Tycker du att jag inte är tillräckligt seriös?



Då ska du få se på grejer! Oj oj OJ, vad du ska få se på grejer!

De senaste veckorna har jag och ett gäng klasskamrater hållit på med ett teknikmagasin för unga, både på webben och som papperstidning. Jag har agerat bildchef, och även skrivit lite i form av den här artikeln om Counter-Strike-veteranen Dsn.

Under arbetets gång livestreamade vi från redaktionen. Det var ingen kul stream. Inte kul alls. FÖRUTOM när jag bestämde mig för att gå ut och intervjua mina klasskamrater i den rivaliserande redaktionen Urbo, bland annat angående näthatet som riktades mot mig efter att jag råkade få den brutala solbrännan som ni kan se i föregående blogginlägg. Klippet kan ni se här (spola fram till 47:50).

Annars då? Jorå, tar kandidatexamen på måndag. Kandidatexamen i journalistik. Sjukt seriöst. Vem kunde tro det för tre år sedan? Att jag skulle bli seriös? Att jag skulle plugga till journalist? Att jag skulle skriva det här blogginlägget?

Svindel.

För en gångs skull...

...är det JAG som blir intervjuad, och inte tvärtom! Det är en artikel i den GU-baserade tidningen Spionen om Life Writing, där jag får tjöta lite om bloggar.



Länk till artikeln ->

Lena Mellin - Aftonbladets överexpert


Lena Mellin

Förra hösten var jag på ett seminarium om Littorin-affären. Som en del av er säkert vet var det Aftonbladet som publicerade uppgifter om att Sven-Otto Littorin, den f.d. arbetsmarknadsministern som några dagar tidigare hade avgått av "personliga skäl", hade köpt sex. Vad bestod dessa uppgifter i då? Jo, att en f.d. prostituerad hade känt igen honom på TV. Rätt lösa bevis, kan tyckas.


Sven-Otto Littorin

I seminariet deltog bl.a. Lena Mellin. Hon slog ifrån sig och sa att kvinnan var "mycket trovärdig" och att Littorin själv vägrade bemöta uppgifterna, trots att Aftonbladet vid flera tillfällen hade konfronterat honom. Om han hade förnekat alltihop hade de självklart inte gått vidare med saken.

Grejen var att han visst hade gått ut med en dementi via sin pressekreterare. Jag minns inte det exakta ordvalet, men det framgick ganska tydligt att Lena Mellin inte ansåg detta vara någon "riktig dementi".

Då tog Janne Josefsson, som satt i publiken, till orda. "Men det måste väl Lena Mellin veta, att idag är det fullt accepterat att ge uttalanden via sin pressekreterare?" Nej, det tyckte hon minsann inte. Vad gör Janne Josefsson då? Jo, han skrattar. Han skrattar rakt ut.

Jag är fullt medveten om att Janne har ett researchteam bakom sig som gör typ 90% av Uppdrag Granskning. Trots det är jag en hopplös Janne-fanboy, och jag är relativt säker på att han vet vad han talar om.

Så i det ögonblicket, när Janne Josefsson började skratta, då sjönk Lena Mellin lite i mina ögon.

Ända sedan dess har jag inte kunnat undvika att märka hur pass ofta hon dyker upp i Aftonbladet som "politisk kommentator". Kan tycka att det är lite lustigt. Visst, hon kan säkert mer om politik än medelsvensken, men vad är det som gör henne till en sådan auktoritet? Jag menar, hon är journalist. Inte statsvetare.

Men det måste ju vara bekvämt för alla AB-journalister att ha en överexpert på redaktionen, någon som kan ALLT. Varför lägga energi på att hitta någon som ägnat år åt att studera ämnet på akademisk nivå när man istället kan fråga Lena Mellin, liksom?



Toppa med Lenas citat! Inga men, gör det bara! Göööörrrr deeeeet!

Faktum sysselsätter staden



Från en organisation präglad av naiva drömmar och infekterad av gatans lag till gröna siffror och nolltolerans. Faktums väg genom det senaste decenniet är nästan lika sned och avig som de hemlösa försäljarnas.


Både innanför Faktumredaktionens panoramafönster och utanför dem har mycket hänt sedan tidningen grundades för tio år sedan. Stampen – en gång Göteborgs Baltimore – har förvandlats till en putsad del av Göran Johanssons evenemangsvisioner. Och Faktum har blivit en fungerande arbetsplats.

– När jag började rådde en machojargong. Man fick inte gola, då tappade man förtroendet. Om det blev bråk i lokalen skulle alla kavla upp ärmarna, ge sig in i slagsmålet och hoppas att man inte fick en kniv i sig, säger Martin Karlsson, tillförordnad chefredaktör.

Han berättar om en organisation i förändring. När han började arbeta med Faktum för fem år sedan satt hemlösa missbrukare i styrelsen och redaktionsmedlemmar hade kärleksrelationer med försäljare. Situationen blev så ohållbar att Faktum tog in en konsult.

– Han åkte runt till organisationer som jobbar med den här typen av människor, där personalen kan hamna i svåra situationer. Han såg på oss utifrån och kunde peka ut saker som inte fungerade. Nu har vi ett helt annat förhållningssätt. Vi ska vara de som står för det friska beteendet, visar upp det normala.


Martin Karlsson

För att kunna fungera som en frisk förebild måste Faktum markera när någon beter sig ”åt helvete”. Den nya inställningen manifesteras med en övervakningskamera som pumpar direktfeed till polisstationen och en larmknapp som kallar sirenerna på tre minuter. Men Martin Karlsson tror inte att Faktum förlorat något i relationen till sina försäljare.

– Det är ju det som egentligen är självklart, att det har stärkt oss. Nu är Faktum ett ställe dit man kan komma och ta en kopp kaffe i lugn och ro. Och det tycker jag har ökat respekten och förbättrat klimatet överhuvudtaget. Det fungerar mer som en arbetsplats vilket är just vad vi är ute efter.

Ingen får vara full eller hög när de säljer Faktum. Vad människor gör på fritiden, däremot, lägger sig tidningen inte i. Inte heller hur de spenderar sin förtjänst.

– Det är den stora poängen många missar. Vi skänker inte bort tidningar och tillåter inte efterhandsbetalning. Försäljarna köper tidningarna. Då tvingas de ta ekonomiskt ansvar och planera sin försäljning.

Många av Faktums 300 säljare har länge identifierat sig som hemlösa och skämts inför familj och vänner. Därför tror inte Martin Karlsson att pengarna är den största moroten att engagera sig i Faktum. Tidningen ger dem en ny identitet.

– Det blir en annan grej. ”Jag är Faktumförsäljare, jag skrev en text i det här numret, jag är med på bild”, illustrerar Martin Karlsson.
– Jag hoppas också att de känner att de blir bemötta med respekt här. Här är de ju inget bekymmer, som de är vana att betraktas som i alla andra sammanhang. De är ”de som stör” eller som kostar pengar och som tar tid. Hit kommer de och är resurser.

Från att ha varit en organisation där alla gjorde allting, är Faktum idag uppdelat i tre grupper.
Den första är distributionen, där de hemlösa köper in sina tidningar. Bakom disken sitter utbildade socionomer som är vana vid att arbeta med utsatta människor. Det är en hård arbetsplats. Inte sällan blir de två anställda hotade eller trakasserade, även om det är betydligt bättre än vad det har varit förr.

Marknadsavdelningen består av fyra personer med olika ansvarsområden. De har hand om administration, företagsprenumerationer, annonser och IT. Själva redaktionen är på sju personer. Martin Karlsson beskriver det som en fri arbetsplats.

– Det spelar ingen roll om du kommer in nio eller tio, det spelar ingen roll om du sitter hemma på kvällen och skriver. Har man ett kreativt yrke tycker jag att det är vettigt. Men det gör ju ibland att man känner ”fan, nu vill jag ha möte med alla” och så är ingen här, säger han.

Generellt räknar man med att varje journalist ska producera ett större reportage och en mindre grej för varje nummer. Utöver det tar man in frilansmaterial, som utgör ungefär hälften av tidningen. Oftast är det speciella ”frilansstammisar” man köper ifrån.

– Vi har en speciell ton i tidningen, och när en frilansare väl har fattat det tar vi gärna in mer från den personen.

Vad exakt som definierar den här tonen är en svårare fråga.

– Man får skriva vad fan man vill, bara det blir bra. Vi har ganska högt i tak. Skriv toksubjektivt eller knastertorrt, bara det blir gött.

Faktum har inget direkt vinstintresse, men har ändå gått plus två år i rad. Martin Karlsson förklarar framgången med att de nu i högre grad fokuserar på det de är bäst på: att ge hemlösa en sysselsättning.

– Förut har det varit massa andra projekt. En gång försökte vi starta en restaurang, till exempel.

Inkomsten kommer främst ifrån tidningsförsäljningen. På annonsfronten ser det mörkare ut. Medan andra tidningar har en tydlig målgrupp är det svårt att se ett speciellt mönster hos Faktum-läsarna. Det enda de har gemensamt är att de är ifrån Göteborgsområdet. Därmed blir det svårt att locka till sig annonsörerna, som ofta vill rikta sin reklam till en speciell målgrupp.

– Vi har aldrig fått snurr på det helt enkelt, säger Martin Karlsson.

Utöver försäljnings- och annonsintäkter får tidningen även in ett viktigt, men på intet sätt avgörande, bidrag från Göteborgs stad. På frågan om vad det är för sorts bidrag rycker Martin Karlsson på axlarna.

– Det är ett allmänt bidrag, bara. De tycker väl att det vi gör är viktigt.

Faktum är just nu inne i en förändringsfas. Martin Karlsson berättar om Faktums motsvarighet i Stockholm, Situation Stockholm, som har dragit ifrån rejält upplagemässigt. De satsar mer på underhållning och mindre på samhällsgranskning, något som Faktum måste ta efter, i viss mån.

För att illustrera sin poäng pekar Martin Karlsson mot de upphängda Faktum-omslagen på väggen. Förändringen är redan synbar. Från att ha haft teckningar eller konstnärliga fotografier på framsidan är det nu riktiga människor som dominerar. Senaste omslaget: en cigarrökande golfare i stridshjälm.

Simon Krona & Mattis Wikström

Ett beroendeframkallande nyhetsflöde

Att gå i skolan just nu är sjukt kul. De senaste veckorna har vi hållit på med radio, innan dess TV och innan dess press. Och nej, det betyder inte att vi har suttit på föreläsningar, utan vi har verkligen HÅLLIT PÅ med press, tv och radio, d.v.s. varit ute på fältet och jagat riktiga nyheter. Det känns som hälften utbildning, hälften arbete.

Under hela den här tiden har vi i skolan haft tillgång till TT:s nyhetsflöde via webben. Det känns sjukt häftigt att vara före de flesta andra med att känna till en stor nyhet. Idag hade jag smittats av någon form av TT-hets, jag kunde inte hålla mig ifrån den tabben utan var tvungen att kolla var och varannan sekund om något nytt hade hänt i Japan. Tyvärr skulle vår nyhetssändning vara hårt lokalvinklad, så några utrikesnyheter var det inte frågan om.

Nu ser jag på Aftonbladet att FN har röstat igenom ett flygförbud över Libyen, vilket i princip innebär att USA, NATO och ett antal arabländer om några timmar kommer att börja droppa lite bomber över Gadaffi.

I och med att det är mitt i natten och att de flesta sover så får jag lite samma känsla som när jag läser TT. Jag är först. Det kittlar i hela kroppen, och jag får det åter igen bekräftat: jag har valt världens häftigaste utbildning.

Reportage: Skratteriet

Ett gott skratt förlänger livet, brukar man säga. Men få vet hur mycket sanning som ligger bakom det gamla talesättet. Vår reporter (läs: jag) har träffat skrattpedagogen Ann-Britt Ternander. Hennes jobb är att få folk att skratta - för hälsans skull.



"Nu ska jag göra något produktivt!"

Så jag satte mina nya redigeringskunskaper på prov och komponerade denna nyhetssida. Håll till godo!



KLICKA FÖR ATT FÖRSTORA

En chalmerist rakt igenom


Lussefest 1954 i ritsalen, där det mesta av det sociala livet utspelade sig. Alla luciafirare på bilden blev så småningom "män i staten" eller framgångsrika företagare.

När Sven Mellquist gick på Chalmers hade kårhuset precis invigts. På tentorna räknade man med räknesticka istället för miniräknare. Föreläsningarna var obligatoriska, men det gjorde inte så mycket. Man kunde ju alltid be kompisarna att skriva namnet på närvarolistan.
Men de starkaste minnena från Chalmers kommer ändå från festandet.


Sven Mellquist, 80 år, sitter vid borden bredvid kårhusets stora entré och dricker kaffe. Ingen mjölk, inget socker. På bordet framför honom ligger ett USB-minne, senaste numret av Tofsen och en bok som ser mycket gammal ut. Han presenterar den som Chalma Mater, en bok om Chalmers historia, och visar en svartvit bild på kårhuset från 1952 då det invigdes.


Redan under sin uppväxt i Mölndal drömde Sven Mellquist om att bli civilingenjör. Han klarade skolarbetet utan några större bekymmer, så när väl chansen fanns där kändes det naturligt att förverkliga drömmen på Chalmers. Från början ville han bli flygingenjör precis som sin farbror, men efter att densamme hade dött i en flygolycka kändes det inte lika lockande längre. Valet föll istället på maskinteknik. Då kunde han bli vad som helst efteråt.


Sven Mellquist är en lugn man. Han tar in frågorna, bearbetar dem i några sekunder och svarar sedan i ett fast tempo utan att stanna upp, utan att tappa bort sig.


Han berättar om hur Chalmers hjälpte honom att hitta kärleken. Allting började med en tenta.


–Jag hade det ganska lätt med studierna, men visst var det lite tufft i början. Jag minns min första mattetenta. Det var så svårt att jag trodde jag att jag hade fått in fel papper.


Det dåliga tentaresultatet tvingade honom att göra någonting han aldrig hade gjort tidigare: räkna matte på lördagar. Under en av dessa lördagar blev han hungrig av allt pluggande och bestämde sig för att gå ut och köpa korv. På andra sidan Karl Johansgatan, i förskoleseminariet, pågick en skoldans. Han övervägde sina alternativ: matte eller skoldans? Det blev dansen.


Där träffade han Evy, kvinnan som han senare skulle vara gift med i 50 år.


Sven och Evy efter att ha förlovat sig på en RASP-fest 1955


1956 fick Stockholm sin första kvinnliga taxichaufför och IBM uppfann hårddisken. Samma år började Sven Mellquist söka jobb i närheten av Vadstena, dit Evy hade flyttat. Han fick napp på Husqvarna Vapenfabrik, som det hette på den tiden, där han stannade i ”alldeles för många år”.


–Jag ville gå vidare, men varje gång jag var nära på att hitta någonting annat satte de mig på en annan roll inom företaget.


I 20 år hoppade han omkring bland de olika avdelningarna och klättrade i företagshierarkin. Till slut var han chef för motordivisionen, positionen precis under VD. Då bröt han sig äntligen loss och ägnade resten av sin karriär som VD på flera olika mindre företag, t.ex. Forss-Parator, Sinjet System, Sörlings och Svenska Småbuss.


En bit bort sitter fyra studenter med ett berg av böcker och papper framför sig. En tjej plockar upp en påse Extra-tuggummin från sin väska och bjuder laget runt. Egentligen borde de väl plugga, men de sitter mest och pratar. Just då berättar Sven Mellquist om hur viktig gemenskapen på Chalmers var för honom. Hans föräldrar hade inte råd att ha alla sina sex barn i realskola och gymnasium, så han fick gå en korrespondensutbildning.  Han fick hem frågor på posten som han sedan svarade på och skickade tillbaka. Att komma till Chalmers var som att gå från den ena ytterligheten till den andra, från stillhet till fest.


När han får frågan om vilka som är hans tydligaste minnen från Chalmerstiden är det just festerna och det sociala som står i centrum.


En av de minnesvärda tillställningarna utspelade sig på Svenska Mässan. Där bjöds det på fördrink i form av festisar på tetra pak. Vändningen kom då ett rykte började sprida sig i lokalen: det är alkohol i förpackningarna. Det visade sig att arrangörerna hade injicerat sprit i de flesta av festisarna, men inte alla. En aning förvirrad stämning uppstod då ingen kunde vara säker på om man borde känna sig påverkad eller inte.  Senare serverades ärtsoppa på ett lite annorlunda sätt; maten kördes in i lokalen med gaffeltruck, och avslutning med svart tårta.


Sven Mellquist kan först inte komma på någonting som var dåligt med Chalmers, men till slut släpper det.


–Man älskade ju inte alla professorerna, säger han. Jag kan tänka mig att det är mer demokratiskt idag mellan lärare och studenter. Det är lättare för studenterna att själva ge synpunkter och påverka sin utbildning.


Han tar också upp de tekniska begränsningarna. Det delades inte ut särskilt många kompendier. Istället köpte och sålde man kopior av föreläsningsanteckningar sinsemellan.


Om man ville göra avancerade beräkningar var man tvungen att använda det linjalliknande verktyget räknestickan. Med rätt teknik gick det rent av att räkna med decimaler.


Sven Mellquist har aldrig riktigt släppt taget om Chalmers. Efter examen gick han med i Chalmerska Ingenjörsföreningen som är ett nätverk för färdigutbildade civilingenjörer. Idag är han också aktiv i Senior Emil, en gruppering  för de lite äldre chalmeristerna.


Även under sin studietid var han en flitig föreningsmänniska. Exempelvis var han med i  styrelsen för C.S., föreningen som tog initiativ till i princip allt vi idag betecknar som delar av Chalmerskulturen.


Ett tag var han medlem i kören, men det var mest för middagarna och punschens skull.


–Jag är inte vidare musikalisk, säger han. De sa till mig att jag fick vara med så länge jag mimade på konserterna.


På hans finger sitter ingenjörsringen som ett tecken på hans civilingenjörstitel. Han tar den mellan tummen och pekfingret och granskar den noga. Chalmers motto ”Avancez” ska finnas ingraverat där någonstans, men nu har den slitits ut så mycket att det knappt syns längre.


Nyligen besökte han Chalmers pubrunda. Självklart blev Maskins sektionslokal Winden det första stoppet. Problemet var att han inte hade något studentkort. Han försökte med att visa upp ingenjörsringen, men det räckte inte.


Det var först efter att Sven Mellquist hade lyckats övertyga portvakterna om att han en gång i tiden hade varit ordförande för deras sektion som han till slut blev insläppt.


Omdömet?


–Det var lite för hög musik, man kunde ju knappt prata. Men ölen var god i alla fall.


Text: Simon Krona
Foto: Svens privata bilder

Publicerat i Tofsen 1/12 -10

Reportage: De eviga kaffedrickarna



Det finns olika typer av gäng. Vissa åker motorcykel, andra tittar på fotboll. En tredje kategori träffas varje morgon på samma café, dricker samma kaffe och pratar sport. Detta i tiotals år i sträck.

ICA Maxi Kungälv har ett café med extremt lojala stamkunder.

Klockan är 08:40 och ett rött band spärrar av det stängda konditoriet. Genom pantmaskinernas surr kan man urskilja hur två röster utbyter artighetsfraser. En CashGuard rasslar till och spottar ut växel.

Urban Romec står framför bandet och väntar.

– Jag brukar alltid komma lite tidigare, säger han. Jag kan stå här en stund, det är ingen brådska.

Efter några minuter bestämmer han sig ändå för att tjuvstarta lite. Han går under bandet, tar sig en kölapp och sätter sig vid ett av de runda borden. Han lutar sig tillbaka och drar handen genom det ljusa, tunna håret.

Just nu går Urban på rehabilitering. För ett tag sedan fick han en lättare form av psykos.

– Jag lyssnade för mycket på mig själv och för lite på andra. Till slut fick jag en riktig utskällning av farsan. Då bestämde jag mig för att söka hjälp.

Urban vet inte exakt hur länge han har varit stamkund på Maxis café, men gissar på tre-fyra år. Tre dagar i veckan går han dit och beställer det vanliga: en chokladboll och en kaffe.

Han tycker att morgonfika är ett bra sätt att hålla kontakten med sina vänner. De brukar vara ett gäng på ungefär fem personer, men idag ser det ut att bli färre.

Britt-Lois Lindh går från bord till bord och tänder värmeljus. Av sina 38 år har hon spenderat nio på Maxi, två som chef för cafét. Ända sedan 06:00 har hon gjort mackor, ställt fram fikabröd och förberett inför öppningen.

Britt-Lois och Urban hälsar. Under åren har de så smått börjat lära känna varandra.

– Han är väldigt social och pratglad, säger Britt-Lois. Och chokladbollar är det enda han äter!

En äldre man böjer sig under det röda bandet, hälsar på Urban, tar en kölapp och sätter sig allra längst in i cafét. Det är hans vanliga plats. Ingen annan vågar sätta sig där.

Han presenterar sig som Curth Olofsson. Han är en del av stamkundsgänget ”Antikrundan” som de själva kallar sig. Av andra kallas dem helt enkelt ”Gubbgänget”.

Liksom de flesta i Antikrundan bor Curth väldigt nära Maxi. Det är den största anledningen till varför det har blivit deras naturliga mötesplats. Men det hyfsade kaffet bidrar också, förstås. De enda gångerna de har mötts någon annanstans var under en kort period i somras då de istället gick till ett café nära busstationen. Där fanns det uteservering.

Snart börjar herrarna droppa in en efter en: Kent Andersson, Kenth Persson, Lennart Höggren. Alla tar de en kölapp det första de gör. Stämningen är skämtsam.

– Titta, idag har vi en journalist med oss, säger Curth. Synd att inte Larry är här, då hade han kunnat skriva en hel roman!

Till slut kommer Britt-Lois ut för att lossa det röda bandet. Som på kommando rusar alla fram mot kassan.

På glasdisken står en prislista i form av en liten svart tavla. ”Kaffe - 5kr” står det överst. Bakom glaset ligger räkmackor uppradade. 60 kronor styck. Det doftar av kaffebröd och bakverk.

Antikrundan träffas i cafét varje vardag för att ”prata och lösa världsproblem”. Ingen verkar veta med säkerhet hur många som faktiskt ingår i gänget. Det enda de vet är att häromdagen var de nio som satt runt samma bord, men det händer inte så ofta. Andra skiftet brukar inte komma förrän vid tolvtiden.

Samtalsämnena skiftar snabbt: i ena stunden pratar de om hockey, i nästa diskuteras det huruvida whiskey under tungan kan bota sjukdomar eller inte. Om någon pratar för länge är de andra inte sena med att påpeka detta.

Lennart Höggren berättar om ett starkt minne från cafét. Det var vid öppningstid och en kvinna hade ställt sig i kö utan att ta någon kölapp.

– Jag gick såklart före. Vi började gräla och hon berättade för mig vilken jävla idiot jag var, sen stormade hon ut ur butiken. Har aldrig sett henne sedan dess.

Bakom glasdisken, utom synhåll för caféets gäster, ligger ett litet kontorsutrymme. Det finns höga stolspallar att sitta på, men Britt-Lois Lindh väljer att istället halvsitta på den höga bordsytan bakom henne. Hon pratar om konditoriets roll i butiken, hur det framför allt handlar om kundservice.

– Du vet hur det är när man är superstressad och måste handla. Det är liksom inte pretentiöst, utan här kan kunderna bara få någonting snabbt att äta.

Även om cafét tillhör Maxi-butiken beskriver Britt-Lois jobbet som att ”leva i sin egna lilla värld”. Man har ett eget sortiment, egna arbetskamrater och en närmare relation till kunderna än vad de har i övriga butiken. Antikrundan har hon bara gott att säga om.

– De är jättegoa. Om de har varit för tykna kommer de alltid fram efteråt och frågar ”du tar väl inte åt dig va?”

Konditoriets framtid är oviss. Butiken är under ombyggnad och konkurrenten Coop ska dessutom börja bygga ett varuhus alldeles i närheten. Men varken Urban eller Antikrundan ger några tecken på en nedtrappning av cafébesöken.

– Om tio år kommer vi att komma hit så där, säger Lennart och pekar på en förbipasserande dam med rullator.


RSS 2.0