kan det kosta sex kronor kilot när det står ett öre på skylten?!" säger de och hytter med nävarna.
 
Ponera att personalen kommer på den formidabla idén att sätta upp skyltar som på ett mycket pedagogiskt sätt förklarar hur det ligger till med den osynliga rabatten som först i kassan träder fram. Dessa skyltar sätter de upp på samtliga vågar i hela butiken, så att informationen inte går att missa.
 
Trots detta får den 23-och-ett-halvt-åriga 193 cm långa blonda killen gå igenom följande dialog, om och om igen, i genomsnitt varannan minut:
 
Kund: Hej / ursäkta mig / du... / ÖH, GRABBEN! (ja, en del inleder tydligen konversationer så)
23-åring: Hej!
Kund: Hur scannar jag in den här 1-kronors-potatisen här? (just den här frågan brukar kunderna ta evigheter på sig att formulera. Alla tror att de är först med att ställa den, och att de därför måste ARTIKULERA och VARA TYDLIGA för att få fram budskapet till vår unga och dumma 23-åring, som såklart är 100 procent påhittad.)
23-åring: 1 öre, till och med! *artighetsskratt = "ha ha!"* Du scannar in den som vanligt. Rabatten dras av i kassan sen.
Kund: *kort paus då det nästan går att se hur poletten faller ner, sladdarna får kontakt och världsordningen återställs* Ahaaa! Tack!
 
23-åringen vill egentligen inte vara så här artig. Han vill förolämpa kunden för dennes undermåliga förmåga att lägga märke till relevanta saker i sin omgivning, som till exempel skyltarna på vågarna. Skyltarna vars enda syfte är att befria 23-åringen från den här typen av diskussioner. Den här typen av diskussioner som i sin tur ger upphov till irritation. Irritation som 23-åringen måste dölja, vilket kräver en hel del mental energi.
 
Kom nu ihåg att det inte är mig vi talar om. Jag är så service-minded man bara kan vara. Om kunderna missar skyltarna så är det inte deras fel, det är vårt. Uppenbarligen har vi satt upp dem på ett sådant sätt att man lätt missar dem. Kunden har alltid rätt. Kunden HAR alltid rätt. KUNDEN HAR ALLTID RÄTT, FATTA!!!

Om förkylningsviruset hade varit en människa


Rhinoviruset, det lilla aset.

De två senaste nätterna har jag legat vaken. Inte för att jag haft något särskilt ångestladdat på mina axlar. Inte för att jag varit speciellt pinsam under dagen som gått. Inte för att jag mördat någon med mina bara händer och grävt ner kroppen i Slottsskogen. Bakom ett träd. Markerat med ett kryss. Precis där vid minigolfbanan.

Nej, anledningen till att jag legat vaken är att jag har drabbats av en brutal version av det vi i vardagligt tal kallar förkylning. Men i det här fallet skulle jag vilja kalla det något annat, något i stil med "dödsförkylning", "the-upfucking-of-nose-and-airpipes-syndrome" eller kanske "pest OCH kolera".

Huvudet värker. Nacken ömmar. Området kring min näsa, jag är inte säker på om det är hud eller bara ett tunt lager med snor, men det flagnar i vilket fall som helst. Näsborrarna växlar mellan att rinna konstant och att blockera sig själva helt och hållet.

Det enda som har hållit mig från att bryta ihop totalt (bortsett från Ipren, Panodil och sju kg nässpray) är fantasin om hur jag skulle tortera förkylningsviruset, om det hade varit en människa. Det låter kanske inte så sunt, att förlita sin mentala hälsa på en fantasi om att tortera människor, men herregud, jag kan ju inte tortera ett virus som det är, eller hur? Hur skulle jag göra det? Med mikroskop och pincett?

Nej, jag tänker mig att jag börjar med att spänna fast viruset på ett bord med armar och ben utsträckta. Sedan säger jag "Hej och välkommen till dagens förkylningstortyr! Nu har jag förberett lite här..." och så tar jag fram en skål med allt snor jag snutit ur mig de senaste dagarna. Detta häller jag i en specialgjord mask som jag sedan sätter på viruset. Jag instruerar viruset att det enda sättet att bli av med snoret är att svälja det, alternativt att fräsa ut det genom rör i näsan. Men då fyller jag på med nytt snor några minuter senare.

Så där håller det på i ett par dygn. Om viruset mot förmodan skulle lyckas somna håller jag för så att det inte kommer någon luft till näsan.

Leken tar slut när virusmänniskan har fått en förkylning på riktigt.

Tyvärr kan jag inte göra något av det här. Det enda jag kan göra är att säga: fuck you, förkylning. Fuck you.

Hej hej bloggen!

Förlåt men orkar inte skriva så mycket idag, finaste pöjkvänne stack precis o känner mig typ värsta forever alone. Vi kollade fotbollen eller han gjorde snarare det och skrek och gormade haha! Det e så himla dumt att sverige ska förlora hela tiden!!!








The trolololol must go on



För en del av er är det säkert inte en nyhet. En del av er vet nog inte ens vem det är vi talar om. Men jag säger det ändå: Trolololol-killen är död.

För ungefär tre år sedan blev videon ovan populär på nätet. Jag minns att jag var helt frälst där ett tag. Hans sång misslyckades aldrig att trolla fram ett leende på mina läppar. Han såg ju så himla glad ut i klippet. Så lycklig för ingenting, liksom.

Jag länkade låten till alla mina vänner. Jag tittade själv, igen och igen. Jag började sjunga på den själv.

Sedan dess har hans låt varit symbol för internettrollande. Så fort någon misstänks trolla i en forumtråd eller liknande skriver man "trololololol". Och så får man sången på hjärnan igen.

I maj drabbades Eduard Khil av en stroke, och hamnade i koma som följd. Den 4 juni gick han bort.

Tror det är första gången jag hört om ett internetmeme som bokstavligen har dött. Känns lite konstigt. Men det lär ta ett bra tag innan vi glömmer bort hans YouTube-klipp.

Topplista för de senaste dagarna

Lördag 2/6 - Summerburst dag 2

1. Dada Life. Att höra tusentals människor yla åt "Big Bad Wolf". Alltså herregud. Så episkt.



2. Den väldigt, väldigt seriösa vattenvakten. Han höll den här minen, ett sorts anti-leende, under en hel konsert.



3. Avicii. Anledningen till att han inte är på första plats är att han var rätt så trögstartad. Körde en del anonyma spår i början. Dessutom krånglade tekniken så att jag missade typ hälften av "My feelings for you". Men gåshuden jag fick av Silhouettes (en låt jag inte har varit ett fan av tidigare) och sceneffekterna som illustrerade ögonblicket då ett par lutar sig fram för en kyss - det fick mig att förlåta allt. 



4. Nause. Får oförtjänt lite uppmärksamhet.



5. Att missbruka eucalyptussnus.

6. Att värma upp vevmusklerna på bussen mot stan.



Tisdag 4/6 - examensfest

1. All kärlek.



2. Utsikten från Henriksbergs takterass, som vi hade hyrt för examensfesten.



3. Att ha målade lillfingernaglar. Att de sedan råkade matcha en klasskamrats hår var en fin bonus.



4. Att missbruka eucalyptussnus.

Ja, ni fattar. Good times!

Gårdagens topp 3

1. Deadmau5
2. Deadmau5
3. Deadmau5

Det är inget snack om saken. Han utklassade sina kollegor på scenen. Vilket ljud! Vilken show! Jag har bannemej aldrig sett på maken.









Och så backar vi bandet. Här är jag med Deadmau5-öron. Det var mycket, mycket häftigt.



Här fick Richard dansa "silent disco". Det var också väldigt häftigt.



Här tänkte jag mig en typ av bildbyline. Tänk "Det här är Simon Krona, direkt från Summerburst".



Richard ville visa hur man kunde forma händerna under ett par strumpor så att det såg ut som en fågel. Det såg inte ut som en fågel, men det var rätt häftigt ändå, det också.

Vad är det med folk egentligen?

Har gått omkring hela dagen och fått kommentarer om mitt utseende. Inga komplimanger, direkt. Snarare retsamma, nedvärderande och rent ut sagt vidriga förolämpningar. Tycker det är så jäkla dålig stil alltså. Att gadda ihop sig och gå på mig bara så där. Helt oprovocerat. Fattar. Inte. Vad. Det. Är. Med. Folk.

Aja, nu ska jag hem till Erik och hoppas på att få se fler tuttar i Game of Thrones .


Hej!

Dagen då jag blev raggad på

Klockan var runt 20 på kvällen. Jag satt på spårvagnen med näsan i iPhonen, som vanligt. Ett fyllo steg på. Han sade "BRÖÖÖÖÖL HÖRR DÖRR BAVAFAVVAAAAA" och satte sig ner. Bukfetman gjorde att han fick sitta lite på sniskan. Drog en ice breaker till mannen som satt bredvid: "HARU FAAAN DEJ HÖFF ÖÖÖ BÖÖÖ".

Jag tittade upp från min telefon. Eftersom att jag satt på sätena som löper längs vagnens långsida hade jag fri sikt mot fyllot. På ren reflex himlade jag med ögonen. Under en bråkdels sekund fick jag ögonkontakt med en tjej som satt närmare fyllot. Ni vet, en sådan ögonkontakt man får då man har en gemensam fiende. Vi ingick i en tyst överenskommelse om att "ja, han är en idiot". Och så fortsatte vi med våra liv. Trodde jag.

Några minuter senare hörde jag en kvinnoröst halvskrika "ursäkta mig!" åt mitt håll. Jag tittade upp mot tjejen, som ju satt en bra bit bort. Försökte utläsa i hennes blick om det var mig hon menade. Pekade mot mig själv, frågande.
-Menar du...?
-Ja! Hej! halvskrek hon.
Hej...
Vad heter du?
Jag började leta. Studerade alla som satt runt omkring mig. Tittade upp i taket. Men hur mycket jag än kollade kunde jag inte se den dolda kameran.

Men NÅGOT måste ju vara fel på henne, tänkte jag. Lider hon av någon form av schizofreni? Har hon narkotika i kroppen? Är hon på flykt från en krigsdrabbad zon i Mongoliet där hennes partner blev tillfångatagen av en kringresande cirkus vilket nu har lett till ett desperat sökande efter en ny partner?

Samtalet fortsatte.
- VAD HAR DU GJORT IKVÄLL DÅ? frågade hon, om möjligt, med ännu högre röst än tidigare.
- Jag har varit och tagit ett par öl på Linné-
- Va- [kort paus, eftersom att vi pratade i munnen på varandra] vad sa du?
- Jag har DRUCKIT ÖL, artikulerade jag. PÅ LINNÉGATAN!
- Ahaaa! Linnéterass!
- Ja! Ja precis, den ligger... där.
- Hah? Du vet... Linné... Terrace?
- Ja, den är på samma gata!
- Aaah!
Jag kommer inte ihåg alla detaljer. Kan knappt minnas hur hon såg ut. Ni måste förstå att man som kille aldrig blir raggad på. Det händer bara inte. Åtminstone inte när promillehalten är under 2. Jag var i chock.
När vi började närma oss stationen frågade hon om mitt nummer. Fortfarande halvskrikandes, från ett behörigt avstånd, så att hela vagnen kunde höra. Samtidigt som jag blev så röd i ansiktet att det skulle kunna färga av sig höll min världsbild på att falla samman. Händer det här verkligen? På riktigt?
Jag gick bort till henne och gav mitt nummer. Inte för att jag kände intresse eller attraktion, utan för att jag tycker att sådana här insatser bör premieras. Hon visade upp sin mobil från tidiga 00-talet och frågade om numret var rätt. Det var det inte. Det var inte heller rätt efter andra försöket. Och inte efter det tredje. Jag försökte förklara för henne exakt vilken fyra det var hon skulle ta bort. Till slut lyckades hon. Jag frågade var de kom ifrån. Hon satt med ett par kompisar. Hon sa att hon kom från något land, jag hörde inte riktigt, men jag tror det var Tyskland. Hennes kompisar kom från Österrike.
Hon har inte hört av sig, vilket är tur eftersom att jag då hade dött av genans, nervositet och död.

Tidigare inlägg
RSS 2.0