Så överlever du nyårsfyllan

 
 
Att dricka mindre än vanligt är såklart uteslutet. Så hur överlever man egentligen nyår utan att bli apfull, spy i diskhon och vakna upp i kroppsvätskesura lakan dagen efter?
 
Simon har som vanligt svaret. Här följer min nyårsguide:
 
Vid ankomst till festen:
  • Se till att din enhörning är korrekt parkerad och att eventuell P-avgift är betald för åtminstone ett dygn framåt.
  • Ta alla gäster och, framför allt, värdarna i hand enligt konstens alla regler.
  • Det är nu läge att ta en öl och släppa lös alla de gröna små nykterhetstomtarna du har haft i bakfickan. Sträck dig bakåt, ta en handfull tomtar och säg "Nanwa nurquendi!" ("varde tomtar" på alviska) samtidigt som du strör dem över gästerna i en sorts Joe Labero-rörelse genom luften.
Under festens gång:
  • Drick enorma mängder alkohol. Tomtarna kommer att trolla bort samtliga av drickans icke önskvärda effekter. Mår du illa? Schwoosh, inte längre! Får du plötsligt lust att göra en jätteful dans som bland annat involverar en stol vänd bak och fram när du hör en Avicii-låt? Schwoosh, pinsamheten borta!
     
Vid tolvslaget:
  • Är inte den där personen som du lovade dig själv att du aldrig skulle involvera dig med ganska attraktiv ändå?
  • Vad sägs om ett rått, vått och smått hångel med den personen?
  • App, app, app! Det räcker med en nyårskyss, säger tomtarna.
  • Käften, tomtejävlar! säger kroppen din. Här ska det bli åka av!
Dagen efter:
  • Nu kanske du tänker att tomtarna har misslyckats med sitt uppdrag. Icke! För när ni vaknar upp i värdarnas säng med ångest från helvetets innersta dödscirkel, ja då har tomtarna tillkallat förstärkning i form av Odens häst Sleipner som med sin magiska kärlekskraft tar bort alla dumma känslor inom dig och alla andra! Bra va?
  • Men bakfyllan då? Den har tomtarna ätit upp med hjälp av den gyllene skeden från Bilbos stuga i Fylke. Förstås.
 
Eller så kan du bara inse fakta. Du kommer bli apfull, spy i diskhon och vakna upp i kroppsvätskesura lakan dagen efter. Det bara är så.
 
Lycka till, och gott nytt år på er!

Get your shit together, Sara!

 

Mental anteckning: gör en film om dig själv

Nu blir det ju en bokstavlig (höhö, BOKSTAVLIG!) anteckning och inte en mental anteckning som jag skrev i rubriken, men ni fattar.
 
Jag fick en idé idag som jag måste komma ihåg för framtida referens när jag har tid, ork och utrustning till att genomföra idén: nämligen att göra en film om mig själv, till mig själv och av mig själv.
 
Det skulle gå till så att jag med kamera och stativ filmar mig själv i olika miljöer och vinklar. Sen presenterar jag lite grundläggande fakta om mig själv. Sen intervjuar jag folk om mig själv. Typ min familj, mina kompisar och min chef.
 
Förslag till frågor:
- Vad tycker du om Simon? (under hela filmen ska jag tala om mig själv i tredje person)
- Om du hade fått vara Simon för en dag, vad skulle du göra då?
- Varför tycker du att Simon är så sjukt bra, kanske rent av bäst i världen, eller vem försöker jag lura, ÄR bäst i världen? (inser nu att första frågeförslaget är helt onödigt)
- Vad döljer Simon för hemlighet? (försök få ett seriöst svar, kan bli pannkaka eller skitkul beroende på person)
- Hur ser framtiden ut för Simon? Vad tror du han gör om tio år?
 
Och så vidare.
 
Sen sätter jag ihop en liten dokumentärfilm. Om mig själv. Av mig själv. Till mig själv. Så kan jag titta på den om typ tio år.
 
Hade inte det varit kul? Kanske inte för er, men för mig! Världens bästa idé!

Kommer man nånsin kunna vara ansvarslös igen?

För fem, sex år sen var allting så kravlöst, på nåt sätt. Jag gick på Chalmers. Om dagarna satt jag och halvsov till någon föreläsning om partiella differentialekvationer, men jag kunde lika gärna skita i att gå om jag ville. Om kvällarna pumpade jag ut allt trams jag fantiserat om under föreläsningarna på min blogg, utan minsta tanke om att det skulle få några konsekvenser. Och så drack jag öl.
 
Idag känner jag mig lite övervakad. Det gnager inom mig. Det är inte bara att jag blivit mer medveten om de digitala fotspåren jag lämnar efter mig, utan det är hela grejen med att växa upp. Jag förväntas bete mig vuxet. Speciellt nu när jag jobbar inom media. Speciellt nu när jag jobbar som vikarie inom media. Man är en semi-offentlig person. Till slutet av februari går mitt kontrakt ut, och då gäller det att ha rena lakan så att man kan hitta något nytt, liksom. Rätt snuskig liknelse, men den bara flög upp i huvudet på mig. Jag ber om ursäkt.
 
Jag har inget emot att bete mig vuxet. Det har ju sina fördelar. Men just det där stinget av ångest så fort jag går utanför ramen tär på mig.
 
På afterworken dricker jag alkoholfritt. Måste ta bilen ut till min stuga i skogen efteråt, vilket kanske är lika bra. Man super sig inte berusad på samma sätt som en torsdagskväll på Chalmers längre. Konstigt nog känner jag ett litet rus av alkoholfri öl ändå. Jag tror min hjärna reagerar på blotta smaken.
 
Oktober 2009. Ibland byggde vi till och med torn. Så. Himla. Ansvarslöst.
 
Att skriva sju blogginlägg på raken om snoppar känns inte helt naturligt längre. Fast det kanske snarare beror på att jag har tömt ut alla möjliga snoppvinklar. Får se om jag kommer på något nytt snart.
 
Så, till frågan i rubriken: kommer jag någonsin få vara det där ansvarslösa lilla aset igen? Jag inser nu att ansvarslös inte är riktigt rätt ord. Det är klart att jag hade, och tog, ansvar. Men det här med att gå utanför vuxenramen. När och hur får man göra det?
 
Jag tror det har med självförtroendet att göra. Är bara till att jobba vidare där. Min ångest handlar inte om att jag har blivit räddare för att gå utanför ramen, det handlar om att jag i allt högre grad överlåter till andra att definiera ramen. Jag är för ängslig för att själv sätta gränsen. För vad skulle alla andra tycka om min gräns?
 
Nu börjar jag låta som en självhjälpsbok. Fy attans bullar! Det var ju precis det här jag skulle undvika!
 
Men tillbaka till ämnet igen. Jag kom på en annan möjlig förklaring: miljöombytet. Jag har gått från en miljö där alla var i min ålder, alla hade liknande social bakgrund och liknande intressen, till en miljö där de flesta är i en helt annan fas av livet. De har småbarn, de planerar en renovering hemma och oroar sig för SVT:s omorganisering. Det kanske inte är alls konstigt att jag är lite ängslig.
 
För övrigt har jag slukat fyra säsonger av Breaking Bad på två veckor nu. Är numera helt övertygad om att min pappa är drogkung.

Budgetkaoset i klarspråk

Innan valet:

Rödgröna: vi vill ha den här budgeten, typ
Alliansen: vi vill ha den här budgeten, typ
SD: vi vill minska invandringen
 

Efter valet:

Rödgröna: yes, nu kör vi på vår budget!
Alliansen: tusan också! Vår budget lär inte komma så långt, men vi vill fortfarande ha den.
SD: vi vill minska invandringen
 

Efter SD:s budgetkaosbesked:

Rödgröna: omg wtf Alliansen-scrubs!!!! Vad är ert problem? Varför vill ni inte ha vår budget??????? TA ANSVAR FÖR SVERIGE OMEDELBUMS!!!!!
Alliansen: men omg Rödgrönröra!!!!! Vi kan väl inte hjälpa att ni gör så sugiga budgetar?????? Varför vill inte NI ha VÅR budget istället, den är ju mycket bättre! Det är ju det vi har sagt hela tiden!!!!!!! TA ANSVAR STEFAN FÖR BÖVELEN!!!!
SD: vi vill minska invandringen

Tomteprofilbild 2014

 

7 steg till att leva optimalt som rik

 
 
Plötsligt: du har 40 000 miljarder kronor. Vad gör du? Jo, du behåller lugnet, läser den här listan och lever lycklig i alla dina dagar. Jag har nämligen funderat, tillsammans med ett forskningsinstitut i Burma, på hur man lever optimalt som rik.
 
1. Skänk hälften till välgörenhet. För att dämpa ångesten, liksom. Och gör det i små portioner under lång tid, så att den goa känslan håller i sig. Änna.
 
2. Gör allt det där du inte hade råd med innan! Res till Gotland. Hoppa fallskärm. Kör en båt. Ät en gås. Ta ett sms-lån. Hoppa utan fallskärm. Betala räkningarna.
 
Han skrev VAD?
 
3. När du fått slut på idéer: anställ! Förr eller senare händer det. Du sitter där i din svindyra soffa och känner dig olycklig. Är dina vänner med dig bara för att du har pengar? Din partner? Det här är en kritisk punkt i ditt nya liv som ekonomiskt oberoende. Allt känns meningslöst, och det är precis vad det är. Nu gäller det bara att låtsas som att det INTE är det. Du måste låtsas så bra att du själv tror på det.
 
Men hur? Enkelt. Anställ någon som ägnar hela sin tid åt att komma på ännu konstigare saker för dig att göra! Ta heroin i ögat. Klä på dig bak och fram. Gå på nattklubb ensam. Beställ en "kaffe med vitt" på kafé och när hon (det är oftast en hon, enligt forskningsinstitut i Burma) tar fram mjölkpaketet så säger du "happ app app! Vitt!" och hon blir alldeles förvirrad och undrar vad du menar och du säger att det är sånt man har i kaffeautomater och hon vägrar men du INSISTERAR och så blir det dålig stämning.
 
4. Ha tråkigt! Nu kanske du knyter handen i fickan och tänker "men nu motsäger han väl sig själv Å DET GRÖVSTA" men nej! För att ha kul måste man ju ha tråkigt ibland, eller hur? Annars blir allt kul och då är det inget speciellt med det längre. Då kan man lika gärna äta nejlika eller nåt.
 
Anställ någon som tvingar dig att göra tråkiga saker åtminstone en gång per dag. Du vaknar upp och så ba typ står hen där vid din säng o ba "UPP OCH HOPPA, IDAG SKA DU JOBBA PÅ BANK MOUHAHAHAHA!!!".
 
Nä. förlåt. Nu känner jag att jag gick lite över gränsen. Det är säkert jättekul att titta på papper och linjer som går upp ibland och ner ibland, och gissa vilket håll alla linjer ska gå åt.
 
5. Köp Instagram. Förbjud träningsbilder.
 
6. Sätt in massa på banken. Börjar få slut på punkter nu. Men det måste bli sju. Vilka listor har sex punkter liksom?
 
7. Köp saker.

Sjuklöverns ansvarslösa integrationspolitik

Vet ni vad som stör mig med dagens Sverige? Det är hur PK-media ENBART skriver om brott begångna av svenskar! Jag känner att jag bara vill ta tag i örat på varenda journalist i det här förbannade landet och skrika "MEN KORNA DÅ!?".
 
Kobrottsligheten är ett ständigt växande problem. Idag finns det ca 350 000 mjölkkor i Sverige. Med lite enkel huvudräkning kan vi alltså konstatera att korna står för ca 0,35 procent av Sveriges befolkning.
 
Ni kanske redan har förstått vad det här innebär. Med den ansvarslösa massproduktionen av nötkreatur vi har idag så kommer svenskarna snart att vara i minoritet i sitt eget land. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet. Sjuklövern blundar och håller för öronen.
 
Jag är inte humanist, men... kor VILL VERKLIGEN INTE integreras i det svenska samhället! Det här fick jag erfara den hårda vägen idag.
 
 
Allting började med att jag ville fota de där nötterna som bor utanför mitt torp. Så jag gick ut och knäppte en bild med blixt, för att testa liksom. Han ryckte till. Verkade inte gilla ljuset.
 
 
Så tänkte han väl att det kanske inte var nån big deal.
 
 
Men efter typ fem klick från kameran började han blänga surt på mig.
 
 
Och kallade till sig sina minst lika ointegrerade ko-mpisar.
 
 
Jag försökte prata lugnande med dem, men självklart kunde ingen av dem svenska.
 
 
Från ingenstans satte de fart mot mig. De ville döda mig. Eller åtminstone invadera min trädgård.
 
 
Som tur var höll det extremt höga gräset dem tillbaka.
 
 
Men det hindrade inte dem från att belägra mitt torp i flera timmar. Jag vågade inte gå ut.
 
Tror ni att någon tidning har skrivit om den här grova brottsligheten? Har något tv-team varit här? Nej! Och om någon mot förmodan skulle skriva om det hade gärningsmännens art knappast nämnts! Allt för att man inte ska pekas ut som humanist!
 
Ska det verkligen vara så här? Att kor får begå brott till höger och vänster utan några som helst konsekvenser?
 
Sverige håller på att koifieras. Snart inför de väl sina egna kolagar. Förbjuder mejeriprodukter och Tilde de Paula. Jag tycker att det är helt befängt.

Recension: Gone Girl

 

5/5

 
Kan inte minnas att jag någonsin har sugits in i en film så hårt. Kom ut från biografen för en trekvart sen. Fortfarande omskakad.

Att bajsa på hösten

Utanför smattrar regnet mot de frasiga löven på marken. Vinden susar. Ibland låter det som att ett djur trampar omkring där ute. Jag stelnar till, lyssnar. Men så hör jag inget mer, och återgår till mina affärer.
 
Jag har ställt en ficklampa på högkant bredvid mig. Allt annat är kolsvart.
 
Det känns som att jag har hittat ett kryphål i systemet, som att jag har kommit undan allt för en stund. Det liknar den känslan jag får av att att spela datorspel.
 
Jag befinner mig på en plats gjord för stordåd. Här ska man skriva ner de första raderna till den där romanen man har tänkt på så länge på en bit toapapper. Här ska man en dag för sent komma på den perfekta comebacken i det där grälet man var inblandad i häromdan. Här ska man kunna känna och tänka.
 
Men samtidigt gäller det att INTE tänka. Man måste förtränga. Strax under min stjärt befinner sig nämligen en hink med skit. En hink som inte går att spola. Vi kan kalla den Hinken.
 
I början var det otroligt obehagligt, men nu känns det ändå rätt okej mellan mig och Hinken. Min hyresvärd har erbjudit sig att byta Hinken "när den blir full", (som om jag någonsin skulle låta den bli det) så jag känner mig ändå ganska trygg. Jag har klarat mig undan det värsta, liksom. Att bajsa i en hink är ingen konst, men att TA i hinken... Det... Nä.
 
Jag undrar hur stor andel av bajset som är mitt. Hinken var ju knappast tom när jag flyttade in, så mycket kan jag säga. Och jag har bara använt den i absoluta nödsituationer, det vill säga tre gånger. Så hur mycket kan vara mitt? 12%? Går det ens att ta reda på det? Finns det bajs-dna? Det borde det göra. Hur skulle man annars kunna utreda brott där förövaren har passat på att bajsa ner brottsplatsen lite?
 
Det lär förbli ett mysterium det där, i alla fall.
 
Titta! Det är ju Hinken! Vet ni vad det är på golvet? Jo, det är nån form av spån som enligt förpackningen ska "absorbera avfall" och "avlägsna oönskade dofter". Ok, det kanske inte stod exakt så, men ni fattar. Det funkar sådär.
 
Så här ser det ut utifrån. Notera kossorna. De är mina kompisar. Vi har det alltid så muusigt ihop! Haha! Skämt! Humor! ;PPppPPp
 

Bör du skriva om ditt spruckna förhållande i sociala medier?

En guide från <- Absolut Vanilla.
 

Ja, hur gör man? Vilka regler finns det? Är det avdragsgillt? Vi reder ut begreppen!
 
Fördelar med att skriva om uppbrott i sociala medier:
  • Folk kommer att tycka synd om dig och skriva uppmuntrande kommentarer i stil med "kämpa på gumman!", "det finns fler fiskar i fiskaffären" och "finns! <3".
  • Du får utlopp för din kreativitet. Ett uppbrott är en unik upplevelse, något som kan ge dig inspiration till en helt fantastisk text/bild/korsord eller vad det nu är du vill lägga ut. Du kanske hittar ett helt nytt perspektiv, du kanske berör någon, du kanske får någon att känna sig mindre ensam, du kanske förgyller någons dag.
  • Texten kan fungera som terapi. Du får "skriva av dig", som det så ofta heter när folk svamlar i en wall of text helt utan vare sig styckeindelning eller skiljetecken och man börjar liksom undra när meningen ska ta slut och man undrar om personen verkligen tänker i så långa meningar det kanske är så när man är ledsen och skriver i affekt och till slut kanske man avslutar med någonting i CAPS LOCK för att visa på sin UPPRÖRDHET!!!!
  • Du slipper få frågan "hur är det med partnern då?" av de som läst texten. Med god marknadsföring kan texten nå ut till hela din bekantskapskrets så att du slipper frågan för gott.
  • Skapar drama i ditt annars så händelselösa och deprimerande liv. En släkting till ditt ex kanske kommenterar? Gammalt ragg like:ar? Vem vet? Allt kan hända! Tjoho, vad kul!
  • Du får öva på din stavning.
  • Om hundra år kanske du tänker "hmmm hur var det nu jag kände när jag mådde så där pissdåligt?" och så kan du läsa texten igen. Kanon!
  • Om du någon gång blir uttagen att vara med i Paradise Hotel så kanske någon av de andra deltagarna har läst texten och förmodligen glömt bort den helt och hållet, vilket inte skulle påverka tävlingen alls.
  • Yolo.
  • Du lockar till dig nya aspiranter. Alla kommer tänka: "Wow, en nybliven singel som skriver deppiga inlägg i sociala medier! Måste ha!"
Fig. 1a:
"Asså shit, så himla tråkigt att göra slut. Öken asså!"
"Mmm. Ovanpå allt har vi nån konstig vit kant runt oss. lol."
 
Nackdelar med att skriva om uppbrott i sociala medier:
  • Du stöter ifrån dig nya aspiranter. Har du någonsin tänkt: "Wow, en nybliven singel som skriver deppiga inlägg i sociala medier! Måste ha!". Nä, just det.
  • Folk kommer att se igenom ditt lama försök att väcka deras sympati och reagera precis tvärtom: de kommer att hata dig för resten av ditt liv. Vad är det för fel på dig egentligen?
  • Det tar upp värdefull gråta-i-fosterställning-i-duschen-tid.
  • Kommunistpartiet i Kina får ännu mer data att censurera. Tycker du inte att de har nog att göra som det är? Vad är du för ett hjärtlöst monster, egentligen?
  • Drama queen, någon?
  • Alltså, är du någon sorts mes eller? Känslor och skit? Kan du ens sköta ett jobb om dagarna när du håller på så där?
  • Chefen sparkar dig, helt i enlighet med kollektivavtalet.
  • Tänk om INGEN läser inlägget. Inga kommentarer, inga gillningar, ingenting. Fatta vad deppigt! Emigrera!
  • Ditt ex kanske blir sårat. Eller så inser hen vilken sopa du är och börjar spam-snapchatta dig med bilder på folk hen ligger med. Kan slå lite hur som helst, det där. Radera Snapchat bör du göra, hur som helst.
  • Och den största nackdelen av dem alla: du kommer att ångra dig. Om du inte känner helt annorlunda imorgon så kommer du att göra det om en månad eller ett år. Och så kommer du att ha det där pinsamma minnet i bagaget för resten av ditt liv.
Fig 1b:
"Nämen gud, vad gör jag i den här jätteheteronormativa bilden med en röd pappbit i handen?"
"Jag vet inte, men jag har en likadan bit... Hörru Gunde, det här är en järnväg va?"
"Jo..."
Sen sa det "sploff" (red:s anmärkning)
 
Slutsats:

I slutändan handlar det om att gå på magkänslan helt enkelt. Känns det bra? Gör det då. Inte? Avstå.
 
Skojade bara. Det bästa är att göra något sketet mellanting. Du skriver ett inlägg som lite subtilt hintar om att du kanske möjligtvis inte har någon partner längre. Men du maskerar det som något helt annat. Förslagsvis i form av en lista. Och så blandar du ut det med en stor portion trams. Sen är du hemma!
 
Och så avslutar vi med en bild på One Direction, eller 1D som vi lite coolare benämner dem som.
 
#yoloswagathon #<3 #1D

Colin Farrell

 
Wow. Asså... wow.
 
 
Blicken.
 
 


Håret flyter. Som havet. Som en symfoni. Ett mästerverk. Wow.

 
"GET OFF MY LAWN!!!"
 
Haha nä skojade bara. Colin skulle aldrig säga så. Han är snäll, det kan man se på ögonbrynen, de pekar uppåt och det betyder att han är snäll. En gång klappade han en katt.
 
 
"Men är han snygg i mittbena då?" kanske ni undrar då. OM han är! Det är något i hästväg! Rent bokstavligt. Han står i hästens väg.
 
Nä, men allvarligt. Det är någonting med Colin Farrell. Jag såg honom i Seven Psychopats nyligen och tyckte att han var otroligt vacker. Innan alla ni tjejer där ute börjar lägga kommentarer i stil med "nä han ser ju ut som en överkörd flodhäst", vilket alltid händer så fort jag skriver om snygga män, ska jag här presentera BEVIS för Colin Farrells snygghet. "Men Simon, hur bevisar man att någon är snygg?" Jo, man gör ett snyggogram:
 
 
Precis på samma sätt som ett parallellogram ibland kan fungera som ett graviditetstest så kan ett snyggogram fungera som snygghetsbevis. Det enda man behöver göra är att rita ut ett antal punkter i personens ansikte och räkna ut arean av de områden som ringas in. Om måtten överstiger fem radianer har du troligtvis räknat fel.
 
Men egentligen är det sak samma med arean. Det man ska leta efter är de små pitecknena som dyker upp på kinderna ibland. Då vet man att det är en sjukt snygg person.
 
Vilket tramsigt inlägg det här var. Jag är trött.

Hej igen bloggen!

Det var inte igår! Hur är det? Jo, det är bra. Ja precis. Vad roligt! Okej. Ja vi borde ta en öl nån gång! Nice. Vi hörs! Ja jag skriver på facebook någon gång.
 
Bloggen har blivit som en gammal vän. Tänker sällan på den, men ibland får man ett oförklarligt sug att återse den. Och så ses man. Och så säger man: "det här får vi göra om!". Och så går det några år till nästa gång.
 
Jag saknar det här med att ha mitt liv dokumenterat på ett och samma ställe. Att bara kunna scrolla sig förbi olika faser jag en gång i tiden gick igenom. Även om texterna mestadels består av trams minns jag saker när jag läser dem. En text påminner mig om skolan. En annan om jobbet. En tredje om kärleken.
 
Jag saknar dialogen jag hade med läsarna. Eller snarare: komplimangerna jag fick. "Du är så bra på att skriva" sa folk. Ibland lyckades jag till och med beröra folk. Det var stort. Under en period hade jag 200-300 unika läsare per dag. Tjejer skrev kommentarer om hur de var "lite kära" i mig. Motivationen till att skriva var på topp, om man säger så.
 
En del inlägg skäms jag för. Det är bra, det betyder att jag har utvecklats.
 
En del inlägg är jag väldigt stolt över. Men det skulle inte funka att publicera dem idag. Det saknar jag också, ansvarsfriheten. Det var så det kändes i alla fall. Att jag kunde skriva precis vad som helst utan några negativa konsekvenser. Idag vet jag bättre.
 
Så nu till det viktiga: vad gör jag idag?
 
Jag vikarierar på SVT Smålandsnytt i Växjö. Bor i en stuga mitt i skogen. Yoloar. Swagar. Ni vet. Cool guy stuff. Här kommer en selfie som illustrerar detta:

 
Varsågod, framtida Simon. Nu vet du vad som hände den 17 september 2014. Du stod i ett kontrollrum och böjde tummen jättemycket uppåt. Eller ja, bilden var ju tagen vid ett tidigare tillfälle. Men det blir alldeles för krångligt att få med just den infon i ett blogginlägg.

Fläktar-i-håret-effekten

Jag tvingas ta en ståplats i den överfulla spårvagnen. Men det är okej, jag kan behöva lite motion, resonerar jag. Ja, att stå upp är motion i min värld.
 
Spårvagnen tar fart. Svalkande luft fläktar från fönstret bredvid mig. Mitt hår fladdrar. Och plötsligt känns det som att jag är med i en film. Jag kan se bilden: en blond lång man i solglasögon håller i stången i mitten av vagnen. I förgrunden skymtar några suddiga medpassagerare, men den blonda mannen är i fokus. Han funderar över någonting. Något storartat. Han vet saker om världen, saker som ingen annan förstår. Det syns i hur han för sig, hur han stirrar rakt ut i luften, hur han är helt oberörd av vinden i håret. Hur han är alldeles, alldeles jätteseriös.
 
Kanske har han problem hemma. Eller så funderar han över livet, vad som betyder något. Egentligen. Men ingen vet vad som döljer sig där bakom. Den långa blonda mannen har inget behov av att få andras bekräftelse.
 
Jag svävar iväg. Hittar på ett manus till min egen spårvagnsresa. Det dröjer inte länge innan allt blir väldigt meta, plötsligt förstår jag att det är just det här fläktandet som triggar mitt storhetsvansinne. Hela mitt liv har jag strävat efter att vara häftig, och det här dagdrömmandet är min chans att vara superhäftig.
 
Jag tror att det är en av anledningarna till varför jag tycker det är så ledsamt att TV4:s lokalstationer lägger ner. Mitt behov av att vara häftig. Det var ju väldigt häftigt, det här jobbet. Och när folk frågade var jag jobbade så var jag så stolt över att få säga "TV4 Göteborg".
 
Nu får jag hitta någon annanstans att känna mig häftig. Tack för allt, kära kollegor!

Rhodosraggarna

Jag blev anklagad för att ha "Rhodosraggarstilen" häromdan. Det som åsyftades var min djupt urringade t-shirt, samt det faktum att jag aldrig hade kunnat bli en bra hipster (det vill säga: se bra ut med pipa plus jätteskägg). Vi skojade lite och sen var det inget mer med det.
 
Några dagar senare hittade jag de RIKTIGA Rhodosraggarna. När de inte är på Rhodos hänger de tydligen på Summerburst (en festival för elektronisk musik, red:s anmärkning till alla 40-plussare).
 
De är as, Rhodosraggarna. Vidriga jävla as.
 
Av alla Rhodosraggare jag såg på Summerburst så var det en som stack ut. Han var Rhodosraggrigare än något annat jag någonsin har sett. Vi kan kalla honom Pelle.
 
Pelle stod i barområdet. Han såg ut att vara tagen direkt ur någon parfymreklam. Bar överkropp. Solbränd. Kortklippt. Jag ville strypa Pelle. Pelle var störig. När som helst kunde man flyga en meter eller två för att Pelle genom att knuffa någon hade skapat en dominoeffekt. Ibland medvetet, ibland omedvetet. Det är klart att man får räkna med trängsel på festival, men det var få som visade på ett så onödigt aggro beteende som Pelle.
 
Pelle ville bilda moshpits nästan hela tiden. Pelle puttade undan alla som stod där han ville ha sin moshpit. Pelle glad. Pelle leka pajas. Pelle dansa i ring. Pelle skaka öl. Pelle spruta överallt. Pelle glad.
 
Öl i Simons hår. Simon arg.
 
Simon knyta näven i fickan.
 
Vad skulle det tjäna till, liksom? Hade han slutat hålla på om jag sagt till? Det hade blivit tjafs. Och man orkar ju inte tjafs på en festival där man ska vara glad.
 
Så jag nöjde mig med att gå en bit därifrån. Ooooooch där träffade jag nästa gäng med barbröstade Rhodosraggare. Som knuffades. Och sprutade öl.
 
Jag hatar det där. Att det (nästan) ses som okej för män att bete sig aggressivt och hänsynslöst. Det var inte någon som höjde på ögonbrynen, direkt.
 
Död åt Rhodosraggarna.
 
Så här såg vi ut när vi var glada, i alla fall.

Guetta.

Hur mitt skägg påverkar utseendet och hånglet (enligt min flickvän)

 
 
Jag har aldrig haft ett tomteskägg, så där får jag faktiskt medge att jag gissade vilt.

En liten uppdatering *VARNING FÖR STARKA BILDER*

HEJ ALLA BLOGGLÄSERZ!!!!
 

Det var inte igår! Vad gör ni nu för tiden? Lite fest kanske? *TV6-killen*
 
Tänkte bara att ni skulle få en liten uppdatering om var jag befinner mig i livet och så.
 
Idag ska TV4-gruppens styrelse ta beslut om nedläggning av lokalnyheterna. Med andra ord: I'm fucked.
 
Men det är inte det det här inlägget ska handla om. Jag är nämligen fuckad på fler sätt än så. Idag blev jag biten av min flickväns kanin. Det är det det här inlägget ska handla om.
 
Så här ser han ut när han inte biter och mördar folk.
 
Det var hemskt. Allt började i morse. "Kan du ge Rocky mat sen?" Ellinor hade ytterkläderna på. Det är hon som gör allt jobb med kaninen, det var ett av villkoren för att jag skulle gå med på att skaffa en. Men nu hade hon bråttom ut, förklarade hon.
 
"Bröl, jämmer", sa nyväckta jag. "Okej, bra!" sa hon.
 
För att summera allt i en något suddig bild:
 
 
Låt mig förklara händelseförloppet utifrån två perspektiv:
 
PERSPEKTIV 1: människologik

  • vi börjar med de nyttiga pelletsarna eller vad det heter
  • *häller en näve i skålen*
  • okej, han äter inte. Han väntar nog på godiset Ellinor brukar blanda med fulmaten.
  • *tar fram godiset* oj vad speed han fick! *bjuder honom på en bit* Awww, han äter direkt ur handen!
  • *lägger en näve godis i skålen*
  • Varför äter han inte? Han tror väl att jag har kvar allt i handen. Hallå! Där är godiset! Inget i händerna, titta! Det är där! *pekar*
PERSPEKTIV 2: kaninlogik
 
  • mat? Okej. Kan spara det till senare.
  • HÖRDE JAG GODISPÅSEN? JA DET GJORDE JAG JAJAJAJAJAJAAAAAAAAAAAAAAAAA GE MIG
  • GODIS GODIS GODIS
  • OM JAG HOPPAR I MATSKÅLEN FRAM OCH TILLBAKA KANSKE HAN SKYNDAR SIG ATT GE MIG GODISET
  • MJOM MJOM EN BIT!!!!! JAAAAA!!!! JAG VILL HA MEEEEEER!!!!!
  • hmm. Tror bestämt jag hörde ljudet av godis som föll ner i en skål. Bäst att jag ignorerar det och fortsätter leta i människans hand.
  • ÄR DET GODIS ELLER ÄR DET ETT FINGER SOM PEKAR NER I SKÅLEN????? JAG FATTAR VERKLIGEN INTE KONCEPTET MED ATT PEKA ALLTSÅ!!!!! DET SER UT SOM ETT FINGER MEN JAG TROR DET ÄR GODIS ÄNDÅ, DAGS ATT KÖRA MITT BERÖMDA HOPPBETT!!!!
Det var blod överallt. Inte helt olikt den här scenen i Monty Python and the Holy Grail:
 
 
Efter flera minuters intensivvård på Sahlgrenska kunde läkarna stoppa blödningen med ett plåster.
 
 

7 saker om 2013 - en personlig årskrönika

1. Utseendet

 
Just precis exakt nu ser jag ut så här:
 
 
Inte mycket som har hänt under året här inte. Jag testade en radikalt kortare frisyr ett tag. Den växte och blev till en lång frisyr igen. En gång hade jag ett Svampbob Fyrkantsplåster på tummen som jag dagen innan hade lyckats skära upp med min nya lökhackare. En lökhackare vars enda syfte är typ att omöjliggöra spontanamputationer av fingrar. Så det kan bli.
 

2. Flickvännen

 
 
Den här bruden har man lyckats landa dårå. Ja, på riktigt. Nej, det är ingen random bild jag har laddat ner från nätet och önskat att det vore min flickvän. Hon ÄR det!
 
Vi blev visserligen ihop 2012, men det här är vårt första riktiga år tillsammans och det är först nu jag verkligen har landat i det. Ni måste förstå att för min hjärna var nyheten om att jag plötsligt var med flickvän ungefär lika trolig som att... jag vet inte. Någonting väldigt otroligt. Typ att uttrar lärt sig spela pingis. Med raketgevär. Alltså det händer bara inte. Och när det dessutom handlade om kvinnan som jag trånat efter i något år så var det inte lätt att orientera sig i verkligheten.
 
Hon är min motvikt, energimässigt. När jag är passiv, eller "valium" som vi brukar säga, så är hon den aktive. Hon är snäll, hon har en fantastisk humor och hon förstår när jag försöker skämta men skrattar oftast inte åt det. Hon är inte den som skrattar bara för att vara artig. Det älskar jag med henne. Hon står på sig i alla lägen. Om hon har fel kan hon erkänna det, men enligt egen utsago har hon aldrig fel, så det spelar ingen roll. Hon sopsorterar. Bara det är ju totalt megasjukt i min värld. Att hon bryr sig om miljön och sån skit. Usch!
 
Hon är min coach, min vän, min älskade. Och hon har gett mig ett grymt 2013. Ellinor heter hon.
 

3. Om jag har träffat Magnus Uggla än

 
 
Ja. Han var så otroligt glad över att se mig att han knappt fattade det själv, därav hans likgiltiga utseende i bilden ovan. Där har ni min radikalt kortare frisyr, förresten.
 

4. Kaninen

 
 
Vi har flyttat ihop också, nämnde jag det? Jag och Ellinor alltså. Inte kaninen. Eller jo, det har vi ju kan man säga.
 
Den vanligaste frågan jag får när folk får reda på att vi har kanin är:
 
VARFÖR????????????????
 
Ja, de kanske inte skriker i caps lock, men de är alltid mer eller mindre förvånade.
 
Jag brukar svara:
 
Ja du... Min flickvän ville ha en och jag är typ världens största toffel, skjut mig. Nä, men jag fick henne att lova att den inte skulle bajsa utanför buren (det gör den ibland), att lukten i lägenheten inte skulle avvika från det normala minsta lilla (det gör den) och att jag inte skulle påverkas negativt av kaninens närvaro på något sätt (det gör jag). Men jag har blivit lite förtjust i honom, det måste jag erkänna. Rocky heter han.
 
 

5. Jobbet

 
Under 2013 blev jag istället för praktikant inhoppsvikarie på TV4 Göteborg. Efter att ha gått ut JMG i somras blev det fler och fler tider på TV4 och något färre tider på Maxi. Så jag har i princip jobbat heltid som tv-journalist under hela hösten, och det känns helt otroligt bra. Jag älskar jobbet! Man får lära sig något nytt varje dag. Ena dagen gör jag reportage om reglerna för skolskjuts, den andra är jag på rättegång och på den tredje tramsar jag omkring med barn på en nybyggd lekplats.
 
Här är några av mina favoriter från året:
 
Kanske den första intervjun med en orangutang någonsin:
 
Jag blir hypnotiserad. Och ja, det funkade faktiskt! Delvis i alla fall. Det var mycket som inte funkade på mig, men allt fick inte plats i inslaget.
 
Som ni kanske vet har det varit en himla karusell här i Göteborg angående det här med folkomröstning om trängselskatt eller inte. GT startade en kampanj för att det skulle fokomröstas om saken. Det kändes skönt att få in lite folk som var FÖR trängselskatten.
 
 

6. YOLO

 
Jag har använt uttrycket yolo rätt ofta under 2013. För dig som har bott under en sten ett tag kan jag säga att det står för "You Only Live Once" och att det används som argument för i princip vilken jättedum sak som helst. Slamdunka takfläkten med en medicinboll? Yolo! Supa sig redlös trots att man ska upp och jobba imorgon? Yolo! Lägga in en stöt på kompisens förälder? Ja, ni fattar.
 
I början var det bara på skämt. Men det gick överstyr. Jag kan ibland känna en sån fruktansvärd tomhet.
 
 

7. Fritidsintressen

 
Om man måste utse en sida av mitt liv som årets förlorare så är det mina fritidsintressen. Det är liksom inte det viktigaste längre. Är det det här man kallar att bli vuxen? Hua!
 
Jag spelar inte lika mycket dator längre, och bloggen uppdateras inte i närheten lika ofta. Jag kan sakna det ibland. Det var en speciell känsla att ha så många läsare här som jag hade ett tag. Och datorspelen har ju alltid varit min verklighetsflykt.
 
Men det behövs inte lika mycket verklighetsflykt längre. 2013 har nämligen varit året då min verklighet har blivit många steg bättre.
 
GOTT NYTT ÅR PÅ ER!!!

De första stegen

Jag var skeptisk, men till slut kunde jag inte stå emot. Jag tog de första stegen. Aldrig kunde jag ana att det idag skulle ta upp en så stor del av mina tankar, min tid och mina känslor.
 
Det var som att ge sig in i en djungel. I början var det rätt så tomt. Efter att ha letat en stund lyckades jag hitta några av mina kompisar i en liten hydda. Vi snackade mest om ingenting och hade det allmänt gött. Ibland surrade några insekter förbi. Obetydliga i sig, men de vittnade om någonting mycket större: vi är inte ensamma. Det finns mer liv där ute i djungeln.
 
Förstår ni vad jag pratar om ännu?
 
Jag gav mig ut på upptäcktsfärd. Det tog inte lång tid innan en... ja, låt oss säga en struts. En struts fångade mitt intresse. Inte för att strutspopulationen i djungeln är särskilt stor eller överhuvudtaget existerar, men struts låter ju så roligt. Struts. Liksom.
 
Ja, i alla fall, jag jagade efter strutsen, jag ville ju se vad den höll på med. Struts. Och nu börjar det bli spännande, hörrni! För strutsen ledde mig till en hel flock med djur av olika arter. Det var björnar och papegojor och krokodiler och ugglor och flodhästar och sköldpaddor och alla hade de en sak gemensamt. De brölade. Jag var tvungen att verkligen, verkligen lyssna och filtrera i mitt huvud för att kunna urskilja vad ett enskilt djur ville säga.
 
Jag var nyfiken. Och jag lyssnade, antagligen mer än vad jag gjort under hela min livstid. Alla djur hade sina egna historier att berätta.
 
Mitt i allt stod ELEFANTEN!!!!! Jag fick en impuls att skriva ELEFANT, MOTHERFUCKER!!!! men det låter rätt sexistiskt, är det inte dags att sluta använda det uttrycket nu? Kan vi inte köra på något mer könsneutralt? ELEFANT, PERSONFUCKER!!!! ELEFANT, HUMANFUCKER!!!! ELEFANT, PEOPLEFUCKER!!!! Välj alternativet som får din båt att flyta, så att säga.
Ja, elefanten i alla fall. Den var stor, den hördes mest och alla andra djuren respekterade den. Om elefanten började prata om vilket som är det bästa sättet att samla in mat så började alla andra också prata om hur man samlar in mat.
 
Nu måste ni väl fatta?
 
En bit bort fanns en till djurflock. Deras ledare hette Mats Dagerlind. "PK-media!!!" skrek de. "Etablissemang, kulturberikare, extremvänstern!" Elefanten, som är en sorts blandning av Lady Dahmer, "Inte rasist men", Sinoes och alla deras följare, brölade tillbaka: "rasister, fascister, nazister, kvinnohatare!!!"
 
Det pågår ett krig på Twitter. Ni anar inte, alltså! Folk är spritt språngande galna, men samtidigt så vettiga. Hur går det ihop, kanske ni undrar. Jag tror det är begränsningen på 140 tecken per tweet som gör det. Man måste uttrycka sig så radikalt och aggressivt som möjligt för att göra något som helst intryck på folk.
 
Men som sagt, ofta ligger det något mycket tänkvärt bakom de hårda orden. Jag har lärt mig så otroligt mycket av mitt Twitterflöde. Argument för och emot fritt skolval, hur en hbtq-persons vardag kan se ut och framför allt: vilka privilegier jag har som vit man. Men det gäller att filtrera. Alla är verkligen tvärsäkra på att de har rätt. Och de tar ofta till alla möjliga retoriska knep för att fälla meningsmotståndare. Halmgubbar, svepande formuleringar, personangrepp, ja det kanske är sådant man får stå ut med om man hänger på en plattform för "mikrobloggar".
 
Jag rekommenderar alla att skaffa Twitter. Det är bra, men påfrestande. Som härskarringen, typ. Eller nåt. Liksom. Yolo.

Varför går det inte att kommentera?

Det går inte ens att klicka in sig till enskilda inlägg. Min blogg uppför sig mycket underligt just nu, och jag är ganska säker på att jag inte har rört någonting i koden. Någon som vet vad det kan vara för fel? Lämna en kommentar i så fall!
 
Did you see what I did there? Yeah. Humorgeniet, det är jag det. Oh, yeah.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0