Känn ingen sorg

 
"Fy fan...". En tjej med gråtsvullet ansikte är på väg mot toaletten. Gänget som hängde kvar för att titta på eftertexterna och lyssna på lite mer Håkan har precis kommit ut från biografen. Jag kan inte prata. Jag är rädd att rösten inte håller för det. Att den skulle börja darra.
 
Det är lätt att släga sig med ord. "Känn ingen sorg" har beskrivits som "en emotionell resa genom ett sommargöteborg". Det säger absolut ingenting. Tills man har sett filmen.
 
Både mörka och ljuva känslor får ta plats i filmen som är baserad på Håkan Hellströms låttexter. Hans ande vilar över alltihop. Ramar in det. Redan vid filmens allra första sekvens har jag gåshud. Det går inte att stå emot. "Visa vid vindens ängar". Göteborg.
 
Men låt mig vara lite kritisk också. Flera recensenter har menat att Håkanreferenserna har varit så många att det kändes krystat. I ett fåtal fall tyckte jag det också. Men det känns som en småsak. Värre är det att titta på filmen ur ett genusperspektiv. De kvinnliga karaktärerna känns tröttsamt platta, som de så ofta brukar vara. Vi har den sexiga mansslukerskan och så har vi den kampsportande och inte lika sexiga tjejen som huvudpersonen EGENTLIGEN borde vara med.
 
Men fortfarande: Håkan.
 

4/5


Recension av "Svarta oliver"

Så här var det: en vän undrade via sin facebookstatus om det fanns någon bra grekisk restaurang i Göteborg. Jag tipsade om Svarta oliver, ett mysigt litet ställe nära Avenyn.
 
Så här löd konversationen, några dagar efter deras besök:
 
 
Varsågod, Don John och Von Anka. Ni är nu förevigade på min blogg, tack vare en mycket stark recension! Den grep tag i mig, på något sätt. Den framkallade känslor. Och för det vill jag tacka er.

American Pie: Reunion

Välkommen till mitt liv. Alltid ska folk hålla på och stirra på min röv.
 
Mycket har hänt sedan man satt och skrattade/rodnade/kåtade upp sig till webcam-scenen i den första American Pie. Både för karaktärerna i filmerna och för mig själv. Jag har lärt mig många viktiga saker. Till exempel vad sädesvätska är för någonting. Om man vill hänga med i high school-filmer är det högst relevant information. Men jag har också mognat något. Jag kan höra ett skämt och tänka att shit, vad billigt och sexistigt. Eller så skrattar jag bara. Det beror på.
 
Min poäng: att mina förväntningar på den här filmen var höga. Och jag blev inte besviken.
 
Gänget samlas ännu en gång där allting började för en high school-reunion. Jim, webcam_sexy_boy ni vet, brottas med att få ihop sexliv och föräldraskap tillsammans med Michelle ("One time, at a band camp..."). Den lagom attraktiva grannflickan gör inte saken bättre. Finch har rest jorden runt och har fortfarande en viss böjelse för Stiflers morsa. Oz och Kevin, som för övrigt är de tråkigaste karaktärerna i Reunion, har fasta förhållanden. Men saker och ting blir röriga när de träffar sina gamla flammor från high school-tiden. Och Stifler är... Stifler.
 
Handlingen består av en serie fester, med allt vad det innebär i form av alkoholinducerade repliker, konstiga sexsituationer och allmäna pinsamheter. Det är svårt att inte gilla det.
 
På minussidan har vi en hel del klichéer och scener som helt enkelt inte känns trovärdiga. Det här med att folk i filmvärlden vill överge sitt förhållande, alternativt starta ett nytt, bara så där över en natt, what's up with that?
 
Men allt som allt är det en lättsmält och skön komedi som bjuder på många garv. Riktigt kul att se det gamla gänget tillsammans igen.
 

3/5


21 Jump Street



I en tid då filmvärlden återanvänder samma förutsägbara skämt om och om igen kommer 21 Jump Street som en frisk fläkt. För att göra en historia på 113 minuter kort: jag har inte skrattat så här mycket på länge.

I high school var Schmidt (Jonah Hill) nörden, medan Jenko (Channing Tantum) var coolingen. Några år senare möts de igen på polisskolan, där de blir bästa vänner. Efter en mindre lyckad tid ute i fält blir de placerade i en specialgrupp på 21 Jump Street. Deras uppdrag: att infiltrera ett knarknätverk på high school-nivå.
 
Schmidt får med sin nya identitet ikläda sig rollen som skolans cooling. Jenko lär sig umgås med kemipluggisarna. Det låter kanske som ett trött och förlegat koncept, det här med att byta upp sig på stegen av olika high school-roller, men här blir det faktiskt riktigt, riktigt roligt. Det är en härlig blandning av kulturkrockar mellan nörd- och coolinglivet, fräcka repliker och vassa timingar.

Och vilka härliga biroller! Vi har den arga operationsledaren Captain Dickson, som levererar repliker vassare än en jättejättejättevass kniv. Vi har Schmidts och Jenkos kvinnliga kollegor, som ideligen dissar de två grabbarnas polisinsatser. Och så har vi min nya crush: lärarinnan (Ellie Kemper) som har väldigt svårt att hålla kåtheten i styr.
 
Det absolut största berömmet man kan ge en komedifilm, enligt mig, är att den hela tiden överraskar, och det tycker jag att 21 Jump Street gör. Det är sällan skämten kommer som jag förväntat mig dem. Tyvärr finns det vissa episoder i filmen då de inte riktigt lyckas undvika de filmklichéer vi har sett hundra gånger förut. Men de tar aldrig över, och påverkar inte mitt helheltsintryck av filmen.
 

4/5


Tre energidrycker

Häromdagen var jag på jobbet och plockade drickor när jag plötsligt kom till insikt om vilket enormt utbud av energidrycker det finns. Så jag köpte med mig ett par olika och testade.



White Tiger

Smaken: åt Red Bull-hållet, fast inte lika söt.

Kuriosa: Detta är en ekologisk och fair trade-märkt energidryck. Inte för att jag har någon aning om vad det innebär. Jag menar, hur är en energidryck ekologisk? Är det när man avstår från att använda konstgödsel på energidrycksplantorna, eller vadå? Drycken innehåller i alla fall inget taurin, vilket de flesta andra energidryckerna gör. Tack och lov.

Betyg: 2/5

Femme



Femme

Smaken:
citrusfrukter, främst grape.

Kuriosa: utger sig för att vara framställd speciellt för kvinnor. Det märktes. Det framgår rätt dåligt av bilden, men både burken och själva drycken är faktiskt rosa. Då förstod jag direkt vad de menade. En kvinna kan ju inte dricka någonting som inte är rosa, hur skulle det sett ut? Tänk om alla hade tänkt så? "Nämen idag bryr jag mig inte om färgen på det jag dricker". Det hade blivit kaos.

Betyg: 2/5

Utöver detta drack jag Red Bull light, som jag av någon anledning inte fick en bild på.

Smaken: vad tror du?

Kuriosa: .....innehåller inget socker.

Betyg: 3/5

Så bra



Ni vet när någonting är så bra att man inte vet vart man ska ta vägen? När någonting är så idiotiskt bra att man bara vill klä av sig naken, ta fram rivjärnet och börjar skrubba av sig ena skinkan? När det är så bra att man vill äta upp de resulterande köttslamsorna?

Så bra är The Wire. I shit you not.

Drive



Låt oss recensera Drive. Den handlar om Ryan Gosling som är väldigt duktig på att köra bil. Ja, han är rent av så duktig att han får skjutsa hem bankrånare efter att de har utfört sina hyss. Trots dramatiken i det hela säger Ryan Gosling ingenting under hela färden. Han är knäpptyst. Som om inte detta vore coolt nog har han en tandpetare i mungipan. Det är jättecoolt.

Ryan Gosling har en granne. Det är en tjej, och tjejen har ett barn. Tjejen har också en man. Mannen är lite så där småkriminell, vilket inte är så bra. Han har ju barn. Då ska man inte vara kriminell. Då ska man köpa leksaker till sitt barn, så att barnet blir glad hest.

I alla fall. Ryan Gosling och den kvinnliga grannen skapar sig en rätt så intim relation. Hur detta gick till är helt över mitt förstånd. Det är som om de går efter helt andra sociala regler än resten av universum. De ser ut ungefär så här:

1. Försök att aldrig le. Om du mot förmodan känner att du måste le, gör det bara LIIIITE med mungiporna. Och då menar jag inte lite, jag menar FUCKING lite!
2. Ta tusen år på dig att svara på en direkt fråga. Herregud, det är väl ingen brådska?
3. Det är självklart att man dejtar i en bil. "Jag gör inget till helgen... Om du vill ha nån skjuts eller så..." är standardfrasen.

Drive är en film som tar till många nya grepp. Det uppskattar jag. Däremot är jag allergisk mot filmer som tar till nya grepp bara för sakens skull. Ibland upplever jag att Drive gör det. Ni kanske inte tycker det. Men det gör jag. Till exempel när Ryan Gosling i EXTREM slow motion kör in i ett parkeringshus. Jag tycker inte att det är ett tillräckligt spännande skeende för att det ska vara värdigt den extremt långsamma, och då menar jag FUCKING långsamma, slow motion-scenen. Liknande grejer förekommer lite varstans i filmen.

I övrigt är filmen naaajs. Snyggt filmat. Skön musik. Egen stil.

3,5/5


[att kalla den fantastisk (=4) känns som att ta i, samtidigt som en trea hade känts lite för futtigt]

Starbucks öppnar upp i Göteborg

Idag öppnade Starbucks upp sitt första café i Sverige (finns ett på Arlanda också, men det räknas väl inte?) på Centralstationen i Göteborg. Självklart var jag på plats för att uppleva denna historiska händelse.


Kön var lång. Där borta, bakom pelarna, beställer man. Kön fortsatte en bra bit ut i stationsbyggnaden bakom mig.


En tjej delade ut menyer till folket i kön. Noterbart: den minsta muggstorleken är "tall" = 354 ml.


Fullt pådrag bakom disken. Ännu fler som jobbar utom synhåll. I slutet stod en amerikansk kvinna och delade ut kaffet och sa "taejk soe möjkeat" på svengelska.


Och här har vi den! En caffé latté, Starbucks version. Minsta storleken. 35 spänn. Lite sötare än konkurrenterna. Kommer nog gå dit när jag är sugen på något lite sötare, annars är det lika bra med Espresso House, som ju dessutom är lite billigare.

One Day



Jag har nämnt den någong gång tidigare i bloggen, så där i förbifarten - vilket är rätt lustigt med tanke på att det troligtvis är den bästa boken jag någonsin har läst.

Ikväll såg jag filmen, naturligtvis med värmeljusen tända och filten ordentligt instoppad under stjärten min.

Emma och Dexter träffas för första gången efter en examensfest. Allting såg ut att kunna leda till lite vältrande bland lakanen, men dålig tajming gör att de istället bestämmer sig för att vara vänner.

Klipp.

Samma datum, fast ett år senare. Emma jobbar på en snabbmatsrestaurang medan Dexter är ute och ser världen. De håller brevkontakt.

Klipp.

Samma datum, fast ett år senare. Emma jobbar kvar på snabbmatsrestaurangen. Dexter hälsar på och berättar om sin nya flickvän. Emma är lagom road.

Och så där håller det på i 20 år. Vi får se de två huvudpersonerna mogna och upptäcka nya, och inte alltid särskilt goda sidor hos varandra. De får uppleva bland de varmaste av känslor, men de går också igenom perioder av nattsvart mörker. Jag tror de flesta kommer att känna igen sig.

Jag tyckte den var fin. På riktigt. Hjärtat blödde lite. Jag vet att det är löjligt. Jag vet att filmen har fått halvkass kritik. Men One Day, speciellt boken, speciellt SLUTET av boken OCH filmen, kommer alltid att ha en speciell plats i mina tankar.

Recension av mina tår



Har du någonsin sett en människas tår och tänkt "usch, vilka fruktansvärt fula tår!"? Antagligen inte, men nu har du äntligen chansen, för här kommer ett skepp lastat med tår från helvetets innersta väsen. Bokstavligen. Det sägs att det var djävulen själv som skulpterade dessa fötter. Enligt en källa ska han efteråt ha skrattat ondskefullt och firat sitt lyckade hyss med rulltårta.

Stortån är den som utmärker sig mest med dess högst egendomliga form. Först smal, sen fet, sen smal igen. Övriga tår är liksom päronformade. Upp-och-ned-vända päron, beroende på hur man ser det. Ovanpå allt har varje tå en-två bulor av okänd art. Kanske är det brosk. Kanske är det fett. Kanske är det vattenreserver för långa promenader i öknen. Vem vet. Fula är de i vilket fall.

I övrigt fungerar tårna bra. Till exempel kan de göra följande saker:
  • Hålla balansen så att jag kan gå och röra mig normalt
  • Lägga stortån över "långtån" och spänna åt så att det knäcker i lederna
  • Greppa tag i saker, typ pennor, helt utan någon till synes rimlig anledning
I paktetet ingår också två fötter, som jag är desto nöjdare med. Lagom stora. Fin stekyta på undersidan, så att säga, de har ju använts en hel del. Ådrorna syns helt okej, vilket har två fördelar: 1) har hört att många tjejer gillar ådror (vilket ju tyvärr inte spelar någon roll i det här fallet p.g.a. tårnas fantastiska fulhet) 2) det blir lättare för en sköterska att sätta in nålen utifall att fötterna skulle vara i akut behov av dropp.

Sammantaget är det här tår för den som inte bryr sig så mycket om utseendet och istället är ute efter något mer robust. Om du har en thing för att knäcka i leder kan de också vara bra.

3/5


Cannibal Holocaust



Hej på er! Idag ska vi recensera Cannibal Holocaust. Det är en film om kärlek. Kärleken till livet, till familjen och, framför allt, till mat.

Allting börjar med ett filmteam som beger sig ut i djungeln för att göra en dokumentär om en viss infödingsstam som har fått rykte om sig att ha lite annorlunda matvanor. Av okänd anledning försvinner teamet. Bara sådär. Puts väck! Då bestämmer sig folket hemma i USA för att skicka ut ytterligare ett team för att leta reda på det första teamet.

Det andra teamet hittar det första, friska och krya, inte alls spetsade på pålar och uppätna. Det hade ju varit äckligt. Nej minsann, de är hela och mår bättre än någonsin, bara det att de vill chilla i djungeln ett tag... På en påle. Det andra teamet tycker det är lite lustigt, men får ändå med sig det första teamets videofilmer hem.

Resten av filmen går ut på att titta igenom det första teamets videofilmer. Som tur är innehåller de varken våldtäkter, mord eller autentisk djurslakt. Nej, dokumentärsteamet är hur snälla som helst mot infödingarna, som såklart är snälla tillbaka. Filmerna innehåller heller inte en gravid kvinna som blir uppspänd och avrättad för att driva ut den onda anden i hennes sköte. Absolut inte. Det hade ju varit högst opassande att ha med i en dokumentär, liksom.

Cannibal Holocaust är en film man kan se med hela familjen. Här finns någonting för alla, och kanske framför allt för den matintresserade. På ett nyskapande och unikt sätt visar den på ett djup och en mognad man sällan ser komma från sockerpillersindustrin vi kallar Hollywood.

6/5



5 serier, 5 snabbrecensioner

Dexter



En blodsplatterexpert som är beroende av att döda folk lite hipp som happ. De första säsongerna var GRYMMA, resten funkar hyfsat.

3/5


House



En narcissistisk, cynisk, ensam, hyper-intelligent läkare löser medicinska mysterium. En av få serier som blir bättre och bättre för varje säsong, den liksom mognar, hittar sin egna stil.

4/5


How i Met Your Mother



Barney. Stinson. Det är det enda jag tänker säga. Eller nej förresten, jag har en till reflektion: jag börjar mer och mer se det som en dramaserie, snarare än en sitcom. Jag är inte säker på om det är skämten som bär upp handligen, eller om det är tvärtom. Bra är det, i alla fall.

4/5





Entourage





Serien om filmstjärnan Vincent Chase och hans entourage, däribland den ständigt tickande bomben Ari Gold som alltid bjuder på underhållande utbrott. Allting bygger på starka karaktärer och temat "en filmstjärnas vardag".
Ari Gold: Lloyd, do you have Vince? 
Lloyd: No, I have Drama, and he says he's been authorized to tell you that Vince will not speak to you until he, Drama, has a job. 
Ari Gold: Really? 
Lloyd: Really. 
Ari Gold: Really? 
[storms out of his office and into a conference] 
Ari Gold: People. staff meeting has been canceled. You all have one goal today, to get Vincent Chase's brother, Johnny Chase, a job. Any job. I don't care if it's a porn shoot in which he is being gang-raped by a gaggle of silverbacked apes; if there are cameras rolling, everybody wins. Ten grand to anyone who can deliver this to me, TODAY.

5/5



The Wire



Polisen i Baltimore har fått nog av allt knarkande i slumkvarteren. En specialenhet beståendes av löst pack från lite olika avdelningar inom polisen bildas för att knäcka syndikatet lett av överstegangstern Avon Barksdale. Jag har bara sett en säsong än så länge, men är redan såld. Allting är bara så klockrent.

5/5


En filmrecension i bilder



Vi har den här snubben. Han är inte seriös. Han är FUCKING seriös.



Och så har vi den här snubben, som på just den här bilden chillaxar. Men annars: sjukt seriös. Och stark. Jättestark. Man vill liksom inte bråka med honom. För då slår han dig rakt genom ansiktet så att huvudsubstans flyger överallt. Och det vill du väl inte, va? Det hade väl inte varit så kul?

Grejen är att den övre snubben också är stark. Så pass stark att han kan lyfta jättetunga grejer. Typ kylskåp. Flera hundra kylskåp. Så när de här två killarna slåss låter det inte "klapp klapp". Det låter "SMACK, CRACK, KAPOW, DIE BITCH, MY BACK, YOU ARE DEAD, SHIT MAJ-BRITT".



Sen har vi den här tjejen. I filmen är hon inte särskilt lättklädd. Men på den här bilden är hon det.



Den här tjejen är också med. År 2004 vann hon miss Israel, vilket förstås är en stor grej i Hollywood-kretsar. Chockerande nog har även hon vikt ut sig, likt tjejen ovan.

Tjejerna gör inte särskilt mycket för att driva handlingen framåt i filmen. De hade liksom inte BEHÖVT vara där. Men de fungerar rätt bra som julgransdekoration, så att säga.



Sen har vi en massa bilar som låter JÄTTEMYCKET när de är påslagna och kör i ettans växel i 340 km/h på en bakgata i Rio de Janeiro medan både skurkar och poliser ligger hack i häl med shotguns, AK47:or, 9 mm-pickadoller, bepansrade armébilar och rikliga mängder testosteron, allt medan doften av bränt gummi sticker i näsan likt en tusenfoting sticks i näsborren, om man nu skulle råka få in en sådan där, tillbaka till scenen, bilar kör av vägen, de klyvs på mitten, sprängs, får punktering, ja, vissa rent av FLYGER utom synhåll, bara så där, som en icke-fungerande värmesökande missil, men det gör inget, för man tänker inte längre på den utan nu exploderar hela skiten, en bank trasas sönder av ett gigantiskt kassaskåp som i två vajrar släpas efter två JÄTTESTARKA bilar och folk ber till gud, hoppas att det bara är en dröm, men det är det inte, det är verklighet, och männen i bilen blinkar inte ens utan de ger blanka fan i om de råkar döda några oskyldiga fotgängare, om de vill leva får de väl flytta på sig, hur svårt kan det vara, liksom.

Och ÄNDÅ är det inte det som är det fascinerande med den här filmen. Det är hur SJUKT starka de där två snubbarna är! Alltså seriöst! Så STARKA! Jag finner inga ord, jag är mållös!

5/5

Just det ja, det var alltså Fast Five jag recenserade. Sjukt bra film, och sjukt starka killar. Asså shit. Typ.

Captain America: The First Avenger



Jag är lite förälskad. Detta är den enklaste typen av action. Ja, filmen är så lättsmält och så simpel att en femåring lätt hade förstått allt. LIKVÄL är jag förälskad. Den var bara så... snygg. Så charmig. Så maffig. Älskar det!

4/5


Dogville



Dogville är både bok och film, kan man säga. Rent tekniskt är det såklart en film. Men den innehar också många element vi känner igen från böckernas värld, såsom en allvetande berättare, men det som VERKLIGEN skiljer Dogville från andra filmer är att den lämnar mycket åt fantasin. På riktigt, alltså. Rent visuellt.

Rekvisitan är nämligen så gott som obefintlig. Det enda vi faktiskt får se är ett par möbler och dörrar, annars är det bara mörk lagerlokal och kritstreck på golvet som representerar husen i staden. I början är det ovant. Man tänker "ska det verkligen vara så här... hela filmen igenom?" men sen blir det mer och mer som att läsa en bok: man ser miljön framför sig - i huvudet. Det är nyskapande, inspirerande och hur grymt som helst.

Filmen utspelar sig i den lilla, lilla byn Dogville. En dag dyker den unga och fagra Grace (Nicole Kidman) upp från ingenstans och hävdar att hon är på flykt från farliga människor. Byns överanalytiska poet och filosof Tom (Paul Bettany) tar henne omedelbart under sina vingar och övertalar resten av (den motvilliga) befolkningen att låta henne stanna.

Grace börjar arbeta för invånarna i utbyte mot deras beskydd. Men priset på hennes huvud är högt. Både maffia och polis besöker Dogville för att leta efter henne. Byinvånarna pressar henne allt mer, så att fördelarna med att ha henne kvar ska överväga nackdelarna. Det är ju trots allt väldigt farligt att skydda henne. Och vad är det som har hänt henne, egentligen? Vad är hennes hemlighet?

Jag fick höra talas om den här filmen via en artikel i Aftonbladet. Enligt artikeln skulle Dogville ha varit en inspirationskälla för Anders Breivik när han planerade terrordåden i Norge, något som mycket väl skulle kunna stämma. Filmen för en rätt så djup diskussion kring etik och moral. Det skulle inte förvåna mig om Breivik drog sina egna slutsatser, extremt högervridna sådana, för att sedan använda dem som rättfärdigande för sina handlingar.

Det var egentligen den enda anledningen till varför jag ville se Dogville. För att se vad Breivik har sett. På köpet fick jag en riktigt cool filmupplevelse, samt en del hjärnstimulans.

4/5


Videoblogg: Jag recenserar runkpapper



För övrigt: Jag kom på en tredje strategi. Jag kallar den Dexter-strategin. Man plastar in hela sitt hem. Då kan man komma var man vill! Till och med på familjefotot, om du nu skulle ha lust med det. Ditt sjuka as.

Harry Potter and the Deathly Hallows: part 2



Att Harry Potter-filmerna blir mörkare och mörkare känns som en gammal klyscha i recensionssammanhang. Alltid detta tjat om att NU är det allvar, NU är det det onda mot det goda, NU är allting så MÖRKT och DYSTERT! Och visst, jag håller med om att det har blivit en skarpare ton, men det är samtidigt inget jag har lagt särskilt stor vikt på. För oss som har läst böckerna är det en naturlig utveckling. Men nu måste jag säga det ändå. Den här gången ÄR det verkligen MÖRKARE, DYSTRARE och ÅNGESTLADDAT!

I den andra delen fortsätter jakten på horrokruxerna, föremålen som allihopa bär på var sin del av Voldemorts själ. Harry, Hermione och Ron (som nu är tillbaka efter sitt lilla PMS-anfall i förra delen) får för sig att bryta sig in i trollkarlsbanken Gringotts, varpå ett Ocean's Eleven i miniformat utspelar sig, även om det inte alls är likt Ocean's Eleven.

Snart förflyttar sig storyn till dit allting en gång började: Hogwarts. Det visar sig att den legendariska trolldomsskolan bär på fler hemligheter än vad alla hade trott. Problemet är att den dumma, dumma Snape sitter på rektorsposten och håller på. Ett fullskaligt krig utbryter, ett krig mellan det GODA och det ONDA.

Gåshud. Jag fick det. Flera gånger. Kanske var det tack vare ovan nämnda mörker, den där dödsstämningen som gör att man knappt vågar andas. Kanske var det de sjukt snygga specialeffekterna (att med 3D-glasögon se en gigantisk magibubbla bli sönderbombad av tusentals besvärjelser låter kanske konstigt, men järnspikar vad snyggt det är!). Eller så var det bara jag som var exalterad att äntligen få SE det jag har LÄST.

Vet ni vad jag insåg precis? Nu är det slut med Harry Potter. Allt som kan göras är gjort. Det känns sjukt sorgligt. Det vi kan glädjas åt är att vi fick den där nervpirrande, våldsamma och härligt otäcka filmen till slut. Going out with a bang, så att säga.

4,5/5

(Epilogen var lite småtöntig...)

X-men: First Class


Schack och arga leken - samtidigt. Det är vad jag kallar superkrafter.

Ibland undrar man om världen verkligen är som den ska. Man biter sig själv i tungan för att vakna upp ur en eventuell dröm, man tittar på klockan för att se om tiden går som den ska. De egna observationerna går helt emot bättre vetande, och man har ingen aning om vad det kan bero på.

Så var det att se recensionerna av X-men: First Class. Så här skriver "FamilyGuy" i MovieZines kommentarsfält:
Jag fick fan rysningar i salongen och filmen sitter fortfarande fastklistrad framför ögonen! Helt otrolig verkligen. 9/10
Alla andra instämmer. Visst, jag hade också rysningar, men av helt andra anledningar.

Handlingen i korthet: det är kalla kriget, CIA får för sig att använda mutanter för att knäcka ryssen, vissa mutanter hänger på medan andra vill provocera fram ett kärnvapenskrig.

Parallellt med detta får vi ta del av en helt onödig och klichédrypande historia om hur två av mutanterna har komplex för sina utseenden och vill hitta ett botemedel mot sina fysiska defekter. Till slut kommer de fram till att de är perfekta, PRECIS SOM DE ÄR. Det finns inga ord för att beskriva hur chockad jag blev, där i biostolen. Menar de verkligen att man ska vara sig själv, och inte försöka vara någon man inte är? "Herregud, det här är ju helt uppåt väggarna", mumlade jag för mig själv medan jag tog mig för hjärtat och hoppades att det skulle klara sig genom all stress det nu utsattes för.

Men okej, actionscenerna är rätt bra. Hur ofta ser man en flygande ubåt, liksom? Det är bara det att karaktärerna känns så platta och ointressanta (förutom möjligtvis Charles Xavier, som är de goda mutanternas överhuvud) att jag inte riktigt bryr mig om hur det går för dem i striderna. Mina nerver förblir okittlade genom hela filmen, trots bra action.

Och så var det det här med klichéerna. Jag klarar inte av mer "-Are you really ready for this? -Let's find out!". Jag klarar inte av mer "Join me, and we shall rule the world!". Jag säger inte att allt i en film måste vara nytt och fräscht för att den ska vara bra, men man kan väl åtminstone undvika det som ALLA andra gör?

3/5


Amadeus



Hej alla barn! Idag ska vi recensera Amadeus, en film om kompositören Mozarts liv! Innan vi börjar skall jag nu förse er med en lista på det ni behöver för att kunna avnjuta denna film:
1. Ett visst intresse för klassisk musik
2. Tid
Har du det? Bra, då börjar vi.

Antonio Salieri var enligt historikerna en kompositörkollega och nära vän till Mozart. I filmen är han en av huvudpersonerna och den första att bli introducerad. Här valde manusförfattarna en lite annorlunda väg gentemot andra filmer och lät Salieri säga hej till tittarna genom ett självmordsförsök. Jag dömer ingen, jag säger bara att det är ett lite, lite konstigt sätt att presentera sig själv. "Tja, jag heter Antonio och idag ska jag skära av mig halsen." Ingen vidare hit, kanske.

Salieri blir hur som helst förd till sjukhus och klarar sig, (o)turligt nog. Dagen efter kommer en lite allt-i-allo präst/psykoterapeut för att få Salieri att tala ut om sitt självmordsmissbruk. Det gör han, med besked.

Tillbakeblick-time! Salieri berättar en fascinerande historia om hur han som ung hovkompositör träffade Mozart och omedelbart blev avundsjuk, eller snarare besatt, av hans talang. Varje dag ber han till Gud för att bli lika bra som Mozart, men ingenting händer. Till slut går det så långt att han vill döda honom.

Jag kan med en gång säga att detta inte är en biografi, och det är tur det, för annars hade min bild av Mozart omkullkastats totalt. Jag menar, titta på honom!



Visst ser han rätt chill ut? Well, i filmen är han en rätt så irriterande filur. Med sitt irriterande skratt skrattar han på fel ställen, vilket gör att det uppstår irritation som i sin tur ger upphov till ännu mer irriterande skratt. Men musik, det kan han. Och det bjuds vi på mycket av. Jag har aldrig tidigare haft en sådan lång örorgasm, vilket bara det gör filmen sevärd.

Amadeus är en långfilm. Det är också en lång film. Om man ser Director's Cut-versionen är den närmare tre timmar lång, något som inte stör mig alls. Tvärtom gör det upplevelsen större, både på bredden och på djupet. Om det inte vore för att jag behövde lite sömn, mat och sån där skit mellan varven hade jag säkerligen kunnat se allt i ett svep, för det är sällan jag blir så här förtrollad av en film.

Förutom musiken är det framför allt den annorlunda miljön som fängslar mig. Hur många filmer utspelar sig i 1700-talets finare salonger, liksom? Att se alla über-artiga, angenäma och stela människor strutta omkring i sina peruker och kravatter som om de hade en morot långt upp i stjärten är för mig som att äntra en helt ny värld.

Skådespelet är såklart fenomenalt, behövde jag ens säga det?

5/5


The Green Hornet



Jag borde egentligen lägga mig, men okej, jag drar väl en snabbrecension av The Green Hornet för att dämpa onsdagsångesten.

Den är som vilken lättsmält superhjälte-fast-ändå-inte-superhjälte-actionfilm som helst. Huvudpersonen Britt (som tydligen är ett killnamn i staterna) ärver ett tidningsimperium och är huxflux inblandad i ett korruptionsdrama tillsammans med statsåklagaren och Los Angeles undre värld. Lösningen är att anta en ny skepnad i form av "the Green Hornet" så att han anonymt kan fucka upp både polis och skurk. Till sin hjälp har han bil-, karate- och cappuccinoexperten Kato, som väl är den i duon som kommer närmast superhjältesstatus, även om Britt vägrar erkänna det.

Seth Rogan drar krystade skämt, medan hans partner-in-crime, vars namn jag inte känner till, är den som lyfter filmen något. Framåt slutet blir det som vanligt alldeles för mycket av allt och man måste ta ett djupt andetag och räkna till 10 för att inte bara sparka in TV-fanskapet i ren frustration.

Men annars: helt okej och lättsmält underhållning.

2,5/5


Tidigare inlägg
RSS 2.0