Vi var som TCP

 
 
Vi var uppkopplade på ett ögonblick.
 
Vi hade inte varit i samma nätverk på ett tag, men det var ändå precis som förr. Handskakning, handskakning, anslutning etablerad. Allt bara flöt på. Vi kunde kommunicera hur länge som helst. Noll packet loss.
 
Det är sällan så för mig. Ibland kan anslutningen inte etableras överhuvudtaget, men oftast handlar det om att jag kör på ett protokoll medan motparten kör på ett annat. Det laggar, paket försvinner på vägen, vi blir förvirrade. Många kör UDP. Det är enkelt. Man bara slänger iväg data mot en adress och hoppas på det bästa. Men kvalitén - den kan bli lidande.
 
Ibland tänker jag att vi är som gjorda för varandra. Att vi är som två kärnor på samma processor. Att vi liksom svänger i harmoni. Ibland tänker jag att vi borde ingå i ett LAN. Vi hade passat så bra ihop. Vi har samma OS, även om datan vi sitter på är olika på många sätt. Men jag tvekar. Känner du likadant? Och även om du gör det, kommer vår TP-kabel att hålla? Hur långt är det kvar på garantin?
 
Det spelar ingen roll längre. Du är i en annan processor nu.
 
Undrar om ni svänger lika bra.

Bör du skriva om ditt spruckna förhållande i sociala medier?

En guide från <- Absolut Vanilla.
 

Ja, hur gör man? Vilka regler finns det? Är det avdragsgillt? Vi reder ut begreppen!
 
Fördelar med att skriva om uppbrott i sociala medier:
  • Folk kommer att tycka synd om dig och skriva uppmuntrande kommentarer i stil med "kämpa på gumman!", "det finns fler fiskar i fiskaffären" och "finns! <3".
  • Du får utlopp för din kreativitet. Ett uppbrott är en unik upplevelse, något som kan ge dig inspiration till en helt fantastisk text/bild/korsord eller vad det nu är du vill lägga ut. Du kanske hittar ett helt nytt perspektiv, du kanske berör någon, du kanske får någon att känna sig mindre ensam, du kanske förgyller någons dag.
  • Texten kan fungera som terapi. Du får "skriva av dig", som det så ofta heter när folk svamlar i en wall of text helt utan vare sig styckeindelning eller skiljetecken och man börjar liksom undra när meningen ska ta slut och man undrar om personen verkligen tänker i så långa meningar det kanske är så när man är ledsen och skriver i affekt och till slut kanske man avslutar med någonting i CAPS LOCK för att visa på sin UPPRÖRDHET!!!!
  • Du slipper få frågan "hur är det med partnern då?" av de som läst texten. Med god marknadsföring kan texten nå ut till hela din bekantskapskrets så att du slipper frågan för gott.
  • Skapar drama i ditt annars så händelselösa och deprimerande liv. En släkting till ditt ex kanske kommenterar? Gammalt ragg like:ar? Vem vet? Allt kan hända! Tjoho, vad kul!
  • Du får öva på din stavning.
  • Om hundra år kanske du tänker "hmmm hur var det nu jag kände när jag mådde så där pissdåligt?" och så kan du läsa texten igen. Kanon!
  • Om du någon gång blir uttagen att vara med i Paradise Hotel så kanske någon av de andra deltagarna har läst texten och förmodligen glömt bort den helt och hållet, vilket inte skulle påverka tävlingen alls.
  • Yolo.
  • Du lockar till dig nya aspiranter. Alla kommer tänka: "Wow, en nybliven singel som skriver deppiga inlägg i sociala medier! Måste ha!"
Fig. 1a:
"Asså shit, så himla tråkigt att göra slut. Öken asså!"
"Mmm. Ovanpå allt har vi nån konstig vit kant runt oss. lol."
 
Nackdelar med att skriva om uppbrott i sociala medier:
  • Du stöter ifrån dig nya aspiranter. Har du någonsin tänkt: "Wow, en nybliven singel som skriver deppiga inlägg i sociala medier! Måste ha!". Nä, just det.
  • Folk kommer att se igenom ditt lama försök att väcka deras sympati och reagera precis tvärtom: de kommer att hata dig för resten av ditt liv. Vad är det för fel på dig egentligen?
  • Det tar upp värdefull gråta-i-fosterställning-i-duschen-tid.
  • Kommunistpartiet i Kina får ännu mer data att censurera. Tycker du inte att de har nog att göra som det är? Vad är du för ett hjärtlöst monster, egentligen?
  • Drama queen, någon?
  • Alltså, är du någon sorts mes eller? Känslor och skit? Kan du ens sköta ett jobb om dagarna när du håller på så där?
  • Chefen sparkar dig, helt i enlighet med kollektivavtalet.
  • Tänk om INGEN läser inlägget. Inga kommentarer, inga gillningar, ingenting. Fatta vad deppigt! Emigrera!
  • Ditt ex kanske blir sårat. Eller så inser hen vilken sopa du är och börjar spam-snapchatta dig med bilder på folk hen ligger med. Kan slå lite hur som helst, det där. Radera Snapchat bör du göra, hur som helst.
  • Och den största nackdelen av dem alla: du kommer att ångra dig. Om du inte känner helt annorlunda imorgon så kommer du att göra det om en månad eller ett år. Och så kommer du att ha det där pinsamma minnet i bagaget för resten av ditt liv.
Fig 1b:
"Nämen gud, vad gör jag i den här jätteheteronormativa bilden med en röd pappbit i handen?"
"Jag vet inte, men jag har en likadan bit... Hörru Gunde, det här är en järnväg va?"
"Jo..."
Sen sa det "sploff" (red:s anmärkning)
 
Slutsats:

I slutändan handlar det om att gå på magkänslan helt enkelt. Känns det bra? Gör det då. Inte? Avstå.
 
Skojade bara. Det bästa är att göra något sketet mellanting. Du skriver ett inlägg som lite subtilt hintar om att du kanske möjligtvis inte har någon partner längre. Men du maskerar det som något helt annat. Förslagsvis i form av en lista. Och så blandar du ut det med en stor portion trams. Sen är du hemma!
 
Och så avslutar vi med en bild på One Direction, eller 1D som vi lite coolare benämner dem som.
 
#yoloswagathon #<3 #1D

Dagen då allt tog slut

 
 
Jag skriver det här med en klump i magen. Tänkte att den kanske försvinner om jag bara får det här nedskrivet. Någonstans visste jag att den här dagen skulle komma. Allting var för perfekt, liksom.
 
Jag satt vid datorn när hon kom in i rummet. Hon satte sig ner. I vanliga fall hade hon satt sig vid stolen bredvid mig, böjt sig fram mot skärmen och med gulleröst frågat vad jag gjorde. Kanske pussat mig på kinden och stört mig mitt i någon dota-match. Men nu satte hon sig på andra sidan bordet. Hennes leende lyste med sin frånvaro. Vad har jag gjort nu då, tänkte jag.
 
"Jag måste säga en sak" sa hon. "Jaha, okej" sa jag. Tystnad. Jag var otålig. "Vad är det?". Tystnad. Kan det vara något allvarligt?
 
"Jag tror inte jag klarar det här längre."
 
"Vad?"
 
"...Det här."
 
Jag ville inte tro det jag hörde. Det kunde liksom inte sjunka in. Hon förklarade för mig att det inte gick längre, att hon inte kunde sluta längta bort, att tankarna höll henne vaken om nätterna. Men min hjärna levde fortfarande kvar i samma gamla förhållande. Snart skulle vi flytta till en större lägenhet, och imorgon skulle jag vakna bredvid hennes varma kropp, och på torsdag skulle vi äta tacos till middag.
 
Det var först dagen efter min värld rämnade. Inget skulle bli som förut. Ingenting alls.
 
Men just då var jag bedövad. Både kroppsligt och mentalt. Jag sa inte ett enda ord. Jag satt bara där och lät hennes ord långsamt dra mig ner djupare och djupare under ytan.
 
Tanken slog mig: hur mycket har jag investerat i det här egentligen? Ganska mycket. Vi har varit med om så mycket tillsammans. Att skiljas nu när vi har det som bäst... Den smärtan går nog inte att uppleva allt på en gång.
 
"Men säg någonting!"
 
Jag rycktes ur min dvala.
 
"Finns det inget jag kan göra?" sa jag utan att se henne i ögonen.
"Nej..."
"Stänga dörrarna?" föreslog jag.
"Både dörren till vardagsrummet och till köket var stängda, men det hördes ändå!"
"Men... det är ju det som är poängen med mekaniska tangentbord, de SKA låta mycket! Jag gav tusen spänn för det här!"
"Det finns andra, tysta tangentbord, Simon! Jag klarar det inte, jag blir galen! Jag vet hur mycket du älskar det där tangentbordet. Jag har försökt att sluta tänka på det, tro mig, men det hörs verkligen i hela lägenheten när du spelar. Du måste byta."
 
Hejdå, mitt kära Razer Blackwidow. Du togs ifrån mig alldeles för tidigt. Jag älskar dig. Låt herren lysa sin num lock över dig, och give dig sleep mode. Amen.

Inspirerande texter som inte inspirerar, inte egentligen

 
Ni vet när folk lägger upp en bild av typen ni ser ovan på sin blogg och skriver en lång text om hur vi bör ta tag i våra liv, leva för stunden, inte bry oss så mycket om vad andra tycker, vara snälla mot varandra och så vidare?
 
Just då, när jag läser, kan jag tycka att det är oerhört välskrivet, ja, rent av gripande. Jag tänker att författaren har rätt. Jag tänker att jag borde ändra mitt leverne. Försöka leva i nuet. Ta hand om mig själv. Leva för varje ögonblick. Se allt det goda och låta det dåliga rinna av mig.
 
Det har slagit mig hur lite de här orden påverkar i praktiken. Jag går och lägger mig och nästa morgon kommer jag knappt ihåg vad det var jag läste igår. Mitt självförtroende har inte boostats. Jag har varken blivit mer utåtriktad, positiv eller lycklig. Jag ler definitivt inte mot främlingar för att göra dennes dag. Jag dansar inte ensam i min lägenhet som om ingen såg. Och jag har inte gett bort all min skit och börjat leva.
 
Jag tänker på alla som skriver de här texterna. Hur de hoppas och tror att de gör någonting gott för världen när de lägger upp det där blogginlägget. Det tror jag att de gör, men inte i den omfattningen, eller på det sättet, de hoppades på. Jag har full respekt för dem som vackra och gripande texter. Men i slutändan tror jag mest att det handlar om att linda in det vi redan vet i silkesduk.
 
Eller är det bara jag som känner så här?

Ett inlägg om döden. Igen.



I morse satt jag och läste den här tråden på Reddit. Trådskaparen är en 23-årig kille som med största sannolikhet inte kommer att leva till sin 24:e födelsedag, eftersom att han har en sällsynt form av njurcancer. Ingenting biter på tumören. Allt hopp är släckt.

Jag har skrivit om döden förr. Jag har till och med skrivit om hur jag tror att jag hade reagerat om jag hamnat i samma situation som den där killen. Men det här var på riktigt. Och där satt jag i morse, försökte reda ut allt det där ofattbara som han går igenom, det där som han går igenom på riktigt och inte bara i en hypotetisk tankevärld. En fruktansvärd dödsångest infann sig. Varenda molekyl, varenda aminosyra och varenda cell i min kropp ville skrika.

Tårarna i mina ögon var lika oundvikliga som tankarna om livet efter detta. Det är så himla svårt att föreställa sig, att allting bara kan ta slut. Nästintill omöjligt. Det är i sådana stunder jag blir frestad att tro på en gud. Allting hade blivit så mycket skönare, så mycket enklare. När jag ligger på min dödsbädd kan jag tänka att "men herregud, det här är ju chill, jag har Gud i ryggen! Snart sitter jag uppe i himlen och smuttar på en Vodka-Red Bull med 40 000 miljarder paraplyer och drinkpinnar i, alltmedan fem, sex, kanske sju, pangbrudar matar mig med vindruvor, gnider sina kroppar mot mig och stönar lite så där allmänt sexigt åt ingenting speciellt, alternativt skrattar överdrivet högt åt mina skämt om bananer och bacon. Ja, just det, jag äter massa bacon också.".

Jämför det med "jaha... så nu är det över".

Min kropp kan i nuläget inte ta den frasen på allvar. Det går inte. Det är som om jag har en skottsäker väst, fast mot den där frasen. En frassäker väst. Men rent objektivt, rent rationellt, så tänker jag att det är det som är det troligaste alternativet. Det suger rätt hårt, faktiskt. Hårdare än världens starkaste dammsugare.

De varma stenarna och rädslan för att bränna sig



Jag föreställer mig livet som en hög med stenar. Eller åtminstone den hittills outforskade delen av livet. Alla relationer, jobb, möten och så vidare representeras av var sin sten. Grejen är att de har varit ute i solen länge, så alla är varma och obehagliga att ta i. I början känns det som att man ska bränna sig, men sen svalnar stenen i handen så att man kan hålla i den utan problem.

Jag tänker ibland att det finns två versioner av mig. Det som skiljer dem åt är synen på de här stenarna. Det finns den passiva Simon och så finns det den aktiva Simon. Den passiva versionen försöker hela tiden hålla sig så långt borta från stenarna som möjligt, för varför ska jag utsätta mig för det här obehaget som att ta i stenarna innebär? Den aktiva Simon däremot plockar upp sten efter sten, låter dem svalna och stoppar dem i fickan.

Så länge jag kan minnas har jag alternerat mellan de två versionerna. I några månader är jag den passiva Simon, men så helt plötsligt händer någonting och jag går över till att vara den aktiva Simon. Jag gillar båda versionerna. Att vara passiv innebär trygghet och att jag har en relativt hög lägstanivå vad det gäller lycka och självbild. Men det är bara när jag är den aktiva Simon som jag faktiskt känner mig levande. När jag hittar någonting nytt, någonting att brinna för.

Ett exempel är när jag var ute på min kortpraktik på Kungälvs-Posten. Den kittlande känslan i att producera texter som skulle publiceras i en riktig tidning. Spänningen i att jaga poäng hos chefredaktören. Vissa sa till och med att det märktes på mig, att jag hade en helt annan "lyster" de här veckorna. Ett annat exempel är när jag får folk att skratta så att de håller på att dö. Det händer alltför sällan numera.

Men det är läskigt att vara den aktiva Simon. Det är läskigt att söka jobb, att prata med en helt ny människa, att ta plats, att flirta, att sticka ut och vara den person som en del av mig vill vara. Det är så mycket mer som kan gå fel. Någonstans VET jag ju att stenarna inte kan bränna mig. Men det känns så.

Hela tiden detta gräset-är-grönare-på-andra-sidan-mentaliteten. Jag kan stå och titta på stenhögen. Hoppas att den på ett magiskt sätt bara ska flyga in i mina händer. När jag väl börjar plocka tar det inte lång tid förrän det börjar kännas obehagligt. Typ som nu, när jag skriver det här inlägget. Det känns jobbigt. Men samtidigt: kittlande. Levande. Som att ta ett djupt andetag.

Apropå inlägget häromdagen

Kom att tänka på en sak. Du och jag, alla dina kompisar, dina föräldrar, din chef, din moster - alla är de bara EN sak!

Tänk vad mycket vi inte är! Vi är inte en bil, sko eller banan. Vi är inte en DVD-spelare, verkstad eller derivata. Ingen av oss är en liten toaborste, en bondgård, en colaburk, ett mynt, en spårvagn, ett bord, en mössa, ett hus, nej, INTE ENS ETT HUS!

Det ENDA vi är är oss själva. En individ av arten homo sapiens. Förstår ni hur lite vi är, egentligen? Om vi tar allt som finns på den här jorden är jag typ 0,00000000000000000....[en jävla massa nollor]...00001% av alla ting. En vetenskapsman hade troligen kallat den massan jag upptar som "försumbar". Jag är med andra ord ingenting.

Det gör mig lite deprimerad. Att man inte ens kunde få vara lite hus, liksom. Hade lätt ställt upp på att vara varannan-helg-hus. Då hade jag fördubblat antalet saker jag varit. 0,0000enjävlamassanollor0002% av alla ting.

Suck.

Från idyll till pizzerialöst inferno

För en månad sedan totalförstördes Viking Pizzeria, en av två pizzerior i Ytterby, i vad man tror var en anlagd brand. Det var lite läskigt, men påverkade mig inte så mycket i övrigt eftersom att jag inte brukar käka där särskilt ofta. Idag vaknar jag upp till nyheten att Ytterby Pizzeria har brunnit. Nu finns det alltså ingen pizzeria kvar. Allt är förlorat.

Ytterby är ett litet samhälle, men med ett stort hjärta. Det är i sådana här svåra stunder den sanna Ytterby-andan kommer fram. Folk är ute på gatan och pratar om det som har hänt. Stöttar varandra. En man sitter på knäna med händerna uppsträckta mot himlen och grimaserar illa. Försöker hålla tillbaka tårarna. Men till slut brister det. Även stora hjärtan kan brista. En kvinna rusar fram och försöker trösta: "såja, såja... Det finns ju alltid Ytterby Krog!". Mannen hulkar fram: "MEN DET ÄR JU INTE SAMMA SAAAAAK!".

Ytterby kyrka har haft öppet dygnet runt för de som vill ha någon att prata med, eller bara tända ett ljus i pizzeriornas minne.

Hemvärnet har mobiliserats för att leta reda på ligisterna. Ordern är att avrätta dem på plats.

Själv har jag gråtit i två timmar nu. Allt är bara så tomt. Det enda som finns kvar är en isande saknad. Det enda jag kan fylla mitt tomrum med är KÄNSLAN av tomrum, en ångest så stark att den har makten över mina muskler, mitt psyke och hela min verklighet.

Döden kryper allt närmare

Man kan väl säga att det var Anders Breivik som startade alltihop. Jag såg bilder på offren. Jag läste blogginlägg från överlevande. Jag såg hur Jens Stoltenberg kämpade för att hålla tårarna tillbaka då han kramade om ungdomsrörelsens ledare.

Under korta ögonblick tänkte jag att det lika gärna kunde ha varit jag som dött på den där ön. Att det lika gärna hade kunnat vara jag som under en bråkdels sekund bara hunnit tänka att nu dör jag, innan allt blev svart. Men de tankarna slog jag ifrån mig ganska snabbt. Såklart. Man KAN inte tänka så alltför lång tid i sträck. Då är man lika död som efter skotten.

Ett helt hockeylag dog i en flygplanskrasch. Stefan Liv tvingades lämna sina två barn. De kommer aldrig mer att få se sin pappa. På ett sätt är det ännu mer obegripligt än det som hände på Utöya. Då hade man någonstans att rikta alla sina negativa känslor. Det var Breivik som gjorde det. Det var han som störde balansen i våra medvetanden. Men nu fanns det ingenstans att vända sig. Det går inte att hata någon specifik flygingenjör, och man kan inte ställa någon slarvig pilot inför rätta.

Sen var det 10-årsdagen för WTC. Och nu senast: en mamma har erkänt morden på sina två barn, fyra och åtta år gamla.

Döden kryper allt närmare, både rent fysiskt, jag åldras ju för var dag som går, och mentalt. Det känns som att den kan slå till när som helst, vilket jag visserligen inte har några problem med. För vad skulle jag kunna göra åt det, i så fall? Jag dör hellre snabbt, utan att känna av eller behöva hantera det på något sätt, än att långsamt tyna bort. Jag faller hellre ner från balkongsräcket, än att stå kvar i min kruka och ruttna bort i solen.

Men rädd för döden, det är jag inte. Bara för avsaknaden av liv.

Rädslan för att bli kär

Det finns mycket man kan bli beroende av här i livet. Alkohol, knark, datorspel, poker, att gå ner i vikt. Det enda beroendet som är socialt accepterat, och som inte ens ses som ett beroende utan snarare som ett livsmål, det är kärleken. Jag är inte helt säker på varför det är så. Kanske för att det har funnits längst. Kanske för att det ger en sådan stark kick. Kanske för att det är gratis. Men att det är en typ av beroende - hur kan man förneka det?

Själv är jag livrädd för att bli kär. Till skillnad från alla andra beroendeframkallande substanser känner jag att det inte går att kontrollera. Jag vet liksom ingenting om det. Jag vet inte:
  • hur det påverkar mig.
  • hur länge kicken varar.
  • hur länge personen jag får en kick av får samma kick av mig.
  • hur man hanterar det, rent allmänt. Det finns inga enkla regler, såvida man inte vänder sig till Hollywood för råd.
Alkohol är jämförelsevis lätthanterligt, åtminstone för mig. Jag vet ungefär hur det påverkar mig, hur länge det varar och hur man hanterar det. Jag har aldrig känt något "kroppsligt" behov av alkohol, utan det är snarare av sociala skäl jag dricker. Alternativt för att det är gott. "Kärlek" (låt oss skippa själva definitionen, för nu) däremot känner jag av både "kroppsligt" och socialt. Bara på den korta sträckan mellan tågstationen och spårvagnshållplatsen har jag förälskat mig i sju olika tjejer. Det är bara så det är. Omöjligt att kontrollera. Jag kan välja att inta alkohol, men jag kan inte välja att inta kära-ner-sig-känslorna. De hoppar på mig med full kraft, när jag minst anar det.

Och vad händer när man väl har fastnat i beroendet, när man börjar få behovet tillgodosett? Man investerar i personen. Det är det som skrämmer mig allra mest. Att när/om man förlorar henne så har man inte bara förlorat kärleken. Man har förlorat en del av sig själv. Den delen man gav henne. Den delen som smälte samman med hennes.

Så, låt shitstormen börja då alla med fast partner berättar för mig hur okunnig och omogen jag är!

Är du djup?



Häromdagen frågade mamma mig om jag är en djup människa.
"Är du det, egentligen? Ibland tänker jag att din bror är mycket djupare än du... Men jag vet inte!"

Jag gav mitt svar, som jag ändå var ganska nöjd med, men frågeställningen har ändå fastnat i mitt huvud på något sätt. Jag har börjat meta-tänka, så att säga. Jag tänker på mitt tänkande.

Det jag sa var att tja, jag är väl ingen Sokrates, men samtidigt ingen som lever i nuet till 100%. Jag har kommit fram till att det är rätt så meningslöst att föra djupa resonemang. Man kommer liksom ingenstans. Vi kan sitta och diskutera hur länge som helst om möjligheterna för liv i rymden, om kärlekens vara eller icke-vara, eller om människans självmedvetande, vi kommer ändå inte närmare sanningen. Åtminstone inte med de verktyg vi har till vårt förfogande just då.

Jag litar inte tillräckligt mycket på min egna intelligens för att dra definitiva slutsatser om sådana frågor. Och att ge förslag på hur det KANSKE kan vara känns meningslöst, speciellt med tanke på att jag hatar att ha fel. Inte för att någon skulle kunna motbevisa mig (i de allra flesta fallen), men ändå.

En annan anledning till att jag inte ser poängen i att diskutera djupa saker är att allt, och då menar jag ALLT, redan har tänkts ut av någon annan. Så fort jag snuddar vid ett djupt ämne tänker jag att någon annan, om inte de FLESTA andra, redan har hundra gånger bättre förståelse för det än jag. Det får mig att känna mig liten och obetydlig. Min strategi för att komma över det här, för att ställa mig över alla de som är smartare än jag, är att tänkstrejka. Jag pekar på tänkarna och säger "haha, ni kommer ingen vart ändå!".

Ovanpå allt gör djupa diskussioner mig till en sämre människa, typ. Då syftar jag på de gånger någon yttrar en tanke jag redan har tänkt. En person kan få en plötslig uppenbarelse och bara: "alltså... hur vet jag att ditt blått är mitt blått? Tänk om ditt blått är mitt gult? Kolla på den grö...". Här vill jag sätta stopp. Snälla, sluta. Jag tänkte det här för tusen år sedan.

Det får mig att se ner på personen.
Jag kan inte hjälpa det. Det bara blir så. Ibland räcker det med att någon har lite svårt med huvudräkningen för att jag ska gå igång. Min hjärna tänker automatiskt "jaså, den här personen var lite dålig på matte. Då kan han/hon inte ha varit särskilt bra i varken fysik eller kemi i skolan. Det betyder i sin tur att han/hon inte tänker i vetenskapliga termer, vilket ju i längden betyder att han/hon inte kan tänka kritiskt."

Slutsats: personen är inte i närheten lika smart som jag.

Faktum: det finns flera olika intelligenser. Olika människor har olika färdigheter. Detta väljer min hjärna att bortse ifrån. Den intelligens som värderas högst i min värld är den som ser logiska mönster, den som kan tänka kritiskt, den "djupa" intelligensen. Troligtvis för att det är den enda intelligensen jag besitter. Inte alls i samma grad som många andra, men någorlunda.

Så, är jag en djup människa? Eller är allt detta bara en stor och avancerad försvarsmekanism? Är det ett bevis för att jag är djup, att jag ens tänker detta?

Det är sådana här frågor jag vill undvika. Så nu pratar vi inte mer om det!

Den ständigt närvarande identitetskrisen



Det är natt, och jag går den korta vägen mellan busshållplatsen och min lägenhet. Det är vindstilla. Någonstans hörs ett sus, ett sånt där sus som bara hörs när allt annat är tyst. Det är fantastiskt hur många tankar som ryms på den här sträckan. Jag drömmer om en värld där ingen fnyser åt mina skämt på det där dräpande sättet. En värld där jag slipper haka på i skitsnacket för att passa in.

Någon har ställt upp en spegel rakt upp och ner på sin trädgård, oklart varför. Under ett kort ögonblick hinner jag se mig själv i den. Jag tänker att det är mitt riktiga jag. Ödmjuk, krokig och vilsen. Precis det jag inte får visa utåt. Jag drömmer om en värld där jag passar in som jag är.

Men det gör jag ju, jag passar in. Men då måste jag göra massa saker. Om jag är med det ena sällskapet måste jag förlöjliga mig själv så att de har något att skratta åt. Om jag är med det andra sällskapet måste jag vara lite tystare än vanligt, alfahanarna tar illa upp annars. Om jag är med en tjej av intresse måste jag visa beslutsamhet, självständighet och styrka.

Gruskorn knastrar under skorna medan jag drömmer om en värld där jag inte gör, utan är. En värld där jag inte bara GÖR saker som är roliga, utan ÄR rolig. En värld där jag inte GÖR saker för att vara attraktiv, utan ÄR attraktiv.

Jag slår den barnsliga tanken ifrån mig. Man är det man gör. Hur skulle man annars få någon uppfattning om hur folk är?

Men om det nu är så, att jag är det jag gör, varför känns det då som att jag tar på mig ett skal varje gång jag är bland folk? Och varför blir skalen fler och fler?

Jag drömmer om en värld där skalen inte behövs. Jag drömmer om en värld där alla relationer är som ett gapskratt. Ärligt, öppet och vackert.

Fast nja. Skalen är rätt fina, de också.

Jag är framme vid lägenheten. Tvångstanke: att kolla brevlådan. Resultat: en handskriven lapp som gör reklam för svart städhjälp. Skönt: att det fick mig att tänka på något annat.

Att vara döende

Ibland tänker jag på hur det hade varit att vara döende. Hur det hade varit att få det där beskedet från doktorn att nej, nu finns det inget mer vi kan göra. Jag gissar på att du har ungefär ett år kvar, skulle läkaren säga. Och jag skulle vara tyst. Tystare än jag någonsin har varit tidigare. Hjärtat hade fortsatt att slå, trots den isande känslan som hade hackat sig djupare och djupare in bland kamrarna.

Jag hade legat vaken den natten och tänkt att det inte kan vara sant. Det måste finnas hopp. Kanske lyckas någon hitta ett botemedel under det kommande året eller så kanske det försvinner av sig självt. Vem vet? Men sen hade mitt förnuft tagit över och sagt att nej, det går inte. Du kommer att dö Simon, vare sig du vill eller inte. Nu är det upp till dig att göra det här året till ditt bästa någonsin. För sen är det slut. Fast... nej. Det kan bara inte vara så. Jag är... ung. Jag... jag kan inte dö. Inte nu.

Nästa dag hade jag samlat alla mina närmaste vänner och berättat den otroliga sanningen. Jag hade fått en klump i halsen av att se dem så ledsna, så uppgivna, för så hade jag aldrig sett dem förut, men jag hade fortsatt och sagt att det här inte ska få förstöra mer än vad det redan har gjort. Nu gäller det att ta vara på den här sista tiden, och jag vill att ni ska vara en stor del av den, hade jag sagt.

Dagarna, veckorna och månaderna hade gått. Kanske hade jag gett mig ut och rest lite. Kanske hade jag hälsat på avlägsna släktingar. Jag vet inte. Tiden hade hur som helst gått alldeles för fort, och det hade funnits absolut ingenting jag kunde göra för att sakta ner den. Jag hade träffat massa nytt folk. Jag hade tagit stadspromenader med vänner och pratat gamla minnen. Jag hade skämtat om kiss och bajs. Men jag hade också haft de där fruktansvärda nätterna då jag ligger och har så stark ångest att kroppen knappt klarar av det. Då jag tänker på allt jag aldrig gjorde.

Till slut hade sjukdomen hunnit ifatt mig. Jag hade blivit inlagd på sjukhuset för palliativ vård. Vård i livets slutskede. Till alla hade jag sagt att det är okej, jag är förberedd, jag har accepterat det. Men det hade jag inte. Jag hade varit skräckslagen. Skräckslagen för smärtan, för intet, för hjälplösheten. Och mest av allt: att inte få leva längre. Jag har aldrig varit utan livet. Livet har varit jag. Visst hade jag trott stenhårt på att det kommer att kännas exakt som innan man föddes, men det är inte till mycket tröst när man väl ligger där, när man har fått smak på allt det underbara livet har att ge.

Och så kommer ögonblicket för det sista andetaget. Då allting är så nära och så långt borta på samma gång. Kanske hinner jag tänka att ett andetag till klarar jag nog, bara för att dö där på fläcken. Kanske tänker jag inte alls, utan bara somnar in som jag hade gjort så många gånger förut, bara det att jag inte vaknar upp den här gången. Kanske hinner jag säga något vitsigt innan ögonblicket, något som alla kan komma ihåg mig för. Kanske är jag helt inkapabel att prata alls. Jag vet inte.

Sen hade allting blivit svart.


A heart cannot break if you dont give a shit

hej alla läsare! iidag va ja i skolan på html-lektion!! Jag sa till Erik (han är vår lärare) innan lektionen att ja typ e bloggare så ja kan redan all html som finns typ haha! asså det hade ju inte funkat utan alla ni fiiina läsare, men de är ju liksom jag som gör allt ändå! haha! ;P

Så ja satt mäst o kolla fejjan o ls8 o messade under hela tiden och så. Sen drog ja hem (skolkade efter middan, fast Jossan inte ville HAHA). och visste typ inte va ja skulle äta det blev köttf färs sås o spagheti!!! Sen blev det gymmet!! 14 min på cross-trainern innan Erik kom o var sen! Den lilla jäveln haha! Sen 3x10 biceps, 3x10 triceps, 3x21 armhävning (fast orka inte hela sista ;P) 3x10 axlar, 3x10 både bak och framben!!! Och så magen förstås! Beach 2011 here i come :D hahaha.

Föressten! Om någon skickar typ en sida till dig över msn ska du INTE trycka på det, ett tips!!! ja gjorde de o så installerades nån grej i typ internet o ja kunde inte göra nåt!!!! har ominstallerat ZwdxyVirus.exe nu som kom me mailet så de ska ta bort det! MEN GÅ INTE PÅ DET DÄR, ÄVEN OM DET STÅR DET E OFARLIGT!!!!
There's a moment I've been chasing
And I finally caught it out on this floor
Baby, there's no hesitation, no reservation
By taking a chance and more, oh no, because










Mörkret faller på



Jag tycker ändå att jag har levt ett ganska lyckligt liv. Det har haft sina toppar och dalar, fester och bakfyllor, restaurangmiddagar och svek. Totalt sett: bra. Men ibland är det som att man går in i en mörk period. Allt bara tystnar, och plötsligt inser man hur ensam man är. Man vill ropa på någon, men vågar inte. Då kanske någon svarar. Och det vill man ju inte, ironiskt nog.

Det enda man hör är sina egna andetag, det enda man känner är luft och det enda som luktar är den egna svettstanken. Mörker framför, bakom och kring sidorna. Det kvittar var man går. Allt går åt helvete ändå. Ungefär så känner jag nu.

Det är så att jag precis råkade spara över mitt Pokémon-game. Tre timmars spelande: borta. Har väl inte riktigt lyckats få in det än. Terapeuten säger att jag fortfarande är i chockstadiet. Stämmer nog. Känner mig ganska nollställd. Men någonstans får jag väl försöka hitta styrkan att gå vidare med mitt liv. Det har jag lovat mig själv.

Om universum, livet och allting


Allvarligt talat nu, raka pungen eller inte? Vad tycker ni?


Jag och bananerna



Jag är på jobbet och plockar bananer. Det är alltid samma procedur. Krångla upp locket, dra hål i plasten, vända upp första raden, två klasar i vardera handen, upp på hyllan. Rätta till vid behov. Bananplockarens heliga ritual.

Efter en stund försvinner jag in i mitt inre. Det brukar bli så. Mina rörelser är så invanda, så rogivande, att min själ undermedvetet gör en resa i rum och tid. På andra sidan tunneln väntar en förtrollad värld där alla mina starkaste minnen spelas på repeat. Det är som att åka Sagoslottet på Liseberg. Långsamt glider jag förbi minne efter minne. Får en glimt av varje innan nästa tar vid.

Jag ser hur Aksel tittar mig djupt in i ögonen och börjar knäppa upp min skjorta. Jag motstår frestelsen att le. Försöker titta lika djupt in i hans. Men så vräker han upp munnen och stänger den igen, som om han ville ta en munsbit av mig. Jag ler, nej, jag skrattar hejdlöst.

Råkar tappa en klase bananer. Sträcker mig ner för att plocka upp den helt utan att tänka på det. För jag befinner mig någon annanstans...

Jag ligger i min säng. Känner efter. Är jag verkligen vaken? Ja, det är jag. Vrider mig, suckar lätt. Det är varmt och skönt under täcket. Men så kommer jag på vad det var jag tänkte på innan jag somnade inatt och blir alldeles kall inuti. Ligger där i några minuter. Känner hur allt långsamt kommer tillbaka. Till slut är jag så ledsen och ynklig att jag känner att nej, jag kan inte möta den här dagen.

Jag tänker på henne, på henne och på henne. Vad tycker hon om mig? Och vad tycker hon om honom? Men HON då, vad tycker HON? Vad tycker jag om henne - egentligen? Hon eller HON? Hon liknar hon den där jag mötte någon gång på den där platsen. Och det slutade ju inte bra.

En kund frågar mig vad det är för melonsort hon håller i handen. Jag tittar ner på den perfekt sfäriska frukten. Gul med vitt nätmönster. Galia svarar jag, om inte irriterat så åtminstone frånvarande. Fantiserar om den första kyssen.

Undrar vad folk hade tyckt om mig om de hade kunnat läsa mina tankar. Om de hade sett hur självcentrerad jag är. Men det är väl alla, i och för sig.

Jag gör quizet om mig själv. Ser frågan om vilket klädesplagg som är svårast att få av mig. Fnissar till. Ibland får de till det, ändå.

Jag fortsätter att plocka bananer med ett fånigt leende på läpparna.

När jag börjar närma mig en perfekt fylld bananstapel känner jag hur jag är på väg upp ur transtillståndet. Det sista jag hinner tänka innan jag når ytan är att bananer inte bara är en frukt. Det är smörjmedel för hjärnan.

Natten är min vän



Jag älskar natten. När livet går fort och man har svårt att känna av saker och ting, då finns natten där som en nära vän och lyssnar på allt jag har att säga. Uppiggande för tankarna, sövande för kroppen.

Min kärlek till natten har dock sina baksidor. Jag stannar uppe alldeles för länge. Vardagen blir ojämn. Så fort klockan slår 00:00 försvinner alla rutiner ut genom fönstret. Efter 00:00 kan vad som helst hända.

Man kanske sätter på en nattfilm. Häller upp ett glas cola. Virar in sig i en filt. Njuter av den högljudda tystnaden.

Man kanske har de där konversationerna som kan hålla på till tidig morgon. Antingen med sig själv eller med någon annan. Dialogen förvandlas till en outtröttlig flod av ord. Samtalsämnen avlöser varandra. Kanske berör man allvarliga ämnen så att det nästan bränner till i hjärtat. Kanske är det lättsamt på ett sånt sätt att man glömmer bort verkligheten för en stund.

Man kanske hittar en ny samling YouTube-klipp om ett ämne man aldrig visste att man var intresserad av.

Man kanske får en tsunami av inspiration över sig. Bloggar. Gör en video. Skriver en dikt. Googlar.

Natten är den enda tiden på dygnet då jag känner att jag bara är jag. Då får jag och mina tankar göra vad vi vill. När allting känns som det är för mycket, när jag inte kan se, då tar natten min hand och försäkrar mig om att allting kommer att ordna sig till slut. Och den stunden är värd alla förlorade sömntimmar i världen.

Självrannsakan

Ibland känner jag mig fejk. Som en verklig version av en seriefigur. Jag skämtar, jag skojar och jag spexar, men reflekterar det verkligen personen inuti mig? Var tar mina innersta tankar vägen? Det som gör mig till den jag är?

Sanningen är att jag inte vågar uttrycka dem. Då kanske min skämtsamma, skojiga och spexiga roll i gruppen fallerar. Mina innersta tankar passar inte in i någon roll. Hellre en roll som reflekterar min person halvdant än ingen alls.

Ibland blir jag besviken på mig själv. Det är de där stunderna då jag känner att jag inte lever upp till mina egensatta förväntningar. De tär på mig. Gör mig illamående. Trots att dessa förväntningar egentligen är helt irrelevanta. De finns bara där så att jag av andra kan uppfattas som en bra människa.

Ja, ibland känns det som att det är det enda jag gör här på Jorden. Går runt och försöker övertyga folk om att jag är en rolig och bra människa, istället för att försöka utveckla mig själv. Ibland känns det som att det enda jag gör är att försöka visa folk att jag är värd deras uppmärksamhet.

Men sen kommer jag på att, ja just det. Det gör ju alla andra också.

Min lilla snopp

Jag kan inte hjälpa det, min bror har samma problem. Det ligger i släkten. MIN MAMMA HAR LITEN PENIS. Hon funderar på att åka till Polen och åtgärda det men hon har hört att det är farligt. MIN PAPPA HAR LITEN PENIS. <han har också funderat på att åtgärda det men har tycker att det är lite för dyrt han lägger hellre pengarna på att köpa prostituerade när min mamma fixar sin penis, de prostituerade i Polen är ganska bra om man jämför med min kompis Bung. MIN BROR HAR LITEN PENIS. HAHAHAHAHAHAHAHAHHAAAA DEN ÄR SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ LITEN!! HAN KOM HEM EN DAG, TILL MIN LÄGENHET, MED EN POJKE. en fucking jävla kina-puff! ja han var ju från kode. fast med lite sneda ögon och en faxläs för friterade räkor. men helt gourgeus eyes... jag trodde att jag kunde simma men jag drunknade i hans ögon.....  så nu är jag rent tekniskt sett död. fast jag har fortfarande lika liten snopp och det gör mig djupt, djupt deprimerad. Nu ska jag nog skära mig lite i armarna, fast bara på tvären så folk tror att jag en dum jävla Emo som inte fattar att man måste skära sig längs med venerna för att faktiskt dö. Jävla puckon. Jag blir så trött på alla som är korkade. Det är synd om dem. Hade jag varit korkad hade jag inte skaffat barn. Jag tror jag borde ha använt en kondom, eller två. Men vanliga kondomer är för stora för mig så jag måste använda kines-kondomer. Jag har funderat på ett lösenord till mitt trådlösa Internet. Det är en ganska bra grej det där med trådlöst Internet, då kan man porrsurfa överallt!
Hursomhelst så har jag som sagt lite snopp och det är väl egentligen det jag vill säga med det här inlägget.

Tidigare inlägg
RSS 2.0